Hej . . . jag är ny här [ hittade nyligen hit ] och skulle gärna vilja veta vad Ni anser om åldersgräns gällande läkarstudier.

Var går gränsen ? När är man för gammal för att påbörja sina läkarstudier ? För- och nackdelar ?

Själv är jag alltså ingen "ungdom" längre men drömmen om att få läsa till läkare växer sig allt starkare . . . och jag är rädd för att jag kommer att ångra mig resten av livet om jag inte gör ett seriöst försök.

PS. Kul att vara här förresten . . .

Finns väl ingen gräns. Om man brinner för det så tycker jag att du ska satsa helhjärtat på det. Annars kommer du säkert ångra hela livet att du skippade det

Lycka till =)

Hur gammal är du? Personligen tycker jag att man någon gång efter 55 kan börja fundera på att skita i det och vara glad med vad man har åstadkommit.

Givetvis totalt subjektivt, du får vara precis hur gammal som helst.

Hej!
Jag började läkarlinjen nu för två veckor sen i Linköping. I min klass går det en som är 46 år och han verkar trivas bra med att ha gjort denna förändring i livet. Jag tycker att du ska göra som du känner för. Skiter det sig så skiter det sig, då har du ju iaf försökt..

Hej hej,

Läste någonstans att medel eller var det medianåldern (?) på nya läkarstuderande ligger på omkring 26 år.

Kommer själv vara 28 när jag börjar...

Det är aldrig försent!!!

Tur att det inte finns någon åldersgräns till att bli antagen till läkarlinje annars vore det kört för mig (jag är 44 år). Så om någon här känner sig gammal och blir deppig pga det tänk på mig då och ni kommer genast att må bättre och känna att ni fortfarande har all tiden i världen

Får man fråga er "äldre personer" (säg 30+) som vill börja läsa till läkare vad det är med just läkaryrket som får er att tro att det är så mycket bättre än vad ni har jobbat med hittills, samt varför ni inte överväger någon annan utbildning som är kortare med tanke på när ni blir klara - läkare är ju ändå den längsta utbildningen som finns så vitt jag vet?

Själv är jag 19 och har skrivit HP två gånger. Skrev 1.4 första gången och pluggade sen som en tok och höjde mig till 1.8. Kände att det var tandläkare jag ville bli varför jag började läsa till tandläkare i Göteborg nu i våras. Jag har dock tidigare övervägt läkare och nu funderar jag på om jag skulle försöka höja till 1.9 eller 2.0 för att få chans att komma in på läkare. En anledning till varför jag är osäker är just den långa utbildningen - sju år tar det tills man får sin legitimation. I mitt fall jämfört med tandläkare som tar fem år.

Om jag kom in ganska snart skulle jag alltså vara 26-27 när jag fick min legitimation och jag vet inte om jag vill ägna så mycket tid åt att vara i Sverige och studera. Jag vill hinna med en 10 års resande också. För mig känns det också viktigt att ha utbildning klar innan man eventuellt skaffar familj eftersom jag tror att det ger ens barn en mer stabil uppväxt. Jag är själv uppvuxen med ensamtsående mamma som studerade i många år och det var oerhört knapert under den tiden och jag tror att det gjorde min uppväxt svårare.

Så om jag som bara är 19 tycker att tiden det tar att läsa till läkare tar upp en för stor del av ens liv - då tycker jag nästan att ni som är 10-15 år äldre borde satsa på någon kortare utbildning till ett yrke som ni ändå tror ni kan trivas med.

Vad är det som gör läkaryrket så himla speciellt? Är det statusen eller att få hjälpa människor? Det är ju trots allt bara ett jobb och syftet med ett jobb är att tjäna pengar så att man kan finansiera sitt leverne. Är inte detta möjligt med något annat yrke?

En som är färdig specialist vid 50 hinner antagligen inte göra en karriär på samma sätt som en som är det vid 32. Jag skulle tycka det var konstigt om en massa som var mycket yngre än mig själv hade större auktoritet på jobbet.

Om man vill hjälpa folk så kanske man inte bryr sig så mycket om att göra karriär?..

För "äldre" människor så är inte 5,5 år lika mycket som för en 19-åring, och vill man verkligen satsa på något är det inte så mycket tid som behöver "offras" i utbyte mot vad man får.

