Är jag ensam?

Diskussioner kring antagning, prövning, urval mm
Användarens profilbild
myelin
Före detta VIP-Medlem
Före detta VIP-Medlem
Inlägg: 21
Blev medlem: tor 26 maj, 2016 10:17

Är jag ensam?

Inlägg av myelin »

Hej till alla er som läser!

Jag är på väg att göra något jätteläskigt nu, enligt mig själv. Jag ska dela med mig här av min historia och vart jag står nu. Anledningen till varför jag tycker att det är läskigt, är på grund av rädslan av att bli dömd och i sin tur känna sig misslyckad. Jag har utfört prövningar i cirka 3 års tid, för att jag har velat och vill komma in på läkarutbildningen, samtidigt som jag har jobbat deltid. Jag hade cirka 13 betyg att läsa upp, men hann bara halvvägs på grund av att jag upplevde en del svårigheter i mitt privata liv, samt i studierna och mentalt överhuvudtaget. Jag har för inte så längesedan bestämt mig för att satsa helhjärtat på högskoleprovet istället, vilket känns någorlunda okej. Jag har skrivit HP innan, men har endast nått upp till 0,9 som bäst. Jag skulle behöva minst 1,4-1,5 för att komma in via PIL (alternativt urval på KI). Jag har alltid haft det svårt i skolan, och upplevde att jag fick arbeta dubbelt så mycket än mina klasskamrater för att uppnå högsta betyg. Jag har alltid haft svårt att koncentrera mig på en sak i taget, men jag har aldrig funderat djupare på vad det kan bero på. För inte så längesedan har jag bestämt mig för att påbörja en utredning gällande dessa svårigheter jag har upplevt i hela mitt liv.

Anledningen till varför jag delar med mig av allt det här, är dels för mig själv. Jag vill sluta dumb-shame:a mig själv och skämmas över mina "misslyckanden" och på så vis är det nog bra för mig att "säga det högt". Jag delar också med mig av min historia, eftersom jag såklart undrar hur Du/Ni känner. Vad har ni för historia? Kan ni också känna att ni inte har åstadkommit det ni ville och hur hanterar Ni dessa känslor? Har Ni också åldersnoja ibland? Hur peppar man sig själv att uppfylla sina drömmar, trots att man upplever motgångar kors och tvärs?



Tack för att ni finns!
SteMar
Före detta VIP-Medlem
Före detta VIP-Medlem
Inlägg: 13
Blev medlem: lör 28 jan, 2017 15:33

Re: Är jag ensam?

Inlägg av SteMar »

Hej! Jag vill börja med att säga, det är absolut inget fel med att misslyckas bara man lär sig något av det. Jag tycker människor som satsar på HPguiden och inte når sitt mål bör inte känna "misslyckande", du borde tänka på allt du har lärt dig istället.
Jag, precis som du, lyckades inte heller nå mitt mål, jag tänker dock varken ge upp eller vara ledsen över det. Jag har lärt mig extremt många ord som jag troligtvis aldrig kommer ha nytta av och en massa jävla matteregler som inte kommer att användas, men det är fortfarande ny kunskap och det är jag glad över. Det bör du också vara.

Mitt tips om du ska komma på någon plan inför vad du ska göra nu är att decentralisera dig ifrån känslor och gör några frågeställningar som du själv svarar på för att kunna hjälpa dig avgöra vad som behövs göras. T.ex. Styrkor? Svagheter? Högsta mål? Delmål? Hur går jag tillväga? Är det rimligt? osv

Ge inte upp över något du kan förbättra!
Användarens profilbild
hypea
Före detta VIP-Medlem
Före detta VIP-Medlem
Inlägg: 703
Blev medlem: ons 09 nov, 2016 20:16

Re: Är jag ensam?

Inlägg av hypea »

Vad gäller det där med åldersnoja... Vi har någon kollektiv föreställning i det här landet om att man ska klara av det här med skola så fort som möjligt så man blir "klar", sen ska man skaffa familj så man är klar med det, och sen........ ja, vad man ska göra sen vet jag inte riktigt. Sitta där och vara klar, antar jag.

