Melissa.Ab skrev: ↑mån 01 jul, 2019 14:01 Hur introducerar man sig på ett forum? Jag vet inte, men det jag vet är att jag vill precis som exakt alla andra bli en doktor. Shocker, right?

Jag har en envishet som få med en ackompanjerande disciplin som är bristfälligare än NKS, med detta i min arsenal satsar jag nu efter gymnasiet på högskoleprovet med förhoppningen att mitt liv faktiskt ska starta och gå framåt. Mitt slutgiltiga mål: att ha två bokstäver (DR) framför mitt namn.

Något jag sällan ser är människor som pratar om sina ambitioner utöver "jag vill bli läkare!" alltså, inte många som säger vilken sorts läkare de vill bli eller varför, så jag tänker börja där för jag har privilegiet att faktiskt veta detta. Kanske det öppnar vägen för fler som vet att berätta.

Jag tänker att om ca 13-15 år (give or take) kommer jag vara en färdigutbildad psykiatriker inriktad på barn och ungdomar. Varför? Jo, först och främst är barn och ungdomar utsatta, oskyddade och i extrem stor utsträckning beroende av en omgivning som ofta sviker. Det är inte rätt, så på ett rent individuellt plan så vill jag hjälpa barn och ungdomar att bygga ett bra liv och en bra framtid för sig själva och se till att de inte känner sig utlämnade till ödet bara för att de mår dåligt eller har problem utom sin kontroll, och ingen omkring är kapabel att hjälpa. För det andra så anser jag att preventiva åtgärder är viktigare än behandlingsåtgärder. Går det att förhindra att sjuka barn blir till sjuka vuxna, så kommer samhället inte behöva tampas med vuxna som lider av kronisk depression, ångest eller missbruk som gör att de inte kan jobba eller, i det fallet de har familj, ge en frisk förebild. Friska föräldrar uppfostrar friska barn och friska vuxna är gladare vilket i sin tur ger ett snäppet bättre samhälle är min generella tanke.* Sammantaget tycker jag att barn är en resurs som går förlorad till saker som, om man fångar dem i tidigt skede, är mer lätthanterliga än om man låter de vara och handskas med det senare.

Sen tycker jag att klinisk psykologi och diagnostisering är väldigt spännande, det har jag haft intresse för sedan gymnasiet (tack psykologi 1 och 2 som gav mitt liv riktning).

Jag vill skriva att jag hoppas att detta är det jag får jobba med i framtiden, men jag vet bättre. Detta är det jag förr eller senare kommer jobba med i framtiden, läkaryrket är där jag kommer hamna, även om det kanske tar tid eller jag lägger om min ambition inom området helt (jag kanske blir kirurg istället?). Kom ihåg att det aldrig är en fråga om "om", det är en fråga om "när".


*Notera: jag menar inte att man ska sluta satsa på behandling. Jag har inget stigma mot vuxna individer som lider av psykisk ohälsa, jag känner med dem och tycker det är viktigt att hjälpa där också. Jag menar heller inte att någon som har föräldrar som lider av psykisk ohälsa aldrig kan vara helt frisk. Ta allt detta med en nypa salt och räkna med min förståelse för att världen är mer komplex och nyanserad än det jag skrivit ovan.

Maymana skrev: ↑mån 08 jul, 2019 15:42

Melissa.Ab skrev: ↑mån 01 jul, 2019 14:01 Hur introducerar man sig på ett forum? Jag vet inte, men det jag vet är att jag vill precis som exakt alla andra bli en doktor. Shocker, right?

Jag har en envishet som få med en ackompanjerande disciplin som är bristfälligare än NKS, med detta i min arsenal satsar jag nu efter gymnasiet på högskoleprovet med förhoppningen att mitt liv faktiskt ska starta och gå framåt. Mitt slutgiltiga mål: att ha två bokstäver (DR) framför mitt namn.

Något jag sällan ser är människor som pratar om sina ambitioner utöver "jag vill bli läkare!" alltså, inte många som säger vilken sorts läkare de vill bli eller varför, så jag tänker börja där för jag har privilegiet att faktiskt veta detta. Kanske det öppnar vägen för fler som vet att berätta.

