sara999 skrev: ↑mån 24 maj, 2021 19:32 Hej jag har läst lite igenom din resa och vill säga wow. Den är väldigt inspirerande och ger mig hopp till min resa. Jag skulle fråga dig om du skulle börja om vad skulle du ha sagt till dig själv när du började resan. Finns det saker du skulle ha gjort annorlunda. vilka saker var det som höjde dig?

Tacksam för svar.

Hej

Tack, blir glad av att höra att min resa inspirerat och gett dig hopp
Du ska definitivt ha hopp för det här kommer du garanterat att klara av.
Hmm svår fråga, men jag hade nog sagt till mig själv att tro på mig själv mer och att ha ett öppet sinne för lärandet; inte bestämma mig för att jag inte kan uppnå vissa resultat utan istället försöka lära mig så mycket som jag bara kan och se var det leder mig. Inte vara så hård mot mig själv och lita på att jag kommer fixa det i slutändan. Och att inte vara rädd för att misslyckas, för det kommer inte hända när jag lagt ner så mycket tid på att plugga.
Det hade jag nog sagt till mig själv 2019
Jag hade nog börjat jobba i programmen tidigare, alltså XYZ-programmet exempelvis eller LÄS-programmet här på HPG. Jag gjorde 12st XYZ, 10st MEK, 12st DTK etc med uppgifter slumpade från alla prov och tränade på det sättet upp min förmåga att hinna färdigt med alla uppgifterna inom avsedd tid och kände samtidigt av tidspressen. Det, tillsammans med att skriva prov på tid, höjde mig mest. Skrev även de äldre proven, från innan HT11, och det har också hjälpt mig mycket. Felanalys är nyckeln till allt; att verkligen förstå sina misstag men också förstå de uppgifter man gjort rätt på - är detta verkligen det snabbaste och bästa sättet?
En annan sak jag hade gjort annorlunda är att jag hade vilat mer, jag har jobbat heltid under hela tiden jag pluggat HP och har verkligen pressat mig själv - speciellt i början. Pluggade varje dag i 8 månader och det kändes efter ett tag. Mot hösten började jag trappa ner det till varannan dag och sedan så pluggade jag inte vissa dagar för att jag kände mig för trött. Tycker att det gav mig något inre lugn, att jag fick vila när kroppen behövde det. Borde inte pressat mig själv så hårt i början för är man trött kommer man ändå inte ta in något. Och distanserat mig från mina resultat - man är INTE sina resultat. Jag tog alltid mina resultat väldigt personligt och väldigt hårt, istället för att inse att man ibland skriver sämre och att det inte är hela världen.

Nu blev detta långt men sammanfattningsvis:
- Gör uppgifterna på tid
- Felanalysera supernoga (mest tid gick åt felanalys för mig)
- Se till att hela tiden peppa dig själv och berömma dig själv för framstegen du gör
- Våga plugga mer på de delarna du får sämre på och var inte rädd för att inte skriva bra, utan skriv och försök att hela tiden förstå varför du gjort fel
- Träna på ord i Memrise, rekommenderar 8500-listan, och ordtest.se
- Överplugga inte, utan plugga lite men effektivt. Alltså bestäm dig för att göra 20 uppgifter och inte 500 stycken - kvalité över kvantitet
- Man blir bättre ju fler prov man skriver, så se till att skriva prov då och då (under tidspress) och simulera gärna ett helt prov någon dag för att se hur det känns

Hoppas att mitt svar inte blev alltför osammanhängande och att du fick svar på dina frågor Om inte så återkom gärna så försöker jag svara utförligare. Kände att det blev lite rörigt...

Rainbowgirl skrev: ↑mån 24 maj, 2021 23:03

sara999 skrev: ↑mån 24 maj, 2021 19:32 Hej jag har läst lite igenom din resa och vill säga wow. Den är väldigt inspirerande och ger mig hopp till min resa. Jag skulle fråga dig om du skulle börja om vad skulle du ha sagt till dig själv när du började resan. Finns det saker du skulle ha gjort annorlunda. vilka saker var det som höjde dig?

Tacksam för svar.

