Iman.1998 skrev: ↑lör 28 mar, 2020 0:51 Detta har inte så mycket att göra med hp egentligen, vill bara skriva av mig någonstans.

Känns som att en del av mig längtar efter att glömma bort hp helt och hållet, gå vidare och vända bladet. En del av mig vill aldrig kolla tillbaka till den perioden igen, men samtidigt är det paradoxalt för en annan del av mig vill uppnå mitt mål. Inte för just läkarprogrammet, men tanken av att ha besegrat just det provet är bara ofattbart. Idag insåg jag att det har gått 2,5 år sedan jag började plugga till hp och inser vilken jävla resa det har varit.

Minns hur jag pluggade i mitt gamla hem varje kväll på köksbordet, helt lost men samtidigt bestämd om att få 1.7 på våren, tror det var november 2017 och hade nyligen tagit studenten. Jag var så naiv och trodde att det skulle bli lätt för mig. Jag tänkte att detta skulle ta max 1 år och jag skulle aldrig sätta min fot i folkhögskola, för det där var riskabelt som fan och för misslyckade på hp. Blev en grottmänniska under den tiden, pluggade på fel sätt och hade ingen struktur alls trots att jag la många timmar på plugg. Pratade med bara en person som hade gått igenom samma resa och som jag kände en trygghet hos. Personen gav mig massa tips och trodde på mig, vilket gav mig motivation. Minns en dag hur jag kollade ut från köksfönstret mitt i natten när alla sov och jag hade tagit pluggpaus, hur jag tänkte "när ska detta vara över?".

Nu är jag här, 2,5 år senare och är i annat hem men får flashbacks av den perioden nu när jag ändå är 24/7 hemma. Inte lyckats med målet ännu, som det var tänkt. Jag kanske aldrig kommer få det där toppresultatet på hp heller för har vågat ta en annan väg till målet. Om jag lyckas med skolan har jag chans att komma in på alla landets läkarprogram under våren enligt statistik, inte lika högt nu inför hösten men det finns fortfarande goda möjligheter. Vill inte bli för personlig här men allt handlar inte om just läkarprogrammet för min del. Jag längtar efter att få flytta härifrån, få självständighet och känna mer frihet, se nya perspektiv på saker och ting, lägga allt bakom mig --> växa som person helt enkelt. Men samtidigt känner jag lite nervositet och rädsla för det nya.

Jag känner mig hoppfull för första gången på länge. Det känns verkligt. Min dröm känns inte som en dröm längre, det känns mer som en verklighet som kan faktiskt ske. Jag känner mig nära.

Aja, får nog räcka nu innan jag skriver en hel novell. Denna period är inte så kul, blivit dåsig och helt seg i huvudet. Dags o ta min andra alvedon för dagen nu..

Iman.1998 skrev: ↑lör 28 mar, 2020 0:51 Detta har inte så mycket att göra med hp egentligen, vill bara skriva av mig någonstans.

Känns som att en del av mig längtar efter att glömma bort hp helt och hållet, gå vidare och vända bladet. En del av mig vill aldrig kolla tillbaka till den perioden igen, men samtidigt är det paradoxalt för en annan del av mig vill uppnå mitt mål. Inte för just läkarprogrammet, men tanken av att ha besegrat just det provet är bara ofattbart. Idag insåg jag att det har gått 2,5 år sedan jag började plugga till hp och inser vilken jävla resa det har varit.

Minns hur jag pluggade i mitt gamla hem varje kväll på köksbordet, helt lost men samtidigt bestämd om att få 1.7 på våren, tror det var november 2017 och hade nyligen tagit studenten. Jag var så naiv och trodde att det skulle bli lätt för mig. Jag tänkte att detta skulle ta max 1 år och jag skulle aldrig sätta min fot i folkhögskola, för det där var riskabelt som fan och för misslyckade på hp. Blev en grottmänniska under den tiden, pluggade på fel sätt och hade ingen struktur alls trots att jag la många timmar på plugg. Pratade med bara en person som hade gått igenom samma resa och som jag kände en trygghet hos. Personen gav mig massa tips och trodde på mig, vilket gav mig motivation. Minns en dag hur jag kollade ut från köksfönstret mitt i natten när alla sov och jag hade tagit pluggpaus, hur jag tänkte "när ska detta vara över?".

