Det känns hemskt att behöva skriva en sådan rubrik och vara så hård mot sig själv som jag just nu är.
Är det bara jag som kan känna mig otroligt ensam när man sitter flera timmar om dagen för sig själv och pluggar? Som ett tunnelseende för målet där hela omvärlden försummas? Jag har tackat nej till jobb, valde att inte fortsätta sedan ett halvår tillbaka på min senaste arbetsplats. Anledningarna var 100% studier till högskoleprovet av intention för högskola, hade extremt dåligt samvete men fick stöttning i beslutet. Jag försökte plugga och jobba samtidigt men kombinationen funkade dessvärre inte .

Vissa dagar går jag ner i botten och självförtroendet raserar totalt när jag sitter och studerar, det kan handla om många fel om jag så tränar ORD, NOG eller DKT diagram t.ex.

Medans vissa dagar går allt så exceptionellt bra, då kan det handla om alla rätt på en läsdel, xyz osv, det är om något en eufori känsla när man ser den gröna stapeln istället för den röda. Kontrasterna från dag till dag är onekligen absurda om ni frågar mig. Det går aldrig linjärt upplever jag. Jag är framförallt orolig för att "slumpen" på kommande prov ska avgöra mitt "öde" Det har hänt vid enstaka tillfällen att jag rest mig prompt från stolen för att säga "jag ger upp, jag är för dum och för inkompetent för det här", varför är man så hård mot sig själv egentligen? Men jag kommer alltid tillbaka och jag felanalyserar mycket även fast detta är relativt nytt för mig. Det känns som ett ständigt krig dag för dag mot dessa delprov och ju mer fel jag har desto hårdare självkritik. Kommande prov känns som den "stora prövningen" där allt kommer avgöras, jag är otroligt orolig och rädd av någon anledning. Är ni också det eller är det en absurd tankegång?

När man läser om folk som utan plugg sätter 1.0 som minimum blir jag ännu mer deprimerad. Jag fick 0.3 första gången utan plugg alls (bara för att få in känslan av provet i sin helhet) Därefter pluggade jag halvhjärtat när jag jobbade 80% och fick 0.7. Nu pluggar jag heltid och vet inte vart jag kommer hamna (vill ha 1.1) Mina senaste delprov jag gjort har jag legat mellan 0.8-1.1 (tiden är boven för mig och stressen)

Finns det någon där ute som höjt sig från ett väldigt lågt hp resultat till ett högt? Någon som också haft en tuff skolgång och inte fått den allmänutbildning man önskat och de kunskaper som man med tiden glömt? Jag var ju den här adhd typen som varken kunde lyssna eller fokusera, kombinerat med dåligt engagerande och inte ambitiös överhuvudtaget, förens nu dvs. På sista tiden vet jag inte varför, men kommit in i i tankebanor som "jag är ett offer för mina gener, dem avgör hur jag kommer lyckas på provet" dvs inte min mängdträning och dedikation.

Jag kämpar helhjärtat dagligen för detta och jag hoppas ni också gör det, jag hade hoppats på lite stöttning bara då självförtroendet och självkänslan brister (absolut inte att någon ska tycka synd om mig). Känns som omgivningen inte helt förstår sig på detta med studier till högskoleprovet, dem låter mer skeptiska då det är vanligare att kanske plugga upp betyg. Men jag hoppas ni förstår och kanske att någon kan relatera på något plan?

Alla har olika lätt för olika saker. Vissa har kanske jättelätt för matte och kan få 1,3 första gången de skriver HP utan att plugga. Andra kanske har svårare och får 0,5. Det jag menar är att vi har alla olika förutsättningar men det betyder inte att de är låsta. Man utvecklas och blir bättre genom att öva på det man tycker är svårt. Det finns inget som säger att du inte kan skriva bättre och bättre för varje gång. De flesta skriver sitt lägsta resultat första gången och sen höjer det för varje gång.
Du är absolut inte ensam i att känna dessa känslor, tror att alla här på HPG har känt eller känner just nu det du beskriver.
Jag tror att det första du måste inse är att du KAN. Du kan få 1,1 eller högre om du vill. När du tror på att du kan så kommer ”nederlagen” inte kännas lika tuffa för du vet att de är delmoment på vägen mot målet.
Det andra är att du inte ska tänka att höstens prov är allt eller inget och skriver du dåligt så är det kört. För då kommer det garanterat inte gå så bra i och med att du är så spänd och rädd inför det provet. Jag vet att det är lätt att tänka så, att det är allt eller inget för jag själv har tänkt den tanken men sen kommit på mig själv med att det finns faktiskt prov efter hösten. När man tänker ”äh det är bara ett prov” så går det oftast mycket bättre än när det känns som om provet ska avgöra ens livs öde. För provet avgör inte ditt öde. Finns fler prov efter det. Varför ge dig själv en chans när det finns oändligt många att ta?

