Rent krasst; att bli antagen till psykologprogrammet. Utan all subjektivitet och alla känslor kopplade till det så är det exakt vad målet är - att bli antagen. Ha ett resultat som är högt nog att konkurrera med för en plats. I det långa loppet är ju målet att vara psykolog, inte student. Men målet med just studierna inför HP är antagningen.

Det är olika från dag till dag. Ibland har jag massa energi att lägga och då gör jag det. Ibland har jag inte alls mycket och skulle egentligen behöva ladda batterierna, men kör på ändå. Dock stoppar kroppen mig från att ge 110% de dagarna, tror den lärt sig det. På något sätt är det som att den säger stopp och istället för att stänga av helt så tar jag helt enkelt inte in mer information, gör dåligt ifrån mig och känner mig dålig - då backar jag oftast och försöker se om jag verkligen lyssnar på mig själv. Svaret är alltför ofta nej, och då kan jag nöja mig med att ha gjort en eller två uppgiftsgrupper istället för de fem som var inplanerade. Vad jag kanske borde göra är att stänga ned datorlocket, ta en promenad, dusch, titta på serier eller vad det än är jag känner för - men jag har inte kommit så långt ännu. Är fortfarande i processen med att låta bara tanken på att avsluta en pluggsession tidigare än tänkt vara okej.

Märker också att jag är som mest fokuserad mellan 10-13 på förmiddagen, och försöker få så mycket som möjligt gjort där samt planerar in det jag behöver öva mest på under den tiden, men jag jobbar nästan alltid den tiden så då planerar jag in på kvällen istället. Däremot är jag ofta väldigt trött i huvudet efter jobbet (om jag inte ska träffa någon efter) och känner att det stjälper mer än det hjälper, men har inte vågat backa helt ännu. Är medveten dock, men själva handlingen att inte handla är tuff.

Men ändå rimliga skulle jag säga? Kanske lätt att ta sig vatten över huvudet och tycka att allt är överkomligt och rimligt, särskilt om man är van vid att sätta stora mål och ha höga ambitioner - men jag har ändå landat i att jag kommer behöva göra provet i vår igen och tror inte jag kommer nå högre än max, max, max 1.2 i höst, så jag tror ändå mina mål är på en helt okej nivå. Har en ganska okej grund att bygga vidare på, sen är det nästan omöjligt att förutsäga vilken tid det tar innan kunskap fäster sig, särskilt när det alltid finns en viss underliggande stress och press som säkerligen spelar in mer än vad jag tror och är medveten om.

Vill ändå säga att jag är ganska bra på att utvärdera ofta, se över vad jag behöver jobba mer på och sätta närliggande delmål istället för gigantiska slutmål. Det är mycket lättare att ta mig an ett delmål på att “ha läst igenom dessa kapitel” eller “försöka förstå detta” snarare än “sätt 2.0 på ett kvant-pass”. Tror också det är viktigt med hur man formulerar sig. Att försöka förstå och behärska en viss matematisk regel (for example) och att jag ska kunna är två, för mig, helt skilda mål. Försöker ofta formulera enligt det första.

Väldigt olika. Jag försöker fokusera på den enskilda uppgiften, teorin jag läser igenom eller vad det än är jag sitter med, men har ganska svårt att se det för vad det är och hamnar lätt i tänket på vilken slutsiffra det kommer generera till. Jag vet att kunskapen, att den verkligen sitter, är det absolut viktigaste inför provet - inte att alltid skriva 1.8 hemma och känna “tjoho!!!” utan att veta varför eller hur man fick den normeringen. Då tror jag att man lättare hamnar i en osäkerhet, eftersom man inte vet vad det är man kan och vart ens styrkor samt brister sitter. Medvetenheten om sina egna styrkor och bättringsområden tror jag är minst lika viktig som den faktiska kunskapen. Jag vet nu att felanalyserna är svinviktiga och att jag underminerade dem i våras. Gjorde dem inte alls. Nu är det bland det viktigaste jag har inplanerat för mina studier. Tänkte förut att det var “waste of time” eftersom jag då inte gjorde uppgifter och kunde se en normering, men felanalysen leder till långsiktigt lärande medan nötandet av uppgifter och ett snabbt ögonkast på felaktiga svar endast leder till att man memorerar svaret och väljer det rätta nästa gång. Minne är inte att underskatta, det kommer säkert vara jättebra med ett gott minne när jag ska lära mig alla psykologiska facktermer, men just nu spelar det ingen roll om jag vet att jag ska svara B istället för E om jag inte vet varför.

