FelEks skrev: ↑tis 13 jul, 2021 16:35 13 juli -21

Hej på er,

nu var det ett tag sedan, alltså. Har tänkt mycket på om och hur jag ska skriva det här sista inlägget och ju längre tiden gått, desto mindre självklart har det känts. Provet är skrivet sedan länge, och resultatet är nästan en månad gammalt nu. Och förresten, vem bryr sig ens om hur det gick för mig? Haha.

Men, nu har jag funderat en vända till och kommit fram till att jag nog ändå vill skriva här, även om ingen som följt med på resan skulle råka läsa. Hp-guiden var ändå ett betydelsefullt ställe i mitt liv och forumet också, även om jag inte var superaktiv. Det var skönt att befinna sig på ett ställe där folk fattade vad man gick igenom, och tänkte på samma saker som en själv gjorde.

Så, nu är jag alltså här igen och ska försöka skriva en avslutning. Vart börjar jag ens? Vid resultatet eller vid provdagen? Vi kör det förstnämnda, om ni nu är nyfikna och inte redan vet så är det väl ändå det som är det mest relevanta, eller vad säger ni?;)

RESULTATET

Jag fick alltså otroliga 2.0.

Kan, med risk för att låta lite odräglig, säga att jag är jävligt stolt över mig själv. In i det sista var jag orolig för att inte ens nå upp till 1,7-1,75, för det är liksom inte alltid ens hårda arbete visar sig i ens resultat. Nu gjorde det det, och det känns så himla fint att få ett sådant avslut på den resa som det faktiskt varit. Jag har verkligen kämpat med det här. Jonglerat sjukhusjobb på heltid under pandemi, två knäoperationer och medföljande rehab, och sen hp på det. Jag har gått upp vid tre på morgonen för att hinna plugga en timme innan jobbet, eftersom jag alltid var en liten kokt och ömklig potatis i hjärnan när jag väl slutade. Och jag har kämpat mot prokrastinationstendensen som jag har, som nog grundar sig i en rädsla för att misslyckas. Jag har insett, hur töntigt det än låter, hur mycket av min identitet som jag baserar på mina skolmässiga prestationer, och det är nog själva grunden till att jag ofta har svårt att ta tag i saker. Osäkerheten om man kan tillräckligt mycket, har gjort tillräckligt mycket, har i grunden tillräckliga förmågor? Det har helt klart varit det som varit det jobbigaste för mig.

Men, nu fick jag alltså en 2.0:a ändå, och mitt bevis på att jag visst kan, oavsett hur mycket som en idiot jag ofta känner mig. Först trodde jag faktiskt inte riktigt att det var sant. Det tog 100 år att komma in på sidan när resultatet väl släpptes (nåja, 3h ca) och när jag väl kom in så skummade jag igenom all info så hastigt att jag först missade det. Jag bara antog att 2.0:an jag såg sa att det där var maxpoängen, och fortsatte leta efter mitt eget resultat. Var nära att kyssa min arbetskamrat som råkade gå bredvid mig där i korridoren när jag väl insåg faktum, haha. Hoppade i princip fram i resten av korridoren sen, kunde ej behärska mig.

Så, nu är det alltså jag som till hösten ska flytta till Uppsala och börja plugga till veterinär. Overklighetskänslor, igen. Ska JAG bli veterinär?????? Ansvara för folks djur på det där sättet?? Plugga på universitet??? Herregud, kommer jag ens palla den enorma mängden information, och det enormt snabba tempot som kommer vara? Jag är fan fortfarande trött sen hp. Och vänner. Man måste skaffa nya vänner. Helt nytt sammanhang med helt nya människor. Herregud, hur skaffar man ens vänner i vuxen ålder? Nästan alla av mina nuvarande vänner har jag hittat när jag var mycket yngre. Herregud, fjärilar i magen. Snällasnällasnälla säg att de andra inte heller känner nån, flyttar långt precis som jag, och lika gärna vill hitta nya fina människor att dela universitetstiden med. Det är bara så himla ....nytt, känner jag. Det var länge sedan jag gjorde så mycket nytt, och så betydelsefullt nytt, på en och samma gång, känner jag. Jag är ovan vid att ta det där gigantiska klivet ut på helt okänd mark. Det känns förstås superroligt och jag känner mig otroligt redo, men samtidigt är jag svinrädd. Är nån av er som läser här också kommande veterinärstudent? Det hade varit så roligt om du gav dig till känna!<3 Nu är det tamejtusan inte långt kvar tills vi börjar! Nästa vecka jobbar jag min sista arbetsvecka, sen går jag på semester och en månad från dess början så kommer vi alltså befinna oss på uppropet på ultuna. Herregud, igen.

