Just_permanently skrev: ↑mån 25 maj, 2020 15:24

Rainbowgirl skrev: ↑mån 18 maj, 2020 11:44

Just_permanently skrev: ↑mån 18 maj, 2020 0:03

Alla DTK innan 2011 (särskild de som är närmare 2000) ÄR svåra så klandra inte dig själv! Har flera gånger stött på diagram och tabeller där jag behövt 5-6 minuter bara för att fatta vad som försöker förmedlas. Jag tycker verkligen du borde ta en paus; gör nåt du tycker är kul, läs, träna liksom nåt så att du kan börja öva med ett nytt mindset.

Har känslan av att du på sista tiden brottats med hp-resultaten från övningsuppgifterna och din självkänsla. Ta hand om dig!

Tycker också att de är rätt svåra! Känns inte som om det egentligen borde skilja så mycket i svårighetsgrad mellan DTK nu och DTK då men det gör det. Vet. Kommer dock inte kunna ta en paus, kommer få dåligt samvete och känna att jag bara förlorar dyrbar tid. Funderar på att lägga fokus på den verbala delen så kanske jag kan vila från mattedelen på det sättet. Jag har fallit ner i en grop just nu, inte bara vad gäller HP utan allting omkring mig rasar. Så det blir lite väl mycket när även HP ska gå dåligt.

Lite så ja. Det som skrämmer mig är att min dröm känns mer och mer ouppnåelig. För några veckor sen tänkte jag att jag var i bra form men har tappat allting. Samtidigt så har jag ju inte blivit dummare så förstår inte var det tagit vägen.

Tack Du köttar på som vanligt ser jag och det går bra

Hej igen!
Tror det mestadels handlar om att man helt enkelt har bra och dåliga perioder. Förbättringskurvan är ju sällan linjär utan mer eller mindre hackig. Ifall det hjälper kan du ju tänka att varje fel är en förbättringmöjlighet och att varje förbättringsmöjlighet höjer dina chanser att skriva högt.

Lycka till med LÄS! (som jag förövrigt också hatar)

Hej!

Ja, så är det. Vänder man på det, alltså att man ser på det så som du beskriver, så associerar man felen till att man ständigt förbättras. Det är det bästa för ens förbättringskurva, och det är så man också blir bättre. Försöker tänka på det sättet så mycket som det bara går.

Tack! HATAR det så innerligt tror de flesta skulle hålla med oss

NOG HT01

Hej!

Inte skrivit på några dagar. I måndags pluggade jag ingenting så fanns inte så mycket att skriva om. Igår räknade jag lite i matteboken, tanken var att jag skulle plugga men började prata med en vän och plötsligt var klockan 23:00.

Hur som helst, idag pluggade jag lite. Repeterade 50 ord på Memrise och skrev NOG HT01.
Det märks att jag inte gjort NOG på några veckor, tänket var helt off. Insåg nu när jag rättade provet att jag begått massa amatör-misstag som jag gjorde förut, så får försöka komma i form igen. Men trots det dåliga resultatet så var det ändå roligt (fattar inte att det här nu har blivit my kind of fun) att få räkna lite HP-matte. Älskar att utmana mig själv och just nu är allt HP-relaterat en utmaning.
Jag har svårt att förstå varför jag helt plötsligt skriver så mycket sämre än vanligt, men jag vet också att jag sover sjukt lite, är konstant sönderstressad och orolig. Min kropp mår ganska dåligt om jag ska vara ärlig, behöver sova mer än vad jag gör. Längtar till min semester så jag kan sova och plugga ordentligt. Hjärnan är alltid borta när man sover för lite och inte mår superbra. Ska inte skylla mina resultat på det men jag tror att det är en stor faktor.

NOG HT01
13/22

Bläddrade tillbaka och tittade på mina tidigare resultat, såg att jag skrivit:
15/22
16/22
13/22
16/22
18/22

Så jag har skrivit 13/22 tidigare, men har generellt sätt legat lite över det ändå. Ska gå igenom felen nu så jag lär mig hur jag bör tänka.
Ska försöka gå ifrån jobbet tidigt imorgon så jag kan plugga. Börjar alltid plugga vid 20:30-21:00 och det är den sämsta tiden att plugga på när man är trött.

Har inte så mycket mer att säga. I helgen ska jag göra ett schema för när olika provpass ska skrivas. Insåg att det inte är långt kvar till provdagen egentligen, och att jag har SÅ mycket att gå igenom. Är inte i form just nu, påminner väldigt mycket om Rainbow HT19 när jag inte hade pluggat någonting sen VT19-provet. Men det ska det bli ändring på!!

Min vän sa något väldigt fint till mig igår. Hon sa att under jan-mar när vi pluggade inför HP tillsammans, att jag var det som fick henne att vilja plugga. Att jag gav henne energin och orken till att plugga. Jag vill vara den personen för mig själv också. Vet inte varför alla mina inlägg blir så sentimentala haha men jag ska köra på och inte överanalysera saker

Hoppas plugget går bra för er andra! Jag läser faktiskt allas pluggdagböcker (lovar att jag har ett liv också) och ser att ni kämpar på vilket motiverar mig till att göra detsamma. En dag kommer vi alla vara läkare, jurister och psykologer

Rainbowgirl skrev: ↑ons 20 maj, 2020 22:24

Aeowa skrev: ↑ons 20 maj, 2020 11:20

Rainbowgirl skrev: ↑mån 18 maj, 2020 22:25

Det låter onekligen som att basketen oavsett hur du känner för den nu är en viktig del av dig, just för att det har format en stor del av ditt liv och därmed dig som individ. Det är klart att det blir vemodigt om man tänker tillbaka på hur man var när man var som allra bäst, men samtidigt är det inte konstigt att du inte är på samma nivå just nu om du inte spelat på ett bra tag plus att du dessutom höll en så hög prestationsnivå att du var och knackade på proffsnivå. Tror jag har lite svårt att relatera till den dedikationen du hade för din sport just för att du seriöst satsade och jag bara har flummat runt lite haha. Det viktigaste tror jag är att när du ser tillbaka på den tiden och läser gamla texter är att du faktiskt känner stolthet för det du åstadkom då och egentligen bara tar med dig de positiva känslorna. Om du kunde lägga så mycket tid och energi på något du verkligen ville då kan jag knappt föreställa mig hur bra du kan prestera på högskoleprovet.


Insåg att jag faktiskt aldrig berättat min ålder, har väl aldrig känt att det är relevant. Lägger personligen aldrig någon vikt på någons fysiska ålder utan snarare den mentala. I mitt fotbollslag umgås jag med folk som är 14 år äldre och de som är 8 år yngre, det har verkligen aldrig varit en big deal för mig så har nog inte ens reflekterat över det i detta sammanhanget. Men jag tackar ödmjukast för dina komplimanger, känns alltid bra att verka äldre än vad man egentligen är (det skulle fan min ena intervjuare på PIL fått fundera över, en jävla trea haha (jag är absolut inte bitter ))
Wow, du har till och med ett favoritord, jag känner att jag får suga på den karamellen ett tag till.
Har du hittat något nytt kul att kolla på?

Har du personligen rest mycket inom Europa? och absolut, alla människor är olika och det är viktigt att respektera allas viljor. Har man inget intresse att resa och trivs bra på den plats man befinner sig så finns det inget tvång för någon, det är bara de sociala normerna som försöker sätta regler om hur man bör tycka och tänka vilket jag tycker är rent utsagt fjantigt. Ingen ska berätta för en annan person om hur denne ska leva sitt liv utan att personen bett om det.

Definitivt! Blir nästan frustrerad i bilen ibland haha, de pratar om ny musik på radion och sedan spelar de en fyra år gammal låt. Märker så tydligt på mig själv när jag njuter av musiken som spelas för då har jag börjat sjunga med undermedvetet.
Oj, svår fråga. Tror jag är en känslomänniska på så sätt att jag lyssnar på specifik musik och låtar beroende på mitt humör. Vill jag peppa kanske jag lyssnar mer på låtar som Machine och tänker jag på en situation där jag har ångest kanske jag sätter på My fault. Har du en all time favorite låt från valfri artist/band?

Det behöver inte vara något negativt att vara som en öppen bok, man har helt enkelt nära till sina känslor. Det kan tvärtemot nästan vara bra att signalera till sin omgivning hur man mår för att man inte ska behöva sitta och bära på alla känslor själv med tanke på hur sociala flockdjur vi i grund och botten är. Och ditt liv kommer inte vara såhär för alltid, även om det känns hopplöst i stunden lär det ha förändrats inom ett år. Tänk själv på hur mycket som kan ske på 12 månader om du tänker tillbaka på ditt liv! Tycker du har helt rätt mind-set gällande att försöka, för försöker du inte kommer du inte komma någon vart. Det kanske leder till att du måste ta dig igenom fler negativa känslostormar, men någonstans finns ljuset i tunneln, det viktigaste är att inte stanna kvar i det mörka. You go!