Jag tänker att om ca 13-15 år (give or take) kommer jag vara en färdigutbildad psykiatriker inriktad på barn och ungdomar. Varför? Jo, först och främst är barn och ungdomar utsatta, oskyddade och i extrem stor utsträckning beroende av en omgivning som ofta sviker. Det är inte rätt, så på ett rent individuellt plan så vill jag hjälpa barn och ungdomar att bygga ett bra liv och en bra framtid för sig själva och se till att de inte känner sig utlämnade till ödet bara för att de mår dåligt eller har problem utom sin kontroll, och ingen omkring är kapabel att hjälpa. För det andra så anser jag att preventiva åtgärder är viktigare än behandlingsåtgärder. Går det att förhindra att sjuka barn blir till sjuka vuxna, så kommer samhället inte behöva tampas med vuxna som lider av kronisk depression, ångest eller missbruk som gör att de inte kan jobba eller, i det fallet de har familj, ge en frisk förebild. Friska föräldrar uppfostrar friska barn och friska vuxna är gladare vilket i sin tur ger ett snäppet bättre samhälle är min generella tanke.* Sammantaget tycker jag att barn är en resurs som går förlorad till saker som, om man fångar dem i tidigt skede, är mer lätthanterliga än om man låter de vara och handskas med det senare.

Sen tycker jag att klinisk psykologi och diagnostisering är väldigt spännande, det har jag haft intresse för sedan gymnasiet (tack psykologi 1 och 2 som gav mitt liv riktning).

Jag vill skriva att jag hoppas att detta är det jag får jobba med i framtiden, men jag vet bättre. Detta är det jag förr eller senare kommer jobba med i framtiden, läkaryrket är där jag kommer hamna, även om det kanske tar tid eller jag lägger om min ambition inom området helt (jag kanske blir kirurg istället?). Kom ihåg att det aldrig är en fråga om "om", det är en fråga om "när".


*Notera: jag menar inte att man ska sluta satsa på behandling. Jag har inget stigma mot vuxna individer som lider av psykisk ohälsa, jag känner med dem och tycker det är viktigt att hjälpa där också. Jag menar heller inte att någon som har föräldrar som lider av psykisk ohälsa aldrig kan vara helt frisk. Ta allt detta med en nypa salt och räkna med min förståelse för att världen är mer komplex och nyanserad än det jag skrivit ovan.

Så kuuuuuuul!!!! Vill också bli psykiatriker. HEJJJJAAAA

Thewayoflife skrev: ↑tor 11 jul, 2019 20:10 Jag gillar ditt inlägg Melissa. Kunde inte uttryckt mig bättre... Om jag får utveckla dina tankebanor så tror jag det i grund och botten handlar om att andras framgång illuminera bara allt för väl våran egna tillkortakommande. Det är inte det faktum att andra får bättre resultat än mig, utan det faktum att det speglar min egen kompetens när det gäller högskoleprovet. Tror inte det finns någon här på forumet som är lika engagerad som mig när det kommer till högskoleprovet, men trots det kom jag inte in på läkarprogrammet. Efter en tids reflektion har jag kommit till slutsatsen att detta är det bästa som har hänt mig. Allt handlar om hur man möter motgångarna. Jag ser det som en möjlighet för utveckling. Genom att inta den ställning, har jag kommit närmre mitt mål idag än jag någonsin har gjort när jag pluggade inför vt 19.

Men det är en bitter känsla man känner. Jag är fullständigt övertygad om att det är möjligt, och kommer inte ge mig förrän jag är i mål. Det bästa är att när man väl är i mål kommer man inte behöva tänka på alla andras framgångar. För det är till syvende och sist sin egen prestation man bry sig om inte andra. En av Peterson's livsregler är "Jämför dig själv med den du var igår, inte med hur någon annan är idag"

Majgun skrev: ↑tor 11 jul, 2019 22:25 Försök se det som en möjlighet för dig att växa ännu mer som person under detta/dessa kommande halvår/år som du inte är läkarstudent! Hade jag börjat plugga för ett år sedan hade jag förmodligen behövt hoppa av nu i våras pga hur min livssituation kaosade ihop sig med familj etc. Är så tacksam att det är i ÅR som jag kommer igång med universitetet och inget annat år.

Divine timing! Ha tillit till din resa, den går precis som den är menad att gå Du är på rätt plats just nu <3