PROVDAGEN

Pallar ni läsa mer? Jag skriver lite kort om den också, om det nu mot förmodan är någon som pallar göra det. Från början kände jag att jag hade jättemycket att säga här, strax efter provet, men nu vet jag inte riktigt vart jag ska börja. Jag var orolig på morgonen, i alla fall. Mest för att jag inte skulle lyckas hamna i ordentligt och djupt fokus, utan pga stressen bara fladdra omkring över frågorna och bli blockerad i hjärnan. Jag visste att det skulle vara det avgörande för mig, så förutom provsimuleringarna jag gjorde när jag pluggade, för att få provvana, så försökte jag göra så mycket som jag kunde för att känna mig put together och in control. Jag var, om jag får vara lite ytlig för en sekund här, jävligt snygg på provdagen, HAHA. Håret var bra. Jag hade dr. Martens, svartrutiga hängselbyxor, röda spetsunderkläder (matchande!!!) och en tygkasse som sa "Mot nya djärva misslyckanden". Det var dels lite kul (ja, jättekul, verkligen Felicia. Bra humor, absolut. Ha. Ha. Ha. Eller inte.) men sen påminde den faktiskt mig om att vara lite modig. Jag måste vara modig. Jag hade ju ett par sådana där mantran som "kom till mig" ett tag innan provet, som jag tidigare berättat om, och även om de var lite töntiga (enda sättet att fö göra sin töntighet mindre töntig är att stå för sin töntighet, det är det minsta man kan göra för sig sj) och jag aldrig gick så långt som att skriva ned dem och hänga upp dem så är jag väldigt glad att jag hade dem - jag tänkte på dem och de hjälpte. Tror de bidrog till att jag kunde komma ned i djupfokus lättare under provet.

För jag gjorde faktiskt det, kom ned i djupfokus, alltså. Och varje liten provdel kändes som att jag nailade den. Möjligtvis inte utprovningspasset, men eftersom jag efter varje provpass vände mig till mitt kära Flashback så fick jag snabbt reda på att det var utprovningspasset, och att jag hade rätt i min känsla. Jag skulle inte säga att det kändes skit, men det kändes betydligt mer instabilt än de andra, som allihop kändes väldigt stabila. Att få veta det så tidigt gjorde mig tryggare. Jag var så kung på hp att jag tom kunde sense the utprovningspass. Jag var så stabil på de andra.

Det var dock inte bara utseendet som jag ansträngde mig lite med för att känna energi och kontroll. Tack och lov, haha. Jag utnyttjade varje rast till att gå ut och sätta mig, äta ett litet mellanmål (och förutom att kolla min initala flashbackkoll, med mobilen i fickan och utan hörlurar) och sen gick jag en liten runda på campusområdet. Jag vet inte hur stor skillnad det gjorde egentligen, men det var ju knappast någon nackdel, och ibland är grejen ATT man gör någonting, och ATT man har en plan.

Som jag skrivit innan var jag inte säker på att det hade gått vägen efter provet. Den osäkerheten växte dock fram över tid. När jag lämnade provsalen och gick för att möta upp en kompis som hade skrivit provet en bit ifrån kände jag faktiskt att det nog hade gått ganska bra. Inte 2.0-bra kanske, men som att jag skulle bli intagen. Astronaut in the ocean kom på i hörlurarna och jag fick sån jävla feeling och kände att låten talade till mig, hahah. Kände mig så jävla cool och smart där jag stegade fram och ba ja, what you know about rolling down in the deep end, when your brain goes numb HAHAHAH. Men, låt mig ha mitt moment va!! Jag fkn satte faktiskt 2.0 på hp och det är nt varje dag som man gör det!!!! OK!!!!???!!