HP-plugg kan ju faktiskt vara något som går att använda hela livet tänker jag, åtminstone ord och basic matte. Man behöver inte ens tänka att man pluggar inför ett prov utan bara för ...livet?

Utifrån vad jag hört ska psykiatriker vara oerhört tungt mentalt, ja. Och är mer intresserad av fysiska åkommor snarare än mentala (även om det är ett superviktigt och relevant område för dagens samhälle gällande hur det fungerar med olika signalsubstanser och hur dessa ska mätas etc.!). Tror bara inte det skulle kunna vara mitt expertisområde då jag skulle ha mycket lättare att tappa en professionell fasad, samt att jag skulle känna att jag inte kan göra nog. Det är så mycket svårare att bli "frisk" från något sånt jämfört med t.ex. en lunginflammation. Är även väldigt skeptisk till diagnostiseringen gällande psyket, det används olika kriterier i olika världsdelar och blir lätt väldigt abstrakt och difust.
Tycker bara det var kul att fråga eftersom jag själv inte riktigt vet, men vem vet, du kanske har rätt i framtiden

Det tycker jag låter alldeles utmärkt, motbevisa dig själv!

Den kommer alltid vara en stor del av mig. I början kändes det lite som om jag förlorat en arm, och det tog många år innan jag insåg att denna arm fortfarande var en del av mig trots att jag inte använde den längre. Kan inte påstå att jag var nära proffsnivå men jag jobbade hårt för att ta mig dit. Även om man flummar så fyller det en lite lika funktion - att man mår bra av det och gör det för att man tycker om det. Alltså, skulle säga att det både är en för- och nackdel att ha passion för något. Jag kan bli nästan lite besatt, så jag får tunnelseende och gör allt i min makt för att komma någon vart. Det tär på psyket när det inte går bra, man får kämpa mycket med sina inre demoner eftersom man satsat allt på en sak och inte underhållit allt annat i ens liv. Mycket får lida nu också, det är som om jag inte lärt mig någonting haha.

Det är irrelevant egentligen, men kan vara lite kul att veta Som du säger så är det den mentala åldern som egentligen spelar roll. Har också märkt det på jobbet, finns människor som är 40 år äldre än mig men vi har ändå väldigt roligt ihop.
HAHA fick också en trea, fick till och med 2 efter korrigeringen, och alla säger alltid till mig att jag är "så mogen för min ålder". Tänker att PIL-intervjuarna har träffat en i 45 min, hur fan ska de veta hur mogen man är? Finns många personliga saker man kanske inte vill berätta om för dem, men som tyder på ens mognad. Känner att deras kategorier är så diffusa för man kan inte få sig en så djup uppfattning om någon på 45 minuter. Jag är fortfarande bitter ärligt talat Kan gå runt ibland för mig själv och muttra över deras poäng haha.
Siempre! Försöker snappa upp det jag kan (typ tre ord) som jag sen går runt och upprepar för precis alla på jobbet haha
Tittar inte på någonting just nu. Såg klart Hollywood igår och nu är det tomt. Måste vara i rätt sinnestillstånd för vissa serier. Ser du på något bra och har tips?
Borde L Ä S A, men gör inte det.

Vet inte om man kan kalla det mycket, men har varit i 12 länder i Europa. Finns många fler att utforska, kanske borde tågluffa någon sommar? Verkligen, känns som om det är mycket som man "borde" gilla, annars är man lite konstig. Har du något på din bucketlist (om du har en sån) som du känner att du kan förverkliga inom en snar framtid?

Ja! Radio ska alltid spela en ny låt 6 månader efter att den släppts. Jag kan tycka det är lite nostalgiskt med gamla låtar, får en alltid att tänka på någon tid i ens liv. Men det blir tjatigt om det är samma 10 låtar som konstant spelas. Det är så skönt när man är på väg till jobbet/hem och bra låtar spelas på radion och man sjunger för full hals. Älskar den känslan.
Förstår vad du menar. Jag har spellistor beroende på humör. Musik är rätt så häftigt, speciellt när man hittar en låt som sätter ord på ens känslor. Yes, Good life av OneRepublic. Spelar den både när jag är ledsen och glad, den betyder väldigt mycket för mig. Ger mig lite hopp på något sätt.
Har du sett Imagine Dragons live?
Jag hade tänkt gå på deras spelning som var någon gång 2015 eller 2016 och sen den de hade senast, men blev aldrig av.

Kan vara lite jobbigt att aldrig kunna dölja något. Folk förstår direkt om något är fel för att man inte kacklar på som en tok och skrattar åt allting. Ibland önskar jag att jag bara kunde vara som jag alltid är och hålla vissa känslor inombords. Jag vet. Är så otroligt blödig just nu, har såna perioder ibland då jag bara saknar min energi. Har varit och sprungit idag, andra veckan i rad (!!). Känner att det hjälper lite med måendet att bara trötta ut sig själv fysiskt.
Hoppas innerligt att vi båda är läkarstudenter om ett år. Går runt och fantiserar om att de ringer in mig som reserv när jag är på jobbet och har gett upp hoppet om höstens antagning. Att jag tackar ja och tror att det är ett skämt först, för att sen brista i gråt och känna lättnad. Hur patetiskt är inte det?! Men ja, ljuset i tunneln finns där, gäller bara att finna det.



HP-plugg kan ju faktiskt vara något som går att använda hela livet tänker jag, åtminstone ord och basic matte. Man behöver inte ens tänka att man pluggar inför ett prov utan bara för ...livet?

Keep telling yourself that


Kan tänka mig det, finns ju så många olika typer av mentala åkommor. Och det är inte alltid särskilt lätt att behandla dessa. Men hjärnan och måendet är så galet fascinerande. Hur kan vi vara så olika från varandra? Och tycker att det är häftigt att hjärnan aldrig slutar utvecklas (förutom frontalloben I think) och att nya synapser bildas konstant. Men just måendet har jag alltid tyckt är väldigt fascinerande, jag var väldigt djup och mogen när jag var yngre och mina känslor tog över totalt. Förstod inte varför mina kompisar inte gick igenom samma känslokris som mig. Men det är definitivt tungt att vara psykiatriker. Ja, det är väldigt sant att det är lättare att behandla en fysisk åkomma än en psykisk. Är inte insatt i hur man diagnosticerar och vilka kriterier som bör uppfyllas men kan tänka mig att det skiljer sig mellan olika länder. I många länder är psykologi tabu och många kanske drar sig för att ens uppsöka vård.
Vad tror du att du kommer jobba med?
Har du pluggat något tidigare? Man kan oftast redan då få ett hum om vad man tycker är intressant.
Fatta vad coolt om jag nu har gissat rätt

Guess who's back haha, är så dålig på att logga in här tbh, främsta anledningen att jag loggar in här är för att svara dig.

Men, som sagt, det är och kommer alltid vara en del av dig vilket varken behöver innebära något positivt och negativt. Att du får tunnelseende är inte heller en nackdel, det betyder bara att du är väldigt målmedveten, däremot gäller det att ha lite distans till saker när det inte alltid faller ut som man tänkt sig. Och det är helt enkelt en övningssak alternativt något man lär sig med tiden, det går inte att älta saker för evigt. Men så länge något är realistiskt ska man inte ge upp om man verkligen vill det.

Blir fortfarande frustrerad över att tänka på PIL, nästintill lite arg. Är dock inte arg på mina intervjuare utan situatiuonen, kändes lite meningslöst att ha lagt tiden och pengarna på verkligen ingenting för att det skulle försvinna på 90 minuter. Detta dessutom för att jag behövde resa till Stockholm två gånger. Har funderat på det scenariot om man skulle tagit sig till intervju igen om det hade gått bättre eller sämre?

Har snackat lite med en städare som är spansk, ska försöka få honom att lära mig lite spanska igen för skojs skull. Har så mycket kollegor från alla olika delar av världen, är egentligen världens guldgruva om man velat lära sig nya språk.
Har gått segt i mitt serietittande om jag ska vara ärlig, har försökt vara ute alla soltimmar jag kan innan jag blir inlåst på fängelset (aka akuten som knappt har några fönster pga sekretess) igen. Men den tyska serien jag ser på, Dark, gillar jag skarpt, det är en sådan serie som man måste tänka efter mycket och dra egna kopplingar liknande Westworld som jag också verkligen tycker om!
Borde också läsa, började på Guldkompassen igen som egentligen är en ungdomsbok, men kände att jag vill läsa igenom triologin innan jag tittar på serien som kom ut för inte så länge sedan. Gillar att jämföra böcker och serier, förutom när de förstör böckerna haha.