Och du är inte dum. Tvärtom visar du på kämparanda när du, trots rädsla, sätter dig gång på gång ner för att plugga igen. Det betyder att du vill det här tillräckligt mycket. Du kommer lyckas en dag för att du VILL lyckas och du är villig att lägga ner tid på det.

Jag minns i högstadiet att jag hade en mattelärare som knappt var där, och det gjorde matten väldigt svår för mig. På gymnasiet tyckte jag att jag var korkad jämfört med alla andra som fick A i matte. År senare slog det mig att vi hade inte ens samma förutsättningar, de hade haft duktiga lärare. Jag tänkte att jag aldrig skulle klara av HP-matten för jag är ju inte bra i matte. Det tänket funkade i några månader och sen slängde jag det i papperskorgen. Jag pluggade som en dåre på grunderna, och i början gick det dåligt. Jättedåligt, men efter ett tag lossnade det och nu är matte inte svårt. Nu tycker jag om matte.
Ingenting är hugget i sten, speciellt inte kunskap - du kan alltid lära dig nya saker.
Försök använda det du anser vara dina svagheter till din fördel. Och tro på att du har det som krävs för att lyckas - för du har det.
Du har 0,7 - det är inte långt kvar till 1,1. Du klarar det!!!

Jag är en av dem som är som du otroligt hård mot mig själv och framför allt inför höstens prov, känns verkligen som det är då det avgörs.

Otroligt svårt tycker jag att handskas med känslan att aldrig prestera och jag har även en stor oro för att resultatet kommer bero alldeles för mycket på slumpen.

Men någonstans i den mörka tunnel så kämpar vi ju vidare mot, för vi har hopp och kan se ljuset i tunnel även om det känns jäävligt långt bort just nu iaf för mig

Tack för dem fina orden ni över mig! Förväntade mig inte alls respons då inlägget kanske uppfattades lite excentrisk. Jag har hamnat i någon platå helt enkelt och det känns som jag kommit till en återvändsgränd, men det är ingen återvändsgränd, det är bara en inbillning i mitt knasiga huvud för närvarande (förmodar jag) Det är en knasig period just nu där jag inte ser någon progression. Eller så är det ett tecken på att det är dags att byta taktik, angripa t.ex. LÄS på ett annat mer passande sätt för MIG. Eller är det själva mängdträningen och felanalysen som jag bör fokusera på och fortsätta med.

Men det skriker dagligen inombords "jag vill bli antagen" och "jag kommer aldrig ge upp" även fast den negativa kritik jag ger mig själv. Men jag är verkligen desperat och jag hoppas innerligt att jag kommer få igen dessa timmar 7 timmar jag lägger var dag...

Känner igen mig mycket i att emellanåt tvivla på mig själv. Det är läskigt men också så modigt att våga lägga ner såhär mycket tid på något som kan resultera i ett misslyckande.

Är också väldigt rädd för att slumpen skall leda till att höstens hp ska innehålla allt jag inte hunnit öva på eller uppgifter som berör alla mina svagaste sidor.

Men det låter verkligen som att du har en extrem vilja och motivation och det kommer man långt på. Du har gjort framsteg sen du började och ingenting hindrar dig från att utvecklas ännu mer.

Själv har jag höjt mig ganska rejält. Första gången jag skrev HP fick jag 0,5 i kvant och 1.0 i verbala. På hpguiden skriver jag numera allt mellan 1.0-1.4 i kvant och 1.0 - 1.9 i verbala. Det har tagit mig ungefär ett år men bevisligen går det att höja sig rejält!

Lycka till och ge inte upp!

Tack Zelma! Jag kanske ändå har kommit en bit, förhoppningsvis räcker viljan långt i detta fall, av dem timmarna jag lägger ner dagligen, återstår att se. Riktigt kul angående din ökning, verkligen.

Hej! Jag ska börja 2:a året på gymnasiet nu och funderar på att skriva HP under hösten. Grejen med mig är att jag ligger på ungefär D-C nivå i matte och C-B på svenska. Engelska har jag lätt för och ligger på A nivå.

Jag är inte född här. Men har levt i detta land i snart 14 år (fyller 17 snart) Dock ser jag mig som vilken svensk elev som helst då jag inte har något problem med språket.

Målet för mig är läkarprogrammet och jag har sedan 7:an i högstadiet haft ångest över detta då jag iprincip alltid har vetat att jag verkligen INTE skulle uppnå ett A i alla ämnen.

