Ångesten ligger lika tätt som en klamydiainfektion på Rhodos bargator just nu. Har sedan ÅK1 i gymnasiet drömt om juridikstudier. Dessvärre var jag för lat under gymnasiet, la inte ner den energi jag behövde helt enkelt. Detta resulterade i ynka 19,4 (med maximerad merit), vilket inte tar mig långt inom juristsfären. Mitt HP-resultat är heller ingenting att skryta med; 0,85 ligger det senaste provresultatet på. Som ni redan räknat ut krävs det därför ett bra högskoleprov för att ta mig in på drömutbildningen (minst 1,5). Jag har i skrivande stund blivit antagen till LiU civilekonomprogram med internationell inriktning, står som 14 reserv i Göteborg till snarlik utbildning. Har tackat ja till bägge utbildningarna i hopp om att jag kommer in i Göteborg. Det känns dessvärre inte bra, jag är inte glad över mitt antagningsbesked, tankarna bara snurrar i huruvida jag ska nöja mig och köra helhjärtat på det jag kommit in eller om jag ska ge det ett sista jävlar anamma och notoriskt studera för att nå drömmen. Tanken av att gå
hemma och sitta på det jobb jag vantrivs med i ett helt år till gör mig rent av äcklad. Är livet för kort för att nöja sig? Är det dumt att chansa på ett bra hp-resultat? Senast fick jag 1.2 på verb och 0,5 på kvant utan en sekund pluggande. HJÄLP MIG!

cocetti skrev:Ångesten ligger lika tätt som en klamydiainfektion på Rhodos bargator just nu. Har sedan ÅK1 i gymnasiet drömt om juridikstudier. Dessvärre var jag för lat under gymnasiet, la inte ner den energi jag behövde helt enkelt. Detta resulterade i ynka 19,4 (med maximerad merit), vilket inte tar mig långt inom juristsfären. Mitt HP-resultat är heller ingenting att skryta med; 0,85 ligger det senaste provresultatet på. Som ni redan räknat ut krävs det därför ett bra högskoleprov för att ta mig in på drömutbildningen (minst 1,5). Jag har i skrivande stund blivit antagen till LiU civilekonomprogram med internationell inriktning, står som 14 reserv i Göteborg till snarlik utbildning. Har tackat ja till bägge utbildningarna i hopp om att jag kommer in i Göteborg. Det känns dessvärre inte bra, jag är inte glad över mitt antagningsbesked, tankarna bara snurrar i huruvida jag ska nöja mig och köra helhjärtat på det jag kommit in eller om jag ska ge det ett sista jävlar anamma och notoriskt studera för att nå drömmen. Tanken av att gå
hemma och sitta på det jobb jag vantrivs med i ett helt år till gör mig rent av äcklad. Är livet för kort för att nöja sig? Är det dumt att chansa på ett bra hp-resultat? Senast fick jag 1.2 på verb och 0,5 på kvant utan en sekund pluggande. HJÄLP MIG!

Det finns bara en fråga och ett svar, och det måste du själv svara på. Ska du följa din dröm eller låta den förbli en dröm? En klyscha kanske , men den stämmer så bra.

Vill du sitta på ett skitjobb och vantrivas eller vill du ha ett jobb du verkligen vill ha?

Om du vill följa ditt mål så gör det. Skriv ner det och vad du behöver för att nå dit. 1,5 kan alla plugga sig till. Inga tvivel om den saken. Men det krävs diciplin i några månader +- beroende på olika saker som tid, förkunskaper etc . Du är på rätt ställe att nå ditt mål men du måste själv ta dig dit.

Jag satt i liknande sits som du. Jag började plugga ekonomi när jag höll på att ge upp mina läkardrömmar. Men under det året så insåg jag att jag inte kunde förneka att det var läkare jag ville bli.

Med det sagt känner jag dock inte att det var bortslösad tid. På universitetet läser man fler akademiska studier, och att ha den vanan känner jag gagnar mycket när man studerar inför HP. Jag tog även fullt lån, vilket gjorde att jag kunde spara ihop en hel del pengar och klarar mig på deltidsarbete.

Problematiskt detta.. Känner att jag inte riktigt orkar med ett år till av ostimulerat arbete samtidigt som det är en chansning att våga satsa på hp. This will take some real thinking.

Att leva ett liv man är nöjd med är det bästa sättet att döda sina drömmar. Jag tycker att du ska kämpa med högskoleprovet. Det är ju inte som att du kommer ångra det sen. Du har bara hunnit leva en bråkdel av ditt liv.

