Läkares arbetsvillkor
Läkares arbetsvillkor
Var inte detta en upplyftande artikel...?
http://www.svd.se/dynamiskt/inrikes/did_13766873.asp
Och det avskräcker ju ändå inte, är det nåt fel på mig?
http://www.svd.se/dynamiskt/inrikes/did_13766873.asp
Och det avskräcker ju ändå inte, är det nåt fel på mig?
- Guldbollen
- Platinapostare
- Inlägg: 5049
- Blev medlem: ons 01 feb, 2006 1:00
- Ort: Stockholm
Kanske skulle ta och organisera en statskupp eller nå't?
läkarstudent.se - ungefär allt du behöver veta om antagningen till läkarprogrammet
+ läkarstudent.se på Facebook
(adressen stavas med ett ä)
Det kan ju faktiskt vara så att själva problemet med utbrändhetskänsla inte bara är stort inom läkaryrket utan inom en massa andra yrken och på andra arbetsplatser. Däremot kan jag tänka mig att hög arbetsbelastning i kombination med ständigt begränsade resurser kan få folk att känna sig frustrerade, särskilt när man har ett så stort ansvar för andra människor...
Det är klart att det är ett tufft yrke, men jag undrar om undersökningen kanske skulle bli liknande om man även undersökte andra arbetsplatser...? Eller kan det bero på yrkets karaktär måhända? Vad tror ni?
Det är klart att det är ett tufft yrke, men jag undrar om undersökningen kanske skulle bli liknande om man även undersökte andra arbetsplatser...? Eller kan det bero på yrkets karaktär måhända? Vad tror ni?
-
- Newbie-postare
- Inlägg: 38
- Blev medlem: lör 10 jun, 2006 2:00
Det är helt uppenbart att yrket inte är det enklaste och absolut inngen glidartillvaro. Därför känns det ännu mer viktigt att man som läkare stöttar varandra. Vem annars vet hur arbetstillvron är om inte en annan läkare? Dessvärre har jag erfarenhet av det som artikeln handlade om. Mitt ex läste till läkare och började jobba under de år vi var tillsammans och det var varje dag från det att han började sin AT, ångest ångest. Han var besviken på yrkesval, det var ett jämförelsevis dåligt betalt jobb för all den skit man var tvungen att stå ut med osv osv. Jag hoppas naturligtvis att det inte måste vara så, men man måste nog vara beredd på en del..
[quote:bc217c28a9="fialottis"][quote:bc217c28a9="viadirekt"]Livet är ingen dans på rosor? [/quote:bc217c28a9]
......Jo! det är det visst, men det är en dans med svåra steg...
[/quote:bc217c28a9]Och många taggar att se upp för.
......Jo! det är det visst, men det är en dans med svåra steg...
[/quote:bc217c28a9]Och många taggar att se upp för.
läkarstudent.se - ungefär allt du behöver veta om antagningen till läkarprogrammet
+ läkarstudent.se på Facebook
(adressen stavas med ett ä)
Jag har hört av olika läkare som jag känner att sjuksköterskor gör livet surt för läkare, i synnerhet AT-läkare. Bortsett från att de snackar skit om läkarna under lunch och andra raster så stressar de läkarna genom att mana på dem att fort ta beslut under arbetet, eftersom sköterskorna inte får göra så mycket utan läkarna samtycke. Det är jobbigt nog att som läkare ta reda på sjukdomar och inte göra misstag osv.
Eftersom sköterskorna har ofta arbetat på sjukhuset längre än t.ex. AT-läkarna, och läkarna tjänar mera så ökar detta motsättningarna mellan läkare och sköterskor, det är i princip olika samhällsklasser som arbetar med varandra... Så är det.
Jag tror att det bottnar i dålig teambuilding. Läkarens arbetsbelastning i kombination med att sköterskorna motsätter sig läkarna (inte alla förstås) gör arbetet jobbigt.
Vilken arbetsplats är rolig att gå till där arbetskamraterna inte är arbetskamrater? Nu är det ju inte enbart dessa faktorer som inverkar i varför läkaryrket på landstingssjukhus är relativt jobbigt.
Eftersom sköterskorna har ofta arbetat på sjukhuset längre än t.ex. AT-läkarna, och läkarna tjänar mera så ökar detta motsättningarna mellan läkare och sköterskor, det är i princip olika samhällsklasser som arbetar med varandra... Så är det.