Detta är en dröm jag har haft sedan lågstadiet och jag vill verkligen komma in i programmet. Alla mina nära och kära påstår att jag borde ha en ”back-up” plan ifall jag inte kommer in i programmet. Men jag kan verkligen inte tänka mig bli något annat och det är det jag är så orolig över. Lyckas jag inte så kommer jag vara tvungen att gå en utbildning som jag inte ens har intresse över.

Jag förstår dig när du påstår att du känner dig misslyckad varje gång du inte lyckas under ett prov. Det gör jag med nämligen. Mina kompisar brukar alltid säga att jag sätter för mycket press på mig själv. Men grejen är den att de inte riktigt förstår vad jag går igenom. Mina kompisar är sådana som inte riktigt behöver försöka under sina prov men ändå lyckas skriva ett B. Jag är glad att ha vänner som finns för mig, men känner inte riktigt att jag har någon som ”Förstår” mig.

Nu är det kanske 1,5 månader kvar tills provet och jag vet inte riktigt hur jag ska plugga för att få lite högre än 0.3. Helst vill jag skriva 0.5-0.6 första gången. Men det kanske är för mycket att begära.

Jag har heller aldrig haft den lyx att få hjälp av föräldrarna med sina studier då mina föräldrar inte är så bekanta med språket. Sedan lågstadiet har jag vart tvungen att klara mig själv. Det har även gjort att jag vid tidig ålder gått igenom saker som ett barn egentligen inte borde ha upplevt.

Jag erkänner själv att jag sätter mycket press på mig och håller mina känslor inombords. Detta får mig bara att må dåligt men jag har inte riktigt någon som kan ”hjälpa” mig på det sätt.

Jag var var redo att efter gymnasiet spendera max 7 år till att försöka komma in (då blir jag 25 år gammal). Jag har redan nu ångest över det faktum att mina kompisar kommer plugga i universitet och till och med bli klara med deras utbildning medan jag fortfarande är hemma och pluggar för att komma in i läkarprogrammet.

Haha jag mår verkligen inte bra och vet inte vad jag ska göra åt det.

Skulle vara trevlig om vi kunde mejla varandra lite. Vi kanske kan hjälpa varandra då vi sitter i samma sits ungefär.

Jag har tekniskt sett inte mycket erfarenhet inom högskoleprov men erfarenheter kopplade till ångest och sådant har jag definitivt, speciellt när det kommer till plugg och akademiskt. Första två gånger när jag tog högskoleprovet fick jag inte så mycket p.g.a jag pluggade inte riktigt ordentligt med tanke på att jag var mer fokuserad på gymnasieplugg. Under gymnasiet kände jag mig själv omedvetet att jag hör mig mer hemma hos naturvetenskapliga områden än humaniora. Efter gymnasiet ville jag direkt påbörja med basår och sedan efter det komma in på program som jag är intresserad över (biomedicin) samt bli klar med högskoleprov. Men efter några svängningar tog jag lite detour efter gymnasiet och just nu har jag kommit tillbaks till fokus mot naturvetenskap i samband med hp, mer än redo och taggad.

Detta kan vara svårt men man ska inte vara tänka allt förmycket på sig att man ''kan ingenting''. Man kommer utvecklas och övervinna sig själv. Man ska försöka så många gånger som man behöver. Bli inte alltför distraherad av omgivningen som ''påpekar brister''. Försök så gott man kan och man kommer att utveckla sig och bli bättre.

Lycka till!

Du kommer att nå ditt mål, men ibland tar det längre tid än önskat. Ibland uppnår man det på första försöket, ibland andra, tredje och så vidare.

En före detta kollega till mig skrev 0,5 på sitt första HP. Hens mål var att komma in på läkarprogrammet och hen gav inte upp. Efter 10 skrivna prov och idogt arbete, fick hen 1,55 och kom in i Sverige. Min före detta kollega hade inte det lätt. HP var inte hens "grej", emellertid kämpade hen tills hen nådde sitt mål. Detta är inte påhittat, utan ren sanning. Min före detta kollegas historia inspirerar mig dagligen och får mig att inse att ALLT går; så länge man faktiskt vill.

Fortsätt kämpa och försök vara snällare mot dig. Jag vet att det är tufft, men en för stor dos självkritik kan bli alldeles för betungande i längden. Lycka till! <3

Nå mitt mål skrev: ↑lör 01 aug, 2020 10:33 Hej! Jag ska börja 2:a året på gymnasiet nu och funderar på att skriva HP under hösten. Grejen med mig är att jag ligger på ungefär D-C nivå i matte och C-B på svenska. Engelska har jag lätt för och ligger på A nivå.

Jag är inte född här. Men har levt i detta land i snart 14 år (fyller 17 snart) Dock ser jag mig som vilken svensk elev som helst då jag inte har något problem med språket.