Sååå, för att återkomma till frågan - jag behöver fokusera mer på uppgifterna än resultaten. Har blivit betydligt bättre på det under de senaste veckorna, men behöver påminna mig själv under sessionerna.

Absolut ingenting annat än att jag får göra provet en gång till. Jag kommer med största sannolikhet inte att få tillräckligt högt resultat för att komma in på Lund till våren, och KI har sin nästa antagning hösten 2022, så jag försöker se det som förberedelse inför nästa prov. Ett prov till. Det är vad det innebär om jag inte sätter 1.5 i höst.

Tycker det är en jobbig fråga. Har svårt att säga vad jag är bra på, mer än att jag är bra på att vara självkritisk och kan rabbla upp en hel lista på vad jag behöver bli bättre på. Men måste försöka höja mig själv lite också, annars kommer självtilliten inte att finnas och med den har jag redan gjort halva grejen. Behöver tro på mig själv. Tro på att jag kan, men framförallt veta (inte tro!!!) att jag är bra - oavsett resultat. Blä, tungt att skriva det till och med, haha. Nä, det här är en svaghet jag har - att inte kunna vara givmild gentemot mig själv. Måste öva på det så mina framtida patienter inte får en psykolog som inte kan ta emot ett tack när jag hjälpt dem.

Jag är strukturerad, har mycket självdisciplin och är otrolig målmedveten. Det är nog mina främsta styrkor. Att hålla mig till en tidsplan, ett schema eller något annat planerat upplever jag i princip aldrig som svårt, snarare tvärtom. Jag är en person som styrs av rutiner och jag måste ha dem för att ha koll. Behöver den kontrollen. För- och nackdelar med det också, såklart, då jag ibland kan vara så principfast och envis att jag ska göra det som står - även om jag inte orkar. Det är väldigt sällan jag inte hinner, för jag har nog ändå ett jäkla sinne för planering måste jag ändå säga. Prokrastinering är alltså inte något som jag är bekant med. Även det på gott och ont.

Mina förbättringsområden är dock typ samma sak som mina styrkor? När jag får frågan på arbetsintervjuer vad som är min bästa och sämsta egenskap brukar jag alltid, som säkert typ alla andra, svara min envishet. Men herregud vad den är en stor del av mig. Det är min allra främsta tillgång, likväl som det är mitt allra största hinder. Jag kan nästan vara för disciplinerad och målmedveten att jag glömmer bort tid och rum, jag kan gå in i mig själv och min bubbla av det projekt jag håller på med och stänga ute exakt allt annat. Det är därför ganska lätt hänt att jag isolerar mig själv mycket när jag satsar helhjärtat på något likt detta. Samma sak hände när jag kämpade för min fyra på folkis, jag hade typ noll socialt liv. Satt endast och pluggade för att få min jäkla fyra. Den fick jag, men jag missade nog ganska mycket på köpet - saker jag hade kunnat vara delaktig i och ändå fått min fyra. Som tur är tog jag med mig mycket av den studieteknik vi gick igenom på folkhögskolan när jag läste första terminen på socionom; där märkte jag att med rätt inställning så var det inga som helst problem för mig att ha en fin balans mellan plugg, jobb och socialt liv. Tror inte jag rörde skolböckerna en enda helg och jag klarade mig fint i kursen ändå. Har inte kommit dit gällande HP än.

MEN! Bortsett från egenskaper så är mina färdigheter något annat. Där sitter mina styrkor i den verbala delen och brister i den kvantitativa. Så har det alltid varit. Språk, samhällskunskap och biologi har alltid varit lätt för mig - dessutom har det också alltid intresserat mig, medan matten och fysiken skrämt mig och jag har tagit avstånd. Tror det grundar sig mycket i hur jag är som person, det vill säga analytisk och jag älskar att vrida och vända på saker, försöka anamma nya och olika perspektiv och se saker som mångfacetterade istället för enformiga (typ som matte är, där är 1 + 1 = 2, men vad en bild symboliserar eller hur sociala konstruktioner uppstår är frågor som inte har ett entydigt svar). Min utmaning ligger därför i att jag blir uttråkad och rastlös om det är fyrkantigt (paradoxalt i och med mitt nästan tvångsmässiga behov av struktur och rutin). Behöver utmanas i mitt tankesätt, bredda min världsbild - inte bli inpräntad med hur saker bara… är. (Nej, jag vet att matte inte bara “är” och man kan vrida och vända där också, men det är inte för mig helt enkelt TACOS HEJ!!!).

