Hej!

Jag läst här och hört från andra ställen väldigt skilda meningar om huruvida PBL är bra eller inte. Vad jag förstått så är det egentligen ganska individuellt om det passar en som person. Det har gjort mig lite osäker eftersom mitt förstahandsval är en utbildning med PBL. Jag tycker det låter jättebra men blir skrämd av de som haft en så dålig upplevelse av det.

Men när jag tänker efter så har jag nog bara hört negativt från de som gått läkarlinjen. Kan det vara så att läkarstudenter tenderar att inte passa med PBL, jämfört med psykologstudenter?

Kanske är det fördomsfullt av mig att tänka att läkarstudenter ofta är "naturare" och föredrar uppstrukturerat och mer konkret undervisning med hänvisning till specifika kapitel, och att psykologstudenter kanske generellt föredrar att diskutera i grupp, ha djupa samtal och lägga upp självstudier. Eller är det svårare att plugga PBL när man läser flera saker samtidigt? Eller vad mer finns det för anledningar? Om det nu är så som jag nämnde.

Jag tror det är som du säger, att det är väldigt individuellt. Och sedan tror att det blir lite vad man själv gör det till också. Vidare kan man ju självklart ha väldigt frustrerande basgruppsmedlemmar och så vidare, men då kanske det inte är själva PBL som är problemet.

Jag kan tänka mig att mycket beror på vad man har för tidigare erfarenheter. Om jag skulle ha börjat läkarprogrammet för tre år sedan efter gymnasiet skulle jag nog vara väldigt överväldigad vad gäller PBL och att behöva söka upp information själv för att sedan diskutera. Nu när jag har gått en treårig kandidat på universitetet skulle jag nog vara mycket mer bekväm i ett PBL-upplägg och vad som skulle krävas av mig själv. Jag vet på vilken nivå det gäller och vilka källor eller studieupplägg som funkar bra. Jag är också mer självsäker i mitt pluggande.

Och självklart kan det finnas en övergripande skillnad i läkarstudenter och psykologstudenter, och även vad dessa förväntar sig av utbildningen. För en psykolog ingår det ju primärt i arbetet att hålla diskussioner och samtal med människor, och medan en läkare ska kunna hålla i patientsamtal är det kanske inte alltid det de har i första åtanke när man söker till läkarlinjen eller att man är fascinerad av andra saker där samtal helt enkelt är ett måste. Men där har jag ju ingen erfarenhet och jag vet inte vad andra tänker, så jag kan vara helt ute och cyklar i det tänket.

Halloj!
I ett försök att vara så objektiv som möjligt:
PBL är säkert ett svårare sätt att förhålla sig till sina studier i början av en utbildning. Innan man byggt upp ett akademiskt sjävlförtroende är det (objektivt) svårt att sortera i hur, varför och vad man bör välja att läsa inför, under eller efter en föreläsning eller pågående kurs.

Efter ett par kurser, terminer eller år så har man förståss vant sig vid PBL och kan enkelt peka på för och nackdelar med sytemet. Kanske känner man att det hade passat bättre att gå på ett universitet med eller utan PBL. Om jag inte minns fel har du redan studerat på universitet och kan kommer därav ha mer erfarenhet att fatta dina beslut på samt en referens att jämföra PBL med.

Men oavsett och till syvende och sist:
Jag har läst en del av dina inlägg och får känslan av att du är väldigt sugen på att börja plugga och har investerat en hel del av din tid energi på att få ett bra resultat på högskoleprovet så att du kommer in på Psykologlinjen. Jag tror att med den motivationen kommer du klara det, inga problem!