Målet för mig är läkarprogrammet och jag har sedan 7:an i högstadiet haft ångest över detta då jag iprincip alltid har vetat att jag verkligen INTE skulle uppnå ett A i alla ämnen.

Detta är en dröm jag har haft sedan lågstadiet och jag vill verkligen komma in i programmet. Alla mina nära och kära påstår att jag borde ha en ”back-up” plan ifall jag inte kommer in i programmet. Men jag kan verkligen inte tänka mig bli något annat och det är det jag är så orolig över. Lyckas jag inte så kommer jag vara tvungen att gå en utbildning som jag inte ens har intresse över.

Jag förstår dig när du påstår att du känner dig misslyckad varje gång du inte lyckas under ett prov. Det gör jag med nämligen. Mina kompisar brukar alltid säga att jag sätter för mycket press på mig själv. Men grejen är den att de inte riktigt förstår vad jag går igenom. Mina kompisar är sådana som inte riktigt behöver försöka under sina prov men ändå lyckas skriva ett B. Jag är glad att ha vänner som finns för mig, men känner inte riktigt att jag har någon som ”Förstår” mig.

Nu är det kanske 1,5 månader kvar tills provet och jag vet inte riktigt hur jag ska plugga för att få lite högre än 0.3. Helst vill jag skriva 0.5-0.6 första gången. Men det kanske är för mycket att begära.

Jag har heller aldrig haft den lyx att få hjälp av föräldrarna med sina studier då mina föräldrar inte är så bekanta med språket. Sedan lågstadiet har jag vart tvungen att klara mig själv. Det har även gjort att jag vid tidig ålder gått igenom saker som ett barn egentligen inte borde ha upplevt.

Jag erkänner själv att jag sätter mycket press på mig och håller mina känslor inombords. Detta får mig bara att må dåligt men jag har inte riktigt någon som kan ”hjälpa” mig på det sätt.

Jag var var redo att efter gymnasiet spendera max 7 år till att försöka komma in (då blir jag 25 år gammal). Jag har redan nu ångest över det faktum att mina kompisar kommer plugga i universitet och till och med bli klara med deras utbildning medan jag fortfarande är hemma och pluggar för att komma in i läkarprogrammet.

Haha jag mår verkligen inte bra och vet inte vad jag ska göra åt det.

Skulle vara trevlig om vi kunde mejla varandra lite. Vi kanske kan hjälpa varandra då vi sitter i samma sits ungefär.

Hej! Jag vill först och främst bara säga att du ALDRIG ska låta din bakgrund begränsa dig (även fast du kanske inte gör det), det är bara DU som sätter gränserna, inte din mor, inte din far, inte din familj, vänner eller någon annan här i världen. Du är väldigt väldigt ung, även fast jag förstår din oro och ångest så har du gott om tid. Jag tror också att rädsla och oro är bra i detta sammanhang, det visar bara hur mycket det betyder för dig, det driver våra överlevnadsinstinkter ännu mer och sannolikheten att vi agerar och gör något är desto högre. Du ska syssla med ett jobb i flera år framöver, varför stressa dig fram när du bara är 17?

Jag gillar att kategorisera människor på så sätt att det finns dem som kommer in på högskola direkt efter gymnasial examen, sedan dem som väljer att jobba i några år för att hinna tänka, reflektera och verkligen verkligen hitta sig själv och vart ens egna nisch ligger. Somliga har förturen med att veta i tidig ålder medans andra behöver tid, det finns ingen skillnad här och det finns ingen som är bättre än den andre.

Sedan finns det alltid de som har väldigt lätt för att lära sig som jag också vill påpeka, kämpat för sina mål trots det. Problemet för mig och kanske som många andra är att man tycker det är orättvist, dock kan man klaga hur mycket man vill utifrån dessa förutsättningar, man kommer inte närmre målet för det. Det jag vill ha sagt är, vare sig vad DU är för person när du börjar studera inför hp spelar mindre roll, om du så inte har matte kunskaper. Det är dina handlingar som kommer avgöra mycket i slutet, det är dem envisa, nyfikna och risktagande personerna som kommer någonstans, de som ser sig själva större än sina motgångar.

Du kommer inse att det spelar mindre roll om person A fick börja på ruta 10 medans person B fick börja på ruta 1. Person B kan komma ikapp oavsett, han kanske är hungrigare?


"Don't compare your life to others. There's no comparison between the sun and the moon. They shine when it's their time"

Min resa för plugget till högskoleprovet ger mig så mycket mer än bara åtskilliga timmars studier, för att begripa ett specifikt prov. Det ger mig kunskap, allmänutbildning, förberedelser inför högskolestudier, jag lär mig massa nya ord, får bättre grepp och förståelse för avancerade texter, som med största sannolikhet kommer dyka upp i högskola/universitet, lär mig tyda diagram desto bättre, mina kognitiva förmågor är mycket skarpare, jag har fått in en jätte bra studievana med en studieteknik som passar mig (som jag aldrig hade i gymnasiet) Det är ironiskt att jag lärt mig mer under detta år av studier än av 3 års gymnasiala studier, det låter långsökt men det är det inte.

