Hej alla glada!

Jag och min HP kompis skriver meningar till varandra varje dag och jag tänkte dela med mig om ni andra är intresserade (hågade)

------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------

Jag visste inte hur många bitar jag skulle hamla tårtan i, och var tvungen att på ett heteronomt sätt fråga värdinnan som senterade att vi skulle bli cirka 10 gäster.

Efter att ha drivit sitt företag mot fallissemanget packade hon sitt galeas fullt med bestickande föremål: en förtrollad amfora fylld med små oknytt, en fela ifall det skulle bli för tyst ute på havet och så de vanliga effekterna som hon fäste på båtens utsmyckade akantus.

Abiturienterna var som ett kotteri. Man hoppades på att de kunde vara föresyn för de nya i skolan som skulle ha inauguration kommande vecka även om man visste att de enbart var gunst och betrodda under en interimistisk period. När de på slutet av dagen höll ett parentation för en framliden adjunkt kunde vi alla enas om att de åtminstone inte vara infam.

Fältskäraren föranledde smärta när han hamlade av apostlahästen på sargade gardisten. Det fanns inga förbehåll att göra annat även om han förebådade att gardisten skulle lida. Det hade han en patos som kändes som en föreskrift, åtminstone kunde han alltid förevita på det om någon skulle spörsmål. Han kunde inte förege att någon skulle förhäva honom för hans fördragsamhet utan snarare tycka att han hade förbitstrat stämningen. Alternativet hade kanske varit att förinta gardisten men hans agerande var ingen föreskrift - han hade handlat genom att föregripa situationen och i värsta fall kunde det anses som förgripligt. Han började känna en förlägenhet att hans tidigare hamlande av apostlahästen var en förment illusion och fältskäraren började bli rädd att gardisten försmäktades. Han ville inte förtänka sig själv, det skulle förtära honom men nu var han motsatsen till förvägen - hade han förövat någon annans lidande vilket en fel vald operation kan bli ett korollarium för?

åh, vad kul! Bra ide! tack!

Jättebra idé! Att sätta in ord i meningar är verkligen det bästa sättet att minnas dem!

Hoppas ni inte tar det här på fel sätt, men jag vill göra er uppmärksamma på att hamla är något man enbart gör med träd, inte tårtor eller ben Det betyder 'beskära träd', inte dela, skära eller amputera

Sentera blir också lite konstigt i det där sammanhanget, eftersom det betyder 'uppskatta' som i 'tycka om' eller 'sätta värde på', inte 'approximera' eller 'värdera'. Fast det förstås, värdinnan kanske verkligen gillar att de blir 10 gäster!

Haha vi vet - men vi lär oss även när vi stoppar in orden i fel sammanhang. Att meningarna blir lite knasiga gör att vi har kul på vägen och förhoppningsvis minns orden med glatt humör om de kommer på provet

jennäs skrev: ↑mån 27 feb, 2017 15:12 Hej alla glada!

Jag och min HP kompis skriver meningar till varandra varje dag och jag tänkte dela med mig om ni andra är intresserade (hågade)

------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------

Jag visste inte hur många bitar jag skulle hamla tårtan i, och var tvungen att på ett heteronomt sätt fråga värdinnan som senterade att vi skulle bli cirka 10 gäster.

Efter att ha drivit sitt företag mot fallissemanget packade hon sitt galeas fullt med bestickande föremål: en förtrollad amfora fylld med små oknytt, en fela ifall det skulle bli för tyst ute på havet och så de vanliga effekterna som hon fäste på båtens utsmyckade akantus.

Abiturienterna var som ett kotteri. Man hoppades på att de kunde vara föresyn för de nya i skolan som skulle ha inauguration kommande vecka även om man visste att de enbart var gunst och betrodda under en interimistisk period. När de på slutet av dagen höll ett parentation för en framliden adjunkt kunde vi alla enas om att de åtminstone inte vara infam.

Fältskäraren föranledde smärta när han hamlade av apostlahästen på sargade gardisten. Det fanns inga förbehåll att göra annat även om han förebådade att gardisten skulle lida. Det hade han en patos som kändes som en föreskrift, åtminstone kunde han alltid förevita på det om någon skulle spörsmål. Han kunde inte förege att någon skulle förhäva honom för hans fördragsamhet utan snarare tycka att han hade förbitstrat stämningen. Alternativet hade kanske varit att förinta gardisten men hans agerande var ingen föreskrift - han hade handlat genom att föregripa situationen och i värsta fall kunde det anses som förgripligt. Han började känna en förlägenhet att hans tidigare hamlande av apostlahästen var en förment illusion och fältskäraren började bli rädd att gardisten försmäktades. Han ville inte förtänka sig själv, det skulle förtära honom men nu var han motsatsen till förvägen - hade han förövat någon annans lidande vilket en fel vald operation kan bli ett korollarium för?