Jag tror att det bottnar i dålig teambuilding. Läkarens arbetsbelastning i kombination med att sköterskorna motsätter sig läkarna (inte alla förstås) gör arbetet jobbigt.
Vilken arbetsplats är rolig att gå till där arbetskamraterna inte är arbetskamrater? Nu är det ju inte enbart dessa faktorer som inverkar i varför läkaryrket på landstingssjukhus är relativt jobbigt.
Aboras, det du beskriver förekommer säkert en hel del, men jag har sett motsatsen många gånger också. Enligt min mening är det framför allt ledningen som bär ansvaret för hur teambuildning fungerar på en arbetsplats. När personalen känner att de trivs och deras arbete värderas högt, är det också mer benägna att samarbeta såväl inom som mellan yrkesgrupperna. Likväl är det lika tråkigt varje gång att råka ut för bittra personer som inte tagit tag och gjort det de ville av sitt liv. (Det är väl det vi alla gör här på HPG förresten )
läkares arbetsvillkor
Jag kommer ifrån en stor läkarsläkt, där det enda som räknas är att bli läkare...(möjligen jurist eller tandläkare) men det pratas mer och mer på släktmiddagarna om att läkaryrket faktiskt börjar dala statusmässigt (även om det samtidigt inte märks så tydligt i yrkesjämförelser). Många vittnar om att patienter kommer oerhört pålästa till mottagningarna och försöker att "sätta dit" läkaren - kunna mer än han/hon osv. De pratar också mycket om att människor är otrevliga, känner sig felbehandlade, uppträder hotfullt osv
Jag tror att det är ett tufft yrke, och att man kanske skall fråga sig ordentligt vilken typ av människa man är, och vilket arbetsliv man vill ha (och privatliv), för även om man får mycket betalt - så måste man få ledigt - OCH kunna ta ledigt på sin fritid.
Jag har hört i många år att kvinnliga studeranden på läkarprogrammet är de som är mest självmordsbenägna av alla studentgrupper. Själv har jag två barn i ganska låg ålder (2+4 år), och har ganska nyligen börjat på tandläkarprogrammet. Som det är nu är det stentufft, och alla pluggar hur mycket som helst till föreläsningarna och efter dem. För mig har det här varit jättenyttigt, eftersom det snabbt har fått mig att inse att det jag vill ha av mitt arbetsliv är ett yrke där jag kan gå vidare - men också har möjlighet att stanna upp och vila på min kunskap inom rimlig tid. Det är viktigt (tror jag ) att tänka sig in i situationen som uppstår när ens barn är små, när de behöver läxhjälp, när ens föräldrar dör osv. Man skall ju ibland kunna ha ett jobb som bara är ett jobb när man behöver det.
Min egen slutsats är alltså att jag inte kommer att söka läkarprogrammet igen, eftersom jag inte vill ha den arbetssituation som beskrivs överallt. Jag skulle inte klara av det, utan bara gå ner mig i att känna mig allmänt otillräcklig och frustrerad. Det är faktiskt ganska trevligt att ha insett sina begränsningar...
Vad gäller det här med relationen läkare/sjuksköterskor så såg vi ett riktigt tydligt exempel på dålig relation när vi var på barnsjukhuset med vår 4-åring i våras. En manlig och relativt ung läkare tog hand om oss, men det var uppenbart att han inte hade något som helst förtroende hos någon av övriga vårdteamet (och senare inte hos oss heller). Han kunde säkert väldigt mycket rent teoretiskt, men hade inget som helst patientperspektiv - vilket gjorde att hans beslut var helt åt skogen konstiga (just när det gällde en så ung patient)- även för oss som var lekmän på området. Hela personalen skakade på huvudet unisont bakom hans rygg, och tog kontakt med en annan läkare som tog ett helt annat beslut...som kändes mer vettigt.
Det var faktiskt rätt trist att se att man kan passa så dåligt för ett yrke, trots att man är duktig på vissa delar av det.
Jag tror att det är ett tufft yrke, och att man kanske skall fråga sig ordentligt vilken typ av människa man är, och vilket arbetsliv man vill ha (och privatliv), för även om man får mycket betalt - så måste man få ledigt - OCH kunna ta ledigt på sin fritid.