Nu är jag här, 2,5 år senare och är i annat hem men får flashbacks av den perioden nu när jag ändå är 24/7 hemma. Inte lyckats med målet ännu, som det var tänkt. Jag kanske aldrig kommer få det där toppresultatet på hp heller för har vågat ta en annan väg till målet. Om jag lyckas med skolan har jag chans att komma in på alla landets läkarprogram under våren enligt statistik, inte lika högt nu inför hösten men det finns fortfarande goda möjligheter. Vill inte bli för personlig här men allt handlar inte om just läkarprogrammet för min del. Jag längtar efter att få flytta härifrån, få självständighet och känna mer frihet, se nya perspektiv på saker och ting, lägga allt bakom mig --> växa som person helt enkelt. Men samtidigt känner jag lite nervositet och rädsla för det nya.

Jag känner mig hoppfull för första gången på länge. Det känns verkligt. Min dröm känns inte som en dröm längre, det känns mer som en verklighet som kan faktiskt ske. Jag känner mig nära.

Aja, får nog räcka nu innan jag skriver en hel novell. Denna period är inte så kul, blivit dåsig och helt seg i huvudet. Dags o ta min andra alvedon för dagen nu..

Iman.1998 skrev: ↑lör 28 mar, 2020 0:51 Detta har inte så mycket att göra med hp egentligen, vill bara skriva av mig någonstans.

Känns som att en del av mig längtar efter att glömma bort hp helt och hållet, gå vidare och vända bladet. En del av mig vill aldrig kolla tillbaka till den perioden igen, men samtidigt är det paradoxalt för en annan del av mig vill uppnå mitt mål. Inte för just läkarprogrammet, men tanken av att ha besegrat just det provet är bara ofattbart. Idag insåg jag att det har gått 2,5 år sedan jag började plugga till hp och inser vilken jävla resa det har varit.

Minns hur jag pluggade i mitt gamla hem varje kväll på köksbordet, helt lost men samtidigt bestämd om att få 1.7 på våren, tror det var november 2017 och hade nyligen tagit studenten. Jag var så naiv och trodde att det skulle bli lätt för mig. Jag tänkte att detta skulle ta max 1 år och jag skulle aldrig sätta min fot i folkhögskola, för det där var riskabelt som fan och för misslyckade på hp. Blev en grottmänniska under den tiden, pluggade på fel sätt och hade ingen struktur alls trots att jag la många timmar på plugg. Pratade med bara en person som hade gått igenom samma resa och som jag kände en trygghet hos. Personen gav mig massa tips och trodde på mig, vilket gav mig motivation. Minns en dag hur jag kollade ut från köksfönstret mitt i natten när alla sov och jag hade tagit pluggpaus, hur jag tänkte "när ska detta vara över?".

Nu är jag här, 2,5 år senare och är i annat hem men får flashbacks av den perioden nu när jag ändå är 24/7 hemma. Inte lyckats med målet ännu, som det var tänkt. Jag kanske aldrig kommer få det där toppresultatet på hp heller för har vågat ta en annan väg till målet. Om jag lyckas med skolan har jag chans att komma in på alla landets läkarprogram under våren enligt statistik, inte lika högt nu inför hösten men det finns fortfarande goda möjligheter. Vill inte bli för personlig här men allt handlar inte om just läkarprogrammet för min del. Jag längtar efter att få flytta härifrån, få självständighet och känna mer frihet, se nya perspektiv på saker och ting, lägga allt bakom mig --> växa som person helt enkelt. Men samtidigt känner jag lite nervositet och rädsla för det nya.

Jag känner mig hoppfull för första gången på länge. Det känns verkligt. Min dröm känns inte som en dröm längre, det känns mer som en verklighet som kan faktiskt ske. Jag känner mig nära.

Aja, får nog räcka nu innan jag skriver en hel novell. Denna period är inte så kul, blivit dåsig och helt seg i huvudet. Dags o ta min andra alvedon för dagen nu..

Just_permanently skrev: ↑sön 29 mar, 2020 15:00
Vill sammanfattningsvis skriva 5 positiva egenskaper du besitter som ett fint avslut :
1. Du är extremt uthållig och tålmodig
2. Du är otroligt produktiv
3. Kunskaps-sugen
4. Trevlig och god
5. jordnära på ett bra sätt

hpslaktare123 skrev: ↑lör 28 mar, 2020 1:34

Iman.1998 skrev: ↑lör 28 mar, 2020 0:51 Detta har inte så mycket att göra med hp egentligen, vill bara skriva av mig någonstans.