Så ser jag på det iaf, men så är jag bara 23 också. Kan dock känna igen din tidspress; jag kände så innan också. Men nu har jag vuxit upp lite och insett att man inte behöver ha så himla bråttom hela tiden. Det är minst lika viktigt att andas ut och njuta lite av livet också. Det finns ju inget som säger att yngre läkare är bättre läkare; i många fall kan det nog vara tvärtom eftersom livserfarenhet (och därmed ens inställning/attityd) spelar väldigt stor roll i det yrket.

Tack för alla uppmuntrande ord, de dämpade nog min åldersnoja något.

Jag borde väl tillägga att jag [i:98527f83bb]idag[/i:98527f83bb] är 39 år, men planerar att söka läkarutbildningen till hösten 2008, då har jag precis fyllt 41 år. [ Anledningen till att jag inte söker tidigare är att jag ska läsa Naturvetenskapligt Basår först ].

[b:98527f83bb]Zewu ;[/b:98527f83bb] Tack för ett innehållsrikt svar. Jag ska försöka svara Dig så gott jag förmår.

Jag tror inte att läkaryrket är mycket bättre än andra yrken [ jag träffar flertalet läkare dagligen genom mitt nuvarande yrke ] - men med ett genuint intresse för medicin och människor så är valet inte särskilt svårt.

Jag beundrar Dig som är så ung och ändå redan vet precis hur Du vill ha det. När jag var 19 år hade jag ingen aning om vad jag ville syssla med ända fram till pensionsåldern.

Om Du vill läsa till läkare så tycker jag att Du ska satsa på det. Fem års utbildning eller sju års utbildning ? Det handlar om resten av Ditt liv, och även om två år kan tyckas vara mycket nu när Du är 19, så kanske Du ångrar att Du inte läste de där extra två åren när Du väl är 40. När man är lite äldre så är två år inte särskilt lång tid . . . så känns det åtminstone för mig.

Jag vill inte bli läkare för att det skulle innebära att jag skulle uppnå en viss status eller finansiera mitt leverne [ det har jag lyckats med i andra yrken ]. Jag är inte ens intresserad av att "få göra karriär" . . . det finns så många andra som vill göra det. Jag nöjer mig helt enkelt med att få erövra kunskaperna för att få min läkarlegitimation och sedan kunna utöva yrket.

När det gäller att Du tycker att det skulle kännas konstigt om någon som var yngre än Dig hade större auktoritet på arbetsplatsen än Du själv så kan det förmodligen ha att göra med att Du fortfarande är ung . . . jag menar, någon gång i framtiden kommer Du förmodligen att stöta på en chef eller dyl som är just yngre än Dig. Alla som arbetar / studerar och vill göra karriär kan ju inte vara äldre än Dig . . . [i:98527f83bb][b:98527f83bb]alltid[/b:98527f83bb][/i:98527f83bb]. Du blir ju också äldre så småningom och när Du är 40 eller 50 år så kan Du mycket väl få en överordnad som är tio - femton år yngre . . . det spelar ingen roll vad man arbetar med . . . så är det bara.

Usch, nu känner jag mig som värsta "moraltanten" - det var inte riktigt meningen. Jag vill i alla fall önska dig lycka till med Ditt val - välj det som känns rätt så slipper Du ångra Dig längre fram . . . och hälsa morsan, en eloge till henne.

[b:98527f83bb]Elio ;[/b:98527f83bb] Jag såg inte Ditt svar innan jag postade men Du har alldeles rätt . . . synd att jag inte såg det innan . . . hade besparat mig mycket skrivande genom att bara instämma med föregående inlägg . . .

