Hej!
Märkte att det inte fanns någon tråd uppe som berörde hur det är att ha ett distansförhållande och samtidigt studera. Eller mer specifikt, studera till läkare.

Är det någon här som studerar medicin och samtidigt har en flick- eller pojkvän någon annanstans i landet?
Hur tycker ni att det fungerar?
Hinner ni träffas något eller tar studierna för mycket tid?

Alla erfarenheter är av värde!

Jag tror det är lättare att ha ett distansförhållande än ett vanligt förhållande när man pluggar till läkare, eftersom man kan "umgås" (via telefon) vart som helst. Dessutom har man mycket lägre krav på hur mycket man träffas.

Många åker ju hem över helgerna här i Umeå, så jag ser inga problem att man skulle kunna träffa sin distanspartner under samma tid då de andra åker hem till familjen och tvättar sina kläder

haha tack för trösten Empezar!
Hur känner klasskompisarna dina för att åka tillbaka till tjejerna/frugorna på helgerna?

och sedan lite off topic: hur trivs du på utbildningen?

Det är ett par stycken som tydligen har distansförhållanden i min klass, men jag har inte direkt frågat dem hur det funkar. Jag tror dessutom att det vore för tidigt att fråga.

Jag trivs bra på utbildningen. Men det är en stor omställning i livet att börja plugga till läkare, och jag har inte riktigt kommit in i det ännu.

empezar skrev:Men det är en stor omställning i livet att börja plugga till läkare, och jag har inte riktigt kommit in i det ännu.

OT: Villig och utveckla det mera ?

Eul. skrev:

empezar skrev:Men det är en stor omställning i livet att börja plugga till läkare, och jag har inte riktigt kommit in i det ännu.

OT: Villig och utveckla det mera ?

Det blir nog lite för personligt för det här forumet

Jag har haft distansförhållande med en läkarstudent i en annan stad. Min erfarenhet är att det här med att inte ses lika ofta inte egentligen är ett sådant stort problem. Däremot är det väldigt viktigt att relationen är stabil för att det skall fungera. Att börja läkarprogrammet innebär ju trots allt en stor förändring inte bara genom själva utbildningen utan i allt vad nya vänner, nya människor och ny stad innebär. Risken är ju att man utvecklas åt olika håll och kanske att känslorna svalnar när man inte ses och i kombination med alla förändringar, men som sagt, har man en stabil relation tror jag inte att det skall vara några större problem!

Vi sågs varannan helg ungefär. Visst var det en omställning efter att ha bott ihop, men i slutändan kan man inte vara så kräsen så det gick fint!

Lycka till!

linneaskogvard skrev:Jag har haft distansförhållande med en läkarstudent i en annan stad. Min erfarenhet är att det här med att inte ses lika ofta inte egentligen är ett sådant stort problem. Däremot är det väldigt viktigt att relationen är stabil för att det skall fungera. Att börja läkarprogrammet innebär ju trots allt en stor förändring inte bara genom själva utbildningen utan i allt vad nya vänner, nya människor och ny stad innebär. Risken är ju att man utvecklas åt olika håll och kanske att känslorna svalnar när man inte ses och i kombination med alla förändringar, men som sagt, har man en stabil relation tror jag inte att det skall vara några större problem!

Vi sågs varannan helg ungefär. Visst var det en omställning efter att ha bott ihop, men i slutändan kan man inte vara så kräsen så det gick fint!

Lycka till!

Det är skönt att veta att inte allt socialt liv (utanför skolan) går åt h-vete bara för att man studerar en så pass krävande utbildning som läkare. Vill verkligen, om man tar sig an utbildningen, att kärleksbiten i så liten utsträckning som möjligt blir lidande...

Är det någon här som lyckats ta sig igenom läkarprogrammet och ha ett distansförhållande samtidigt?
Och vad är receptet på att ett distansförhållande ska fungera? (nu har ju linneaskogvard gett många bra ingridienser men det måste finnas fler )

Jag hade ett distansförhållande i 2 år, där vi sågs vartannan vecka. Det funkar om man har rätt inställning till det, samt ett stabilt förhållande.