Ja, jag sa tom till folk i min närhet att jag trodde att det hade gått bra, intagningsbra, men ju längre tiden gick, desto mer osäker blev jag. Jag har absolut potential att falla HÅRT på enbart en massiv mängd slarvfel och det skulle inte vara första gången det isf hände. Jag rättade provet med facit, insåg att jag kom ihåg de verbala delarna rätt bra men matten var svårare alltså. Där fick jag kombinera sånt som kändes bekant och testa att räkna ut andra uppgifter på sätt som kändes naturligt för mig. Och så gjorde jag ett intervall där det högsta var vad jag tror att jag svarade på allt (med normal normering), och det lägsta var om jag hade fel på allt jag var minsta lilla osäker på, och normeringen skulle vara en hård en. Enligt den skulle jag fortfarande klarat intaget, men vem vet? Jag kan ju fuckat upp på fler saker. Kryssa fel i svarshäftet och gud vet vad. Tiden till den 16:e juni kändes evighetslång, men nu är det alltså över, och likaså är min hp-resa.

Är det nån som orkat läsa klart ända hit? I så fall vill jag säga dig att GÖR DET DU HÅLLER PÅ ATT PROKRASTINERA ATM, VAFAN HAR DU INGET LIV?? och sen vill jag också säga TACK<3. Det har betytt otroligt mycket att inte vara ensam i det här. Det låter så fjuttigt när jag bara skriver det sådär men jag menar det verkligen, asså verkligen, från djupet av mitt hjärta. Det har betytt otroligt mycket att inte vara ensam i det här. Det gjorde hela skillnaden.

Och ni andra som väntar på ert gröna antagningsbesked - jag håller alla tummar och tår för er! Om det inte går vägen nu så går det vägen sen, det är jag övertygad om.<3

/Felicia

Sofie99 skrev: ↑lör 24 jul, 2021 14:04

FelEks skrev: ↑tis 13 jul, 2021 16:35 13 juli -21

Hej på er,

nu var det ett tag sedan, alltså. Har tänkt mycket på om och hur jag ska skriva det här sista inlägget och ju längre tiden gått, desto mindre självklart har det känts. Provet är skrivet sedan länge, och resultatet är nästan en månad gammalt nu. Och förresten, vem bryr sig ens om hur det gick för mig? Haha.

Men, nu har jag funderat en vända till och kommit fram till att jag nog ändå vill skriva här, även om ingen som följt med på resan skulle råka läsa. Hp-guiden var ändå ett betydelsefullt ställe i mitt liv och forumet också, även om jag inte var superaktiv. Det var skönt att befinna sig på ett ställe där folk fattade vad man gick igenom, och tänkte på samma saker som en själv gjorde.

Så, nu är jag alltså här igen och ska försöka skriva en avslutning. Vart börjar jag ens? Vid resultatet eller vid provdagen? Vi kör det förstnämnda, om ni nu är nyfikna och inte redan vet så är det väl ändå det som är det mest relevanta, eller vad säger ni?;)

RESULTATET

Jag fick alltså otroliga 2.0.

Kan, med risk för att låta lite odräglig, säga att jag är jävligt stolt över mig själv. In i det sista var jag orolig för att inte ens nå upp till 1,7-1,75, för det är liksom inte alltid ens hårda arbete visar sig i ens resultat. Nu gjorde det det, och det känns så himla fint att få ett sådant avslut på den resa som det faktiskt varit. Jag har verkligen kämpat med det här. Jonglerat sjukhusjobb på heltid under pandemi, två knäoperationer och medföljande rehab, och sen hp på det. Jag har gått upp vid tre på morgonen för att hinna plugga en timme innan jobbet, eftersom jag alltid var en liten kokt och ömklig potatis i hjärnan när jag väl slutade. Och jag har kämpat mot prokrastinationstendensen som jag har, som nog grundar sig i en rädsla för att misslyckas. Jag har insett, hur töntigt det än låter, hur mycket av min identitet som jag baserar på mina skolmässiga prestationer, och det är nog själva grunden till att jag ofta har svårt att ta tag i saker. Osäkerheten om man kan tillräckligt mycket, har gjort tillräckligt mycket, har i grunden tillräckliga förmågor? Det har helt klart varit det som varit det jobbigaste för mig.