Känns som att en del av mig längtar efter att glömma bort hp helt och hållet, gå vidare och vända bladet. En del av mig vill aldrig kolla tillbaka till den perioden igen, men samtidigt är det paradoxalt för en annan del av mig vill uppnå mitt mål. Inte för just läkarprogrammet, men tanken av att ha besegrat just det provet är bara ofattbart. Idag insåg jag att det har gått 2,5 år sedan jag började plugga till hp och inser vilken jävla resa det har varit.

Minns hur jag pluggade i mitt gamla hem varje kväll på köksbordet, helt lost men samtidigt bestämd om att få 1.7 på våren, tror det var november 2017 och hade nyligen tagit studenten. Jag var så naiv och trodde att det skulle bli lätt för mig. Jag tänkte att detta skulle ta max 1 år och jag skulle aldrig sätta min fot i folkhögskola, för det där var riskabelt som fan och för misslyckade på hp. Blev en grottmänniska under den tiden, pluggade på fel sätt och hade ingen struktur alls trots att jag la många timmar på plugg. Pratade med bara en person som hade gått igenom samma resa och som jag kände en trygghet hos. Personen gav mig massa tips och trodde på mig, vilket gav mig motivation. Minns en dag hur jag kollade ut från köksfönstret mitt i natten när alla sov och jag hade tagit pluggpaus, hur jag tänkte "när ska detta vara över?".

Nu är jag här, 2,5 år senare och är i annat hem men får flashbacks av den perioden nu när jag ändå är 24/7 hemma. Inte lyckats med målet ännu, som det var tänkt. Jag kanske aldrig kommer få det där toppresultatet på hp heller för har vågat ta en annan väg till målet. Om jag lyckas med skolan har jag chans att komma in på alla landets läkarprogram under våren enligt statistik, inte lika högt nu inför hösten men det finns fortfarande goda möjligheter. Vill inte bli för personlig här men allt handlar inte om just läkarprogrammet för min del. Jag längtar efter att få flytta härifrån, få självständighet och känna mer frihet, se nya perspektiv på saker och ting, lägga allt bakom mig --> växa som person helt enkelt. Men samtidigt känner jag lite nervositet och rädsla för det nya.

Jag känner mig hoppfull för första gången på länge. Det känns verkligt. Min dröm känns inte som en dröm längre, det känns mer som en verklighet som kan faktiskt ske. Jag känner mig nära.

Aja, får nog räcka nu innan jag skriver en hel novell. Denna period är inte så kul, blivit dåsig och helt seg i huvudet. Dags o ta min andra alvedon för dagen nu..

Finns ingen jag följt så länge som dig här på hpguiden, unnar dig verkligen en plats på läkarprogrammet, tror verkligen du klarar detta denna gång. Går det vägen, har du ju på sätt och vis besegrat högskoleprovet eller?

Rainbowgirl skrev: ↑lör 28 mar, 2020 1:39 Jag tycker att du ska vara så otroligt stolt över dig själv. Tror många har inspirerats av dig. Jag minns att när jag började kika in här på HPG så lärde jag mig snabbt vem du var, att du var någon som inte gav upp.
Det kan ibland kännas aningen tungt när det inte riktigt går som man tänkt sig, men så länge man hamnar vid målet så spelar det ingen roll hur man tog sig dit. Och du är nästan i mål - det ska du vara stolt över! Även om du inte skrev 1,7 på något HP prov, so what? Du kommer komma in på läkarprogrammet och det är allt som betyder något.

Angående att flytta och utöka sina vyer så förstår jag dig. Jag gjorde något liknande för två år sen. Aldrig växt så mycket som då. Det är när vi gör saker som är riktigt skrämmande som vi växer och blir bättre versioner av oss själva. Jag hoppas innerligt att du kommer in till hösten, du förtjänar det så mycket.
Och du kommer att växa och utvecklas hela tiden, varje person som du möter kommer förändra dig och varje ny upplevelse kommer förändra dig. Det kommer gå bra ska du se

Leah98 skrev: ↑lör 28 mar, 2020 19:18

Iman.1998 skrev: ↑lör 28 mar, 2020 0:51 Detta har inte så mycket att göra med hp egentligen, vill bara skriva av mig någonstans.