För att ge dig lite motivation så kan jag ge dig en liten anekdot. Då jag var på apoteket visade sig att personen som stod i kassan också var läkarstudent, vi prata lite smått när han frågade vad jag sysslar med, om jag så jobbar eller pluggar för i dagsläget. Jag sa då att jag pluggade och han frågade självklart vad, min första tanke var att jag skulle säga att jag pluggar upp mina betyg, då plugg till högskoleprovet kanske låter mindre familjärt och lite annorlunda. Men hursomhelst sa jag att jag pluggar till högskoleprovet med ett litet dystert svar, men av min förundran blev han genast nyfiken och sådär genuint intresserad. Han blev nästan glad och berättade för mig att han själv gjort samma resa fast till läkarprogrammet. Det tog han 3 år på ett ungefär att gå från 0.6/0.7 till 1.8. Där han sista året valde att sluta jobba och plugga upp till 8 timmar dagligen om det så var sista året eller halva sista året. Han är inte från Sverige kan jag påpeka.

Vill flika in och säga att jag fick 0.1 på mitt första HP prov, jag var totalt krossad, nedbruten och tappade verkligen allt hopp inför högskola och för att överhuvudtaget komma in. Kan du förstå hur en person känner sig inför ett sådant förfärligt resultat? Men jag gav inte upp, idag ligger jag mellan 1.1 och 1.2. Jag har läst och hört om folk som legat på 0 och kommit över 1, någon som började på 0.3 och jobbade sig upp till 1.5.

Komiskt att jag sitter här och läxar upp dig och predikar. Men jag gillar att stötta andra som är i en tuff sits, jag är mycket snällare och förstående mot dem än mot mig själv (haha)

Men som mina sista ord inför din resa, var beredd för motgångar kommer och dem kommer slå till hårdare än vad du tror, det är bara att anamma det.

Tack så jätte mycket för ditt snabba svar!

Det stämmer när du säger att det kommer finnas hinder som kommer försöka tryck ner mig till att tro att läkaryrket inte riktigt är min grej. Denna sommar har jag jobbat på ålderdomshem och behövde åka in med en patient till sjukhuset. I början var jag lite nervös då jag tyckte det var konstigt att jag ensamt skulle ha ansvar över något så stort. När jag väll anlände till sjukhuset blev jag snabbt lugn igen. Jag vet inte riktigt varför men jag mådde så bra av att bara befinna mig på platsen. När jag träffade urologen var han verkligen jätte trevlig och en riktig skämtare. Miljön som fanns mellan honom och hans kollegor var något jag verkligen blev avundsjuk över.

Det första jag gjorde när jag kom hem var att berätta om resan för mina familje medlemmar. Det var något otroligt att få sitta så nära medan läkarna höll på med deras ärenden. Jag minns hur glada mina syskon var när jag talade om detta. Det kan nog vara för att jag hade ett så enormt leende på ansiktet att jag nu när jag tänker efter, kanske var lite för exalterad. Dock blev jag så glad av att ha upplevt något sådant och visste där och då att jag verkligen måste bli läkare.

Efter ett tag började dem negativa tankarna komma igen.
”Du säger att du vill bli läkare men har inte ens börjat plugga inför ditt första högskoleprov”
”Du kommer få sämst resultat på provet”
”Dina föräldrar kommer trötta på att se dig hemma varje dag medan resten av dina syskon redan har börjat universiteten”
”Du kommer misslyckas”
”Ge upp”
”Hitta en annan dröm”
”Läkaryrket är inget för dig”

Jag vet inte om det är för att jag fortfarande är en tonåring men detta är något som händer mig minst 1 gång i veckan och finns alltid i bakhuvudet. Hahah nu känner jag mig lite dum för det kanske känns som jag överdriver enligt andra. Men jag mår verkligen inte alls bra över detta.

Själv tycker jag du har gjort GRYMMA ökningar på högskoleprovet och jag blev verkligen glad när du svarade på mitt meddelande hehe. Skulle gärna veta hur många gånger du har skrivit provet hittills och hur du gör för att plugga, hur många timmar om dagen du pluggar. Samt även om du kanske har något tips för någon som ska skriva HP för första gången samtidigt som man förmodligen kommer behöva fokusera på skolan.