Tågluffa låter faktiskt superkul, en fantadtisk möjlighet att besöka många länder för en inte alltför dyr peng. Och har nog ingen bucketlist, känns som att jag hamnat i limbo och bara betar av dagarna och väntar på en förändring. Dock kommer det ingen förändring om jag inte gör något åt det, men tycker det är så svårt att veta vad. Är lite därför jag är sugen på att flytta och börja plugga i en annan stad, att komma ifrån mitt gamla liv även om all min trygghet finns där och saker jag skattar högt, speciellt min familj, vänner och fotbollslag. Är bara lite redo att kasta mig rätt ut från stupet och se vad som händer. Har du en bucketlist?

Åh Good Life är verkligen nostalgi och dessutom en jäkla bra låt! Blev tvungen att sätta på den för att det var så länge sedan. Har aldrig sett Imagine Dragons live och bannar mig själv för det, tänkte också se dem där vid 15/16 men det betydde att jag behövde skolka och missa ett par viktiga lektioner så tog beslutet att inte gå. Nu i efterhand ångrar jag det bittert. Vilka konserter har du gått på?

Jag tror jag föredrar att umgås med människor som är öppna med sina känslor, är lättare att kommunicera. Är en jobbig förnimmelse när man märker på folk att något är fel men att de håller sin fasad stenhårt och vägrar låta en komma in på djupet. Är alltid lättare att skapa en djupare relation när man är ärlig med sina tankar och känslor, åtminstone för min del. Kan dock förstå att man inte alltid vill visa hur man känner, speciellt om det är mycket mörka och negativa tankar.
Du är himla duktig med löpningen, fortsätt kämpa på
Jag hoppas också vi båda är läkarstudenter då, hade varit så häftigt! Jag vågar inte ens drömma om att komma in eller ej, har försökt ha en låg profil till det hela just för att inte bli allt för besviken om jag inte kommer in. Tänker inte sjunka så lågt som jag gjorde efter PIL när jag satt och storgrät på bussen, är inte så svag. Du vet att jag håller alla tummar och tår för dig.

Tror också jag tyckt det hade varit så nära inpå mig själv då jag levde med väldigt djupa tankar under en längre period av mina tonår och medicinerade. Vill såklart hjälpa men tror inte jag hade kunnat släppa patienterna utan legat och grubblat under nätterna, vilket inte är hälsosamt. Hjärnan är det mest komplicerade organ vi har, och har en enorm respekt för det. Slutar aldrig förundras över vad den är kapabel till. Jag har endast läst en kurs i Medicinsk sociologi innan, därav är jag lite insatt i just diagnosticering. Just den kursen handlade om mental ohälsa och dess relation till "normalitet", gav många intressanta perspektiv jag inte funderat på innan. T.ex. var drar man gränsen mellan depression och sorg, religion och galenskap? Oerhört komplexa frågeställningar som inte har något rätt eller fel, och som lätt kan låta fel. Har du läst något annat förutom din utbildning?

Om jag får gissa just nu är jag inne på anestesiläkare, men det är bara i just denna minuten haha

Hur är det med dig? Har du några planer för sommaren, tagit någon semester?

NOG VT02

Hej!

Idag har jag haft en tämligen seg dag. Sov på tok för lite och var tvungen att stanna kvar på jobbet till kl 18 pga ett prov, så hann inte hem tidigt för att plugga men skrev ändå NOG VT02 alldeles nyss.
Och det gick bättre än igår!
Jag tog verkligen tid på mig nu att skriva upp ekvationer och försöka lista ut svaren, utnyttjade hela provtiden men var klar med 8 min tillgodo. Repeterade 30 st ord på Memrise idag också.

NOG VT02
17/22

Jag hade alla rätt på frågorna 1-15, fel på fråga 16, rätt på 17-18, fel 19-22. Många fel i slutet. Jag hade gjort rätt på fråga 20 men var osäker på om det verkligen gick att räkna så så valde ett annat svar som var fel.
Hur som helst så är 17/22 inte illa, det är inte perfekt men det är acceptabelt. Och i och med att jag försöker vara mer positiv så är det en förbättring med 4 rätta svar från igår

Är så trött så ska gå och lägga mig. Imorgon väntar ett löppass!

Aeowa, svarar dig imorgon!

Aeowa skrev: ↑tor 28 maj, 2020 20:32

Rainbowgirl skrev: ↑ons 20 maj, 2020 22:24

Aeowa skrev: ↑ons 20 maj, 2020 11:20

Guess who's back haha, är så dålig på att logga in här tbh, främsta anledningen att jag loggar in här är för att svara dig.

Men, som sagt, det är och kommer alltid vara en del av dig vilket varken behöver innebära något positivt och negativt. Att du får tunnelseende är inte heller en nackdel, det betyder bara att du är väldigt målmedveten, däremot gäller det att ha lite distans till saker när det inte alltid faller ut som man tänkt sig. Och det är helt enkelt en övningssak alternativt något man lär sig med tiden, det går inte att älta saker för evigt. Men så länge något är realistiskt ska man inte ge upp om man verkligen vill det.

Blir fortfarande frustrerad över att tänka på PIL, nästintill lite arg. Är dock inte arg på mina intervjuare utan situatiuonen, kändes lite meningslöst att ha lagt tiden och pengarna på verkligen ingenting för att det skulle försvinna på 90 minuter. Detta dessutom för att jag behövde resa till Stockholm två gånger. Har funderat på det scenariot om man skulle tagit sig till intervju igen om det hade gått bättre eller sämre?

Har snackat lite med en städare som är spansk, ska försöka få honom att lära mig lite spanska igen för skojs skull. Har så mycket kollegor från alla olika delar av världen, är egentligen världens guldgruva om man velat lära sig nya språk.
Har gått segt i mitt serietittande om jag ska vara ärlig, har försökt vara ute alla soltimmar jag kan innan jag blir inlåst på fängelset (aka akuten som knappt har några fönster pga sekretess) igen. Men den tyska serien jag ser på, Dark, gillar jag skarpt, det är en sådan serie som man måste tänka efter mycket och dra egna kopplingar liknande Westworld som jag också verkligen tycker om!
Borde också läsa, började på Guldkompassen igen som egentligen är en ungdomsbok, men kände att jag vill läsa igenom triologin innan jag tittar på serien som kom ut för inte så länge sedan. Gillar att jämföra böcker och serier, förutom när de förstör böckerna haha.

Tågluffa låter faktiskt superkul, en fantadtisk möjlighet att besöka många länder för en inte alltför dyr peng. Och har nog ingen bucketlist, känns som att jag hamnat i limbo och bara betar av dagarna och väntar på en förändring. Dock kommer det ingen förändring om jag inte gör något åt det, men tycker det är så svårt att veta vad. Är lite därför jag är sugen på att flytta och börja plugga i en annan stad, att komma ifrån mitt gamla liv även om all min trygghet finns där och saker jag skattar högt, speciellt min familj, vänner och fotbollslag. Är bara lite redo att kasta mig rätt ut från stupet och se vad som händer. Har du en bucketlist?

Åh Good Life är verkligen nostalgi och dessutom en jäkla bra låt! Blev tvungen att sätta på den för att det var så länge sedan. Har aldrig sett Imagine Dragons live och bannar mig själv för det, tänkte också se dem där vid 15/16 men det betydde att jag behövde skolka och missa ett par viktiga lektioner så tog beslutet att inte gå. Nu i efterhand ångrar jag det bittert. Vilka konserter har du gått på?

Jag tror jag föredrar att umgås med människor som är öppna med sina känslor, är lättare att kommunicera. Är en jobbig förnimmelse när man märker på folk att något är fel men att de håller sin fasad stenhårt och vägrar låta en komma in på djupet. Är alltid lättare att skapa en djupare relation när man är ärlig med sina tankar och känslor, åtminstone för min del. Kan dock förstå att man inte alltid vill visa hur man känner, speciellt om det är mycket mörka och negativa tankar.
Du är himla duktig med löpningen, fortsätt kämpa på
Jag hoppas också vi båda är läkarstudenter då, hade varit så häftigt! Jag vågar inte ens drömma om att komma in eller ej, har försökt ha en låg profil till det hela just för att inte bli allt för besviken om jag inte kommer in. Tänker inte sjunka så lågt som jag gjorde efter PIL när jag satt och storgrät på bussen, är inte så svag. Du vet att jag håller alla tummar och tår för dig.

Tror också jag tyckt det hade varit så nära inpå mig själv då jag levde med väldigt djupa tankar under en längre period av mina tonår och medicinerade. Vill såklart hjälpa men tror inte jag hade kunnat släppa patienterna utan legat och grubblat under nätterna, vilket inte är hälsosamt. Hjärnan är det mest komplicerade organ vi har, och har en enorm respekt för det. Slutar aldrig förundras över vad den är kapabel till. Jag har endast läst en kurs i Medicinsk sociologi innan, därav är jag lite insatt i just diagnosticering. Just den kursen handlade om mental ohälsa och dess relation till "normalitet", gav många intressanta perspektiv jag inte funderat på innan. T.ex. var drar man gränsen mellan depression och sorg, religion och galenskap? Oerhört komplexa frågeställningar som inte har något rätt eller fel, och som lätt kan låta fel. Har du läst något annat förutom din utbildning?

