Skulle själv aldrig ens fundera på att bli det då jag svimmar när jag ser sprutor på tv men man får ju vara väldigt glad att alla inte känner som jag.

Vore kul att veta vad det egentligen är som motiverar er att vilja bli läkare trots att ni kommer att få stå ut med inte allt för trevliga arbetstider och ett känslomässigt ansvar som återfinns i få andra yrkesgrupper?

Själv vill jag känna att jag gör något meningsfullt när man ändå är på jobbet så stor del av sitt liv. Självklart är de flesta jobb meningsfulla, men det känns väldigt påtagligt att man gör nytta när man varje dag (förhoppningsvis) får minst en männsika att må bättre.

Arbetstiderna är ju varierande beroende på vilken specialitet man tillslut väljer, det finns ju specialiteter med ganska lite jour och övertid. Självklart blir det ganska dåliga tider vid AT mm, men sedan beror det mer på specialiteten som sagt

Tycker också att sprutor är jobbiga och att blod, spyor och annat som kommer i mer eller mindre flytande form ur kroppen är äckligt, men räknar med att man vänjer sig helt enkelt

Den här frågan har dryftats tidigare. Finns ett par bra länkar till andra trådar i följande tråd: http://hpguiden.se/forumet/topic/1282

Jag vill skära i folk.

Nisse, har du lust att stilla min nyfikenhet genom att ge din teori om varför du inte kom vidare på intervjun i umeå? Vad tror du dom tyckte? *nyfiken*

[quote:c70904adb9="E_ced87"]Nisse, har du lust att stilla min nyfikenhet genom att ge din teori om varför du inte kom vidare på intervjun i umeå? Vad tror du dom tyckte? *nyfiken*[/quote:c70904adb9]Jag har ingen direkt aning, egentligen, eftersom jag aldrig fick någon feedback (efteråt) och inte vet hur de tänkte. Kanske var det vad jag svarade på frågan om min tidigare partitillhörighet (miljöpartiet har inte särskilt gott vetenskapligt anseende och vill ge "alternativ vård" större utrymme), kanske var det att de inte gillade svaret på frågan om huruvida jag var troende, kanske var det att jag inte hade särskilt stor umgängeskrets just då i kombination med att jag gillade att kommunicera över forum på internet (somliga betraktar ju det som ungefär lika socialt som att sitta och se TV ensam), kanske var det att de inte uppfattade mina ironiska skämt utan tog dem bokstavligt, kanske var det hur jag hade kommit fram till att jag ville bli läkare (en väldigt jobbig erfarenhet fick mig att omvärdera hur jag förhöll mig till mitt eget liv), kanske var det att jag förenklade resonemanget om varför jag ville bli läkare lite väl mycket, kanske var det att sömnbristen och magsjukan fick mig att verka lite konstig och frånvarande, kanske var det att jag hade glömt armbandsklockan hemma (intervjuaren gjorde en stor affär av det och verkade inte riktigt ta till sig att jag klarade av att hålla tider väl även om jag inte alltid bar klocka eller mobil med mig), kanske var det att jag inte kom ihåg vad jag senast gav bort i present till ett syskon (delvis på grund av mitt fysiska tillstånd och delvis på grund av att jag har många syskon, med födelsedagarna nära inpå varandra, och att den var så långt tillbaka att jag inte längre hade det i färskt minne), kanske var det mina erfarenheter av hur åsiktsskillnader hanterades inom partiet (och att hon felaktigt antog att det reflekterade hur jag skulle fungera professionellt i ett arbetslag enligt PBL-modellen), kanske var det att mina gymnasiebetyg inte är de högsta (knappt drygt VG i snitt - att det var betyg från innan betygsinflationen och att jag läste i en del av landet där skolorna är mer konservativa med betygsutdelandet), kanske var det att jag menade vad jag sade medan de försökte läsa mellan raderna (och antog att min betänketid innan jag svarade på några frågor innebar att svaret var tillrättalagt och mindre pålitligt, när det snarare var ett uttryck för att jag ville formulera mig så korrekt som möjligt)...

Ovanstående text är f.ö. ett bra exempel på att brist på feedback får människor att analysera saker in absurdum.

Jag vet dock att på det efterföljande sommarjobbet på en sluten psykiatrisk avdelning gick bra (jag lyckades rentav nå fram till en schizofren patient, med resultat som förvånade ordinarie personalen och fick verksamhetschefen att utbrista "vad har du gjort med X?!"), att det går bra för mig med pluggandet, att jag kommer väldigt bra överens med klassen och att jag fick beröm av PBL-handledaren för hur väl jag fungerar i grupp.

Kort sagt: min teori är att intervjuarna gjorde en gravt felaktig bedömning av mig, delvis på grund av att jag kanske inte är så jättebra på att "sälja mig själv" i intervjuer (under större delen av mitt liv hade jag tyckt att det var ofint att tala om mig själv i positiva ordalag; jag föredrar också att bevisa mitt värde genom faktisk handling) och delvis på grund av att intervjuarna var rent ut sagt dåliga på att ens försöka "se" vem/hurdan jag faktiskt var.

Låter tråkigt

[quote:9705f612c6="E_ced87"]Låter tråkigt[/quote:9705f612c6]Det var det då, men jag stortrivs där jag är nu - definitivt mer än hur det hade varit i Umeå, som jag ändå hade kluvna känslor inför att stanna kvar i.

asdf

[quote:5c6bd42939="nisse23"]Jag vill skära i folk.[/quote:5c6bd42939]

Funderar själv på att köra med den på intervjun...