Arbetslivet är längre än man tror. Jag hade själv grym åldersnoja när jag var runt 20 och kände mig stressad över just att jag måste bli "klar". Hade bråttom att skaffa familj, bråttom att börja jobba, sen när jag var 25 insåg jag att det var 40 år kvar till pension och att jag inte kunde hanka mig fram som timanställd i fyrtio år, så då skaffade jag mig en yrkesutbildning - men den fick ju inte vara för lång, eftersom jag var så gammal. :roll:
Nu har jag jobbat med det yrket i tio år och känner att jag vill mer. I höst börjar jag plugga till läkare, i samma veva fyller jag 38. Jag kommer att vara 43 innan jag ens är klar med grundutbildningen, men än sen då? Det är då fortfarande 20-25 år kvar till pension! :p

Så släpp åldersnojan.

Läskigt? Ja, det är det. Jag är också livrädd. Rädd att inte klara det, rädd för vad omgivningen ska tycka, rädd att lämna en framgångsrik karriär och lägga ner mitt företag för något som jag inte ens vet om jag kommer att lyckas med. Jag är så rädd att jag fortfarande inte ens har berättat för särskilt många att jag skrev högskoleprovet, inte ens pappa vet fast jag pratar med honom nästan varje dag. Jag är jätterädd för att andra ska döma mig.
Men rädslan i sig är inte farlig. Och vad är det värsta som kan hända, egentligen?

Våga satsa. Det är de saker man inte gör som man ångrar senare.
She believed she could, so she did.
Användarens profilbild
Ketra
Före detta VIP-Medlem
Före detta VIP-Medlem
Inlägg: 164
Blev medlem: mån 28 nov, 2016 22:16

Re: Är jag ensam?

Inlägg av Ketra »

Hallå, kan inte mycket annat än tala för mig själv. Misslyckas gör alla, i stora och små skaror, det viktigare är vad man lära sig av sina misslyckanden, när det kommer till att lära sig av sina misstag brukar jag köra parallellen mellan perfektionister och optimister (en perfektionist vägrar erkänna misslyckande (därav att den inte lär sig något av det), medan en optimist vet att misslyckande ger framgång så dem lär sig av det)

När det kommer till HP har jag skrivit HP 2 gånger, första gången var HT-16, då fick jag enbart 0.3, med tanke på att jag just brutit mig ur en depression och spelberoende anser jag att det var en framgång. Nu senaste gången (1/4-17) bör jag hamna omkring 1-1.1 och inte ens det kommer räcka för at komma in på det jag vill, så det är bara att ta nya tag och kämpa på tills man klarar det :)

Åldersnoja får många när man passerar 20-22 och inte har "den utbildning" eller "har karriären" man alltid drömt om, men som Hypea sa " släpp åldersnojan" det kommer bli bra och du kommer klara det.

Du kan inte tänka på att HP är hela världen, det finns fler tillfällen och utbildningarna är absolut inte borta, samt att en karriär är mycket längre än man tror
The important thing is not to stop questioning; curiosity has its own reason for existing
Användarens profilbild
ankan1577
Före detta VIP-Medlem
Före detta VIP-Medlem
Inlägg: 327
Blev medlem: sön 16 okt, 2016 14:20

Re: Är jag ensam?

Inlägg av ankan1577 »

Du är knappast ensam. Läkarlinjen var en dröm under mina år på gymnasiet men var likväl något som jag i princip på förhand visste att jag inte skulle orka plugga tillräckligt mycket för att komma in på i gymnasiet. Det fanns så mycket annat då som lockade mig och då jag friidrottade tog det upp i princip hela min fritid.

Sedan dess har jag trevat mig fram i den djungel av utbildningar och vägval som finns. Tills att jag träffade min käre sambo som tillika pluggar till HP för att besanna sina drömmar. Hon fick mig att inse att drömmar är till för att följas och att jag måste tro på mig själv. Mitt första hp skrev jag med resultatet 1.15 VT15 och nu lutar det åt 1.8+.

Åldersnoja? Äsch, vad är livet värt om du inte gör det du har en fullkomlig passion inför? Om man ändå tillbringar resterande del av livet i ett yrke gör knappast ett par år studerandes för att kunna fullfölja sin dröm något i slutändan.
Användarens profilbild
myelin
Före detta VIP-Medlem
Före detta VIP-Medlem
Inlägg: 21
Blev medlem: tor 26 maj, 2016 10:17

Re: Är jag ensam?