Om jag får gissa just nu är jag inne på anestesiläkare, men det är bara i just denna minuten haha

Hur är det med dig? Har du några planer för sommaren, tagit någon semester?

Slim Shady haha
Aw, vad gullig du är

Ja, det har du rätt i. Antar att saker inte behöver vara på svart och vitt, utan grått. Jag jobbar ständigt med det, och tycker att HP hjälper i och med att det inte har gått vägen än.


Tror att man tar det så hårt just för att det är något man kämpat så hårt för och så får man ett blankt "nej" till svars på om man är lämpad för det programmet. Känns väldigt orättvist. Jag ser det inte som slöseri, tvärtom så genomgick du en process för något du verkligen vill. Den processen har säkert lärt dig något, om inte så har det varit en "upplevelse" i sig att bara ha gjort det. Allting ger en något. De flesta jag känner har det gått bättre för, just för att man är mer förberedd på hur det kommer vara och inte lika nervös. Många var väldigt arga dessutom pga hur deras första gång gått, men det är så klart svårt att säga. Undrar om vi sågs när vi var där. Tycker alltid sånt där är lite sjukt; om man pratat med någon på ex PIL eller HPG och sen börjar plugga och blir vän med den personen och inser att man talats vid tidigare.


Det är ett jättebra sätt! Jag har en kollega som kan spanska som jag pratar med på min knyckliga spanska, men det är kul att öva
Sol över serier alla dagar i veckan. Man mår mycket bättre när man är ute och får lite solljus. Haha, hur har det gått med det nya schemat? Märker du att du är tröttare än vanligt eller är det okej än så länge?
Har inte sett Dark, ska kolla upp den. Men minns att jag såg halva första avsnittet av Westworld för att en kompis tyckte det var den bästa serien han sett. Fastnade aldrig för den men har hört mycket bra om den. Kanske bara är jag Tenderar att vara lite udda, till exempel så har jag nu beställt hem alla Harry Potter böckerna. Läste aldrig dem som barn för gillade inte fantasy (SÅ weird då det nu är min absoluta favoritgenre) och såg inte heller filmerna. Men jag är MIND BLOWN av den världen och fattar inte hur jag missat det, är så fascinerad av storyn.
Tycker nästan alltid att de förstör böckerna Förutom Hunger games, den tyckte jag var riktigt bra gjord. Men det är en bra idé att läsa böckerna och sen titta på serien, då har du något att se fram emot eftersom du vill jämföra dem
Tycker du att det finns några filmer/serier som är bättre än böckerna?

Får se när det blir av, lär dröja ett bra tag :/
Vad för slags förändring väntar du på?
Jag är starkt för miljöombyten, tycker seriöst det är bland det bästa som finns. Man får börja om på nytt, finns mycket att upptäcka och man kommer ur sin vanliga rutin. Tycker det är då man utvecklas som mest som människa.
Jag har faktiskt en haha, mest för att tydliggöra mina mål och kunna se att "här lyckades jag uppnå ett mål eller något jag ville göra". Det känns bra att kunna se hur långt man kommit genom sitt liv.

Den är bäst! Tröttnar aldrig på den. Förståeligt ändå, man var alltid en "good student" men man inser att man inte minns de tiderna utan istället minns tiderna då man avvek ifrån sitt goda beteende haha Har sett; Lorde (älskar henne, sjukt bra), OneRepublic, Ellie Goulding, Ed Sheeran, Tom Odell, Miley Cyrus (var egentligen inget fan men en vän ville gärna gå så tänkte why not) och Veronica Maggio. Känns som om jag glömt någon men kommer inte på fler. Vilka har du gått på?

Det är enklare, speciellt om man själv också är en som är öppen med sina känslor. Många tycker dock att det är obekvämt att prata om känslor och stänger helt av om man öppnar upp sig för dem. Jag kan tycka att jag är jobbig om jag hela tiden ska vara sentimental, men jag är också en väldigt djup person så det är bara så jag är som person.
Idag sprang jag! Hatade varje sekund av det men det kändes så bra efteråt och kände mig till och med glad.
Jag vet! Förstår det, hoppas hoppas att du kommer in. Skulle du inte göra det, av någon konstig anledning, så ska du inte känna dig uppgiven. Du kommer klara det här, är stensäker på det. Och du är inte svag för att du grät, tvärtom tyder det på hur mycket du bryr dig och vill det här. Du ska aldrig känna dig svag, du är stark som kämpar för det du vill. Många ger upp, men du har inte gett upp. Jag vet ♥ Detsamma gäller dig, I know you got it girl!

Tycker att det i vissa fall är till gagn om läkaren själv har/haft det den jobbar med. Man får en annan förståelse för patienten, men det är klart att det också blir jobbigt då man har en personlig koppling till patientfallen. Har det blivit bättre för dig?
Det låter väldigt intressant, för hur drar man egentligen en gräns? Ska alla människor ens ha samma gräns?
Nej, har bara läst biomedicin. Men är intresserad av allt som rör människan egentligen. Psykologi verkar väldigt spännande, men har aldrig läst något relaterat till det.

Vi får se vad du blir
Du får försöka hitta tillbaka till min pluggdagbok om si sådär 7 år och berätta om din ST

Det går upp och ner för mig. Har känt mig väldigt tom under veckan och har knappt haft ork att ens prata med mina kollegor, känner mig så trött och stressad. Igår gick det lite bättre med NOG, bättre än förrgår, så kände mig lite hoppfull. Men annars är jag mest orolig över antagningen. Känner att jag vill plugga och vill verkligen inte jobba i ett halvår till - vill inte stå kvar på samma ruta längre, vill röra mig framåt. Hur mår du?
Har inga planer riktigt, ville bestiga Kebnekaise men vet inte om det är särskilt smart just nu eller om det ens kommer bli av. Har tagit fyra veckors semester som jag ser så innerligt fram emot, ska bli så skönt att göra annat än att jobba. Hur ser det ut för dig?

DTK VT04 och NOG HT02

Hej!

Idag gjorde jag upp en liten plan på hur jag ska plugga, skrev ner när vissa provpass ska skrivas. Söndagarna reserverade jag för enbart LÄS, de tar så mycket energi av mig så vill bara kunna fokusera på dem.
Kommer inte strängt följa schemat, utan det ska mer funka som en guide.

Idag satt jag ute i princip hela dagen och läste, solen gassade på och man måste passa på då man inte jobbar eftersom man annars alltid är instängd. Vid 18:00 felanalyserade jag NOG VT02 och vid 19:00 började jag med DTK VT04.

Vi vet alla vid det här laget att det vilar någon förbannelse över mig och siffran 13 haha. Hade inga höga förväntningar på DTK trots att jag egentligen inte är urusel, kan ligga på allt mellan 7-11/12 på de vanliga provpassen, men det gick som vanligt inte superbra för mig. Vet inte om jag psykar mig själv men det kändes ändå som ett helt okej pass, var tvungen att chansa på några för att jag inte hade tid att verkligen räkna ut svaret (många siffror och jag är inte tillräckligt snabb). Har inte felanalyserat ännu men några fel var pga överslagsräkning kunde jag se vid rättningen.

DTK VT04
13/20

NOG VT02
13/22

Vet inte vad som hände på NOG. I sista minut så bytte jag ut två korrekta svar mot inkorrekta svar. Kändes sjukt irriterande när jag rättade och insåg att jag hade tänkt rätt från början. Blir alltid kluven i om jag borde ändra eller inte, ändrar oftast men många gånger har jag tänkt rätt från början. Jag tycker ändå om NOG, det är kul när det är klurigt.

Lite jobbig period för mig just nu men ska kötta på. Även om jag får 13 rätt på allt jag gör så ska det inte spela någon roll. Det sorgliga är ju att man kan skriva bra hemma men dåligt när det väl gäller eller vice versa. Så ska försöka att bara lära mig så mycket jag kan och plugga på.

Igår pratade jag med min lillebror om att jag kände att min utvecklingskurva stagnerat. Min utvecklingskurva var väldigt fin januari-mars men i början av april och fram tills nu har jag sett en regression.
Det har varit otroligt jobbigt då jag pluggat i princip varje dag sedan mitten av december. Vi snackar alltså om sex månader där jag jobbat heltid och pluggat så mycket jag bara kan.

Jag hade framför mig sett att jag nu låg på stabila 1,7 på kvant och 1,5 i verb. Och att jag skulle ha tid till att jobba upp dessa resultat. För det var där jag låg i feb-mars.
Men som vi alla vet går ingenting som man vill och jag har sett hur matten sjunkit till 1,4 igen. Det har varit tufft då matte egentligen inte är min grej och jag har känt mig så jäkla stolt över mina framsteg tidigare. När det nu har gått tillbaka har jag verkligen fått peppa mig själv. Det mesta i mitt liv har varit tufft, så jag ger inte upp så lätt. Jag är ihärdig och jag gör allt jag kan för att komma dit jag vill, oavsett hur mycket energi det kommer kosta mig.