Jag har hört i många år att kvinnliga studeranden på läkarprogrammet är de som är mest självmordsbenägna av alla studentgrupper. Själv har jag två barn i ganska låg ålder (2+4 år), och har ganska nyligen börjat på tandläkarprogrammet. Som det är nu är det stentufft, och alla pluggar hur mycket som helst till föreläsningarna och efter dem. För mig har det här varit jättenyttigt, eftersom det snabbt har fått mig att inse att det jag vill ha av mitt arbetsliv är ett yrke där jag kan gå vidare - men också har möjlighet att stanna upp och vila på min kunskap inom rimlig tid. Det är viktigt (tror jag ) att tänka sig in i situationen som uppstår när ens barn är små, när de behöver läxhjälp, när ens föräldrar dör osv. Man skall ju ibland kunna ha ett jobb som bara är ett jobb när man behöver det.
Min egen slutsats är alltså att jag inte kommer att söka läkarprogrammet igen, eftersom jag inte vill ha den arbetssituation som beskrivs överallt. Jag skulle inte klara av det, utan bara gå ner mig i att känna mig allmänt otillräcklig och frustrerad. Det är faktiskt ganska trevligt att ha insett sina begränsningar...
Vad gäller det här med relationen läkare/sjuksköterskor så såg vi ett riktigt tydligt exempel på dålig relation när vi var på barnsjukhuset med vår 4-åring i våras. En manlig och relativt ung läkare tog hand om oss, men det var uppenbart att han inte hade något som helst förtroende hos någon av övriga vårdteamet (och senare inte hos oss heller). Han kunde säkert väldigt mycket rent teoretiskt, men hade inget som helst patientperspektiv - vilket gjorde att hans beslut var helt åt skogen konstiga (just när det gällde en så ung patient)- även för oss som var lekmän på området. Hela personalen skakade på huvudet unisont bakom hans rygg, och tog kontakt med en annan läkare som tog ett helt annat beslut...som kändes mer vettigt.
Det var faktiskt rätt trist att se att man kan passa så dåligt för ett yrke, trots att man är duktig på vissa delar av det.
-
- Newbie-postare
- Inlägg: 38
- Blev medlem: lör 10 jun, 2006 2:00
Ja, inte ska man välja läkaryrket av statusskäl iallafall, det är precis som föregående skribent nämnde - på dalande. Det är inte ovanligt att patienterna kommer till läkaren med en egen färdig diagnos och blir förbannade om läkaren ifrågasätter den eller vill göra nogrannare undersökningar osv innan medicin eller annan behandling sätts in. Det finns många AT-läkare som går till jobbet varje dag med skräcken att bli anmälda, oavsett om de har skött sitt jobb på helt rätt sätt.
[quote:9e6ba15daa] [b:9e6ba15daa]Plupp:[/b:9e6ba15daa] Det var faktiskt rätt trist att se att man kan passa så dåligt för ett yrke, trots att man är duktig på vissa delar av det. [/quote:9e6ba15daa]
Jag har en god vän som tycker att majoriteten av läkarstaben är elitistiska svin som antingen valde läkaryrket för status och har inget intresse i patienterna eller är allmänt sura på livet då de inte fick den ST de ville ha. Man kan säga att hon inte har haft de bästa av erfarenheter.
Men tror ni att det är högre krav bland allmänheten att en läkare ska ha passion för sitt arbete än bland andra yrkesgrupper? Det kan ju även vara självbevarelsedrift, vem vill ha en kirurg som sitter och drömmer bort när han står och skär i dig?
Jag har en god vän som tycker att majoriteten av läkarstaben är elitistiska svin som antingen valde läkaryrket för status och har inget intresse i patienterna eller är allmänt sura på livet då de inte fick den ST de ville ha. Man kan säga att hon inte har haft de bästa av erfarenheter.
Men tror ni att det är högre krav bland allmänheten att en läkare ska ha passion för sitt arbete än bland andra yrkesgrupper? Det kan ju även vara självbevarelsedrift, vem vill ha en kirurg som sitter och drömmer bort när han står och skär i dig?
- Guldbollen
- Platinapostare
- Inlägg: 5049
- Blev medlem: ons 01 feb, 2006 1:00
- Ort: Stockholm