Inlägg av myelin »

SteMar skrev: ons 05 apr, 2017 18:18 Hej! Jag vill börja med att säga, det är absolut inget fel med att misslyckas bara man lär sig något av det. Jag tycker människor som satsar på HPguiden och inte når sitt mål bör inte känna "misslyckande", du borde tänka på allt du har lärt dig istället.
Jag, precis som du, lyckades inte heller nå mitt mål, jag tänker dock varken ge upp eller vara ledsen över det. Jag har lärt mig extremt många ord som jag troligtvis aldrig kommer ha nytta av och en massa jävla matteregler som inte kommer att användas, men det är fortfarande ny kunskap och det är jag glad över. Det bör du också vara.

Mitt tips om du ska komma på någon plan inför vad du ska göra nu är att decentralisera dig ifrån känslor och gör några frågeställningar som du själv svarar på för att kunna hjälpa dig avgöra vad som behövs göras. T.ex. Styrkor? Svagheter? Högsta mål? Delmål? Hur går jag tillväga? Är det rimligt? osv

Ge inte upp över något du kan förbättra!

Där sade du något: Att decentralisera sig ifrån känslor när man ska komma på en plan och tillvägagångssätt för att nå sitt mål. Det är helt rätt, jag har dock varit så insnärjd i mina känslor gällande detta ämne, att jag har haft svårt att se klart på ett mer rationellt sätt. Det första jag ska göra nu, innan jag gör något annat, är att skriva ner en frågeställning/lista. Tack för det otroligt smarta tipset!
Användarens profilbild
myelin
Före detta VIP-Medlem
Före detta VIP-Medlem
Inlägg: 21
Blev medlem: tor 26 maj, 2016 10:17

Re: Är jag ensam?

Inlägg av myelin »

hypea skrev: ons 05 apr, 2017 18:39 Vad gäller det där med åldersnoja... Vi har någon kollektiv föreställning i det här landet om att man ska klara av det här med skola så fort som möjligt så man blir "klar", sen ska man skaffa familj så man är klar med det, och sen........ ja, vad man ska göra sen vet jag inte riktigt. Sitta där och vara klar, antar jag.

Arbetslivet är längre än man tror. Jag hade själv grym åldersnoja när jag var runt 20 och kände mig stressad över just att jag måste bli "klar". Hade bråttom att skaffa familj, bråttom att börja jobba, sen när jag var 25 insåg jag att det var 40 år kvar till pension och att jag inte kunde hanka mig fram som timanställd i fyrtio år, så då skaffade jag mig en yrkesutbildning - men den fick ju inte vara för lång, eftersom jag var så gammal. :roll:
Nu har jag jobbat med det yrket i tio år och känner att jag vill mer. I höst börjar jag plugga till läkare, i samma veva fyller jag 38. Jag kommer att vara 43 innan jag ens är klar med grundutbildningen, men än sen då? Det är då fortfarande 20-25 år kvar till pension! :p

Så släpp åldersnojan.

Läskigt? Ja, det är det. Jag är också livrädd. Rädd att inte klara det, rädd för vad omgivningen ska tycka, rädd att lämna en framgångsrik karriär och lägga ner mitt företag för något som jag inte ens vet om jag kommer att lyckas med. Jag är så rädd att jag fortfarande inte ens har berättat för särskilt många att jag skrev högskoleprovet, inte ens pappa vet fast jag pratar med honom nästan varje dag. Jag är jätterädd för att andra ska döma mig.
Men rädslan i sig är inte farlig. Och vad är det värsta som kan hända, egentligen?

Våga satsa. Det är de saker man inte gör som man ångrar senare.