2 nya meningar

Den självsvåldige pojken var alldeles förryckt, han begick hela tiden odygd och i sällsynta fall även nidingsdåd men lyckades alltid komma undan föreskrifterna genom att förevita på andra. Han var en bortskämd epikuré med munläder som framstod som plebejisk trots att han var allt annat än pöbel, han njöt av livet och undgick att drabbas av förhärskande lagar genom att anamma konvenansen. Dessutom undergrävde han hela tiden för sina klasskamrater - han la in ett herbarium i sin väns chiffonjé på ett förväget vis, trots att hon var allergisk mot växter. En annan gång bytte han ut alla exlibris i biblioteket mot dråpliga slogans. Inte åkte han fast då heller, men det är ju skåpmat. Dock var ogillandet reciprokt, han ogillade sina kamrater starkt och förtärdes av att behöva umgås med dom. Han bespetsade sig alltid för att komma hem igen. Trots sin paranta förmåga att slippa undan konsekvenserna av sina handlingar fick han utstå reprimander från lärare och invektiv från sina kursare vilket gjorde att han vantrivdes på internatet och helst spenderade sin tid ensam med att rekognoscera de imposanta ägorna runtom skolan.



Adjunkten, prefekten och auktorn, en deputation av ansenliga män, möttes upp efter en ödesdiger och snöplig kväll som hade avslutats med en nocturne med olika koloraturer. De alla var fränkor till varandra, något de var förbunda över. De satt i den ornerade salen med gobelänger i form av alagreck på väggarna och antependium vid varje dörr. De tre var alla mestiser som behövt träla hårt för att sig så långt. Just nu bespetsade de en stund för att rekreera, lämpligen på en plage. Innan det låg för agendan erfordrades det att de återbördade konviktoriumet där de hade svirat innan nocturnen. Prefekten hade rentav hamnat i en absens, möjligen för att de hade utskänkts otaliga mängder. Han hade sett erbarmlig ut och de andra två var tvungna att ta av honom hans paletå och öppna hans fibula för att försöka sauvera honom. Som tur var så var han beskedlig och vaknade kvickt.

Dagens:

Han smäktade aldrig till nästa liturgi, tvärtom ville han att det skulle töva lång tid. Men det var så ansenligt för gamängens paranta mor att han gick dit och han lovat at förkovra sig. Hon var parat att tillställa gamängen till andra sidan Atlanten om för förövade att försumma ännu en liturgi. Han hade rentav fått utvägen att gå på endera vespern eller ottan och hon var förveten vilken han skulle kora.
Gamängen tyckte dock klerken var en riktig heretiker och gouterade inte hans etymologiska profetia. Det var legio utläggningar om monoteismen och varje gång blev glytten förströdd. Han bemödade sig att vara förtegen under tiden predikan tillgick och åstundade att kaplanen skulle hålla sig lakonisk. Han kunde förmå sig att kura och flanerade ut från tabernaklen. När hans mutter gav honom ett spörsmål kring hans agerande gav han som genmäle att han måste vara en somnambulist.

jennäs skrev: ↑tis 28 feb, 2017 7:47 Haha vi vet - men vi lär oss även när vi stoppar in orden i fel sammanhang. Att meningarna blir lite knasiga gör att vi har kul på vägen och förhoppningsvis minns orden med glatt humör om de kommer på provet

Då så! Det är inte så noga hur man lär sig, så länge orden sitter där när de ska!

Tack för idén, att skriva själv gör att orden verkligen sätter sig. Här kommer några meningar




Han stod inför en välsk kvinna och hade just kastat ur sig en riktig sottis. Hans raggningsrepliker behövde verkligen merceriseras, och kanske kunde en vehikel vara till hjälp när han försökte imponera med sin annars modesta vokabulär?




Hans kontingent till den övliga berceusen var vacker, med imponerande sext. Han sjöng en calypso med lika vassa toner som en sickels kant.




Hennes partner var en skurril druid, med en inbillad förmåga att agera som en kadi. En gång gick han ned för ströget med närmast konvulsiviska stegisättningar som påminde om något slags preusseri, för att åta sig en riktig backanal.




Xantippan var tvungen att soulagera snickaren för dennes tjänster. Han hade byggt huset med apbomb. Hon förhandlade priset med spotska noaord, och försökte betala honom med en hemmarullad risoll.




För att inte glömma bort homilian under vigilian anammade hon en mnemoteknik. Hon tungtalade så intensivt, men apikala ljud som påminde om en en ådas krax, att hon råkade ut för stomatit som påminde om en vakoul.




Den unga kvinnan var en ingeny med dok på hjässan. Hon visade tecken på avatism när hon plötsligt agerade som en redig dignitär, precis som sin morfars far.




Svibeln, som var ett floreligium av den bortgångnes ouvre, präglades av omkväde. Böckerna färdades med kalesch under den stundande raggarröken.


I kampanilen nära datjan satt ateuren i överklagningen.




Troglodyten kunde inte begripa guttaperkans elastisitet. Han skevrade och välvde den och försökte annotera vad som hände.