Känns som att en del av mig längtar efter att glömma bort hp helt och hållet, gå vidare och vända bladet. En del av mig vill aldrig kolla tillbaka till den perioden igen, men samtidigt är det paradoxalt för en annan del av mig vill uppnå mitt mål. Inte för just läkarprogrammet, men tanken av att ha besegrat just det provet är bara ofattbart. Idag insåg jag att det har gått 2,5 år sedan jag började plugga till hp och inser vilken jävla resa det har varit.

Minns hur jag pluggade i mitt gamla hem varje kväll på köksbordet, helt lost men samtidigt bestämd om att få 1.7 på våren, tror det var november 2017 och hade nyligen tagit studenten. Jag var så naiv och trodde att det skulle bli lätt för mig. Jag tänkte att detta skulle ta max 1 år och jag skulle aldrig sätta min fot i folkhögskola, för det där var riskabelt som fan och för misslyckade på hp. Blev en grottmänniska under den tiden, pluggade på fel sätt och hade ingen struktur alls trots att jag la många timmar på plugg. Pratade med bara en person som hade gått igenom samma resa och som jag kände en trygghet hos. Personen gav mig massa tips och trodde på mig, vilket gav mig motivation. Minns en dag hur jag kollade ut från köksfönstret mitt i natten när alla sov och jag hade tagit pluggpaus, hur jag tänkte "när ska detta vara över?".

Nu är jag här, 2,5 år senare och är i annat hem men får flashbacks av den perioden nu när jag ändå är 24/7 hemma. Inte lyckats med målet ännu, som det var tänkt. Jag kanske aldrig kommer få det där toppresultatet på hp heller för har vågat ta en annan väg till målet. Om jag lyckas med skolan har jag chans att komma in på alla landets läkarprogram under våren enligt statistik, inte lika högt nu inför hösten men det finns fortfarande goda möjligheter. Vill inte bli för personlig här men allt handlar inte om just läkarprogrammet för min del. Jag längtar efter att få flytta härifrån, få självständighet och känna mer frihet, se nya perspektiv på saker och ting, lägga allt bakom mig --> växa som person helt enkelt. Men samtidigt känner jag lite nervositet och rädsla för det nya.

Jag känner mig hoppfull för första gången på länge. Det känns verkligt. Min dröm känns inte som en dröm längre, det känns mer som en verklighet som kan faktiskt ske. Jag känner mig nära.

Aja, får nog räcka nu innan jag skriver en hel novell. Denna period är inte så kul, blivit dåsig och helt seg i huvudet. Dags o ta min andra alvedon för dagen nu..

Vad fick du första gången du gjorde HP?

alialkh19 skrev: ↑lör 28 mar, 2020 21:27

Iman.1998 skrev: ↑lör 28 mar, 2020 0:51 Detta har inte så mycket att göra med hp egentligen, vill bara skriva av mig någonstans.

Känns som att en del av mig längtar efter att glömma bort hp helt och hållet, gå vidare och vända bladet. En del av mig vill aldrig kolla tillbaka till den perioden igen, men samtidigt är det paradoxalt för en annan del av mig vill uppnå mitt mål. Inte för just läkarprogrammet, men tanken av att ha besegrat just det provet är bara ofattbart. Idag insåg jag att det har gått 2,5 år sedan jag började plugga till hp och inser vilken jävla resa det har varit.

Minns hur jag pluggade i mitt gamla hem varje kväll på köksbordet, helt lost men samtidigt bestämd om att få 1.7 på våren, tror det var november 2017 och hade nyligen tagit studenten. Jag var så naiv och trodde att det skulle bli lätt för mig. Jag tänkte att detta skulle ta max 1 år och jag skulle aldrig sätta min fot i folkhögskola, för det där var riskabelt som fan och för misslyckade på hp. Blev en grottmänniska under den tiden, pluggade på fel sätt och hade ingen struktur alls trots att jag la många timmar på plugg. Pratade med bara en person som hade gått igenom samma resa och som jag kände en trygghet hos. Personen gav mig massa tips och trodde på mig, vilket gav mig motivation. Minns en dag hur jag kollade ut från köksfönstret mitt i natten när alla sov och jag hade tagit pluggpaus, hur jag tänkte "när ska detta vara över?".