En otroligt peppande och stark text att läsa! Din historia är verkligen inspirerande för mig, speciellt i det här stadiet som jag är i nu när jag genomgår ett ton olika frågor angående livet, val, ålder, rädsla osv. Jag tycker egentligen att den här föreställningen samhället generellt har angående ålder och kraven på vad man ska ha uppnått till en viss ålder är väldigt löjlig, eftersom åldern inte definierar VEM du är. Trots att jag har denna åsikt, så sitter jag ändå här med åldersnoja om att vara den äldsta på läkarlinjen och VAD ska folk tro om mig, bla bla.. När jag sitter och skriver detta nu, så inser jag ju hur löjligt det låter. Jag vill verkligen inte att folks åsikter ska få bestämma hur mitt liv ska se ut, men JAG är ju den enda som kan ändra på ifall jag ska påverkas av det eller inte. Det hjälper mig dock att läsa om din och andras historier och livssituationer, det hjälper mig helt enkelt att känna och veta att man inte är ensam om att kämpa sig fram med en dröm i släptåg. Istället för att låta sin dröm vara en tyngd på ens axlar, så borde man kunna vända på det. Eftersom att ha en dröm och kämpa för att uppfylla den är ju något vackert!

Jag är ny här på forumet, så jag har inte hunnit läsa så mycket inlägg, så ursäkta om jag frågar och du redan har skrivit om din resa i forumet, men: Har du kommit in på läkarlinjen, eller kämpar du på som jag? Spännande att läsa. :) Tack så mycket för att du delade med dig av din historia! Så upplyftande!
Användarens profilbild
myelin
Före detta VIP-Medlem
Före detta VIP-Medlem
Inlägg: 21
Blev medlem: tor 26 maj, 2016 10:17

Re: Är jag ensam?

Inlägg av myelin »

Ketra skrev: ons 05 apr, 2017 19:02 Hallå, kan inte mycket annat än tala för mig själv. Misslyckas gör alla, i stora och små skaror, det viktigare är vad man lära sig av sina misslyckanden, när det kommer till att lära sig av sina misstag brukar jag köra parallellen mellan perfektionister och optimister (en perfektionist vägrar erkänna misslyckande (därav att den inte lär sig något av det), medan en optimist vet att misslyckande ger framgång så dem lär sig av det)

När det kommer till HP har jag skrivit HP 2 gånger, första gången var HT-16, då fick jag enbart 0.3, med tanke på att jag just brutit mig ur en depression och spelberoende anser jag att det var en framgång. Nu senaste gången (1/4-17) bör jag hamna omkring 1-1.1 och inte ens det kommer räcka för at komma in på det jag vill, så det är bara att ta nya tag och kämpa på tills man klarar det :)

Åldersnoja får många när man passerar 20-22 och inte har "den utbildning" eller "har karriären" man alltid drömt om, men som Hypea sa " släpp åldersnojan" det kommer bli bra och du kommer klara det.

Du kan inte tänka på att HP är hela världen, det finns fler tillfällen och utbildningarna är absolut inte borta, samt att en karriär är mycket längre än man tror

Parallellen mellan en perfektionist och en optimist är väldigt intressant! Jag har aldrig tänkt så, men det stämmer ju verkligen. Om man inte ger upp och verkligen kämpar för att nå sina mål, så kommer man antagligen (mer eller mindre) misslyckas med vissa moment, men om man fortsätter att kämpa så lär man nå framgångar också.

Vilken otrolig framgång du har haft med dina HP-resultat, med tanke på hur du har mått! Sjukt bra kämpat och om du fortsätter så, så lär du få bättre resultat för varje gång du skriver. :) Ännu ett inspirerande inlägg för mig att läsa när jag mår som sämst! Tack så himla mycket för att du delade med dig. Vad vill du komma in på för utbildning? :)

Du har helt rätt i att det alltid finns fler tillfällen och att utbildningarna inte är borta! Jag brukar alltid glömma det och ta varje moment på dödsallvar, vilket antagligen sinkar mig i min process.
Användarens profilbild
myelin
Före detta VIP-Medlem
Före detta VIP-Medlem
Inlägg: 21
Blev medlem: tor 26 maj, 2016 10:17

Re: Är jag ensam?

Inlägg av myelin »

ankan1577 skrev: ons 05 apr, 2017 20:50 Du är knappast ensam. Läkarlinjen var en dröm under mina år på gymnasiet men var likväl något som jag i princip på förhand visste att jag inte skulle orka plugga tillräckligt mycket för att komma in på i gymnasiet. Det fanns så mycket annat då som lockade mig och då jag friidrottade tog det upp i princip hela min fritid.

