Blivande läkartudenter, mer tollerant ju mer man ser?

Mackan1 · Inlägg av **Mackan1** » mån 01 jan, 2007 19:36

Hej!
Jag har gått och tänkt lite på allt man får se som läkare. det är både postiva saker, men det finns också jobbiga saker, kanske äckliga. Hur tror ni det känns i början med allt man får se. Höjs tolleransnivån för vad man klarar ju mer man arbetar inom vården. alla har kanske inte sett en obduktion förut, hur reagerar man?

Vilka är era största rädslor?

Mvh Marcus

Guldbollen · Inlägg av **Guldbollen** » mån 01 jan, 2007 19:45

Min största rädsla är att komma och tänka på nåt som får mig att skratta precis när det är som mest olägligt...

Louisa · Inlägg av **Louisa** » mån 01 jan, 2007 20:08

Hej!

Jag har jobbat inom hemstjänst och lss en del och är definitivt av den åsikten att man vänjer sig även vid saker man på förhand tror att man ska få svårt att klara av. Toleransnivån är tämligen realtiv, det som inte dödar härdar som ett ordspråk från min "by" lyder!

E_ced87 · Inlägg av **E_ced87** » mån 01 jan, 2007 21:51

Preci Louisa. har hört folk säga samma sak efter sina hjärtattacker

Edit: Nämen mackan, finns en tråd för veterinärer här nånstans. där skrev en vet. att hans polare hade vant sig så mkt att han kunde käka en macka vid en obduktion.

Tänk bara på mitt måtto

kattis · Inlägg av **kattis** » tis 02 jan, 2007 0:12

Ja, man blir härdad. Vissa saker påverkar en dock mer än andra, säkerligen beroende på tidigare erfarenheter, åsikter mm. Jag har jobbat många år inom vården. Det fysiska dvs sår, blod och andra "läskigheter" vänjer man sig nog rätt fort med. Det kan nog vara värre med grubblandet av tragiska livsöden och annat när man kommer hem. Man behöver hitta balansgången med att visa empati och sätta sig in i patienters situation utan att dras med så mycket att man tar med sig jobbet hem alltför mycket. Men det är förstås en träningssak och inget som kommer över en natt. Jag har fortfarande mycket att lära vad gäller det där.

jules · Inlägg av **jules** » tis 02 jan, 2007 0:15

Rädsla och rädsla.. Jag tänker att det nog kan vara rätt känslomässigt ansträngande att balansera mellan att vara närvarande och förstående när man pratar om svåra saker med patienter och/eller anhöriga, och att kunna stänga av det deltagandet när man sedan går hem för dagen. För mig känns det som en stor sak att bemästra fullt ut. Saker som luktar äckligt och ser äckliga ut tror jag av egen erfarenhet att det går rätt snabbt att vänja sig vid!

Dubbelmacka invid obduktonsbordet låter ju lite sisådär, då har man nog vant sig lite för mycket..

Mackan1 · Inlägg av **Mackan1** » tis 02 jan, 2007 1:07

Haha, jo jag håller med. Äta och obducera hör nog inte rikigt ihop, men som alla säger så får man ett annat förhållningssätt till saker man tidigare kanske itne har sött på så mycket. Psykologisk sätt kan det nog bli jobbigt som du säger, att inte ha för mycket empati, men inte heller för lite. Det är en hårfin balansgång. Ser framemot att träffa alla blivande studiekamrater ialla fall.
Hare bra så ses vi den 22 jan.

/Marcus