Ett stort tips är just inställningsbiten, dvs inte börja gräma sig för hemfärden på söndag,redan på lördagen, då det "bara är 1 dag kvar" etc.
Och inte tvinga sig själva till någon uppstyltad "kvalité-tid" där man ska göra så mycket som möjligt på så kort tid som möjligt.
Tricket för oss var att försöka ses som om vi aldrig varit ifrån varandra. Detta enbart för att avväpna den där känslan av att ha lite tid. Givetvis försökte vi ju inte döda den positiva delen av att ha längtat efter varandra, men den negativa stress-biten avväpnande vi på det sättet.

Nu är läkarprogrammet inte 2 år bara, men det funkar ändå tror jag.

Vi klarade det smärtfritt och gifte oss sedan, och detta var 7 år sedan
Så är det rätt person, rätt inställning och ett stabilt förhållande så klarar man mycket!

Phantomen skrev:Jag hade ett distansförhållande i 2 år, där vi sågs vartannan vecka. Det funkar om man har rätt inställning till det, samt ett stabilt förhållande.

Ett stort tips är just inställningsbiten, dvs inte börja gräma sig för hemfärden på söndag,redan på lördagen, då det "bara är 1 dag kvar" etc.
Och inte tvinga sig själva till någon uppstyltad "kvalité-tid" där man ska göra så mycket som möjligt på så kort tid som möjligt.
Tricket för oss var att försöka ses som om vi aldrig varit ifrån varandra. Detta enbart för att avväpna den där känslan av att ha lite tid. Givetvis försökte vi ju inte döda den positiva delen av att ha längtat efter varandra, men den negativa stress-biten avväpnande vi på det sättet.

Nu är läkarprogrammet inte 2 år bara, men det funkar ändå tror jag.

Vi klarade det smärtfritt och gifte oss sedan, och detta var 7 år sedan
Så är det rätt person, rätt inställning och ett stabilt förhållande så klarar man mycket!

Låter som en solskenshistoria det
Ja visst är inställningen viktig! Och jag kan mycket väl tänka mig att om man försöker för mycket att göra så mycket som möjligt så kan det bli krystat. att hänga "naturligt" med varandra is the shit!

Hur går det förresten för dig och frugan nu? (tror jag inte läst någonstans hur det gick för dig och läkare?) blev det uppsala? distansförhållande eller pendling?

Ha det gött!

Homeros skrev: Hur går det förresten för dig och frugan nu? (tror jag inte läst någonstans hur det gick för dig och läkare?) blev det uppsala? distansförhållande eller pendling?

Ha det gött!

Uppsala blev det. Distansförhållande behövs inte då vi bor i Sthlm. Dessutom hade det inte varit ett alternativ idag. Vi har dessutom barn. Jag tackade ju NEJ till en plats i Lund (innan jag blev antagen i Uppsala) p.g.a det, så... Pendling it is!

Phantomen skrev:

Homeros skrev: Hur går det förresten för dig och frugan nu? (tror jag inte läst någonstans hur det gick för dig och läkare?) blev det uppsala? distansförhållande eller pendling?

Ha det gött!

Uppsala blev det. Distansförhållande behövs inte då vi bor i Sthlm. Dessutom hade det inte varit ett alternativ idag. Vi har dessutom barn. Jag tackade ju NEJ till en plats i Lund (innan jag blev antagen i Uppsala) p.g.a det, så... Pendling it is!

Låter kanon de! Ja grattis till platsen, och det var kyligt att tacka nej till Lund innan du visste om du kom in i Uppsala. Fast jag förstår att du hur som haver förmodligen inte flyttat ner, men ändå. Lycka till med studierna iaf!

Någon fler här som har erfarenheter av distansförhållanden och studier? Oavsett utbildning

Jävlar Spencers, blev det marknadsföring för din del?

haiphon skrev:Jävlar Spencers, blev det marknadsföring för din del?

HAHA, du är rolig du Haiphon! Håller på skratta ihjäl mig här hemma, första jävla inlägget marknadsför han en produkt på engelska.

It smells spam to high heaven!