Hej

Tack, blir glad av att höra att min resa inspirerat och gett dig hopp
Du ska definitivt ha hopp för det här kommer du garanterat att klara av.
Hmm svår fråga, men jag hade nog sagt till mig själv att tro på mig själv mer och att ha ett öppet sinne för lärandet; inte bestämma mig för att jag inte kan uppnå vissa resultat utan istället försöka lära mig så mycket som jag bara kan och se var det leder mig. Inte vara så hård mot mig själv och lita på att jag kommer fixa det i slutändan. Och att inte vara rädd för att misslyckas, för det kommer inte hända när jag lagt ner så mycket tid på att plugga.
Det hade jag nog sagt till mig själv 2019
Jag hade nog börjat jobba i programmen tidigare, alltså XYZ-programmet exempelvis eller LÄS-programmet här på HPG. Jag gjorde 12st XYZ, 10st MEK, 12st DTK etc med uppgifter slumpade från alla prov och tränade på det sättet upp min förmåga att hinna färdigt med alla uppgifterna inom avsedd tid och kände samtidigt av tidspressen. Det, tillsammans med att skriva prov på tid, höjde mig mest. Skrev även de äldre proven, från innan HT11, och det har också hjälpt mig mycket. Felanalys är nyckeln till allt; att verkligen förstå sina misstag men också förstå de uppgifter man gjort rätt på - är detta verkligen det snabbaste och bästa sättet?
En annan sak jag hade gjort annorlunda är att jag hade vilat mer, jag har jobbat heltid under hela tiden jag pluggat HP och har verkligen pressat mig själv - speciellt i början. Pluggade varje dag i 8 månader och det kändes efter ett tag. Mot hösten började jag trappa ner det till varannan dag och sedan så pluggade jag inte vissa dagar för att jag kände mig för trött. Tycker att det gav mig något inre lugn, att jag fick vila när kroppen behövde det. Borde inte pressat mig själv så hårt i början för är man trött kommer man ändå inte ta in något. Och distanserat mig från mina resultat - man är INTE sina resultat. Jag tog alltid mina resultat väldigt personligt och väldigt hårt, istället för att inse att man ibland skriver sämre och att det inte är hela världen.

Nu blev detta långt men sammanfattningsvis:
- Gör uppgifterna på tid
- Felanalysera supernoga (mest tid gick åt felanalys för mig)
- Se till att hela tiden peppa dig själv och berömma dig själv för framstegen du gör
- Våga plugga mer på de delarna du får sämre på och var inte rädd för att inte skriva bra, utan skriv och försök att hela tiden förstå varför du gjort fel
- Träna på ord i Memrise, rekommenderar 8500-listan, och ordtest.se
- Överplugga inte, utan plugga lite men effektivt. Alltså bestäm dig för att göra 20 uppgifter och inte 500 stycken - kvalité över kvantitet
- Man blir bättre ju fler prov man skriver, så se till att skriva prov då och då (under tidspress) och simulera gärna ett helt prov någon dag för att se hur det känns

Hoppas att mitt svar inte blev alltför osammanhängande och att du fick svar på dina frågor Om inte så återkom gärna så försöker jag svara utförligare. Kände att det blev lite rörigt...

Tack så jätte mycket detta var jätte bra tips kommer att absolut använda dem. Hoppas allt går bra i framtiden och hoppas du blir en av de bästa onkologer som finns.

sara999 skrev: ↑tis 25 maj, 2021 9:43

Rainbowgirl skrev: ↑mån 24 maj, 2021 23:03

sara999 skrev: ↑mån 24 maj, 2021 19:32

Tack så jätte mycket detta var jätte bra tips kommer att absolut använda dem. Hoppas allt går bra i framtiden och hoppas du blir en av de bästa onkologer som finns.

Det var så lite så
Tack och lycka till du med!