Nu är jag här, 2,5 år senare och är i annat hem men får flashbacks av den perioden nu när jag ändå är 24/7 hemma. Inte lyckats med målet ännu, som det var tänkt. Jag kanske aldrig kommer få det där toppresultatet på hp heller för har vågat ta en annan väg till målet. Om jag lyckas med skolan har jag chans att komma in på alla landets läkarprogram under våren enligt statistik, inte lika högt nu inför hösten men det finns fortfarande goda möjligheter. Vill inte bli för personlig här men allt handlar inte om just läkarprogrammet för min del. Jag längtar efter att få flytta härifrån, få självständighet och känna mer frihet, se nya perspektiv på saker och ting, lägga allt bakom mig --> växa som person helt enkelt. Men samtidigt känner jag lite nervositet och rädsla för det nya.

Jag känner mig hoppfull för första gången på länge. Det känns verkligt. Min dröm känns inte som en dröm längre, det känns mer som en verklighet som kan faktiskt ske. Jag känner mig nära.

Aja, får nog räcka nu innan jag skriver en hel novell. Denna period är inte så kul, blivit dåsig och helt seg i huvudet. Dags o ta min andra alvedon för dagen nu..

Mycket inspirerande att läsa Iman, känner igen mig i din kamp, det är alldeles för sent att ge upp nu. Fortsätt kämpa på vännen.

Just_permanently skrev: ↑sön 29 mar, 2020 15:00

Iman.1998 skrev: ↑lör 28 mar, 2020 0:51 Detta har inte så mycket att göra med hp egentligen, vill bara skriva av mig någonstans.

Känns som att en del av mig längtar efter att glömma bort hp helt och hållet, gå vidare och vända bladet. En del av mig vill aldrig kolla tillbaka till den perioden igen, men samtidigt är det paradoxalt för en annan del av mig vill uppnå mitt mål. Inte för just läkarprogrammet, men tanken av att ha besegrat just det provet är bara ofattbart. Idag insåg jag att det har gått 2,5 år sedan jag började plugga till hp och inser vilken jävla resa det har varit.

Minns hur jag pluggade i mitt gamla hem varje kväll på köksbordet, helt lost men samtidigt bestämd om att få 1.7 på våren, tror det var november 2017 och hade nyligen tagit studenten. Jag var så naiv och trodde att det skulle bli lätt för mig. Jag tänkte att detta skulle ta max 1 år och jag skulle aldrig sätta min fot i folkhögskola, för det där var riskabelt som fan och för misslyckade på hp. Blev en grottmänniska under den tiden, pluggade på fel sätt och hade ingen struktur alls trots att jag la många timmar på plugg. Pratade med bara en person som hade gått igenom samma resa och som jag kände en trygghet hos. Personen gav mig massa tips och trodde på mig, vilket gav mig motivation. Minns en dag hur jag kollade ut från köksfönstret mitt i natten när alla sov och jag hade tagit pluggpaus, hur jag tänkte "när ska detta vara över?".

Nu är jag här, 2,5 år senare och är i annat hem men får flashbacks av den perioden nu när jag ändå är 24/7 hemma. Inte lyckats med målet ännu, som det var tänkt. Jag kanske aldrig kommer få det där toppresultatet på hp heller för har vågat ta en annan väg till målet. Om jag lyckas med skolan har jag chans att komma in på alla landets läkarprogram under våren enligt statistik, inte lika högt nu inför hösten men det finns fortfarande goda möjligheter. Vill inte bli för personlig här men allt handlar inte om just läkarprogrammet för min del. Jag längtar efter att få flytta härifrån, få självständighet och känna mer frihet, se nya perspektiv på saker och ting, lägga allt bakom mig --> växa som person helt enkelt. Men samtidigt känner jag lite nervositet och rädsla för det nya.

Jag känner mig hoppfull för första gången på länge. Det känns verkligt. Min dröm känns inte som en dröm längre, det känns mer som en verklighet som kan faktiskt ske. Jag känner mig nära.

Aja, får nog räcka nu innan jag skriver en hel novell. Denna period är inte så kul, blivit dåsig och helt seg i huvudet. Dags o ta min andra alvedon för dagen nu..