Sen vill jag även säga dig detta att du som sagt har gjort ett bra jobb och att det inte alls finns någon chans för dig att inte lyckas när det har gått så här bra. Det ända jag kan se när jag läser dina inlägg är hur nära du är tills du når ditt mål. Ge inte upp. Trött får du känna dig, vi är människor, inte maskiner. Vi har känslor (verken de är positiva eller negativa). Vi har rätt att må dåligt, vi har rätt att ta pauser, vi har rätt att känna att allt man gör är fel. Men du får verkligen inte glömma att det alltid kommer finnas dem som kommer motbevisa allt negativt du säger om dug själv och få dig på rätt spår igen

Jag kan också relatera till det ni skriver! Trots att jag fick 1.1 på HP utan att plugga så har jag så mycket tankar kring hur jag inte förtjänade det och att jag nog bara hade tur, eftersom det kändes som att jag gissade så mycket. Nu när jag pluggar till HP första gången så får jag väldigt spridda resultat. Är till och med rädd för att skriva gamla prov för att få det bevisat för mig att jag egentligen suger.

Har lagt ner jättemycket tid nu det senaste på matten och även om det känns som att jag lärt mig massor så får jag inte de resultat jag vill ha. Tänker att jag nog bara är dum och slösar min tid. Men precis som du, robWin, får jag tillbaka min inspiration/motivation och fortsätter lite till nästa dag. Här är lite tips på vad som brukar hjälpa mig när modet svackar:

1. Läser alla success stories här och se att det är möjligt. Kanske kan jag vara en av de som skriver om hur jag lyckades höja mig här. Samt spelar jag upp i huvudet alla gånger folk sagt till mig att så klart jag klarar detta och att mitt mål verkligen är rimligt.

2. Försöker lugna mig med att jag både har höstens och vårens prov på mig så skulle det skita sig i höst så är det inte hela världen.

3. Försöker att inte lägga allt för stor press på mig att plugga ett visst antal timmar eller uppgifter om dagen. Skulle det komma upp något med familjen eller vänner så säger jag aldrig nej för att jag måste plugga istället. För mig är det JÄTTEviktigt att kunna slappna av i vardagen och tänka på annat emellanåt samt bli glad av folk i mitt liv. Efteråt blir jag mer taggad på att plugga.

4. Påminner mig själv om vart det är jag vill istället för det här stora tunga provet mellan mig och framtiden. Det avdramatiserar det hela lite när jag tänker mig in i hur roligt det ska bli att plugga det jag vill och börjar planera lite i huvudet med hur jag ska bo osv. Ställer in mig på att oavsett vad som händer med provet i höst så är det inte det viktiga. Det viktiga är alla de år som följer.

5. Ta hand om hälsan! Både fysiskt och mentalt. Ångest och stress sätter sig i kroppen och behöver utlopp för all adrenalin, m.m. Bara att gå ut på regelbundna promenader under dagen hjälper hjärnan och kroppen att slappna av. OCH! Var inte rädd för att be om professionell psykologisk hjälp. Det är så viktigt att ha någon att prata med. Man måste inte vänta tills man har allvarliga psykologiska problem för att få stöttning i livet. Alla förtjänar och har rätt till att prata med en kurator eller psykolog. Bara kontakta vårdcentralen eller ungdomsmottagningen och be om att få prata med någon Det har jag gjort och det är mycket värdefullt.

Kom ihåg att otillräcklighetskänslor bara är känslor och tankar, dvs de är inte nödvändigtvis grundade i verkligheten. HP är nästan en perfekt katalysator för ångest och otillräcklighetskänslor, och tenderar att bryta ner människor med prestationsbaserad självkänsla. Du kommer att öka ditt HP-snitt så länge du pluggar effektivt och smart, ingen fråga om saken, men om varje studiesession förvandlas till en ångestkamp där dina resultat antingen bekräftar dina negativa tankar om dig själv, eller positiva för den delen, så kommer du att bränna ut dig själv. Det är en jävligt ond spiral. Sluta inte plugga, men det kanske skulle vara bra för dig att fokusera på ditt privatliv och din psykiska hälsa parallellt med ditt plugg, förmodligen så kommer dina resultat också förbättras pga att din stress minskar.

Man tror inte det, men hälften av utmaningen som HP presenterar är den psykiska. bristerna i ens självkänsla är aldrig så klara som när man presterar kasst på ett delprov antal timmar in i en pluggsession .

Joseph och magdalena, tack så hemskt mycket för feedback och stöttning, det värmer och gör så mycket, verkligen. Jag önskar er lycka till framöver och senare i framtiden.

Nå mitt mål skrev: ↑sön 02 aug, 2020 9:58 Tack så jätte mycket för ditt snabba svar!