Hade inte tänkt skriva här på ett tag men känner att jag behöver skriva av mig.
Idag är en jobbig dag. En sån där dag då ångesten helt plötsligt griper tag i mig och allting känns tungt.
Egentligen hade jag inte tänkt skriva om det här för det har ingenting med HP att göra, men det har något att göra med hela resan på sätt och vis.
I december var jag verkligen på botten; både fysiskt och psykiskt. Min kropp hade fastnat i någon slags loop, jag kunde inte sova, jag klarade inte av att kliva upp i tid, jag slutade skratta och jag var konstant stressad. Jag mådde så himla dåligt och jag var så rädd för det kändes som om min kropp höll på att lägga av. Jag började närma mig den ökända väggen och det skrämde livet ur mig.
Innerligt önskade jag att det fanns en stoppknapp att trycka på. Letade febrilt efter något som kunde hjälpa mig - men fann ingenting.
Tills jag en dag insåg något.
Jag insåg att det fanns en stoppknapp och att jag kunde trycka på den. Att jag hade ett val och att jag bara behövde sträcka ut handen.
Det tog mig flera veckor att ens våga tänka tanken; jag har alltid gjort det som ansetts vara rätt, har alltid pushat mig själv genom saker när jag inte riktigt orkat och aldrig någonsin ”gett upp”. Så tanken som slog mig kändes främmande och fel. Det tog lång tid att vänja sig vid den och att inse att jag inte behövde göra det rätta utan bara göra det som var rätt för mig.
Så i februari sa jag upp mig.
Det var läskigt. Dels för att jag inte visste om HP ens skulle skrivas, om jag skulle prestera tillräckligt bra på det, om hur livet skulle se ut i höst och om jag verkligen fattade rätt beslut.
Allt jag visste var bara att jag inte orkade mer. Det bottnar i så många olika saker och jag vet att jag varit otroligt stark genom allt.
Men även jag har min gräns.
Axlarna sjönk till golvet efter att jag sagt upp mig. Det var en mindre sak som stressade upp mig. Och jag kände mig på något sätt stolt över mig själv som vågade ta det beslutet, för det var inget beslut jag hade kunnat fatta för ett år sen.
Snart jobbar jag min sista dag och efter det så sträcker sig tre hela månader framför mig.
Jag har aldrig tagit en paus i mitt liv, har aldrig inte haft något att göra. Det känns lite jobbigt att ha så mycket tid men jag vet också att jag behöver det här. Jag behöver vila och hitta tillbaka till mig själv. Behöver lära mig att det är okej att inte göra något, att inte vara produktiv, att bara vara.

Jag är rädd för att ha tappat bort mig själv för gott, att vilan inte kommer leda tillbaka till mitt riktiga jag. Men måste försöka hitta henne. Kanske dyker hon upp om några månader, abrupt och sprudlande.
Jag ska försöka fylla min tid med böcker, äventyr och simning. Men också tillåta mig själv att inte göra något speciellt.
Det ska bli spännande att se vad som händer eftersom jag aldrig varit ledig så länge utan planer.

Är orolig över HP. Över att det inte har gått tillräckligt bra och att jag kommer bli förkrossad av resultatet i juni. Det känns så löjligt att skriva det, det är ju bara ett prov i slutändan. Jag bryr mig alldeles för mycket om det här, och kanske var det precis det som också blev min akilleshäl under provet. Man ska aldrig bry sig för mycket, går sällan bra då.
Försöker släppa det så gott jag kan och göra annat men tankarna vandrar oftast tillbaka till provet ändå.
Får våndas ett tag till, i tre veckor till närmare bestämt. Borde klara av det.

Jag slutar aldrig förvånas av mig själv och besluten jag fattar i mitt liv. Ibland klickar det till och jag gör saker jag aldrig hade vågat göra några veckor tidigare. Antar att det är lite det som gör livet spännande, när saker bara händer och man vågar lita på magkänslan.
I februari var jag rätt säker på att jag skulle bli antagen i höst, nu är jag däremot inte lika säker.
Det känns jobbigt men försöker hålla hoppet uppe och se till att verkligen leva. Att inte låta en antagning vara centrum i mitt liv utan låta den vara i periferin för det är där den ska vara.
Livet är mer än jobb, antagningar, HP och prestationer trots allt.

Kanske kikar in här fler gånger och skriver något nu när jag har all tid i världen snart haha

Hoppas att ni mår bra

Du har gjort helt rätt beslut Rainbow. Man borde så tidigt som möjligt lära sig ta hand om sig själv för det kommer komma tuffare tider längre fram i livet, saker som alla (speciellt ambitiösa) personer upplever. Det kommer vara tuffa tentor, det kommer vara förhållanden som tar slut, en nära person som går bort eller dylikt - förmodligen kommer det mesta av detta ske under hektiska perioder också. I såna stunder kommer dina kunskaper om ditt egna välmående verkligen komma till nytta. Du kommer kunna backa tillbaka och reflektera hur du ska gå tillväga för att repa dig.

Jag sa också upp mig från ett jobb för mindre än en månad sen för jag trivdes inte. Jag hade ångest inför varje arbetspass och jag kände att det absolut inte var värt det. Om jag har tak över huvudet, mat på bordet och har ett annat deltidsjobb som jag älskar så kändes det sjukt onödigt att ha kvar ett jobb jag inte behövde eller ville ha för den delen. Mitt fokus var HP och mitt andra fokus var att jag skulle må bra. Precis som ditt mål är nu.