Hmm.. också mycket olika. Allt beror ofta på hur det går. Vad som räknas som “bra” respektive “dåligt” variera också, det kan bero på dagsform, hur tidigare dagars plugg gått, om jag ska ha mens snart eller inte (för då suger allt), och mycket mer. Har ofta svårt att vara objektiv (ni ba no shit), och lägger in mer känslor och värderingar i plugget än vad som kanske är nödvändigt. Vad jag märkt är dock att jag har mycket lättare att vara snäll mot mig själv om det är kvantitativa delen, för där är jag inte stark och jag ser mer att jag utvecklas - jämfört med verbala där jag slår på mig själv onödigt mycket om jag inte får minst 35/40. Nu har jag försökt att inte skriva hur dålig, värdelös och fullkomligt usel jag känner mig när jag får 1.5 på de verbala provpassen, men det tär alltså. Troligen är det för att jag vet att jag kan och är säker där, så jag förväntar mig alltid fullpott av mig själv för att jag.. “borde kunna få det”, När jag idag fick 10/10 på LÄS ville jag ändå ha mer. Men.. hur kan man få mer än alla rätt? Det är en helt ohållbar inställning och jag måste öva på att tillåta mig själv se resultaten vara bra när de faktiskt är bra.

Så, jag kan tänka att jag utvecklas och då känner jag mig glad, lättad och bra - men kan också känna att jag är kass bara för att jag inte lyckades som jag önskat. Dock har jag lättare för att tänka bort allt det där orimliga nu än i våras. Med det sagt menar jag inte att jag alltid bearbetar och lyssnar till vad känslorna och tankarna säger och grundar sig i, ibland stänger jag bara av och ignorerar tills det jobbiga är över - vilket inte är en optimal strategi - men för stunden hjälper det i plugget. Rekommenderar dock ingen att stänga av och nonchalera känslor, varesig de gäller plugg eller något annat, det är bara en alltför invand strategi hos mig och den sitter för djupt för att kunna jobba bort den på tre månader inför ett prov. JAJA, skit i psykoanalysen nu - jag har ingen statisk känslobana, för well.. jag är människa? Haha nej men, det varierar, kort och gott.

Också svår fråga. Jag vet faktiskt inte vad jag behöver eller hur jag ska göra det. Ibland kan jag tänka att det vore sååå skönt att bara ligga i sängen hela dagen och binge watch:a en serie, men mår fysiskt dåligt av att ligga kvar i sängen mer än 10 minuter efter larmet - så en heldag vore tortyr. Vet inte om det beror på att jag är dålig på att vila, eller om det helt enkelt är för att jag är rastlös och vill ha något för mig. Eller kanske en kombination. Oavsett vad så vet jag inte riktigt svaret på denna fråga. Vilket i och för sig är svaret - jag tillgodoser kanske inte behovet av vila och återhämtning sådär jättebra. Eller? Jag tycker om att gå promenader så det gör jag ofta (utöver de dagliga till och från jobbet). Jag älskar att läsa så det gör jag. Jag älskar att skriva, det är terapi och cirka 80% av vem jag är, så jag försöker avsätta tid för det någon gång i månaden i alla fall. Jag älskar att vara med människor, finns inget jag får mer energi av än att träffa vänner, hitta på saker, åka iväg. Att bara vara hemma suger och jag dräneras totalt. Därför det här med att plugga från 7 till 16 på mina lediga dagar egentligen inte är optimalt, för jag saknar sönder det sociala livet som inte är på jobbet, men det är bara en kort period. Ibland måste man liksom prioritera annorlunda (har dessutom världens finaste personer i mitt liv som accepterar alla val som för dem är helt absurda och skeva och helt oförståeliga, men de stöttar dem som ingen annan kan <3).

