Assa23 skrev: ↑sön 05 aug, 2018 0:09 Hej!
Jag planerar att börja (oh well, kommer aldrig göra något avbrott men tar studenten 2019 och vill helst starta direkt, om det är läge) plugga till nästa höst. Jag har egentligen aldrig "drömt" om att bli läkare (det där lät väldigt skumt att skriva men det har inte varit så att jag sedan barnsben varit säker på att läkare är mitt framtidsyrke) men ju mer jag tänker på det, desto mer lockad blir jag. Jag tycker att det finns många aspekter som jag lockas av (bland annat medicin som ämnesområde, den geografiska obundenheten och känslan av att kunna göra skillnad). Å andra sidan finns det några saker som också får mig att tveka, bland annat kopplat till att jag inte drömt om det på samma sätt som många andra här inne verkar göra. Detta får mig att tveka.

Har ni några tips på exempelvis litteratur som på ett bra sätt ger en försmak som vad komma skall ifall jag väljer läkarspåret, lite mer konkret?

Min andra del av denna fråga rör hur ni tror att antagningspoängen kommer att förändras till nästa höst? Jag skrev 1,85 på HP i våras (detta gör mig också oroad över det jag beskrev ovan - jag är rädd för att göra det bara för att jag kan, och inte för att jag vill!) så det är nog främst HP-kvoten som jag kommer konkurrera i. Betygen är rätt ok men inte riktigt läkar-bra. Som stad är jag främst intresserad av Lund i första hand och Uppsala i andra hand. Tror ni att det skulle löna sig för mig att göra ett högskoleprov till för att eventuellt "säkra upp" den eventuella platsen isåfall? Till hösten hade jag ju varit lugn även i Lund men för bara några år sedan hade jag iaf eventuellt fått vänta på andra urvalet...

Assa23 skrev: ↑sön 05 aug, 2018 0:09jag är rädd för att göra det bara för att jag kan, och inte för att jag vill!

empezar skrev: ↑sön 07 okt, 2018 20:52

Assa23 skrev: ↑sön 05 aug, 2018 0:09jag är rädd för att göra det bara för att jag kan, och inte för att jag vill!

Känns som en varningssignal.

Ponera att antagningskraven till läkare är 0.00 hp. Det skrivs i tidningar om hur alla inkompetenta läkarstudenter utgör ett hot mot patientsäkerheten. Du är osäker på om du vågar berätta för dina föräldrar om ditt val av utbildning för du vet att de kommer ifrågasätta varför du kastar bort dina betyg/hp-resultat på ett program som nästan vem som helst kan bli antagen till. Läkare tjänar 30 000 kr i månaden och har knappt någon löneutveckling efter det.

Om du fortfarande vill bli läkare under dessa förutsättningar, så vill du bli läkare. Annars är du bara ute efter status och pengar. Och om du är ute efter status och pengar, så lovar jag att du kommer bli besviken och bitter. Det finns ingen status kvar i yrket (förutom hos äldre och vissa invandrargrupper), och pengarna är inte värda slitet. Det finns lägre hängande frukter, vad gäller pengar, än att plugga till läkare och jobba i totalt 12-13 år, innan pengarna slutligen börjar strömma in.

Gungan skrev: ↑sön 07 okt, 2018 22:48 Mitt tips till dig är att testa på plugget, i värsta fall är det bara att hoppa på en annan utbildning. Du är ung och har lyxen (tid) att ändra dig många gånger. Under tiden kanske du hinner bilda dig en egen uppfattning? Vill du verkligen göra skillnad kanske läkare utan gränser är något för dig?

Norrland skrev: ↑tis 09 okt, 2018 11:17 Jag arbetar själv som läkare sedan några år. Ingen som inte har föräldrar som är läkare och därmed har haft en konkret inblick i läkaryrket kan nog på förhand ha en god bild av vad yrket innebär. Att själv ha varit patient eller att ha tittat på en massa TV-serier ger ingen bra inblick i yrket.