Ta hand om dig! Du verkar vara en sån klok människa så ha lite tillit för dig själv. Du gör bra beslut och du har en ljus framtid framför dig

Jag känner med dig, verkligen! Jag jobbar min sista dag i augusti och sen tänker jag satsa på HP men efter oktober hag jag ingen mer plan. Går lite i samma banor att jag behöver verkligen en paus och jag behöver vila. Det känns så tabu att inte jobba, även om det bara är ett litet tag. Det gör mig glad att höra hur du vågar ta din hälsa på allvar! Du skriver så kloka ord. Önskar dig verkligen det bästa nu framöver

Och du också Evelina! Gillar verkligen det du sa om att första fokuset var HP och andra fokuset var att du skulle må bra. Inte något obligatoriskt heltidsjobb. Vi alla är ju ändå i en situation där vi strävar efter en annan väg i jobblivet.

evelinaernstrom skrev: ↑tor 27 maj, 2021 9:01 Du har gjort helt rätt beslut Rainbow. Man borde så tidigt som möjligt lära sig ta hand om sig själv för det kommer komma tuffare tider längre fram i livet, saker som alla (speciellt ambitiösa) personer upplever. Det kommer vara tuffa tentor, det kommer vara förhållanden som tar slut, en nära person som går bort eller dylikt - förmodligen kommer det mesta av detta ske under hektiska perioder också. I såna stunder kommer dina kunskaper om ditt egna välmående verkligen komma till nytta. Du kommer kunna backa tillbaka och reflektera hur du ska gå tillväga för att repa dig.

Jag sa också upp mig från ett jobb för mindre än en månad sen för jag trivdes inte. Jag hade ångest inför varje arbetspass och jag kände att det absolut inte var värt det. Om jag har tak över huvudet, mat på bordet och har ett annat deltidsjobb som jag älskar så kändes det sjukt onödigt att ha kvar ett jobb jag inte behövde eller ville ha för den delen. Mitt fokus var HP och mitt andra fokus var att jag skulle må bra. Precis som ditt mål är nu.

Ta hand om dig! Du verkar vara en sån klok människa så ha lite tillit för dig själv. Du gör bra beslut och du har en ljus framtid framför dig

Tack
Det är först nu som jag börjat inse att jag måste ta hand om mig själv. Kan inte minnas sist jag gjorde något riktigt kul och som fick mig att må bra - allt har bara varit stress och press de senaste två åren. Börjar bli aningen jobbigt.
Du har rätt om tuffa tider; gäller att man lär sig tidigt hur man ska ta hand om sig själv när saker och ting sker.

Starkt av dig att säga upp dig och helt rätt! Man ska inte ha ångest av att gå till jobbet, det tar så himla mycket på ens krafter. Bra gjort, att du satte stopp för det i tid

Just nu känns det som om jag svamlar i mörkret och försöker hitta ut. Men det känns fortfarande rätt att ha sagt upp mig. Behöver vila för är utmattad. Ska försöka att andas och bara se var livet tar mig
Tack Detsamma gäller dig, allt kommer att gå bra!

Användarnamn1 skrev: ↑tor 27 maj, 2021 11:21 Jag känner med dig, verkligen! Jag jobbar min sista dag i augusti och sen tänker jag satsa på HP men efter oktober hag jag ingen mer plan. Går lite i samma banor att jag behöver verkligen en paus och jag behöver vila. Det känns så tabu att inte jobba, även om det bara är ett litet tag. Det gör mig glad att höra hur du vågar ta din hälsa på allvar! Du skriver så kloka ord. Önskar dig verkligen det bästa nu framöver

Och du också Evelina! Gillar verkligen det du sa om att första fokuset var HP och andra fokuset var att du skulle må bra. Inte något obligatoriskt heltidsjobb. Vi alla är ju ändå i en situation där vi strävar efter en annan väg i jobblivet.