Hur som helst så sa min bror till mig att det kanske var dags att ta en längre paus ifrån allt plugg och bara ladda om batterierna? Jag tänkte att det var det absolut sista jag behövde göra i den här situationen då jag behövde all tid som fanns till att komma på fötterna igen. Men sen igår har jag tänkt mer och mer på det. Jag har pluggat i ett halvt år nu. Jag är död inombords ärligt talat. Jag är trött på alla på jobbet som hela tiden frågar om jag inte bara ska plugga utomlands? När jag tror jag kommer komma in? Vill jag fortfarande bli läkare?
Jag känner att jag måste skriva bra i höst för att en gång för alla komma in. För jag vill börja min läkarresa. Det finns ingenting jag vill mer än det och det gör mig lite rädd. När jag tar saker på för stort allvar går det aldrig som jag tänkt mig och jag är rädd för att det här ska bli ännu ett misslyckande i mitt liv.

Så jag har funderat på att ta en paus i två veckor och göra annat. För att jag tror att jag behöver det. Behöver komma ifrån pressen och känslorna som jag nu har. Jag kommer definitivt komma tillbaka och plugga om två veckor, det vet jag så är inte rädd för att det hela ska fallera. Utan jag är mest rädd för om det går dåligt i höst, för då har jag haft 10 månader på mig att plugga och jag har misslyckats totalt. Samtidigt så försöker jag tänka att det inte finns en chans att misslyckas för det här pluggandet har gett mig så mycket.
Jag måste ständigt jobba med att inte ge för mycket av mig själv, utan lagom. För mig funkar inte plugg i 20 timmar, jag föredrar att plugga så få timmar som möjligt men med så hög effektivitet som möjligt. Och just nu känner jag mig inte särskilt effektiv, snarare så sänks mitt självförtroende för varje provpass.

Nu blev det här en roman, vilket inte var meningen haha. Men jag kommer ta en paus i två veckor. Det betyder inte att jag har gett upp, för jag har inte det. Behöver bara en paus.
Kanske loggar in här för att läsa andras pluggdagböcker, kommer nog vara lite svårt att hålla sig borta då det typ blivit en rutin nu. Kanske skriver jag något litet om hur ångesten tar kol på mig för att jag inte pluggar haha

Men vi ses om två veckor och jag hoppas att ni tar hand om er själva och att plugget går bra

Rainbowgirl skrev: ↑sön 31 maj, 2020 13:51 Igår pratade jag med min lillebror om att jag kände att min utvecklingskurva stagnerat. Min utvecklingskurva var väldigt fin januari-mars men i början av april och fram tills nu har jag sett en regression.
Det har varit otroligt jobbigt då jag pluggat i princip varje dag sedan mitten av december. Vi snackar alltså om drygt sex månader där jag jobbat heltid och pluggat så mycket jag bara kan.

Jag hade framför mig sett att jag nu låg på stabila 1,7 på kvant och 1,5 i verb. Och att jag skulle ha tid till att jobba upp dessa resultat. För det var där jag låg i feb-mars.
Men som vi alla vet går ingenting som man vill och jag har sett hur matten sjunkit till 1,4 igen. Det har varit tufft då matte egentligen inte är min grej och jag har känt mig så jäkla stolt över mina framsteg tidigare. När det nu har gått tillbaka har jag verkligen fått peppa mig själv. Det mesta i mitt liv har varit tufft, så jag ger inte upp så lätt. Jag är ihärdig och jag gör allt jag kan för att komma dit jag vill, oavsett hur mycket energi det kommer kosta mig.

Hur som helst så sa min bror till mig att det kanske var dags att ta en längre paus ifrån allt plugg och bara ladda om batterierna? Jag tänkte att det var det absolut sista jag behövde göra i den här situationen då jag behövde all tid som fanns till att komma på fötterna igen. Men sen igår har jag tänkt mer och mer på det. Jag har pluggat i ett halvt år nu. Jag är död inombords ärligt talat. Jag är trött på alla på jobbet som hela tiden frågar om jag inte bara ska plugga utomlands? När jag tror jag kommer komma in? Vill jag fortfarande bli läkare?
Jag känner att jag måste skriva bra i höst för att en gång för alla komma in. För jag vill börja min läkarresa. Det finns ingenting jag vill mer än det och det gör mig lite rädd. När jag tar saker på för stort allvar går det aldrig som jag tänkt mig och jag är rädd för att det här ska bli ännu ett misslyckande i mitt liv.

Så jag har funderat på att ta en paus i två veckor och göra annat. För att jag tror att jag behöver det. Behöver komma ifrån pressen och känslorna som jag nu har. Jag kommer definitivt komma tillbaka och plugga om två veckor, det vet jag så är inte rädd för att det hela ska fallera. Utan jag är mest rädd för om det går dåligt i höst, för då har jag haft 10 månader på mig att plugga och jag har misslyckats totalt. Samtidigt så försöker jag tänka att det inte finns en chans att misslyckas för det här pluggandet har gett mig så mycket.
Jag måste ständigt jobba med att inte ge för mycket av mig själv, utan lagom. För mig funkar inte plugg i 20 timmar, jag föredrar att plugga så få timmar som möjligt men med så hög effektivitet som möjligt. Och just nu känner jag mig inte särskilt effektiv, snarare så sänks mitt självförtroende för varje provpass.

Nu blev det här en roman, vilket inte var meningen haha. Men jag kommer ta en paus i två veckor. Det betyder inte att jag har gett upp, för jag har inte det. Behöver bara en paus.
Kanske loggar in här för att läsa andras pluggdagböcker, kommer nog vara lite svårt att hålla sig borta då det typ blivit en rutin nu. Kanske skriver jag något litet om hur ångesten tar kol på mig för att jag inte pluggar haha

Men vi ses om två veckor och jag hoppas att ni tar hand om er själva och att plugget går bra

Hej,
imponerande att du kunde ta det beslutet och ge dig en paus. Tror verkligen du behöver det. Gör nåt kul nu och se till att ladda upp batterierna

Just_permanently skrev: ↑sön 31 maj, 2020 14:05

Rainbowgirl skrev: ↑sön 31 maj, 2020 13:51 Igår pratade jag med min lillebror om att jag kände att min utvecklingskurva stagnerat. Min utvecklingskurva var väldigt fin januari-mars men i början av april och fram tills nu har jag sett en regression.
Det har varit otroligt jobbigt då jag pluggat i princip varje dag sedan mitten av december. Vi snackar alltså om drygt sex månader där jag jobbat heltid och pluggat så mycket jag bara kan.

Jag hade framför mig sett att jag nu låg på stabila 1,7 på kvant och 1,5 i verb. Och att jag skulle ha tid till att jobba upp dessa resultat. För det var där jag låg i feb-mars.
Men som vi alla vet går ingenting som man vill och jag har sett hur matten sjunkit till 1,4 igen. Det har varit tufft då matte egentligen inte är min grej och jag har känt mig så jäkla stolt över mina framsteg tidigare. När det nu har gått tillbaka har jag verkligen fått peppa mig själv. Det mesta i mitt liv har varit tufft, så jag ger inte upp så lätt. Jag är ihärdig och jag gör allt jag kan för att komma dit jag vill, oavsett hur mycket energi det kommer kosta mig.

Hur som helst så sa min bror till mig att det kanske var dags att ta en längre paus ifrån allt plugg och bara ladda om batterierna? Jag tänkte att det var det absolut sista jag behövde göra i den här situationen då jag behövde all tid som fanns till att komma på fötterna igen. Men sen igår har jag tänkt mer och mer på det. Jag har pluggat i ett halvt år nu. Jag är död inombords ärligt talat. Jag är trött på alla på jobbet som hela tiden frågar om jag inte bara ska plugga utomlands? När jag tror jag kommer komma in? Vill jag fortfarande bli läkare?
Jag känner att jag måste skriva bra i höst för att en gång för alla komma in. För jag vill börja min läkarresa. Det finns ingenting jag vill mer än det och det gör mig lite rädd. När jag tar saker på för stort allvar går det aldrig som jag tänkt mig och jag är rädd för att det här ska bli ännu ett misslyckande i mitt liv.