Sedan dess har jag trevat mig fram i den djungel av utbildningar och vägval som finns. Tills att jag träffade min käre sambo som tillika pluggar till HP för att besanna sina drömmar. Hon fick mig att inse att drömmar är till för att följas och att jag måste tro på mig själv. Mitt första hp skrev jag med resultatet 1.15 VT15 och nu lutar det åt 1.8+.

Åldersnoja? Äsch, vad är livet värt om du inte gör det du har en fullkomlig passion inför? Om man ändå tillbringar resterande del av livet i ett yrke gör knappast ett par år studerandes för att kunna fullfölja sin dröm något i slutändan.

Vad roligt att du och din sambo delar passionen att besanna era drömmar! Då har ni verkligen varandra och bolla med. :)

Jag vet att jag borde släppa åldersnojan och det är något jag verkligen behöver jobba med. Jag skulle nämligen aldrig döma någon som är i min ålder eller äldre som försöker nå sina mål, snarare hylla personen! Dock har man lärt sig "the hard way" att alla resonerar inte som en själv, och det är oftast väldigt lätt för vissa att döma någon när man inte har gått i deras skor. Det är dock sjukt upplyftande att du delar med dig av din historia och åsikter, jag blir så himla glad och inspirerad av det! Så TACK!
Användarens profilbild
Ketra
Före detta VIP-Medlem
Före detta VIP-Medlem
Inlägg: 164
Blev medlem: mån 28 nov, 2016 22:16

Re: Är jag ensam?

Inlägg av Ketra »

myelin skrev: fre 07 apr, 2017 11:23
Ketra skrev: ons 05 apr, 2017 19:02 Hallå, kan inte mycket annat än tala för mig själv. Misslyckas gör alla, i stora och små skaror, det viktigare är vad man lära sig av sina misslyckanden, när det kommer till att lära sig av sina misstag brukar jag köra parallellen mellan perfektionister och optimister (en perfektionist vägrar erkänna misslyckande (därav att den inte lär sig något av det), medan en optimist vet att misslyckande ger framgång så dem lär sig av det)

När det kommer till HP har jag skrivit HP 2 gånger, första gången var HT-16, då fick jag enbart 0.3, med tanke på att jag just brutit mig ur en depression och spelberoende anser jag att det var en framgång. Nu senaste gången (1/4-17) bör jag hamna omkring 1-1.1 och inte ens det kommer räcka för at komma in på det jag vill, så det är bara att ta nya tag och kämpa på tills man klarar det :)

Åldersnoja får många när man passerar 20-22 och inte har "den utbildning" eller "har karriären" man alltid drömt om, men som Hypea sa " släpp åldersnojan" det kommer bli bra och du kommer klara det.

Du kan inte tänka på att HP är hela världen, det finns fler tillfällen och utbildningarna är absolut inte borta, samt att en karriär är mycket längre än man tror

Parallellen mellan en perfektionist och en optimist är väldigt intressant! Jag har aldrig tänkt så, men det stämmer ju verkligen. Om man inte ger upp och verkligen kämpar för att nå sina mål, så kommer man antagligen (mer eller mindre) misslyckas med vissa moment, men om man fortsätter att kämpa så lär man nå framgångar också.

Vilken otrolig framgång du har haft med dina HP-resultat, med tanke på hur du har mått! Sjukt bra kämpat och om du fortsätter så, så lär du få bättre resultat för varje gång du skriver. :) Ännu ett inspirerande inlägg för mig att läsa när jag mår som sämst! Tack så himla mycket för att du delade med dig. Vad vill du komma in på för utbildning? :)

Du har helt rätt i att det alltid finns fler tillfällen och att utbildningarna inte är borta! Jag brukar alltid glömma det och ta varje moment på dödsallvar, vilket antagligen sinkar mig i min process.
Jag siktar på att komma in på Psykologprogrammet i Örebro eller Karlstad så behöver omkring 1.5-1.65. Tror inte det kommer vara allt för mycket problem att må vid nästa provtillfälle eftersom jag vet vart mina brister ligger :)
The important thing is not to stop questioning; curiosity has its own reason for existing
Användarens profilbild
hypea
Före detta VIP-Medlem
Före detta VIP-Medlem
Inlägg: 703
Blev medlem: ons 09 nov, 2016 20:16

Re: Är jag ensam?