Jag var i samma sits som dig. Jag fick dock 0,3 (på båda delarna!) första gången jag skrev provet under gymnasietiden. Har skrivit provet 4 gånger och fick senast 1.3, ett poäng på både verb och kvant ifrån 1.4. Om jag kan höja mig från 0,3 till 1,3 så kan vem som helst göra det också.

Vill du gå resten av ditt liv där du valt en inriktning som du endast nöjt dig med och tänka what if? eller ge hp ett år och pröva dina chanser? ha inte för bråttom i livet säger jag bara!

du kan alltid fortsätta plugga hp medans du läser ekonomi..

Man har inte misslyckats förrän man har gett upp eller hur?
Du är bara 20 år gammal, det finns människor som inte börjar plugga förrän de är 25+.
Ge högskoleprovet en ärlig chans. Problemet kan vara att du förväntar dig ett resultat efter en väldigt kort tid, du måste skaffa dig tålamod (vilket jag fortfarande arbetar med, det är svårt men det går framåt). Förr eller senare når du ditt mål om du pluggar inför högskoleprovet.

Marvs skrev:Vill du gå resten av ditt liv där du valt en inriktning som du endast nöjt dig med och tänka what if? eller ge hp ett år och pröva dina chanser? ha inte för bråttom i livet säger jag bara!

du kan alltid fortsätta plugga hp medans du läser ekonomi..

Att plugga hp parallellt med ekonomiutbildningen är faktiskt en lösning jag funderar kring! Jag har turen nog att bo hemma utan att betala etc, vilket i teorin innebär att jag skulle kunna satsa helhjärtat på de kommande HP ifall jag så vill. Problemet är att jag saknar disciplinen för att "frivilligt" plugga, jag blir distraherad och skjuter upp plugget. Sen mår jag dåligt för att jag skjutit upp plugget när det är en vecka kvar till HP - and round it goes.

cocetti skrev:

Marvs skrev:Vill du gå resten av ditt liv där du valt en inriktning som du endast nöjt dig med och tänka what if? eller ge hp ett år och pröva dina chanser? ha inte för bråttom i livet säger jag bara!

du kan alltid fortsätta plugga hp medans du läser ekonomi..

Att plugga hp parallellt med ekonomiutbildningen är faktiskt en lösning jag funderar kring! Jag har turen nog att bo hemma utan att betala etc, vilket i teorin innebär att jag skulle kunna satsa helhjärtat på de kommande HP ifall jag så vill. Problemet är att jag saknar disciplinen för att "frivilligt" plugga, jag blir distraherad och skjuter upp plugget. Sen mår jag dåligt för att jag skjutit upp plugget när det är en vecka kvar till HP - and round it goes.

Du vet ju om problemet och det har en rätt enkel lösning - skjut inte upp plugget
Speciellt eftersom att HP handlar mycket om vana och erfarenhet, det ger mycket mer att studera långsiktigt varje dag än intensivplugga en vecka innan. Att ha en ordentlig studieplan som du följer kommer ge dig mycket nytta på juridikprogrammet sen också.

Med risk att vara lite cynisk så skulle jag vilja säga. VÄX UPP! Så trött på "er" bortskämda nittiotalister som är så sjukt curlade och bara gnäller när inte första bästa försök gå i lås. Vill man en sak ska man göra det, oavsett hur mycket det krävs och vill man inte ens försöka, nej då är man fan inte värt att nå sitt mål heller. Tycker inte det är något att ens diskutera? Hur orkar man ens bara infinna sig en tråkig vardag och bara se livet passera revy? Säger inte att någon just här gör det utan i största allmänhet!

Att vara som jag, 29, när man pluggar är BARA positivt eftersom vi sitter med en helt annan livserfarenhet än vad personer som är 19-20 år. Vi har levt 10 år. Det är lång tid...Jag har även haft jobb sen jag tog studenten inklusive värnplikt och andra utbildningar. Vad jag lärt mig om livet och annat går inte köpas för pengar. Skulle aldrig utbilda mig när jag var 19 får då vet man inte ett dugg om livet även om man tror det. Det finns stor chans att ändra sig vad man "vill bli när man blir stor". Med det sagt att man INTE KAN göra det, men jag tror som sagt att det bara är bra att lugna sig lite, jobba lite resa lite. Jag har varit i 15 länder runt om i världens och kan sitta och prata om länder och kulturer med mina vänner som pluggade direkt efter gymnasiet med finare utbildningar och de har inte en aning om vad man pratar om hur en äkta tacos från Mexico smakar....Inte heller hur pass mycket ryggen värker efter ett pass på 12 timmar och plocka apelsiner i Australien.
Summa kardemumman kan ni räkna ut själv. Lång text, men jag ville få min poäng utan missförstånd.

greken123 skrev:Med risk att vara lite cynisk så skulle jag vilja säga. VÄX UPP! Så trött på "er" bortskämda nittiotalister som är så sjukt curlade och bara gnäller när inte första bästa försök gå i lås. Vill man en sak ska man göra det, oavsett hur mycket det krävs och vill man inte ens försöka, nej då är man fan inte värt att nå sitt mål heller. Tycker inte det är något att ens diskutera? Hur orkar man ens bara infinna sig en tråkig vardag och bara se livet passera revy? Säger inte att någon just här gör det utan i största allmänhet!