Så jag har funderat på att ta en paus i två veckor och göra annat. För att jag tror att jag behöver det. Behöver komma ifrån pressen och känslorna som jag nu har. Jag kommer definitivt komma tillbaka och plugga om två veckor, det vet jag så är inte rädd för att det hela ska fallera. Utan jag är mest rädd för om det går dåligt i höst, för då har jag haft 10 månader på mig att plugga och jag har misslyckats totalt. Samtidigt så försöker jag tänka att det inte finns en chans att misslyckas för det här pluggandet har gett mig så mycket.
Jag måste ständigt jobba med att inte ge för mycket av mig själv, utan lagom. För mig funkar inte plugg i 20 timmar, jag föredrar att plugga så få timmar som möjligt men med så hög effektivitet som möjligt. Och just nu känner jag mig inte särskilt effektiv, snarare så sänks mitt självförtroende för varje provpass.

Nu blev det här en roman, vilket inte var meningen haha. Men jag kommer ta en paus i två veckor. Det betyder inte att jag har gett upp, för jag har inte det. Behöver bara en paus.
Kanske loggar in här för att läsa andras pluggdagböcker, kommer nog vara lite svårt att hålla sig borta då det typ blivit en rutin nu. Kanske skriver jag något litet om hur ångesten tar kol på mig för att jag inte pluggar haha

Men vi ses om två veckor och jag hoppas att ni tar hand om er själva och att plugget går bra

Hej,
imponerande att du kunde ta det beslutet och ge dig en paus. Tror verkligen du behöver det. Gör nåt kul nu och se till att ladda upp batterierna

Det var inte så lätt, jag är lite av en arbetsnarkoman så jag har svårt för att släppa saker. Men jag tror att det var rätt beslut ändå

Rainbowgirl skrev: ↑sön 31 maj, 2020 13:51 Igår pratade jag med min lillebror om att jag kände att min utvecklingskurva stagnerat. Min utvecklingskurva var väldigt fin januari-mars men i början av april och fram tills nu har jag sett en regression.
Det har varit otroligt jobbigt då jag pluggat i princip varje dag sedan mitten av december. Vi snackar alltså om sex månader där jag jobbat heltid och pluggat så mycket jag bara kan.

Jag hade framför mig sett att jag nu låg på stabila 1,7 på kvant och 1,5 i verb. Och att jag skulle ha tid till att jobba upp dessa resultat. För det var där jag låg i feb-mars.
Men som vi alla vet går ingenting som man vill och jag har sett hur matten sjunkit till 1,4 igen. Det har varit tufft då matte egentligen inte är min grej och jag har känt mig så jäkla stolt över mina framsteg tidigare. När det nu har gått tillbaka har jag verkligen fått peppa mig själv. Det mesta i mitt liv har varit tufft, så jag ger inte upp så lätt. Jag är ihärdig och jag gör allt jag kan för att komma dit jag vill, oavsett hur mycket energi det kommer kosta mig.

Hur som helst så sa min bror till mig att det kanske var dags att ta en längre paus ifrån allt plugg och bara ladda om batterierna? Jag tänkte att det var det absolut sista jag behövde göra i den här situationen då jag behövde all tid som fanns till att komma på fötterna igen. Men sen igår har jag tänkt mer och mer på det. Jag har pluggat i ett halvt år nu. Jag är död inombords ärligt talat. Jag är trött på alla på jobbet som hela tiden frågar om jag inte bara ska plugga utomlands? När jag tror jag kommer komma in? Vill jag fortfarande bli läkare?
Jag känner att jag måste skriva bra i höst för att en gång för alla komma in. För jag vill börja min läkarresa. Det finns ingenting jag vill mer än det och det gör mig lite rädd. När jag tar saker på för stort allvar går det aldrig som jag tänkt mig och jag är rädd för att det här ska bli ännu ett misslyckande i mitt liv.

Så jag har funderat på att ta en paus i två veckor och göra annat. För att jag tror att jag behöver det. Behöver komma ifrån pressen och känslorna som jag nu har. Jag kommer definitivt komma tillbaka och plugga om två veckor, det vet jag så är inte rädd för att det hela ska fallera. Utan jag är mest rädd för om det går dåligt i höst, för då har jag haft 10 månader på mig att plugga och jag har misslyckats totalt. Samtidigt så försöker jag tänka att det inte finns en chans att misslyckas för det här pluggandet har gett mig så mycket.
Jag måste ständigt jobba med att inte ge för mycket av mig själv, utan lagom. För mig funkar inte plugg i 20 timmar, jag föredrar att plugga så få timmar som möjligt men med så hög effektivitet som möjligt. Och just nu känner jag mig inte särskilt effektiv, snarare så sänks mitt självförtroende för varje provpass.

Nu blev det här en roman, vilket inte var meningen haha. Men jag kommer ta en paus i två veckor. Det betyder inte att jag har gett upp, för jag har inte det. Behöver bara en paus.
Kanske loggar in här för att läsa andras pluggdagböcker, kommer nog vara lite svårt att hålla sig borta då det typ blivit en rutin nu. Kanske skriver jag något litet om hur ångesten tar kol på mig för att jag inte pluggar haha

Men vi ses om två veckor och jag hoppas att ni tar hand om er själva och att plugget går bra

Wow, jag kände verkligen igen mig i detta. Jag läser just nu en kandidat i biologi, har precis gjort klart 2:a året, och jag känner att mitt huvud är på två olika ställen. Jag känner mig väldigt orolig inför min tidslinje framöver, hur mycket tid jag kan ge mig själv för att nå den största drömmen jag någonsin haft, och hur jag ska göra angående min nuvarande situation. Ska jag göra min master direkt om jag inte kommit in på läkarprogrammet innan min kandidat är klar, eller ska jag helt tillägna mig själv åt hp-plugg istället?
Det blir liksom stressigt när man pluggar, för man vill så gärna förbättra sig själv och plugga på rätt sätt, och man stressar när man inte pluggar för man faktiskt vill förbättra sig och inte slösa tid.

Men jag känner definitivt igen mig i att man nästan blir rädd för hur mycket man vill något. Förhoppningen är väl att den viljan omvandlas till motivation till att fortsätta kämpa, trots att det kan ta ett tag och ett antal försök.

Men stort kred till dig för att du insåg att du faktiskt behövde ta en paus. Det kan vara viktigt för att se tillbaka och utvärdera de senaste månaderna. Sedan komma tillbaka med ny energi och motivation.

Heja oss! Det kommer bli vår tur så småningom.

Rainbowgirl skrev: ↑sön 31 maj, 2020 13:51 Igår pratade jag med min lillebror om att jag kände att min utvecklingskurva stagnerat. Min utvecklingskurva var väldigt fin januari-mars men i början av april och fram tills nu har jag sett en regression.
Det har varit otroligt jobbigt då jag pluggat i princip varje dag sedan mitten av december. Vi snackar alltså om sex månader där jag jobbat heltid och pluggat så mycket jag bara kan.

Jag hade framför mig sett att jag nu låg på stabila 1,7 på kvant och 1,5 i verb. Och att jag skulle ha tid till att jobba upp dessa resultat. För det var där jag låg i feb-mars.
Men som vi alla vet går ingenting som man vill och jag har sett hur matten sjunkit till 1,4 igen. Det har varit tufft då matte egentligen inte är min grej och jag har känt mig så jäkla stolt över mina framsteg tidigare. När det nu har gått tillbaka har jag verkligen fått peppa mig själv. Det mesta i mitt liv har varit tufft, så jag ger inte upp så lätt. Jag är ihärdig och jag gör allt jag kan för att komma dit jag vill, oavsett hur mycket energi det kommer kosta mig.

Hur som helst så sa min bror till mig att det kanske var dags att ta en längre paus ifrån allt plugg och bara ladda om batterierna? Jag tänkte att det var det absolut sista jag behövde göra i den här situationen då jag behövde all tid som fanns till att komma på fötterna igen. Men sen igår har jag tänkt mer och mer på det. Jag har pluggat i ett halvt år nu. Jag är död inombords ärligt talat. Jag är trött på alla på jobbet som hela tiden frågar om jag inte bara ska plugga utomlands? När jag tror jag kommer komma in? Vill jag fortfarande bli läkare?
Jag känner att jag måste skriva bra i höst för att en gång för alla komma in. För jag vill börja min läkarresa. Det finns ingenting jag vill mer än det och det gör mig lite rädd. När jag tar saker på för stort allvar går det aldrig som jag tänkt mig och jag är rädd för att det här ska bli ännu ett misslyckande i mitt liv.

Så jag har funderat på att ta en paus i två veckor och göra annat. För att jag tror att jag behöver det. Behöver komma ifrån pressen och känslorna som jag nu har. Jag kommer definitivt komma tillbaka och plugga om två veckor, det vet jag så är inte rädd för att det hela ska fallera. Utan jag är mest rädd för om det går dåligt i höst, för då har jag haft 10 månader på mig att plugga och jag har misslyckats totalt. Samtidigt så försöker jag tänka att det inte finns en chans att misslyckas för det här pluggandet har gett mig så mycket.
Jag måste ständigt jobba med att inte ge för mycket av mig själv, utan lagom. För mig funkar inte plugg i 20 timmar, jag föredrar att plugga så få timmar som möjligt men med så hög effektivitet som möjligt. Och just nu känner jag mig inte särskilt effektiv, snarare så sänks mitt självförtroende för varje provpass.

