Rainbowgirl skrev: ↑ons 13 jan, 2021 19:47

Chloipsstogy skrev: ↑ons 13 jan, 2021 9:23

Rainbowgirl skrev: ↑tis 12 jan, 2021 19:48

Åh du var en av dem som åkte på det Hände min vän också, men är glad att du fick en plats till slut! Måste varit sjukt stressande att slängas ut när man precis kommit fram.

Bra jobbat! Man behöver faktiskt inte skriva i pluggdagboken varje gång man pluggat
Jag mår bra, känner mig lite stressad över provet nu (var först stressad över att inte få en plats haha) men ska försöka ta det lugnt.

Ja, det var helt sjukt stressigt! Men bra övning för nervositet på provet, det här kändes nästan värre hehe. Hoppas din vän också fick en plats!

Nej, det är sant Åh haha, så typiskt, kommer säkert bli så för mig också. Ja, det är nog det allra bästa och tänka att man förbereder sig så gott man kan nu

Hahaha eller hur. Ja, hon lyckades få en Tror det fortfarande finns platser kvar än idag. Folk hade bara panik igår

Vi får aktivt jobba emot nervositeten och stressen. Som du säger så får man göra sitt bästa nu och förhoppningvis räcker det

Rainbowgirl skrev: ↑lör 26 dec, 2020 0:22

VicBos skrev: ↑fre 25 dec, 2020 23:56

Rainbowgirl skrev: ↑fre 25 dec, 2020 21:11

Vad tråkigt att höra
Jag hoppas att han klarar sig igenom det
Det är så lätt att tänka på det värsta som kan inträffa, men man måste försöka hoppas på att det kommer gå bra och skjuta bort de andra tankarna; hålla liv i hoppet. Vet att det är lättare sagt än gjort. Sjukdomen är så fruktansvärt hänsynslös och orättvis.
Jag hoppas innerligt att han blir frisk snart

Tack, vi får hålla tummarna ❤
Skönt att jag kan distrahera tankarna med hp-plugg.

Läste att du har sovit för lite i snart ett år, förstår att du är trött!
Jag hoppas att du kan finna ro och slipper ligga och vända och vrida innan du somnar. Även om vi inte känner varann så är jag rädd om dig och detta låter inte alls bra. Sömnproblem bör en inte gå med längre än nödvändigt. Sök hjälp om du behöver.
Kram!

Ja

Har blivit en grej och nu är jag van vid att alltid vara trött, vilket inte är så bra.
Tack Vic Förstår vad du menar, man är ju lite som vänner här på forumet även om man aldrig setts
Tror det beror på stress för mig, känner mig alltid uppe i varv och vissa nätter kan jag vakna titt som tätt medan jag kan sova igenom andra. Men sover alltid väldigt dåligt under veckan för att sen sova 10-12h både lördagen och söndagen. Och så håller det på så där...
Har faktiskt sökt hjälp för min stress nu, kändes väldigt läskigt i början men tror att det kommer hjälpa mig.
Kram

Rainbowgirl skrev: ↑lör 16 jan, 2021 16:59 Rädslan för att misslyckas

Igår hade jag tänkt skriva ett inlägg om rädslan för att misslyckas eftersom det är något som varit en del av mitt liv sen barnsben. Men efter att jag skrivit färdigt min text tyckte jag att den var tämligen dålig; tyckte den lät klyschig och inte alls förmedlade det jag ville säga så jag raderade den.
Idag skrev jag de två kvantitativa provpassen från HT15 och det gick riktigt, riktigt dåligt. Efter det första kvantitativa passet kände jag mig tom och ledsen.
Men jag bet ihop och skrev det andra provpasset. Gick lite bättre men hade fortfarande många slarvfel och det första provpasset sinkade mig rejält. Jag skrev sämre än vad jag gjort på riktigt länge och jag kände mig panikslagen.
Därför känns det mer passande att skriva om detta ämne nu, för jag känner mig rädd i skrivandets stund.

Hur kan någon som på sitt senaste prov skrev ett fel på 80 frågor, nu skriva 13 fel på 80 frågor?
Hur kan någon som tränat så hårt skriva så mycket sämre än vanligt?
Och innebär det att man inte är bra eller hade man bara en dålig dag?

