Kom vidare till intervju och blev överlycklig. Trodde att jag skulle få uselt på testet.

Men nu har jag PANIK. Min levnadsbeskrivning blev en fragmentarisk högstadieuppsats med massa floskler. Mitt liv verkar på papperet så torftigt. Har man överhuvudtaget en chans utan vårderfarenhet, läkarföräldrar, ingen tidigare akademisk utbildning och en trasig bakrund. Jag får känslan av att många känner en lättnad bara det tar sig till intervjun för det är där de känner att de kan få en ärlig chans. Hur känner ni andra som ska på intervju?

Var meningen att inlägget skulle hamna i "den stora PIL-tråden"

jenkat skrev:Kom vidare till intervju och blev överlycklig. Trodde att jag skulle få uselt på testet.

Men nu har jag PANIK. Min levnadsbeskrivning blev en fragmentarisk högstadieuppsats med massa floskler. Mitt liv verkar på papperet så torftigt. Har man överhuvudtaget en chans utan vårderfarenhet, läkarföräldrar, ingen tidigare akademisk utbildning och en trasig bakrund. Jag får känslan av att många känner en lättnad bara det tar sig till intervjun för det är där de känner att de kan få en ärlig chans. Hur känner ni andra som ska på intervju?

Grattis till att du gått vidare! Jag trodde att jag skulle känna lättnad över att ha gått vidare till intervju. Jag blev självklart väldigt glad men känner att nervositeten ökar för varje dag. Jag tror det är känslan av att det är nu det gäller som är jobbig för mig. Jag har velat detta så länge och nu kommer chansen! Men jag ska försöka tagga ner lite och se det som ett samtal. Funderar över varför jag vill läsa medicin, kapacitet, bra/dåliga sidor osv.

De använder din levnadsbeskrivning som grund och du kan under intervjun utveckla det du skrivit och även berätta annat du anser vara relevant. Självklart finns det folk som kommer in utan vårderfarenhet. Jag tror bara att det gäller att vara trygg och klar med vad man vill.

Kanske blev lite rörigt, lite stressad. Återkommer sen.

Hej.

"Trasig bakgrund" är väl en bra sak? Det ökar ens personliga utvecklingstakt ganska mycket, är min erfarenhet.

Jag tror inte det är enbart positivt att ha en läkare i familjen. Så det behöver du nog inte oroa dig för. Det finns för och nackdelar med allt - bakgrund, yrken i familjen osv, var bara dig själv och ljug inte. Det kommer gå bra.

Tack för pepp. Jag ska försöka tänka mer positivt. Min "trasiga bakgrund" är i mina ögon en viktig livserfarenhet som i många fall kanske gör mig till en mkt lämplig läkare. Jag har dock läst (här i forumet tror jag) om de som intervjuats, som varit öppna och ärliga med sin bakrund liknande min och inte kommit in, men som vid ett senare intervjutillfälle har skarvat sin historia och pratat lite mer lättsamt och ytligt om sin bakrund och då kommit in. Jag vill ju vara helt ärlig. Lycka till alla ni andra som ska på intervju! Vem vet, vi kanske ses i vår trots allt

Jag tror (detta är rena spekulationer) att de som har haft en trasig bakgrund och har tagit upp detta, har kanske gjort det på ett sätt som betonar det allt för mycket varvid de har fastnat i att tala om just deras uppväxt istället för att de får en chans att tala om de andra positiva attribut de har.

Om det nu skulle vara att man snöar in sig på det kan det kanske tolkas att man "fortfarande lever i det" och således är kanske inte i det bästa av psykiska välmående. Det anses ju lite tabubelagt att komma ifrån ett dåligt hem, bland vissa, tyvärr.

Som sagt, rena spekulationer och enbart en teori.
Jag själv kommer inte heller från det bästa av hem och är av åsikten att det har gjort mig (speciellt på senare år) starkare och mer trygg i mig själv.
Jag tänker inte ljuga om min bakgrund men jag tänker inte lägga allt för stor vikt på det, då jag har så mycket annat att tala om!

Lycka till på din intervju, var inte nervös eller orolig - Det löser sig!