Nu blev det här en roman, vilket inte var meningen haha. Men jag kommer ta en paus i två veckor. Det betyder inte att jag har gett upp, för jag har inte det. Behöver bara en paus.
Kanske loggar in här för att läsa andras pluggdagböcker, kommer nog vara lite svårt att hålla sig borta då det typ blivit en rutin nu. Kanske skriver jag något litet om hur ångesten tar kol på mig för att jag inte pluggar haha

Men vi ses om två veckor och jag hoppas att ni tar hand om er själva och att plugget går bra

Wow, fällde några tårar för jag förstår dig 1000% och har känt EXAKT SAMMA frustration förra året, men grejen är att du gör det tyngre för dig när tankesättet är "nästa höst eller aldrig". Jag vet, du kanske inte vill läsa detta just nu och tänker vafan? Men ibland behöver vi släppa taget för att det ska bli tydligare för oss. Du gör också helt rätt med att ta paus för nästa gång kan du planera bättre plugget. Minns förra året hur jag kände "ok nu har jag 1,45, nästa prov blir det 1,6 inget tvek" var sååå bestämd och tänkte att det är nu eller aldrig, la högre krav på mig själv och hade konstant ångest. När det inte slutade som tänkt resulterade det i att blev jag krossad och ville ge upp, men en del av mig sa ändå ifrån och jag tror du också har det i dig. Tänk istället: jag ska fixa det förr eller senare och maximera mina chanser inför nästa gång, men om det ändå inte blir denna höst kommer jag aldrig ge upp. Angående ditt jobb och din omgivning tycker jag du ska säga ifrån, att du jobbar med det men inte vill diskutera vidare om det. Det får INTE påverka dig för det kan sluta med ännu mer press på dig själv. Jag började till slut avskärma mig och brydde mig inte längre om vad min familj sa till mig. Kanske föör personligt nu men har också ljugit för dom om min sänkning och förra antagningen för att jag ska kunna orka, för vet att deras besvikelse kan försvaga min motivation. Gör allt för att skydda dig själv från det där.

Ta en längre paus nu och nästa gång kommer du stå starkare!! Jag vill gärna hjälpa med så mycket det går för kan verkligen relatera och önskade att någon därute skulle stötta mig när jag behövde det som mest. Har du mail så jag kan skicka mitt upplägg som hjälpte mig? Hade fortsatt med exakt samma schema om jag var tvungen att göra hp igen. Schemat är inspirerat från en person som höjde sig från 1,45 till 1,8 mellan två prov och är baserat på en metod som gör att man inte blir utbränd. Finns en "mild" och en "hardcore" version och använde mig av den förstnämnde parallellt med folkis innan dom ställde in provet. Tror nog det kommer passa dig eller vara som inspiration på något sätt.

Lov skrev: ↑sön 07 jun, 2020 12:53

Rainbowgirl skrev: ↑sön 31 maj, 2020 13:51 Igår pratade jag med min lillebror om att jag kände att min utvecklingskurva stagnerat. Min utvecklingskurva var väldigt fin januari-mars men i början av april och fram tills nu har jag sett en regression.
Det har varit otroligt jobbigt då jag pluggat i princip varje dag sedan mitten av december. Vi snackar alltså om sex månader där jag jobbat heltid och pluggat så mycket jag bara kan.

Jag hade framför mig sett att jag nu låg på stabila 1,7 på kvant och 1,5 i verb. Och att jag skulle ha tid till att jobba upp dessa resultat. För det var där jag låg i feb-mars.
Men som vi alla vet går ingenting som man vill och jag har sett hur matten sjunkit till 1,4 igen. Det har varit tufft då matte egentligen inte är min grej och jag har känt mig så jäkla stolt över mina framsteg tidigare. När det nu har gått tillbaka har jag verkligen fått peppa mig själv. Det mesta i mitt liv har varit tufft, så jag ger inte upp så lätt. Jag är ihärdig och jag gör allt jag kan för att komma dit jag vill, oavsett hur mycket energi det kommer kosta mig.

Hur som helst så sa min bror till mig att det kanske var dags att ta en längre paus ifrån allt plugg och bara ladda om batterierna? Jag tänkte att det var det absolut sista jag behövde göra i den här situationen då jag behövde all tid som fanns till att komma på fötterna igen. Men sen igår har jag tänkt mer och mer på det. Jag har pluggat i ett halvt år nu. Jag är död inombords ärligt talat. Jag är trött på alla på jobbet som hela tiden frågar om jag inte bara ska plugga utomlands? När jag tror jag kommer komma in? Vill jag fortfarande bli läkare?
Jag känner att jag måste skriva bra i höst för att en gång för alla komma in. För jag vill börja min läkarresa. Det finns ingenting jag vill mer än det och det gör mig lite rädd. När jag tar saker på för stort allvar går det aldrig som jag tänkt mig och jag är rädd för att det här ska bli ännu ett misslyckande i mitt liv.

Så jag har funderat på att ta en paus i två veckor och göra annat. För att jag tror att jag behöver det. Behöver komma ifrån pressen och känslorna som jag nu har. Jag kommer definitivt komma tillbaka och plugga om två veckor, det vet jag så är inte rädd för att det hela ska fallera. Utan jag är mest rädd för om det går dåligt i höst, för då har jag haft 10 månader på mig att plugga och jag har misslyckats totalt. Samtidigt så försöker jag tänka att det inte finns en chans att misslyckas för det här pluggandet har gett mig så mycket.
Jag måste ständigt jobba med att inte ge för mycket av mig själv, utan lagom. För mig funkar inte plugg i 20 timmar, jag föredrar att plugga så få timmar som möjligt men med så hög effektivitet som möjligt. Och just nu känner jag mig inte särskilt effektiv, snarare så sänks mitt självförtroende för varje provpass.

Nu blev det här en roman, vilket inte var meningen haha. Men jag kommer ta en paus i två veckor. Det betyder inte att jag har gett upp, för jag har inte det. Behöver bara en paus.
Kanske loggar in här för att läsa andras pluggdagböcker, kommer nog vara lite svårt att hålla sig borta då det typ blivit en rutin nu. Kanske skriver jag något litet om hur ångesten tar kol på mig för att jag inte pluggar haha

Men vi ses om två veckor och jag hoppas att ni tar hand om er själva och att plugget går bra

Wow, jag kände verkligen igen mig i detta. Jag läser just nu en kandidat i biologi, har precis gjort klart 2:a året, och jag känner att mitt huvud är på två olika ställen. Jag känner mig väldigt orolig inför min tidslinje framöver, hur mycket tid jag kan ge mig själv för att nå den största drömmen jag någonsin haft, och hur jag ska göra angående min nuvarande situation. Ska jag göra min master direkt om jag inte kommit in på läkarprogrammet innan min kandidat är klar, eller ska jag helt tillägna mig själv åt hp-plugg istället?
Det blir liksom stressigt när man pluggar, för man vill så gärna förbättra sig själv och plugga på rätt sätt, och man stressar när man inte pluggar för man faktiskt vill förbättra sig och inte slösa tid.

Men jag känner definitivt igen mig i att man nästan blir rädd för hur mycket man vill något. Förhoppningen är väl att den viljan omvandlas till motivation till att fortsätta kämpa, trots att det kan ta ett tag och ett antal försök.

Men stort kred till dig för att du insåg att du faktiskt behövde ta en paus. Det kan vara viktigt för att se tillbaka och utvärdera de senaste månaderna. Sedan komma tillbaka med ny energi och motivation.

Heja oss! Det kommer bli vår tur så småningom.

Jag hade samma dilemma när jag tog min kandidatexamen, jag hade sökt till en master mest för att jag var rädd för vad som skulle hända om jag slutade plugga. Det kändes läskigt att stå där utan någon som helst idé om vad som skulle hända och om jag ens skulle komma in om jag nu tog en paus ifrån plugget och jobbade. Jag minns att jag tackade ja till min plats och började förbereda mig på en flytt, men så insåg jag att om jag verkligen vill bli läkare så kan jag inte satsa halvhjärtat på det. För jag visste att det skulle bli svårt att plugga en master och samtidigt plugga HP, så jag beslöt mig för att inte påbörja min master och istället jobba medan jag pluggade till HP. Det känns fortfarande som rätt beslut för mig, men vi är alla olika i vad som funkar för oss. Tänk efter om det känns rätt med att fortsätta plugga, kommer du kunna lägga ner den tid du vill på HP-plugget?

Precis, det är det man vill. Ibland kan det vara farligt att vilja något för mycket, man måste försöka ha perspektiv på det hela så man inte kör slut på sig själv.

Tack så mycket ❤ Jag hoppas att jag kommer ha en mer positiv energi när jag börjar plugga igen.