Alla har någon gång känt sig rädda för att misslyckas.
Det är jobbigt att ha förväntningar på sig själv och inte leva upp till dem. Ibland är ens förväntningar orimliga och trots att man vet det så gör det inte saken bättre - man förväntar sig fortfarande det svåruppnåeliga.
När det kommer till HP så ser det så olika ut för alla som skriver. Några behöver skriva provet flera gånger medan andra lyckas få det de vill ha på första eller andra försöket. Vissa tar sina resultat med en nypa salt medan andra frenetiskt överanalyserar och mår dåligt över sin prestation om den inte motsvarat ens förväntningar.
Mycket under provdagen handlar om saker deltagaren inte kan påverka; rätt typ av uppgifter dyker upp på provet, bra dagsform, inget oväntat som händer på vägen till provsalen, att man känner sig pigg och alert, att man har en bra provledare etc.
Har man tränat på de äldre proven märker man också att man presterar lite olika från gång till gång, ibland kan man allt de efterfrågar och har lite tur med sina gissningar vid tidsbrist medan man andra gånger har otur och får fel på allt man chansat på vid tidsbrist (om man haft det).
HP är speciellt en jobbig resa för den som har svårt att tro på sig själv. Det är en ständig kamp när ens resultat hänger ihop med ens självförtroende inför provdagen. Jag är en sån person som tyvärr sammanlänkar mina prestationer med min chans att lyckas - något man inte ska göra för att resultaten kommer att dala vissa dagar och då ska man inte följa med ner på botten.
Man måste kunna tänka "Jag skrev inte bra men det betyder inte att jag är dålig. Nästa gång går det bättre!".
Men det är så klart svårt att tänka så.

Många är rädda för att misslyckas på HP redan innan de ens börjat försöka. Jag var det.
Jag tror att det är för att vi alla har känt någon som skrivit provet och berättat om hur svårt det var. Eller så har vi själva skrivit provet och känt att det var jättesvårt.
Vi hör om hur människor kämpar för att uppnå ett visst resultat, vi ser uppgifter som får magen att vända på sig och vi tänker att vi inte har det som krävs för att lyckas.
I min klass på universitetet ville ca 60-70% av alla bli läkare. Jag var bland de få som inte ville bli det men jag minns när mina klasskompisar visade mig räkneuppgifter från de kvantitativa proven och jag tänkte "Vad glad jag är att jag slipper den där stressen!".
Jag minns hur stressade de var inför HP och PIL, hur de pluggade tillsammans och hade panik inför hur det skulle gå. Jag minns när de lyckades efter flera försök; en kille tog med sig tårta till universitetet haha. Jag minns det så väl för 2017, när jag själv började känna att jag ville bli läkare så stelnade jag till av panik. Jag visste ju vad de andra gått igenom och nu skulle jag plåga mig själv genom att gå igenom samma sak men så klart inte lyckas i slutändan?
Hur skulle jag lyckas om det tagit dem flera försök och år att lyckas? Jag hade glömt bort matten, lycklig över att aldrig behöva skriva ett matteprov i mitt liv igen.
Så jag var rädd redan innan jag började försöka. Jag vågade inte ens försöka förrän 1,5 år senare.
Jag ser så många som är rädda redan innan de börjat försöka och jag ser mig själv i dem människorna. Om jag hade kunnat säga något till mig själv 2017 och 2018 när jag väl började försöka så skulle det vara detta:

Det kommer inte vara lätt i början. Du kommer få fel på mycket och det kommer finnas många tal som du inte ens vet hur man räknar ut. Det finns så många ord du inte kan och MEK kommer få dig att vilja ge upp. Men om du fortsätter, om du verkligen försöker förstå varför du fått fel på uppgifterna och försöker själv lösa dem innan du tittar på lösningsförslagen som finns så kommer du att utvecklas. Du kommer gå från att inte veta hur man löser det mesta till att kunna lösa nästan alla talen och du kommer överraska dig själv genom månaderna som går. Du kommer inse att det är svårt, men det är inte omöjligt. HP går att få bra på om man bara tränar. Våga försöka! Hellre att du försöker och misslyckas än att du inte försöker och aldrig får veta om du hade lyckats.

Om någon som läser känner sig rädd för att börja försöka så vill jag säga samma sak till dig, våga ge dig själv en chans!
Du kommer bli så mycket bättre än vad du tror.