Men, nu fick jag alltså en 2.0:a ändå, och mitt bevis på att jag visst kan, oavsett hur mycket som en idiot jag ofta känner mig. Först trodde jag faktiskt inte riktigt att det var sant. Det tog 100 år att komma in på sidan när resultatet väl släpptes (nåja, 3h ca) och när jag väl kom in så skummade jag igenom all info så hastigt att jag först missade det. Jag bara antog att 2.0:an jag såg sa att det där var maxpoängen, och fortsatte leta efter mitt eget resultat. Var nära att kyssa min arbetskamrat som råkade gå bredvid mig där i korridoren när jag väl insåg faktum, haha. Hoppade i princip fram i resten av korridoren sen, kunde ej behärska mig.

Så, nu är det alltså jag som till hösten ska flytta till Uppsala och börja plugga till veterinär. Overklighetskänslor, igen. Ska JAG bli veterinär?????? Ansvara för folks djur på det där sättet?? Plugga på universitet??? Herregud, kommer jag ens palla den enorma mängden information, och det enormt snabba tempot som kommer vara? Jag är fan fortfarande trött sen hp. Och vänner. Man måste skaffa nya vänner. Helt nytt sammanhang med helt nya människor. Herregud, hur skaffar man ens vänner i vuxen ålder? Nästan alla av mina nuvarande vänner har jag hittat när jag var mycket yngre. Herregud, fjärilar i magen. Snällasnällasnälla säg att de andra inte heller känner nån, flyttar långt precis som jag, och lika gärna vill hitta nya fina människor att dela universitetstiden med. Det är bara så himla ....nytt, känner jag. Det var länge sedan jag gjorde så mycket nytt, och så betydelsefullt nytt, på en och samma gång, känner jag. Jag är ovan vid att ta det där gigantiska klivet ut på helt okänd mark. Det känns förstås superroligt och jag känner mig otroligt redo, men samtidigt är jag svinrädd. Är nån av er som läser här också kommande veterinärstudent? Det hade varit så roligt om du gav dig till känna!<3 Nu är det tamejtusan inte långt kvar tills vi börjar! Nästa vecka jobbar jag min sista arbetsvecka, sen går jag på semester och en månad från dess början så kommer vi alltså befinna oss på uppropet på ultuna. Herregud, igen.

PROVDAGEN

Pallar ni läsa mer? Jag skriver lite kort om den också, om det nu mot förmodan är någon som pallar göra det. Från början kände jag att jag hade jättemycket att säga här, strax efter provet, men nu vet jag inte riktigt vart jag ska börja. Jag var orolig på morgonen, i alla fall. Mest för att jag inte skulle lyckas hamna i ordentligt och djupt fokus, utan pga stressen bara fladdra omkring över frågorna och bli blockerad i hjärnan. Jag visste att det skulle vara det avgörande för mig, så förutom provsimuleringarna jag gjorde när jag pluggade, för att få provvana, så försökte jag göra så mycket som jag kunde för att känna mig put together och in control. Jag var, om jag får vara lite ytlig för en sekund här, jävligt snygg på provdagen, HAHA. Håret var bra. Jag hade dr. Martens, svartrutiga hängselbyxor, röda spetsunderkläder (matchande!!!) och en tygkasse som sa "Mot nya djärva misslyckanden". Det var dels lite kul (ja, jättekul, verkligen Felicia. Bra humor, absolut. Ha. Ha. Ha. Eller inte.) men sen påminde den faktiskt mig om att vara lite modig. Jag måste vara modig. Jag hade ju ett par sådana där mantran som "kom till mig" ett tag innan provet, som jag tidigare berättat om, och även om de var lite töntiga (enda sättet att fö göra sin töntighet mindre töntig är att stå för sin töntighet, det är det minsta man kan göra för sig sj) och jag aldrig gick så långt som att skriva ned dem och hänga upp dem så är jag väldigt glad att jag hade dem - jag tänkte på dem och de hjälpte. Tror de bidrog till att jag kunde komma ned i djupfokus lättare under provet.