Jag har följt dig så förbannat länge Iman och kan säkert bara förstå 20% av din frustration och vet att man kan känna sig sårbar inför det nya när man inte vet vad framtiden har lagt fram åt en.
Ta verkligen bara en dag i taget. Skiter det sig så drar du streck över det hela och tänker imorgon är en ny dag med nya möjligheter.

När jag flyttade ut och skulle fixa med allt blev så överväldigad att jag nästan tänkte ge upp, kände mig så illa förberedd inför vuxenlivet men det blir bättre få snälla inte panik över det kommer inte inträffat än (till mig själv med dårå).

Sen har jag känslan av att du kanske har hamnat i fallgropen där du mäter din "duktighet" med HP-poängen. Det brukar jag också göra och vet hur skadligt det kan vara för psyket, så nu skriver jag detta i caps lock: BARA FÖR ATT DU INTE BESEGRAT HP SÅ HAR DU INTE MISSLYCKATS. Du har nu tagit dig in genom en annan väg och det ska du vet är jag extremt avis på. Hade jag inte skrivit mig till en utlandsutbildning hade jag definitivt gjort detsamma som du gjort.

Vill sammanfattningsvis skriva 5 positiva egenskaper du besitter som ett fint avslut :
1. Du är extremt uthållig och tålmodig
2. Du är otroligt produktiv
3. Kunskaps-sugen
4. Trevlig och god
5. jordnära på ett bra sätt

Iman.1998 skrev: ↑tor 02 apr, 2020 12:16

Rainbowgirl skrev: ↑lör 28 mar, 2020 1:39

Så roligt att jag har kunnat inspirera andra, även om jag själv inte uppnått målet ännu. Blir verkligen genuint glad när folk vågar satsar på sina mål och inte "följer strömmen", alltså inte väljer den lätta vägen till någon annan utbildning som dom egentligen inte längtat efter när dom har annan i tankarna.. Du har rätt, det som egentligen spelar mest roll är att komma in på programmet.

Angående flytten så är jag lite orolig över hur det kommer se ut framöver pga corona. Läste häromdan att det är nog bäst att minska resorna även inne i landet. Inte kul att ha kämpat så länge för att slutligen få sin första (kanske viktigaste?) termin av programmet i distans..

Men en annan sida av mig försöker tänka positivt.. Whatever, det som är menat kommer hända helt enkelt..

Tack för dom fina orden förresten och detsamma!

Zel skrev: ↑mån 30 mar, 2020 16:07

Just_permanently skrev: ↑sön 29 mar, 2020 15:00
Vill sammanfattningsvis skriva 5 positiva egenskaper du besitter som ett fint avslut :
1. Du är extremt uthållig och tålmodig
2. Du är otroligt produktiv
3. Kunskaps-sugen
4. Trevlig och god
5. jordnära på ett bra sätt

Måste hålla med här!! Har inte skrivit på ett tag men har alltid följt dig sedan jag skaffade HPguiden och slutar aldrig imponeras av dig

Iman.1998 skrev: ↑lör 28 mar, 2020 0:51 Btw produktiv vet jag inte om jag är längre.. Har blivit the queen of procrastination dessa dagar utan någon struktur. Har också besvär med händerna (varit domnade konstant i en vecka), vilket stör mig i vardagen. Synd att man inte är prioriterad hos sjukvården just nu pga kaoset, så kommer nog få läkartid efter 100 år. Aja, gotta get my shit together hehe.

Kämpa på bästa <3

Iman.1998 skrev: ↑fre 03 apr, 2020 1:32

Zel skrev: ↑mån 30 mar, 2020 16:07

Just_permanently skrev: ↑sön 29 mar, 2020 15:00
Vill sammanfattningsvis skriva 5 positiva egenskaper du besitter som ett fint avslut :
1. Du är extremt uthållig och tålmodig
2. Du är otroligt produktiv
3. Kunskaps-sugen
4. Trevlig och god
5. jordnära på ett bra sätt

Måste hålla med här!! Har inte skrivit på ett tag men har alltid följt dig sedan jag skaffade HPguiden och slutar aldrig imponeras av dig

Fina du!! Detsamma verkligen!

Hur går det med studierna nu i Lund? Vad tycker du om distansundervisningen?