Jag har kämpat emot mina demoner sen jag var liten, de som vill säga åt mig att jag aldrig kommer lyckas. Vet inte hur många människor som sagt att om de kunde ge mig en sak i sina liv så hade det varit förmågan att se mig själv genom deras ögon och sluta vara så hård mot mig själv.
HP har varit jobbigt men jag har kommit långt och jag trodde att jag nu låg på en stabil nivå där ingenting längre skrämmer mig. Men så har jag en dålig dag och helt plötsligt är jag Rainbow från januari 2020. Jag är så rädd för att helt göra bort mig på vårens prov, är nästan gråtfärdig för att dagens prov fått mitt självförtroende att gå i tusen bitar.
Men samtidigt så vet jag att det här är ett prov och de verbala delarna finns kvar - jag kan fortfarande rädda upp mitt resultat lite även om det inte ger mig önskat resultat.
Jag har kämpat så hårt för det här och jag vill inte att ett prov förstör för mig, varför lägger jag ner så mycket energi på att bara se ett prov och inte de andra jag skrivit där det gått riktigt bra?
Linjen mellan superbra och bra är tunn vad gäller HP, allt som krävs är några ynka poäng hit och dit. Och det skrämmer mig.
Men förstör jag inte för mig själv genom att blunda för alla de andra bra resultaten och bara se ett dåligt resultat? Varför är det så mycket enklare att gräva sig en grop än att höja sig själv till skyarna?
Det kan vara bra att vara lite rädd men man ska aldrig låta rädslan paralysera en eller få en att sluta tro på sig själv. Tror man inte på sig själv kommer det här aldrig att gå, man måste tro på att man kan lyckas för att lyckas.

Det här inlägget blev mer osammanhängande än vad jag trodde det skulle bli. Mina tankar är lite överallt just nu.
Jag är rädd för att jag på provdagen ska prestera så som jag gjorde idag, många slarvfel, tidsbrist och ologiska resonemang. Det skrämmer mig att jag kan ligga på allt mellan 32-40/40. Jag har visat mig själv att jag har det som krävs men efter en sån här dag blir jag bara rädd.

HT15 pp3 2021
XYZ 11/12
KVA 9/10
NOG 5/6
DTK 7/12

Tot: 32/40

DTK gick katastrofalt. Hade tidsbrist och tänkte så ologiskt. Gick igenom provet efteråt och frågorna var inte ens svåra, jag vet inte vad som hände riktigt. Skrev sämre nu än jag gjorde förra året på pp3...

HT15 pp3 2020

XYZ 10/12
KVA 9/10
NOG 6/6
DTK 11/12

Tot: 36/40

Titta på DTK, det var inte svårt men ändå så var jag helt borta idag.

HT15 pp5 2021
XYZ 11/12
KVA 9/10
NOG 5/6
DTK 10/12

Tot: 35/40

Rejält slarvfel på XYZ. Borde även ha fixat KVA, NOG och en av frågorna på DTK.

HT15 pp5 2020

XYZ 11/12
KVA 8/10
NOG 4/6
DTK 7/12

Tot: 30/40


HT15 KVANT 2020
XYZ 21/24
KVA 17/20
NOG 10/12
DTK 18/24

Tot: 66p --> 1,7

HT15 KVANT 2021
XYZ 22/24
KVA 18/20
NOG 10/12
DTK 17/24

Tot: 67p --> 1,7

1 poängs skillnad... Jag vet att jag kan mycket bättre än så här. Det gör ont att se de här resultaten, känner mig så nedslagen men jag vet att jag måste komma ifrån att mina resultat nu styr om jag kommer lyckas i vår eller inte. För det gör de inte.
HP handlar på sätt och vis också om att bryta mig loss från att mina prestationer hänger ihop med mitt självförtroende. De ska inte göra det. Jag ska alltid tro på mig själv oavsett vad mina resultat säger, hur ska jag annars ha en chans på provdagen?
Jag har skrivit 2,0 på ett prov, 1,95 på ett prov och 1,8 flera gånger på flera prov - varför ska just det här provet vara det enda jag ser? Och varför ska jag ens känna mig ledsen? Vad tjänar jag ens på det?

Skriver de verbala delarna imorgon och ska göra mitt absolut bästa för att det ska gå bra.
Jag får inte vara rädd, man kommer ingenstans med det tänket.

EDIT
Skrev de två verbala delarna idag ändå... Kände mig otålig.

HT15 pp1
ORD 10/10
LÄS 8/10
MEK 9/10
ELF 9/10

Tot: 36/40

HT15 pp4
ORD 10/10
LÄS 8/10
MEK 9/10
ELF 9/10

Tot: 36/40

Totalt 72p vilket motsvarar 1,8 (1 poäng ifrån 1,9).
Förra året skrev jag totalt 61 poäng så har lyckats höja mig. Känns konstigt att prestera bättre på den verbala delen än den kvantitativa delen men är tacksam oavsett.

HT15 landade alltså totalt på 1,75. Lyckades rädda upp det lite. Imorgon ska jag skriva ett till prov eftersom jag inte är nöjd med min prestation på den kvantitativa delen.