De bästa egenskaperna för att passa som läkare är enligt mig följande:

* Att man är intresserad av människor. Om man arbetar inom en läkarspecialitet med patientansvar måste man tycka om att möta människor och lyssna på dem.
* Att man är intresserad av människokroppen. Läkaryrket är på ett sätt ett detektivyrke där man undersöker människor med hjälp av patientberättelsen, blodprover och röntgen bl a för att lägga ihop en bild. Därefter ska man med sin kunskapsbas bestämma sig för en handläggning och sedan utvärdera den.
* Att man har empati. Läkaryrket kommer aldrig att kunna ersättas av robotar. Alla patienter är olika med olika omständigheter runt sig. Man måste kunna sätta sig in i andra människors sammanhang.
* Att man är duktig på att ta in och bearbeta information. Kunskapsutvecklingen i yrket är snabb men detta är också en av de intressantaste delarna med yrket.

Jag kan inte tänka mig något roligare yrke än läkaryrket och jag är glad att jag valde det. Jag hade inte heller varit säker hela livet på att bli läkare men jag fick bra betyg på gymnasiet och fick således möjligheten. Yrket inbegriper en blandning av humanism/samhällsvetenskap och naturvetenskap och man måste klara av båda delarna. Någon har sagt att läkaryrket är det mest humanistiska av de naturvetenskapliga yrkena och det mest naturvetenskapliga av de humanistiska yrkena. Att arbeta som undersköterska och liknande yrken för att förstå huruvida man passar som läkare vill jag dock invända mot. Yrkena angränsar mot varandra i någon mån men skiljer sig ändå åt mycket påtagligt.

Det är oerhört givande att få sätta sig in i någons symtom och berättelse, att därefter fundera ut vad man ska göra och sedan följa upp för att se att man faktiskt har hjälpt en annan människa. Bara för att man inte har drömt om läkarbanan sedan barnsben har man inte diskvalificerat sig för yrket. Den bild av yrket som man får som barn har inte mycket med verkligheten att göra. Yrket anses som bekant av många ha hög status och lönen är förhållandevis god. Den som väljer yrket endast av dessa skäl blir nog besviken, man måste också tycka om den intellektuella delen och att hjälpa människor.

Om du har funderat på läkaryrket och har möjlighet att komma in på utbildningen tycker jag att du ska prova på det om du tycker dig passa in enligt mina punkter ovan. Jag önskar dig lycka till!

empezar skrev: ↑sön 07 okt, 2018 20:52 Ponera att antagningskraven till läkare är 0.00 hp. Det skrivs i tidningar om hur alla inkompetenta läkarstudenter utgör ett hot mot patientsäkerheten. Du är osäker på om du vågar berätta för dina föräldrar om ditt val av utbildning för du vet att de kommer ifrågasätta varför du kastar bort dina betyg/hp-resultat på ett program som nästan vem som helst kan bli antagen till. Läkare tjänar 30 000 kr i månaden och har knappt någon löneutveckling efter det.

Om du fortfarande vill bli läkare under dessa förutsättningar, så vill du bli läkare. Annars är du bara ute efter status och pengar.

hasselblad skrev: ↑tis 09 okt, 2018 14:15Jag håller med om den underliggande poängen om att man måste tycka om och engageras av jobbet i sig självt och inte bara lockas av yttre belöningar som hänger samman med det. Samtidigt bör man vara pragmatisk i sina livsval och det är fullt rationellt att vilja ha status/god inkomst/säkerhet på arbetsmarknaden för något som man arbetat mot under lång tid och med samtidigt inkomstbortfall...

empezar skrev: ↑tis 23 okt, 2018 12:23 Jag ser absolut inget fel med att söka status och pengar i yrkeslivet, även som läkare, så länge man dessutom har ett stort intresse för det man jobbar med som läkare (för har man inte det så finns det mycket bättre yrkesval). Men man kanske ska försöka vara ärlig åtminstone med sig själv om varför man vill utbilda sig till läkare. Då tror jag att risken att bli desillusionerad är mindre. En desillusionerad läkare är en dålig läkare.