Det stämmer när du säger att det kommer finnas hinder som kommer försöka tryck ner mig till att tro att läkaryrket inte riktigt är min grej. Denna sommar har jag jobbat på ålderdomshem och behövde åka in med en patient till sjukhuset. I början var jag lite nervös då jag tyckte det var konstigt att jag ensamt skulle ha ansvar över något så stort. När jag väll anlände till sjukhuset blev jag snabbt lugn igen. Jag vet inte riktigt varför men jag mådde så bra av att bara befinna mig på platsen. När jag träffade urologen var han verkligen jätte trevlig och en riktig skämtare. Miljön som fanns mellan honom och hans kollegor var något jag verkligen blev avundsjuk över.

Det första jag gjorde när jag kom hem var att berätta om resan för mina familje medlemmar. Det var något otroligt att få sitta så nära medan läkarna höll på med deras ärenden. Jag minns hur glada mina syskon var när jag talade om detta. Det kan nog vara för att jag hade ett så enormt leende på ansiktet att jag nu när jag tänker efter, kanske var lite för exalterad. Dock blev jag så glad av att ha upplevt något sådant och visste där och då att jag verkligen måste bli läkare.

Efter ett tag började dem negativa tankarna komma igen.
”Du säger att du vill bli läkare men har inte ens börjat plugga inför ditt första högskoleprov”
”Du kommer få sämst resultat på provet”
”Dina föräldrar kommer trötta på att se dig hemma varje dag medan resten av dina syskon redan har börjat universiteten”
”Du kommer misslyckas”
”Ge upp”
”Hitta en annan dröm”
”Läkaryrket är inget för dig”

Jag vet inte om det är för att jag fortfarande är en tonåring men detta är något som händer mig minst 1 gång i veckan och finns alltid i bakhuvudet. Hahah nu känner jag mig lite dum för det kanske känns som jag överdriver enligt andra. Men jag mår verkligen inte alls bra över detta.

Själv tycker jag du har gjort GRYMMA ökningar på högskoleprovet och jag blev verkligen glad när du svarade på mitt meddelande hehe. Skulle gärna veta hur många gånger du har skrivit provet hittills och hur du gör för att plugga, hur många timmar om dagen du pluggar. Samt även om du kanske har något tips för någon som ska skriva HP för första gången samtidigt som man förmodligen kommer behöva fokusera på skolan.

Sen vill jag även säga dig detta att du som sagt har gjort ett bra jobb och att det inte alls finns någon chans för dig att inte lyckas när det har gått så här bra. Det ända jag kan se när jag läser dina inlägg är hur nära du är tills du når ditt mål. Ge inte upp. Trött får du känna dig, vi är människor, inte maskiner. Vi har känslor (verken de är positiva eller negativa). Vi har rätt att må dåligt, vi har rätt att ta pauser, vi har rätt att känna att allt man gör är fel. Men du får verkligen inte glömma att det alltid kommer finnas dem som kommer motbevisa allt negativt du säger om dug själv och få dig på rätt spår igen

Vad kul att du börjar få massa erfarenheter från jobb och dylik, tro mig, det gör mycket att lyssna på andra. Man ser saker från andra perspektiv istället för ett mer inskränkt sådant. Tack för dem fina orden, jag behöver verkligen stöttning känner jag (även fast jag inte är den som brukar begära den) Jag är lite förbehållsam, när jag verkligen behöver hjälp från andra,så är jag dålig på att säga till. Jag förstår dina negativa tankar och kan verkligen sympatisera. Var snäll mot dig själv, lättare sagt än gjort. Tycker du ska köpa någon typ av självkänsla bok, så du kan vända tankarna åt föra dem åt rätt riktning, det blir tillslut ett destruktivt beteende om det blir för mycket. Men du verkar inte ha det dagligen iallafall.

När det gäller själva provet är jag lekman, jag anser inte att jag är rätt person att vända sig till i detta fall. Men jag kan alltid dela mig av tips. Jag har skrivit högskoleprovet 5 gånger, dessa 4 gånger pluggade jag inte, femte provet pluggade jag ytterst lite pga jobb. Till det sjätte provet sitter jag just nu och pluggar 7 timmar om dagen approximativt. Är du VIP medlem skulle jag rekommendera att du kontaktar din coach som kan designa och konstruera ett pluggschema för dig som är anpassat efter dig och hur dina dagar ser ut.