Inlägg av hypea »

myelin skrev: fre 07 apr, 2017 11:16 Jag är ny här på forumet, så jag har inte hunnit läsa så mycket inlägg, så ursäkta om jag frågar och du redan har skrivit om din resa i forumet, men: Har du kommit in på läkarlinjen, eller kämpar du på som jag? Spännande att läsa. :) Tack så mycket för att du delade med dig av din historia! Så upplyftande!
Jag har inte blivit antagen än, men jag har sökt och jag skrev troligtvis 2.0 på högskoleprovet i lördags så om inget oförutsett inträffar kommer jag att börja plugga i höst :D

Hoppas du kan släppa dina negativa tankar, och framför allt sluta bry dig om vad du tror att andra människor eventuellt tycker och tänker. Det är ditt liv, och om du inte satsar på det här finns risken att du sitter där en dag när du är gammal på riktigt och ångrar dig. Du kanske lyckas, kanske inte, det enda du vet säkert är att om du inte ens försöker så kommer du garanterat inte att komma dit du vill. Ge allt, så du inte kan tänka sen att "tänk om jag bara gjort liiiite mer..."
Gör dig stolt över dig själv!
She believed she could, so she did.
Användarens profilbild
hypea
Före detta VIP-Medlem
Före detta VIP-Medlem
Inlägg: 703
Blev medlem: ons 09 nov, 2016 20:16

Re: Är jag ensam?

Inlägg av hypea »

Av ren nyfikenhet, eftersom just det här med ålder verkar vara en stor grej för dig... hur gammal är du? Eller, för att vända på det sådär som jag gillar att göra, hur många år skulle du hinna jobba som läkare om du kom in om ett år eller två? :)
She believed she could, so she did.
Användarens profilbild
Morrend
Före detta VIP-Medlem
Före detta VIP-Medlem
Inlägg: 240
Blev medlem: mån 21 dec, 2015 13:32

Re: Är jag ensam?

Inlägg av Morrend »

jag skrev nåt dumt såm jag ångrar
Senast redigerad av Morrend den fre 07 apr, 2017 15:04, redigerad totalt 1 gånger.
Har du lägre än 1.5 pratar du ej med mig, vill ej smittas av din dumhet.
hpmaister
Före detta VIP-Medlem
Före detta VIP-Medlem
Inlägg: 103
Blev medlem: ons 19 aug, 2015 19:39

Re: Är jag ensam?

Inlägg av hpmaister »

Morrend skrev: fre 07 apr, 2017 12:15 ...
Nu måste jag bara flika in en sak här. Anledningen till varför intagningspoängen är så höga på läkarprogrammet är för att utbildningen är mycket eftertraktad. När det är fler sökande än antal utbildningsplatser så måste man göra ett urval om vilka som ska få de begränsade platserna. I Sverige görs detta urval utifrån gymnasiebetyg och högskoleprovresultat, och några alternativa urval. Det som krävs för att bli antagen har med andra ord ingenting med svårigheten på utbildningen att göra. T.ex. skiljer sig antagningspoängen olika mycket för de olika läkarutbildningarna. Umeå har bland de lägsta antagningspoängen medan karolinska institutet har bland de högsta när det gäller läkarprogrammet. Anledningen till detta är för att de olika lärosätena är olika eftertraktade för de sökande eleverna. Utbildningarna leder är ju dessutom till samma sak, en läkarlegitimation, det är ju inte så att läkarprogrammet är lättare i Umeå än i Stockholm bara för att antagningspoängen är lägre i Umeå.
Disintegration
Före detta VIP-Medlem
Före detta VIP-Medlem
Inlägg: 96
Blev medlem: tor 18 dec, 2014 15:05

Re: Är jag ensam?

Inlägg av Disintegration »

Du sprider alltid så mycket positiv energi omkring dig "morrend". Måtte dina dagar här i forumet vara räknade snart.
/besviken "syster"
Skriv svar