Kalle var en verklig kujon. Oduglig och valhänt. När han skulle navla sin nyss nedkomne son så ledde hans lasciva insats till en fullskalig kalamitet. Det var ingen solenn syn för den sjuksköterka som stod i lokalens döbatting och gav honom egid. När navelsträngen väl snappade av och föll till golvet som en äfsing, så var det en riktig pyrrhusseger.

Åh vad roligt, nu ska jag "rätta" dina meningar och se vad jag kan.

Här kommer några fler jag skrivit senaste tiden:

Han var egentligen avog till konvergensen men mäktade inte med en kontradiktion från sin kontubernal när han frågade under lunchen i konviktoriumet. De hade alltid konvenerat, varit konsorter, och när kontubernalen bad honom om att vara hans konvoj inför kvällens maskopi på panteonen så var det inte möjligt att se det kontroversiellt. Han försökte undvika känslan av vara fjättrad och fatt å en poena för att istället känna sig prerogativ som fick hans förtröstan. Hade han enkannerligen tur skulle han eventuellt få sig en inblick i kontroverserna under konspirationen även om han hela tiden skulle verka lättjefull och inte inkännande. Han var dock konsternerad över hur de skulle ta sig in till panteonen utan koncession, tänk om en drabant skulle kondemnera dem? Klokast var nog att durka över parterrn för att inte förbistra hela kvällen.

I tribunalen reciterade apologeten de stringenta bevekelsegrunderna för varför målsägande skulle vara saklös. Det var försmädligt att lyssna till tyckte vederdelomanen men hen visste att det tillhörde konventionen att ge alla görlighet till utlåtande och att bli upphävd. Det som dock var en aberration från det annars övliga var känslan av att målsägande ville kräva tillgift, vederdelomanen kände en stark alteration. I tidigare prejudikat var man ofta anaforisk och i dessa var det ont om tillfällen för tillgifter – tänk ändå om assessorn, sittande på tribunen, var försåtlig och skulle skapa gytter. Kunde man inte tillförlita sig på rättskipningen fick man höra av sig till någon av byns abbedissor som arbetade med ekumenik. Dekalogen var trots allt det viktigaste en man kunde följa för att få eftergift och vederdelomanen kände sig dionysisk och förbunden när han insåg att hans öde kanske inte helt låg i rådmannens händer.

Det var inte lätt att vara frejdad då man obetingat kunde bekomma på plebs och verka som ett rättsnöre bara genom att bara vara glasnost. Det få visste om honom var att han hade en stark patos av intighet. På exteriörern verkade han inventiös och itänd men inom sig var han en antagonist som jävade för att inte gäcka sig själv. Han sökte ständigt egid för att undfalla sig från att okväda sig själv men hans alter ego var illmarig och gav honom reflexitioner som kändes som indispositiva. Trots att han var en glasnost kombattant dementerade för historien om Jesus genes och predikade inom konnotation så var det få som visste om hans brasklapp.

Gendarmen var en typisk ackvisitör. Efter många timmars flanerande behövde han nu en gelänk för att gå bekvämt. Han hade en disposition att få andra att känna sig som hans gelike, en abrovinsch för att få över stora mängder gardister till hans kohort. Han bjöd in dem till byggnadens gemak med slingrande gesims i guld och silver och galvaniserade kolonner. På ett agreabelt sätt förbildade han att deras rendezvous var en förstucken situation och att gardisten var föga speciell, detta för att avhålla att han senare skulle belacka gendarmen. Hans interferens på de abderitiska junkarna ledde till att han hade ett silo, som en egen genre, med rekryter. Han må verka vara en perfid man men i själva verket var han deras bärgare.

Happy reading

Här kommer några meningar för den ord-säkre!

Han hade stundligen varit en honnett man och fick sitt honorar baserat på det. Hans chef hade approberat att även ge honom en dusör som en gimmick för att vinnlägga att han inte skulle droma till andra göromål. Många i staben hade visat håg för skämtlynne men tyvär även på andras omkostnad. Chefen kände att han hade förfelat när han fick acklamation från gruppen att frånta mannen hans annuella dusör.

När man ackrediterar någon var det av största vikt att försäkra sig om att denna inte kommer låta anfäktelser ta över hans aktioner utan att han är okuvlig nog att besvärja onda tankar. Det skulle självklart vara anslående att röra någons basbelopp och det är apodiktiskt att person i fråga är förtröstansfull.

Det var en bemängd skara av beväringar som hade begått insubordination. Förmodligen var det inte deras tanke att sedermera bli uppfattade som insurgenter men deras kanaljerande manér hade gjort att de som påföjd blev inlåsta på kasern. Legionen fick istället hoppa in som bänknötare.

Ministären hade obstruerat en motion om föreskriven beväring. Ministären trodde istället på fakultativa legioner och försökte åter igen lägga sordin på riksdagens propå. Deras oförtrutna försök uppfattades numera som ett omak för kabinetten som förblev en partisan när det gällde försvaret.