Ja! Så kommer man se tillbaka på allt det här och undra varför man var så himla orolig. Lycka till med pluggandet!

Iman.1998 skrev: ↑sön 07 jun, 2020 16:15

Rainbowgirl skrev: ↑sön 31 maj, 2020 13:51 Igår pratade jag med min lillebror om att jag kände att min utvecklingskurva stagnerat. Min utvecklingskurva var väldigt fin januari-mars men i början av april och fram tills nu har jag sett en regression.
Det har varit otroligt jobbigt då jag pluggat i princip varje dag sedan mitten av december. Vi snackar alltså om sex månader där jag jobbat heltid och pluggat så mycket jag bara kan.

Jag hade framför mig sett att jag nu låg på stabila 1,7 på kvant och 1,5 i verb. Och att jag skulle ha tid till att jobba upp dessa resultat. För det var där jag låg i feb-mars.
Men som vi alla vet går ingenting som man vill och jag har sett hur matten sjunkit till 1,4 igen. Det har varit tufft då matte egentligen inte är min grej och jag har känt mig så jäkla stolt över mina framsteg tidigare. När det nu har gått tillbaka har jag verkligen fått peppa mig själv. Det mesta i mitt liv har varit tufft, så jag ger inte upp så lätt. Jag är ihärdig och jag gör allt jag kan för att komma dit jag vill, oavsett hur mycket energi det kommer kosta mig.

Hur som helst så sa min bror till mig att det kanske var dags att ta en längre paus ifrån allt plugg och bara ladda om batterierna? Jag tänkte att det var det absolut sista jag behövde göra i den här situationen då jag behövde all tid som fanns till att komma på fötterna igen. Men sen igår har jag tänkt mer och mer på det. Jag har pluggat i ett halvt år nu. Jag är död inombords ärligt talat. Jag är trött på alla på jobbet som hela tiden frågar om jag inte bara ska plugga utomlands? När jag tror jag kommer komma in? Vill jag fortfarande bli läkare?
Jag känner att jag måste skriva bra i höst för att en gång för alla komma in. För jag vill börja min läkarresa. Det finns ingenting jag vill mer än det och det gör mig lite rädd. När jag tar saker på för stort allvar går det aldrig som jag tänkt mig och jag är rädd för att det här ska bli ännu ett misslyckande i mitt liv.

Så jag har funderat på att ta en paus i två veckor och göra annat. För att jag tror att jag behöver det. Behöver komma ifrån pressen och känslorna som jag nu har. Jag kommer definitivt komma tillbaka och plugga om två veckor, det vet jag så är inte rädd för att det hela ska fallera. Utan jag är mest rädd för om det går dåligt i höst, för då har jag haft 10 månader på mig att plugga och jag har misslyckats totalt. Samtidigt så försöker jag tänka att det inte finns en chans att misslyckas för det här pluggandet har gett mig så mycket.
Jag måste ständigt jobba med att inte ge för mycket av mig själv, utan lagom. För mig funkar inte plugg i 20 timmar, jag föredrar att plugga så få timmar som möjligt men med så hög effektivitet som möjligt. Och just nu känner jag mig inte särskilt effektiv, snarare så sänks mitt självförtroende för varje provpass.

Nu blev det här en roman, vilket inte var meningen haha. Men jag kommer ta en paus i två veckor. Det betyder inte att jag har gett upp, för jag har inte det. Behöver bara en paus.
Kanske loggar in här för att läsa andras pluggdagböcker, kommer nog vara lite svårt att hålla sig borta då det typ blivit en rutin nu. Kanske skriver jag något litet om hur ångesten tar kol på mig för att jag inte pluggar haha

Men vi ses om två veckor och jag hoppas att ni tar hand om er själva och att plugget går bra

Wow, fällde några tårar för jag förstår dig 1000% och har känt EXAKT SAMMA frustration förra året, men grejen är att du gör det tyngre för dig när tankesättet är "nästa höst eller aldrig". Jag vet, du kanske inte vill läsa detta just nu och tänker vafan? Men ibland behöver vi släppa taget för att det ska bli tydligare för oss. Du gör också helt rätt med att ta paus för nästa gång kan du planera bättre plugget. Minns förra året hur jag kände "ok nu har jag 1,45, nästa prov blir det 1,6 inget tvek" var sååå bestämd och tänkte att det är nu eller aldrig, la högre krav på mig själv och hade konstant ångest. När det inte slutade som tänkt resulterade det i att blev jag krossad och ville ge upp, men en del av mig sa ändå ifrån och jag tror du också har det i dig. Tänk istället: jag ska fixa det förr eller senare och maximera mina chanser inför nästa gång, men om det ändå inte blir denna höst kommer jag aldrig ge upp. Angående ditt jobb och din omgivning tycker jag du ska säga ifrån, att du jobbar med det men inte vill diskutera vidare om det. Det får INTE påverka dig för det kan sluta med ännu mer press på dig själv. Jag började till slut avskärma mig och brydde mig inte längre om vad min familj sa till mig. Kanske föör personligt nu men har också ljugit för dom om min sänkning och förra antagningen för att jag ska kunna orka, för vet att deras besvikelse kan försvaga min motivation. Gör allt för att skydda dig själv från det där.

Ta en längre paus nu och nästa gång kommer du stå starkare!! Jag vill gärna hjälpa med så mycket det går för kan verkligen relatera och önskade att någon därute skulle stötta mig när jag behövde det som mest. Har du mail så jag kan skicka mitt upplägg som hjälpte mig? Hade fortsatt med exakt samma schema om jag var tvungen att göra hp igen. Schemat är inspirerat från en person som höjde sig från 1,45 till 1,8 mellan två prov och är baserat på en metod som gör att man inte blir utbränd. Finns en "mild" och en "hardcore" version och använde mig av den förstnämnde parallellt med folkis innan dom ställde in provet. Tror nog det kommer passa dig eller vara som inspiration på något sätt.

Blev väldigt rörd av ditt inlägg ❤
Ja, pressen är det allra jobbigaste. Man lägger den mest på sig själv för att man är så himla trött på att säga till sig själv "nästa gång kommer du klara det!". Det känns också lite som om man måste bevisa för alla omkring sig att man kommer att lyckas. Jag kan känna så ibland, att folk väntar för att se hur det kommer gå för mig fastän de kanske egentligen inte ens bryr sig alls. Men i mitt huvud så blir det som en utmaning från deras sida. För alla vet vad mitt mål är men jag är ju kvar på samma ruta efter varje HP.
Vet att jag behöver vara mer positiv, och inte se allt som ett hinder utan mer som en lärodom på vägen mot målet. Och du har helt rätt i att höstens prov inte är nu eller aldrig, kommer ju fler prov. Jag är bara så less på att stå på samma ruta. Förra veckan tog de flesta av mina kompisar sina Masterexamen. Det har alltså gått två år där jag inte rört mig framåt och jag kände hur besviken jag var på mig själv.
Försöker säga till dem på jobbet att jag kommer bli antagen förr eller senare och att jag inte kommer ge upp, men det är ändå lite jobbigt när man gång efter gång säger "provet gick inte så bra" eller "PIL-intervjuerna gick åt skogen". Känns som om man misslyckas gång på gång.
Jag förstår precis vad du menar, och kan förstå varför du ljög om hur det gått. Besvikelsen i deras ögon gör väldigt ont, och man känner att man är otillräcklig. Egentligen så är man inte otillräcklig, man glömmer bara att HP är ett väldigt jobbigt prov att skriva som kräver att man har en bra dag och att hjärnan hänger med i 8h. Det är påfrestande.

Vad gullig du är, det betyder väldigt mycket för mig att du vill hjälpa mig. Du är lite av en legend här på HPG och jag vet att jag, innan jag ens skapade min pluggdagbok, fick massor av hjälp med uppgifter genom din pluggdagbok. Men jag såg också ditt driv och din motivation för att plugga, och det motiverade mig så mycket. Så det betyder mycket för mig. Och jag är glad för din skull, att du nu äntligen ska få börja plugga!
Du kan maila mig på Rainbowgiirl@hotmail.com
Tack återigen ❤

Hej, ville bara säga att jag har inte glömt av dig. Har varit ganska upptagen dessa dagar. Ska fira min 4 idag med vänner från folkis, men svarar på allt och skickar mailet imorgon <3 <3

Iman.1998 skrev: ↑sön 14 jun, 2020 11:26 Hej, ville bara säga att jag har inte glömt av dig. Har varit ganska upptagen dessa dagar. Ska fira min 4 idag med vänner från folkis, men svarar på allt och skickar mailet imorgon <3 <3

Hej
Ingen brådska, du behöver verkligen inte stressa upp dig över det här. Skriv när du har tid bara eller känner för att skriva.
Och STORT GRATTIS till 4an!!!! Det är du så värd!! Hoppas ni får ett roligt firande. Grattis igen!