Förstår att det måste vara läskigt, men jag tror att du fattat rätt beslut ändå. Man behöver vila och inte bara jobba eller plugga. Man förtjänar en paus efter allt slit, för att ladda om batterierna.
Det känns verkligen som tabu och folk får nästan panik när man säger att man inte har några planer, som om det stressar upp dem. Men vi lever också i ett samhälle där pauser inte riktigt är okej, man måste ha en anledning för sin paus vilket egentligen är konstigt. Man kanske bara behöver vila?
Det är nog därför det känns så läskigt också att ta en paus. Och det är starkt att våga ta en om man behöver det.
Tack Önskar dig detsamma

Rainbowgirl skrev: ↑tor 27 maj, 2021 18:52 Förstår att det måste vara läskigt, men jag tror att du fattat rätt beslut ändå. Man behöver vila och inte bara jobba eller plugga. Man förtjänar en paus efter allt slit, för att ladda om batterierna.
Det känns verkligen som tabu och folk får nästan panik när man säger att man inte har några planer, som om det stressar upp dem. Men vi lever också i ett samhälle där pauser inte riktigt är okej, man måste ha en anledning för sin paus vilket egentligen är konstigt. Man kanske bara behöver vila?
Det är nog därför det känns så läskigt också att ta en paus. Och det är starkt att våga ta en om man behöver det.
Tack Önskar dig detsamma

Ja, folk blandar verkligen in sina egna känslor i andras livsval för mycket Det känns dock som att prat om mental hälsa blir vanligare och mer allmänt accepterat! Hörde om folk som försöker göra mental health day en grej, alltså att man kan vara hemma från jobbet en dag lika väl pga migrän som för ens psykiska mående Det är väl egentligen ganska konstigt att det inte är socialt accepterat att vara hemma några månader och vila upp sig. Dumt att vänta tills man blir sjuk på riktigt och när det är för sent att ta en paus! Håller med dig, starkt att våga ta en. Trots allas "oro" för en

Användarnamn1 skrev: ↑fre 28 maj, 2021 13:40

Definitivt, tycker att det börjat lyftas mycket nu i olika forum och det är superbra.
Tror dock att det inte kommer gå igenom, mental health day, eftersom människor kanske börjar missbruka det och stannar hemma trots att de mår bra. Men det hade verkligen varit något
Verkligen, kanske blir mer och mer accepterat med tiden. Verkar vara många här inne som ändå tar en paus ifrån jobbet för att plugga och sen är lediga lite - så här inne känns det inte lika jobbigt som på exempelvis jobbet.
Håller med, man måste se varningssignalerna redan innan man går in i väggen och våga dra i handbromsen i tid. Jag tror att det kommer bli bra för oss båda

Rainbowgirl skrev: ↑fre 28 maj, 2021 15:40

Ja så är det ju. Skönt att det finns ett sånt här forum Och det tror jag med

Long time no see

Hej!

Måste bara börja med att säga att jag saknat att skriva här. Samtidigt känns det SÅ konstigt att jag nu skriver ett inlägg, var tre veckor sen sist.
Livet har känts väldigt märkligt de senaste veckorna; jag har simmat, mediterat, läst böcker, träffat vänner och varit ute i solen.
Det låter nog mer avkopplande än det varit - jag har tänkt på HP, inte kunnat sova 8h de två första veckorna pga en inre stress och känt mig så fruktansvärt rastlös.
Men det har känts bättre och bättre för varje dag som gått. Kroppen har börjat vänja sig vid vila nu och det känns bättre än vad det gjorde i slutet av maj.

Jag hade egentligen tänkt skriva det här inlägget imorgon, för det är dagen innan resultaten publiceras. Men det känns onödigt att dra ut på det och dessutom så tror jag att jag kommer vara väldigt nervös och ångestfylld imorgon, så lika bra att få det gjort nu.

Om två dagar får vi alltså facit på hur det gick den 8e maj. Jag har under de senaste veckorna börjat tvivla på mig själv och på min prestation. Jag ser framför mig hur jag loggar in på Hogskoleprov.nu, med ett hjärta som försöker banka sig ut ur min bröstkorg, och hur något inom mig dör när jag ser att jag inte skrivit ett tillräckligt bra resultat. Denna film går på repeat i mitt huvud och den fyller mig med sorg och ångest och nervositet och besvikelse.
Jag har kämpat så hårt för det här.
Och det är så läskigt att vara så nära samtidigt som det känns som om man är tusen mil ifrån.
Jag vill inte vara besviken längre. Jag lovade mig själv när jag startade min pluggdagbok att nästa HP jag skrev skulle bli mitt allra sista. Och jag la ner så mycket tid på att förverkliga det löftet.
Ändå står jag här idag och vet inte hur jag kommer må på onsdag. Det gör ont.
Jag har tänkt mycket på att jag bara vill bli antagen, vid det här laget struntar jag i att jag inte skrev 1,75-2,0 - jag vill bara bli antagen. Det är allt jag vill.