... men som tur är har jag fått reda på hur mycket humor intervjuarna kan ha, så jag tror att jag skippar det...

Brudar, pengar, makt och brudar.
Samma anledningar som alla andra.


Hamnar jag på en intervju vet jag helt ärligt inte vad jag ska säga. Det är en magkänsla helt enkelt. Har varit i ett par situationer där det känts rätt hopplöst, typ som när en 2-åring till några vänner till mig svalde ett mynt och nästan kvävdes... känslan av att inte kunna göra något glömmer man aldrig.
Har sommarjobbat lite med äldrevården och så vidare, och jag känner att vård av människor är det jag vill jobba med helt enkelt.
Ska man vara riktigt romantisk så skulle jag vilja säga att det är för att jag vill fixa människor. Kunskap och intelligens är människans gåva här i världen. Vi går sönder, vi blir sjuka och vi är inte särskildt starka i jämförelse; det vi har är vår intelligens, och jag vill helt enkelt göra så mycket som jag kan.
Läkare är en absolut nödvändighet här i världen, och jag gillar helt enkelt tanken av att man hjälper människor och ger tillbaka livet lite kvalitet.
Jag vill i grund och botten bli läkare för att jag vill jobba med något utmanande som kan sysselsätta mig livet ut, där det finns möjligheter för utveckling och så vill jag jobba med människor. Jag övervägde länge att bli lärare, men ändrade mig nyligen.

Något sånt. Sen att dom som blir intervjuade måste ha väldigt positiv livssyn och "giltliga" anledningar till att bli läkare i intervjuarens ögon, men att dom som lyckats bättre med betygen på deras första chans inte nödvändigtvis behöver ha samma starka motivation eller grundtankar kan man tycka är lite underligt.
Säger inte att alla som sluppit intervjun inte har de kvaliteterna dock

Med allt det sagt så har jag väldigt dåliga betyg när jag går ut gymnasiet senare i år, men jag har ambitionen, och i min mening så sålänge man har ambitionen och Sverige låter folk få en andra chans så kommer det gå vägen
Kan väl bara säga att jag inte har någon ursäkt för mina usla betyg när dom frågar. Jag var helt enkelt skoltrött och omotiverad för att jag inte riktigt visste vad jag ville i livet, men liksom... kom igen, hur många 15-åringar har ett mål på vad dom vill bli när dom ska välja gymnasielinje? Man hinner ju både ändra och ångra sig.

Det var faktist rätt nyttigt för mig att skriva detta, man sitter inte oftast och tänker på detta vardagligt

tobbesen:jag blir glad när jag läser såna här funderingar som dina. många läkare man träffar har inte alls de tankarna eller den känslan för människor som man bör haom man ska jobba med att hjälpa folk. det kanske beror på att de jobbat många år men jag tror snarare att det beror på att en del väljer yrket för att det är ett statusyrke, lätt att få jobb, bra lön etc. så det är kul med folk som förutom detta faktiskt känner en önskan att hjälpa.

Tja, folk som tror att de kommer att få mycket pengar och snygga tjejer efter sig har nog delvis fel och dessutom väljer dom en dålig väg att gå. Det finns otroligt mycket bättre (snabbare och lättare) vägar att gå.

Min bästa månad drog jag in ca 80 000sek efter skatt. Det var ungefär ett och ett halvt år sedan nu. Istället övar jag nu på HP nu och jobbar extra på kvällarna - ett vanligt extraknäck. Hade jag velat ha pengar hade jag väl knappast gjort så? Det handlar helt enkelt om något annat, nämligen att man vill ha ett varierande och krävande arbete där man kan känna sig nyttig och hjälpa folk osv. Att bara dra in pengar kanske är kul, men det tillfredsställer verkligen inte alla behov som jag har.

En av mina bästa vänner jobbar som investment banker i London. Han pluggade i två år i London och har jobbat på en bank i ett år nu. Han tjänar redan mer än vad en överläkare gör i Sverige och han har inte alls samma ansvar. Så - om du vill ha pengar och allt som kommer med det så finns det lättare sätt att dra in dom än att bli läkare. Därför menar jag att de flesta som vill bli läkare borde bli det av rätt skäl - annars har dom blåst sig själva och ev. även deras blivande patienter.

[quote:44e3291408="Hisoka"]Min bästa månad drog jag in ca 80 000sek efter skatt.[/quote:44e3291408]

Hej.

Vågar man fråga [b:44e3291408][i:44e3291408]vad du gjorde [/i:44e3291408][/b:44e3291408]den månaden?

För övrigt håller jag till fullo med om vad du skriver. Den som tror att läkarlivet är en dans på rosor där man äter rysk kaviar och dricker Champagne varje kväll får nog ta sig en funderare.

Jag spelade poker som så många andra gjorde för något år sedan eller två. Det var inte riktigt min grej dock även om jag inte var dålig på det. Jag ogillar att ta chanser - att "gambla" - och jag hade riktiga moraliska problem med hur man vann sina pengar. Pengarna kom ju folk som hade spelproblem, inte var kunniga nog, disciplinerade nog eller helt enkelt smarta nog. När man spelar på nätet kan det vara lätt att glömma men jag spelade även en del live, bla på Casino Cosmopol - och då gick det inte att ignorera vilka det var man vann pengarna från. Det kändes inte okej helt enkelt och jag ville inte vara någon som levde på att göra livet surt för andra. Jag hoppas kunna göra det motsatta som läkare.

Det är inget jag är stolt över eller kommer att ta upp på några intervjuer. =)