Well, vet inte. Min vila är att inte vila. Det är att göra saker, träffa folk (!!!!) och få utlopp för energi, inte vila upp den. Självklart har jag dagar där jag bara känner för att sova, men jag kan inte sitta still då. Får en supertung och jobbig känsla över hela mig då. Så, kanske tillgodoser jag behoven ändå? Hahah, jag kommer inte fram till ett svar här.

Väldigt höga. Tycker det låter som jag har hybris när jag säger så, som att jag tror jag kan allt i världen. Men nä, så är det inte. Det är snarare att jag vet att jag är så extremt driven och envis att jag förväntar mig att jag alltid ska klara allt. Även om jag inte har en aning om vad jag gör så vill jag göra det klanderfritt och helt perfekt. Märklig balansgång det där ändå, för jag tycker om att lära mig av mina misstag och fel för att jag behöver göra fel för att utvecklas och lära mig - men jag avskyr att göra fel? Har en helt okej inställning till att inte kunna allt, just för att jag ser det som en möjlighet att lära mig att kunna allt men jag klarar ändå inte riktigt av att inte få 40/40 på verb?

Jag tycker egentligen att jag är väldigt självmedveten och har mycket självinsikt, jag vet mina begränsningar och jag vet vad jag kan och inte kan. Det är en morot för mig att ha olika mål för det innebär förbättring och utmaningar, men just den här strävan efter att nå högst har jag, trots medvetenhet, svårt att få bukt på. Dem går ju lite emot varandra. Ingen kan bli färdig som människa och ingen kan heller veta exakt vad alla ord i lexikon betyder, eller alla ordens synonymer, men har lättare att se ödmjukt och nyfiket på utvecklingen av en själv som person än vad jag har för att inhämta kunskap. Kanske för att kunskap kan mätas, det kan kvantifieras och jämföras, sättas jämsides och rangordnas, medan den personliga utvecklingen är högst individuell och det finns inga rätt eller fel (man ba snälla jag vill bli psykolog, klart som )))) att jag älskar filosofin och tankarna om personlig utveckling och alla dess faser, upplevelser och allt som hör till uppdraget som människa). Kort sagt - jag är självmedveten men inte ödmjuk mot mig själv. Har höga förväntningar och mår dåligt när jag inte når dem, samtidigt som jag också tror på min målmedvetenhet så pass mycket att jag vet att jag kommer nå och klara av allt jag vill och önskar. Är dålig på att heja på mig själv och säga att jag gjort något bra, eller att jag är bra, men fantastiskt duktig på att påpeka motsatsen. Skärpning!!!

Går väl lite ihop med förra frågan. Jag likställer mig med resultat men försöker bryta mig fri från det. Det tar tid eftersom det är helt integrerat hos mig och folk runtom mig påpekar alltid min självkritiska självbild, eller hur jag “alltid är så duktig som pluggar och kämpar på” - det är fan svårt att bryta sig loss från sina egna föreställningar om sig själv när de runt om hela tiden matar på med samma bild. Som att man sviker om man helt plötsligt gör något annat. Vet inte om det här är något “vill vara alla tillags”-beteende, men det är något jag måste jobba mycket med. Inte bara studiemässigt, det präglar istället alla delar av livet. Just därför är det extra viktigt.

Aa okej, nej, den här frågan blir nog bara megapersonlig så jag lämnar det här. Bra hantering bruden.

Likt ovan. Det är något som liksom… bara utgör en del av mig. Orkar inte ta den här frågan, helt ärligt. Det ligger för tätt intill den del av själen som inte är helt läkt ännu. Men viktig fråga som uppenbarligen är viktig för mig att rannsaka igenom mer, men inte för hela världen att se och ta del av.

Hm.. Planeringen sitter, så den bör jag hålla i. Allt praktiskt är ändå i schack vill jag påstå, det mesta handlar nog om det subjektiva och det mentala. Att inte lägga för mycket fokus på värderingar och allt det, utan istället försöka se det som ett projekt med kunskap och så. Nu är jag dels fett trött så orkar inte tänka ordentligt (GRÄNSER KOLLA WOW behöver sova - tillgodose det behovvvvvet då!!!), men den rena studietekniken är jag inte så osäker på. Vet att jag kan plugga supersmart och bra, att jag kan planera bra, hållbart och realistiskt - men vet också att jag är en fena på att väva in för mycket komplexitet i något som, egentligen, är rätt så simpelt.