Mina dagar är uppdelade så jag tränar i princip allt under en vecka, läs, xyz, nog, dkt, elf, mek, ord, kva. Lördag sitter jag med ett helt högskoleprov som jag skrivit ut (4 delprov), detta görs på tid. Söndag sitter jag och rättar alla proven och felanalyserar. Stressen är problemet för mig under provet, jag hetsar upp mig för mycket. tar inte nog med tid för att verkligen försöka läsa och förstå vissa frågor. Ett annat problem på provet är att jag kan ibland ha svårt att släppa uppgifter. Detta är nog ett stort problem för andra, tänk på det du med att kan du inte lösa en uppgift, släpp den inom en rimlig tid, på XYZ delen ska du helst lägga ner 1 minut per uppgift, går det längre så släpp den och kom tillbaka till den senare. Den VIKTIGASTE delen är inte att göra ett gammalt högskoleprov, det är att faktiskt felanalysera provet efteråt. Se till att du lägger någon timme eller mer på att felanalysera alla uppgifter efteråt ordentligt, du ska kunna förstå allt även fast det är jobbigt att förstå vissa förklaringar. Det är ju ingen ide att rätta ett prov snabbt utan att förstå vad man rättat.

Jag har ju tagit tjänstledigt nu så nu kör jag ju hela dagars plugg. Jag läser facklitteratur parallellt med skönlitteratur morgon och kväll. Försöker snabbläsa lite för att också öka min läsningshastighet, blir ungefär 35 sidor om dagen. Jag ser alltid till att slå upp och förstå ord som är nya och främmande för mig, ytterst viktigt. Om du så läser böcker eller artiklar. Pedagogiska magasinet, svenska dagbladet (bland annat under strecket artiklar), läkartidningen och historiskt tidskrift är jätte bra hemsidor för att läsa debattartiklar ledare och även texter av finare och äldre språkbruk. Tidningar är bra också, då har du det fysiskt framför dig och kan stryka under meningar eller ord som är viktiga, här kan du även försöka reflektera vad artikeln faktiskt handlar om, vad vill skribenten ha sagt? Försök någonstans att ställa liknande frågor till texten du läst som dem frågorna som kommer på provet på den verbala delen (om frågorna är möjliga utifrån det du läst)

Nöt ord från memrise, lär dig morfem, prefix suffix (för och efterled i ord). Ökar du ordförståelsen ökar du sannolikheten att också få mer poäng på mek. Glöm inte att läsa engelska artiklar och böcker, scientificamerican har bra artiklar, the guardian, the economist, history today osv.

Mattematiken har varit väldigt svårt för mig till en början, fick låna en mattematik B bok från brorsan och läsa och göra alla uppgifter där nästan, dock ska man inte behöva göra detta inför hp, så oroa dig inte. Men om man vill slipa på sitt mattetänk är det ingen dålig ide. Khan Academy har alla grunderna, det är på engelska men lätt förståeligt och väldigt väldigt pedagogiskt, inget måste men man kan alltid kika om man förstår vissa delar bättre där än på hp guiden.

Kolla gärna runt i forumet och läs vad folk har för olika tips, det finns alltid någon som har liknande problem som dig och som samtidigt kommer skapa en tråd om ämnet.

En annan användare hade till och med lagt upp en pluggschema för allmänheten inför hp. Läs gärna och se om det är till någon nytta.

https://hpguiden.se/forumet/Hogskolepro ... ovet-17580

Jag tror dock att det är i dem gamla proven man lär sig som bäst och mest, allt från mönster till hur provkonstruktören försöker lura dig. Man kommer ha stor nytta av dem äldre proven så satsa på att göra så många du kan. Försök hitta en strategi som passar dig, läs delen håller jag fortfarande på att klura ut vad som passar mig bäst. Som jag känner just nu funkar det nämligen bättre att läsa hela texten i långsam fart, dock inte för långsamt. Sedan när jag fått en helhetsförståelse kan jag använda uteslutningsmetoden och stryka svarsalternativ som inte alls överensstämmer med texten eller har stöd. För vissa andra passar det mycket bättre att läsa frågorna först, så man kan stryka under delarna i texten där frågan kan besvaras (där man har frågan i bakhuvudet förstås. För vissa andra passar det att läsa halva texten, svara på frågor och sedan läsa resterande. Testa dig fram.

Men man ska alltid vara på sin vakt, vissa frågor har nämligen stöd i texten, men svarar INTE på frågan. Vilket svarsalternativ svarar BÄST på frågan? Ha det alltid i åtanke, oftast brukar svaret på en fråga återkomma med jämna mellanrum i texten, det är då man kan utesluta ett svarsalternativ som kanske bara har stöd i texten jämfört med ett alternativ som har stöd i texten flera gånger.

Det blev ganska mycket det här och kanske inte helt begripligt att förstå sig på, så som jag skriver haha! Jag tror många andra kan hjälpa dig mycket mer än vad jag kan, speciellt dem som har ett högt hp resultat. Ett annat tips till dig är mängdträning, repetition. Man måste göra saker flera flera gånger, repetera det flera flera gånger, speciellt i matten har jag märkt.