Att vara som jag, 29, när man pluggar är BARA positivt eftersom vi sitter med en helt annan livserfarenhet än vad personer som är 19-20 år. Vi har levt 10 år. Det är lång tid...Jag har även haft jobb sen jag tog studenten inklusive värnplikt och andra utbildningar. Vad jag lärt mig om livet och annat går inte köpas för pengar. Skulle aldrig utbilda mig när jag var 19 får då vet man inte ett dugg om livet även om man tror det. Det finns stor chans att ändra sig vad man "vill bli när man blir stor". Med det sagt att man INTE KAN göra det, men jag tror som sagt att det bara är bra att lugna sig lite, jobba lite resa lite. Jag har varit i 15 länder runt om i världens och kan sitta och prata om länder och kulturer med mina vänner som pluggade direkt efter gymnasiet med finare utbildningar och de har inte en aning om vad man pratar om hur en äkta tacos från Mexico smakar....Inte heller hur pass mycket ryggen värker efter ett pass på 12 timmar och plocka apelsiner i Australien.
Summa kardemumman kan ni räkna ut själv. Lång text, men jag ville få min poäng utan missförstånd.

Jag hör dig, det gör jag. Nittiotalistsyndromet är som det är, alla vill nå toppen men inte riktigt göra det som krävs. Med det sagt vet jag vad jag behöver göra, jag behöver slita arslet av mig för att nå den utbildningen jag verkligen vill in på. Det skulle göra mig betydligt lyckligare än att resa runt i något år, jag har redan rest, jag har sett världen, än om med andra ögon än vad jag besitter nu. Om jag reser och upptäcker världen/sliter på ett tråkigt jobb kommer jag ständigt ha plugget i tankarna och därmed inte bli speciellt lycklig, oavsett om jag befinner mig på en surfbräda i norra Mexico eller på ett par skidor i Anderna. Det må vara ett lyxproblem att komma in på en bra utbildning och gnälla över att jag inte kommit in på den andra, men lyxproblem är också problem, hur man än vrider och vänder på det.

cocetti skrev:

greken123 skrev:Med risk att vara lite cynisk så skulle jag vilja säga. VÄX UPP! Så trött på "er" bortskämda nittiotalister som är så sjukt curlade och bara gnäller när inte första bästa försök gå i lås. Vill man en sak ska man göra det, oavsett hur mycket det krävs och vill man inte ens försöka, nej då är man fan inte värt att nå sitt mål heller. Tycker inte det är något att ens diskutera? Hur orkar man ens bara infinna sig en tråkig vardag och bara se livet passera revy? Säger inte att någon just här gör det utan i största allmänhet!

Att vara som jag, 29, när man pluggar är BARA positivt eftersom vi sitter med en helt annan livserfarenhet än vad personer som är 19-20 år. Vi har levt 10 år. Det är lång tid...Jag har även haft jobb sen jag tog studenten inklusive värnplikt och andra utbildningar. Vad jag lärt mig om livet och annat går inte köpas för pengar. Skulle aldrig utbilda mig när jag var 19 får då vet man inte ett dugg om livet även om man tror det. Det finns stor chans att ändra sig vad man "vill bli när man blir stor". Med det sagt att man INTE KAN göra det, men jag tror som sagt att det bara är bra att lugna sig lite, jobba lite resa lite. Jag har varit i 15 länder runt om i världens och kan sitta och prata om länder och kulturer med mina vänner som pluggade direkt efter gymnasiet med finare utbildningar och de har inte en aning om vad man pratar om hur en äkta tacos från Mexico smakar....Inte heller hur pass mycket ryggen värker efter ett pass på 12 timmar och plocka apelsiner i Australien.
Summa kardemumman kan ni räkna ut själv. Lång text, men jag ville få min poäng utan missförstånd.