Jag söker inte till läkaryrket pga status, det hade jag i mitt forna jobb (jag doktorerade vid Stockholms universitet och hade en lärar/forskartjänst där). Ett status jobb gör inte en lycklig för det. Jag har alltid velat bli läkare så länge jag minns och det finns tusen skäl för det. Men jag hade inte den ekonomiska möjligheten till att genomföra utbildningen i mitt hemland på en gång. Så tog jag min "fil kand" i någonting annat stället för då kunde jag få ett fast jobb på kvällarna och plugga sedan till läkare på dagtiden (det är många som gör som jag gjorde där jag kommer ifrån). Jag flyttade dock till Sverige när jag var 29 och blev informerade att jag inte kunde plugga just till läkare för jag var för gammal iom att man i Sverige hade åldersgräns vad det gällde antagning till läkarlinje !!! Och jag trodde på personen som sa det. När min dotter gick på gymnasiet funderade hon på att bli läkare och hon bad mig att följa med henne till Karolinska när de hade öppet hus. Jag deltog i en mini föreläsning och i samband med det träffade jag en läkare som jobbade där. Hon sa "vad bra att du kommer att söka hos oss" och jag fick förklara att jag var där pga min dotter (som hon trodde var min syster). Hon föreslog att jag skulle söka dit ändå och jag påpekade att de hade faktiskt en åldergräns och att det var kört för mig. Hon blev häpen och förklarade att det aldrig hade funnits någon åldersgräns. Hon kontaktade tom studievägledaren för att bekräfta det. Jag var då 39 nästan 40 och i slutfasen av min doktorsavhandling. Jag bestämde mig för att avsluta den och disputerade 2003. Jag gick sedan komvux och skaffade mig behörigheten och nu satsar jag på hp.
Zewu, det gör mig inget att det kommer att finnas folk yngre än min egen dotter när jag börjar min läkarutbildning, så what??? Man förlorar inte sin integritet eller självkänsla bara för att man har en chef som är yngre. Tro det eller ej men vi äldre har mkt kvar att erbjuda, inte minst vad det gäller empati.
Läkaryrket för mig är så mkt mer än ett jobb, mer än en försörjningskälla.
Jag förstår att du är ung och tycker att 5, 6, 7 är en jättelång tid. Men tiden går fort och du lär väl inse det för eller senare.
Varför vill du bli läkare? Det verkar inte vara någonting som du själv brinner för. Ser du bara på det som en bra inkomstkälla? Du tycks tro att du kommer att missa en massa saker pga av den långa utbildnigen, men så farligt är det inte. Sist men inte minst: gratta din mamma för det är inte lätt att ha en unge och utbilda sig samtidigt.



[

Intressant tråd. Man kan undra om det finns någon åldersgräns, det borde det göra. Jag tycker att det vore helt galet om någon som är "för gammal" bestämmer sig för att utbilda sig till läkare, t ex någon som är 50+, då har man inte så många år kvar till pensionen efter att man fått sin licens...

Det vore verkligen skumt om någon 50+ skulle få ta en plats för någon yngre, på en utbildning som det är oerhört svårt att komma in på och sedan bara arbeta några år innan det är dags för pension.

Men hur sannolikt är det i realiteten att någon som är över 50 skulle börja utbilda sig til läkare då? Inte särskilt skulle jag tro. Det är ju knappast heller något beslut man tar över en natt.

Är man däremot i fyrtioårsåldern, som några av er här, kan inte jag se någon anledning till varför man inte skulla få chansen att leva ut sin dröm. Då har man ändå över 20 år kvar i arbetslivet, det är ganska lång tid. Finns väl ingen anledning att under så många år göra något man inte brinner för, om möjligheten till förändring finns.

Jag tycker ni är modiga och önskar er lycka till av hela mitt hjärta! Go for it!

Tack för dina vänliga ord Couchonne! Jag håller med dig att det är väldigt få över 50 år som bestämmer sig för att plugga till läkare. Det är så mkt som vägs in när man redan har ett väl etablerat liv... För min del så känner jag inte som om jag tar plats från någon som är ung. Jag tänker inte ge upp min dröm och lägga mig och dö bara för att jag har passerat 40. Dock medger jag att jag inte skulle börja utbilda mig så sent (efter 50 dvs) med tanke på att det är viktigt för mig att kunna få utöva yrket så länge som möjligt

Det är rätta takter det!
Och dessutom måste man ju inte gå i pension när man är 65, tycker man fortfarande att det är kul så är det väl bara att köra på ett tag till

Oj, det här var en intressant tråd. Har själv funderat en del på att inte söka in till läkarlinjen på en gång (går ut gymnasiet nu i vår), utan istället ta ett eller ett par sabbatsår, resa och se världen, jobba ihop lite extrapengar, allt det där.

Å andra sidan gynnas jag av det nya BG+HP-systemet, och funderar därför på att, trots allt, försöka komma in redan nu i höst. Jag kommer då att sakna en hel del av den livserfarenhet som många andra sökande har; jag har ju knappt gjort annat än pluggat de senaste åren.

Är det en riktigt bra idé att söka in på läkarlinjen DIREKT eter gymnasiet? Eller borde man fara ut och "leva" i några år innan?