För jag gjorde faktiskt det, kom ned i djupfokus, alltså. Och varje liten provdel kändes som att jag nailade den. Möjligtvis inte utprovningspasset, men eftersom jag efter varje provpass vände mig till mitt kära Flashback så fick jag snabbt reda på att det var utprovningspasset, och att jag hade rätt i min känsla. Jag skulle inte säga att det kändes skit, men det kändes betydligt mer instabilt än de andra, som allihop kändes väldigt stabila. Att få veta det så tidigt gjorde mig tryggare. Jag var så kung på hp att jag tom kunde sense the utprovningspass. Jag var så stabil på de andra.

Det var dock inte bara utseendet som jag ansträngde mig lite med för att känna energi och kontroll. Tack och lov, haha. Jag utnyttjade varje rast till att gå ut och sätta mig, äta ett litet mellanmål (och förutom att kolla min initala flashbackkoll, med mobilen i fickan och utan hörlurar) och sen gick jag en liten runda på campusområdet. Jag vet inte hur stor skillnad det gjorde egentligen, men det var ju knappast någon nackdel, och ibland är grejen ATT man gör någonting, och ATT man har en plan.

Som jag skrivit innan var jag inte säker på att det hade gått vägen efter provet. Den osäkerheten växte dock fram över tid. När jag lämnade provsalen och gick för att möta upp en kompis som hade skrivit provet en bit ifrån kände jag faktiskt att det nog hade gått ganska bra. Inte 2.0-bra kanske, men som att jag skulle bli intagen. Astronaut in the ocean kom på i hörlurarna och jag fick sån jävla feeling och kände att låten talade till mig, hahah. Kände mig så jävla cool och smart där jag stegade fram och ba ja, what you know about rolling down in the deep end, when your brain goes numb HAHAHAH. Men, låt mig ha mitt moment va!! Jag fkn satte faktiskt 2.0 på hp och det är nt varje dag som man gör det!!!! OK!!!!???!!

Ja, jag sa tom till folk i min närhet att jag trodde att det hade gått bra, intagningsbra, men ju längre tiden gick, desto mer osäker blev jag. Jag har absolut potential att falla HÅRT på enbart en massiv mängd slarvfel och det skulle inte vara första gången det isf hände. Jag rättade provet med facit, insåg att jag kom ihåg de verbala delarna rätt bra men matten var svårare alltså. Där fick jag kombinera sånt som kändes bekant och testa att räkna ut andra uppgifter på sätt som kändes naturligt för mig. Och så gjorde jag ett intervall där det högsta var vad jag tror att jag svarade på allt (med normal normering), och det lägsta var om jag hade fel på allt jag var minsta lilla osäker på, och normeringen skulle vara en hård en. Enligt den skulle jag fortfarande klarat intaget, men vem vet? Jag kan ju fuckat upp på fler saker. Kryssa fel i svarshäftet och gud vet vad. Tiden till den 16:e juni kändes evighetslång, men nu är det alltså över, och likaså är min hp-resa.

Är det nån som orkat läsa klart ända hit? I så fall vill jag säga dig att GÖR DET DU HÅLLER PÅ ATT PROKRASTINERA ATM, VAFAN HAR DU INGET LIV?? och sen vill jag också säga TACK<3. Det har betytt otroligt mycket att inte vara ensam i det här. Det låter så fjuttigt när jag bara skriver det sådär men jag menar det verkligen, asså verkligen, från djupet av mitt hjärta. Det har betytt otroligt mycket att inte vara ensam i det här. Det gjorde hela skillnaden.

Och ni andra som väntar på ert gröna antagningsbesked - jag håller alla tummar och tår för er! Om det inte går vägen nu så går det vägen sen, det är jag övertygad om.<3

/Felicia

Blivande veterinärstuderande här! Skönt att höra att det inte bara är jag som flyttar långt för att plugga och inte har någon jag känner i den nya staden. Tror dock det stämmer in på många så jag tror och hoppas att det inte ska va allt för svårt att hitta nya vänner. Men! Kan jag va så framåt och fråga ifall man på något sätt kan få höra av sig till dig nu inför hösten? Skulle va skönt att ”känna” någon när man börjar iaf! Och grattis till ett så fantastisk resultat! (Lite sent, men bättre sent än aldrig!)