Dessa ord alltså, jag kan inte förmå mig själv att använda ens en procent av alla de orden man försöker lära sig i de här listorna. Det känns helt enkelt för skitnödigt.

Så jag tänkte att man skulle kunna starta en tråd där ni som känner som jag kan dela historier med varandra. Det tar visserligen lite tid att knåpa ihop men kan nog vara ett bra sätt att ytterligare fördjupa orddepåerna.

Så här kommer min första kontribution.

Han satt i ett mellanhavande med sig själv. Lika djup som den djupaste göl fick inducera den sonett han nu skrev på. Men det kändes snarare som en lumpen harang, en gemen tirad, det enda han iddes komma med. All den här stress kunde ju ge upphov till gastrit. Ty, i bland önskade han att han var klärvoajant. Skulle han någonsin få känna sig bergtagen av livet igen? Slutskedet var i faggorna, det var inget som låg i lönndom, emellertid var han nödgad att proklamera för sig själv att han som en ekvilibrist på styva linan, en slags livets estradör, ändå befann sig i en ganska god belägenhet. Han kunde liksom staga sig på det onda.
Så han gick och köpte nya kläder, i bjärta färger och tigrerade mönster. Trots att han var undersätsig så harmonierade alltsammans. Han kände att det gav honom en schyst air. Han hade känt sig förfördelad hela livet, som om det var hans beting, men nu såg han åtminstone ut som en distingerad herre. Det låg en viss distinktion mellan det och allt tidigare elände och det anammade han. Ja, jävlar anacka, det var på tiden att något gott faktiskt timade. Han tänkte inte låta sig digna den här gången, inte kväsa sig under sitt presumtivt hopplösa öde. Inte heller låta dess obönhörliga dekret förringa eller topprida hans förmåga att dedicera sig till att leva. Han tänkte inte lägga sig ner, salvelsefull och bli föremål för någon pamflett. Han hade legio rön och anekdoter i bagaget, det här skulle snarare bli en kioskvältare. Det fick vara slut med all underlåtenhet, där han fann sig själv i ett kluster av skit, helt indisponerad att göra något, alltså inte ens lägga två strån i kors. Det fanns faktiskt små brottstycke av lycka i livet också och de skulle få konsolidera hans nya sentens, i proaktivt syfte. Från och med nu fick det var slut på det patogena, det var som att han hade läst patologi och att han nu tänkte bli aseptisk.
Han utlyste ett äkta patos hos sig själv, inga fler själsliga plattityder eller truismer, och insåg att han tyckte mycket om att åka ackja. Härförleden hade han faktiskt smädat sin nabo på ett lite putslustigt sätt som, och detta var nästan undflyende, aldrig gjort detta(!) I en ansats att låta emfatisk hade han utan misskund och på förmanande vis domderat:
Med förlov sagt, din lilla sälkut, jag vill inte på något sätt bravera, verka instruktiv eller kollra bort dig och jag hoppas att det är helt implicit. Men du vaknar på morgonen, tar din psykofarmaka, serverar frukostfilen i en terrin laserad med jordgubbssylt och slänger på en dragé. När du sedan beger dig bort mot den ekunemiska bönesamlingen, iklädd endast en strassmedaljong föreställande en magnolia, känner du dig då lätt som en gärdsmygsfjäder? När du ansluter till församlingen och går där med ditt argusöga, sovrar dina ord för att moderera din tillämpning till gruppen. Förstår du inte då att du befinner dig på ett gungfly? Att du är halvvägs igenom morasen, med munnen fylld av humus snarare än porfyr emedan, och idel emedan du gör allt för ett liv i askes. Du kommer att sjunka som en pylon av denna bevekelsegrund, upp över öronen belamrad och i bästa fall vakna på ett hospis, svårt drabbad av defaitism. Förstår du, när du i din anmodan till dig själv försöker jämka ditt jag för att legera med och uppnå synergi med en sekulariserad omvärld, att det du gör är att göra dig själv en björntjänst. Du säger att du har en grannlaga själ, men du är snarare en lynnig chauvinist och det spelar dessvärre ingen roll hur mycket du än appellerar till högre makter. Du står mitt i ett rekviem, på väg ner mot avgrunden, mot ditt gehenna.
Detta var något han sannerligen kunde vitsorda. Ty, det krävdes inget hästminne för att erinra sig om vad livet kan ställa till med. Som en enda ond cirkel, ty är vi inte alla reproduktioner av tidigare förlagor som bara delegerat vidare ansvaret att lida? Men vi för allt för att överleva, lär oss t. ex. om onkologi för att besegra vår tids största sjukdom. Många av oss behöver inte längre kämpa för att proviantera men tycks ändå vara dömda till ett liv i delo med livet i sig självt.