Jag hör dig, det gör jag. Nittiotalistsyndromet är som det är, alla vill nå toppen men inte riktigt göra det som krävs. Med det sagt vet jag vad jag behöver göra, jag behöver slita arslet av mig för att nå den utbildningen jag verkligen vill in på. Det skulle göra mig betydligt lyckligare än att resa runt i något år, jag har redan rest, jag har sett världen, än om med andra ögon än vad jag besitter nu. Om jag reser och upptäcker världen/sliter på ett tråkigt jobb kommer jag ständigt ha plugget i tankarna och därmed inte bli speciellt lycklig, oavsett om jag befinner mig på en surfbräda i norra Mexico eller på ett par skidor i Anderna. Det må vara ett lyxproblem att komma in på en bra utbildning och gnälla över att jag inte kommit in på den andra, men lyxproblem är också problem, hur man än vrider och vänder på det.

Menade inte just att resa. Det jag menar, kanske var lite otydlig ändå, var att man inte vet allt när man 20 år. Och att jag tror många hoppar på ett tåg de ångrar. Därför tror jag du ska vara lugnt, men är du säker så kör på ditt mål. Gör upp en långsiktig plan och följ den. Diciplin min son. Väldigt viktig. Bara bestämma sig.

greken123 skrev:

cocetti skrev:

greken123 skrev:Med risk att vara lite cynisk så skulle jag vilja säga. VÄX UPP! Så trött på "er" bortskämda nittiotalister som är så sjukt curlade och bara gnäller när inte första bästa försök gå i lås. Vill man en sak ska man göra det, oavsett hur mycket det krävs och vill man inte ens försöka, nej då är man fan inte värt att nå sitt mål heller. Tycker inte det är något att ens diskutera? Hur orkar man ens bara infinna sig en tråkig vardag och bara se livet passera revy? Säger inte att någon just här gör det utan i största allmänhet!

Att vara som jag, 29, när man pluggar är BARA positivt eftersom vi sitter med en helt annan livserfarenhet än vad personer som är 19-20 år. Vi har levt 10 år. Det är lång tid...Jag har även haft jobb sen jag tog studenten inklusive värnplikt och andra utbildningar. Vad jag lärt mig om livet och annat går inte köpas för pengar. Skulle aldrig utbilda mig när jag var 19 får då vet man inte ett dugg om livet även om man tror det. Det finns stor chans att ändra sig vad man "vill bli när man blir stor". Med det sagt att man INTE KAN göra det, men jag tror som sagt att det bara är bra att lugna sig lite, jobba lite resa lite. Jag har varit i 15 länder runt om i världens och kan sitta och prata om länder och kulturer med mina vänner som pluggade direkt efter gymnasiet med finare utbildningar och de har inte en aning om vad man pratar om hur en äkta tacos från Mexico smakar....Inte heller hur pass mycket ryggen värker efter ett pass på 12 timmar och plocka apelsiner i Australien.
Summa kardemumman kan ni räkna ut själv. Lång text, men jag ville få min poäng utan missförstånd.

Jag hör dig, det gör jag. Nittiotalistsyndromet är som det är, alla vill nå toppen men inte riktigt göra det som krävs. Med det sagt vet jag vad jag behöver göra, jag behöver slita arslet av mig för att nå den utbildningen jag verkligen vill in på. Det skulle göra mig betydligt lyckligare än att resa runt i något år, jag har redan rest, jag har sett världen, än om med andra ögon än vad jag besitter nu. Om jag reser och upptäcker världen/sliter på ett tråkigt jobb kommer jag ständigt ha plugget i tankarna och därmed inte bli speciellt lycklig, oavsett om jag befinner mig på en surfbräda i norra Mexico eller på ett par skidor i Anderna. Det må vara ett lyxproblem att komma in på en bra utbildning och gnälla över att jag inte kommit in på den andra, men lyxproblem är också problem, hur man än vrider och vänder på det.

Menade inte just att resa. Det jag menar, kanske var lite otydlig ändå, var att man inte vet allt när man 20 år. Och att jag tror många hoppar på ett tåg de ångrar. Därför tror jag du ska vara lugnt, men är du säker så kör på ditt mål. Gör upp en långsiktig plan och följ den. Diciplin min son. Väldigt viktig. Bara bestämma sig.

Nu är jag med på noterna, precis som du skriver tror även jag att många hoppar på tåg de senare ångrar att de tog, vilket kommer resultera i en halv generation med jobb de pubar sig igenom; jag vill inte vara en av dessa, där av mina funderingar i frågan. Tack för svaren, gäller alla er andra också! Har fram till den 6e att vrida och vända på detta ur alla vinklar. Bestämmer jag mig för att följa drömmen kommer ni att få se mer av mig här i framtiden

ett år går fort massa bra biofilmer och annat som kommer från och med nu tills nästa sommar. Gör det som gör dig mest glad/nöjd du kanske får det piss nu men ditt framtida jag skulle möjligen tacka dig

Det låter rätt cliche men det är en tanke från min sida