Ibland känns allt det här som en dröm eller ett väldigt horribelt skämt. Att så mycket energi och ork har gått åt det här. Ett prov.
Kan ibland inte ta in hur mycket jag bryr mig om det förbaskade provet. Dagarna efter provdagen kändes det som om någon gröpt ur mig och lämnat mig tom; långsamt har jag vant mig vid att inte behöva minnas ord, lösa varenda mattetal jag ser eller planera provsimuleringar.
Jag försöker intala mig själv att jag kommer klara mig igenom onsdagen oavsett vilket resultat som visas på skärmen, men hjärnan viskar om PIL.
PIL som fick mig att drunkna i min egna sorg, som kastade mig mot en botten jag smärtsamt fick dra mig själv upp ur. Som fick mig att se världen i gråa nyanser i två veckor.
Jag vet att det inte kommer vara så illa nu, jag är så mycket mer förberedd på det än då men kan inte låta bli att tänka tillbaka på när jag trodde att jag skulle få ett bra resultat och bli antagen, och sen blev det tvärtom.
Antar att jag är rädd för att misslyckas igen när så många tittar på och förväntar sig något av mig, när jag själv förväntar mig något. Jag blev så besviken vid min preliminära rättning, men har tagit mig igenom det - nu är jag bara rädd för att totalt misslyckas.

Jag är rädd men som Michael Scott brukar säga "All I can do right now is put on a brave face".

Jag hoppas att ni inte mår som mig och att ni inte låter era tankar överväldiga er.
Glöm inte bort vilken resa ni gjort och hur fantastiska ni är som orkat kämpa igenom stormarna, hur ett prov aldrig kan likställas med er intelligens, er förmåga att lyckas eller ert värde som människor.
Håller tummarna för er alla!

Usch känner exakt samma! Själv skrev jag ”omprovet” 22 maj för min provledare, som jag hade 8 maj, gjorde otaligt många fel som tog en del av provtiden. Vet därför inte ALLS hur det gått, då mitt facit är sekretessbelagt och inte publiceras. Vill gå läkarprogrammet på KI eller Uppsala. Spänningen är verkligen olidlig. Heja oss, håller tummarna som fan!!!

Hej, din största stalker här!

Först och främst; visst känns det SÅ MÄRKLIGT att skriva ett inlägg igen?! Trots att det inte är en plugguppdatering så är det som ett måste att bara kika in och säga hej, rensa tankarna och ladda om. Här förstår de som läser. Inte alltid de på jobbet, vänner, familj eller de runtom gör. Fint att få ta del av flera personers tankar!

Med det sagt; oavsett hur det går så har det gått. Jag tänker inte försöka romantisera hela resan eller hur fantastiskt det kommer känna den dagen du får ditt gröna antagningsbesked, för just nu, i den här stunden och med denna ovisshet så spelar inte så mycket annat roll. Ja, vi båda vet att du kommer komma in. Om det blir i höst eller i vår återstår att se, men att du kommer bli antagen är det ju ingen tvekan om. Förstår dock pressen och stressen du pratar om. Den är ju befogad. Allt det som provet symboliserar är något som successivt byggts upp, och även om det kanske inte var meningen att det skulle ge dessa känslor och denna press, ångest och oro så har det byggts upp under så lång tid - och dessutom delats med flertalet människor - vilket i sin tur inte gör det mer än naturligt att känna som du gör. Men den största pressen kommer från dig själv, och det vet jag att du vet; precis som att jag vet att du också är medveten om att du kämpar med dina insikter om att du är mer än detta prov. Det har sagts otaliga gånger, och kommer sägas minst lika många gånger till.

Du kommer inte bli varken en sämre läkare eller människa om det skulle krävas ett högskoleprov till. Du är lika bra idag som du var igår, som du var innan din högskoleprovsresa började och som du kommer vara när den är slut.

Det kommer gå bra. Oavsett vad, när och hur.

Hejar på dig alltid!

Hej Rainbow!
Kul att du tittade in igen efter så länge. Jag tänker ofta på dig och din oro inför resultatet. Jag kände mig precis likadan, och det är en jobbig känsla.

Det enda jag kan bidra med är att jag tror att du kommer klara dig med tanke på den ansökningsgrupp du är behörig till, och precis som du säger så spelar det egentligen ingen roll att du skrev dittan eller dattan, bara att du tar dig in.

Jag håller alla mina tummar (både fysiska och mentala) för dig, och jag önskar dig verkligen all framgång. Och skulle du trots allt få ett värde på gränsen, så hoppas du med allt du kan fram tills antagningsbeskedet och tar sedan nästa steg efter det. Du har gjort ditt bästa.