Hej! Jag pluggade utomlands innan jag valde att komma tillbaka hem till Sverige för att kanske kunna komma in här. DU var en av inspirationerna till att jag vågade ge det en chans. Jag har följt dig sen 2018 och jag är så jävla glad för din skull att jag faktiskt sitter och blir tårögd medan jag skriver. Jag förstår hur du har känt och det du gått igenom. GRATTIS IMAN.

JÄVLAR. GRATTIS!

Stort grattis!!!

Grattis!!!! Wow, längtar tills jag också kan skriva att min pluggdagbok är klar! Ha så kul i Lund och lycka till på läkarprogrammet

IMAN!!!! VÄRLDENS STÖRSTA GRATTIS!!!!

(detta gjorde min vecka)

Grattis Iman!!!!! Fan vad du förtjänar detta!!

Woooow! Har följt din pluggdagbok, fan va TUNG du är, en stor inspiration för oss alla! Är själv från Lund och jag tror du kommer trivas skitbra, superbra studentstad!!!!!:D

Wow!!! Stooort grattis Iman!!!

Grattis! hard work pays off!

OMG YES GRATTIIIIISSS!!!!!! Visste att du skulle klara det till sist, allt slit lönade sig! Fyfan vad grym du är, med den kämpaglöden och disciplinen kommer du fixa läkarprogrammet galant. Och i Lund av alla ställen, välkommen hit!! Då måste vi ju nästan ses haha
Är så glad för din skull, riktigt välförtjänt och din resa är så imponerande Du kommer bli en skitbra läkare!

Grattis!!!

Ett stort tack till allihop här...

Detta kommer bli ett långt inlägg, som ni säkert har redan listat ut. Jag är fortfarande i chock så ursäkta mina klumpiga uttryck eller språkliga fel, kommer inte läsa igenom detta inlägg. Först och främst vill jag börja med att säga ett stort jävla TACK till varje person här i detta forum som har följt min resa. TACK för varje liten peppning, för ni har fått mig att gråta samtidigt som jag fick ännu mer viljeglöd, bli mer motiverad och få ännu mer hopp. Kommer aldrig glömma hur jag kände mig hopplös och nästan självmordsbenägen då jag sänkte mig på hp. En av anledningarna som fick mig att fortsätta kampen var faktiskt ert stöd och motiverande kommentarer. Det låter sjukt dramatiskt nu när jag skriver det, men det är absolut sant. Det är som en underbar community här där alla förstår varandras frustration och smärta, vilket är helt jävla otroligt.

För att ge något tillbaka tänker jag att detta inlägg kan vara motivation till alla därute.

Till dig som är kvar i skiten...

Tro mig, jag förstår all frustration du känner just nu. Känslan av att målet är såå långt bort och som att du aldrig kommer framåt. Känslan av att man kanske aldrig kommer klara av det trots allt? Förstår också smärtan som uppstår när man sänker sig på någon delprov hemma, eller alla dom tråkiga artiklarna man måste läsa dagligen. Minns hur jag förra september gjorde ett LÄS-prov med en kopp kaffe bredvid mig. Jag ville inte "ge upp" med dagens planering trots att kroppen sa emot, så det slutade med panikattack och trodde jag skulle dö så fick åka till akuten. Allt bara för jag ville inte göra mig själv besviken ännu en gång igenom att inte följa dagens planering. Tro mig har känt allt under denna resa. Kommer aldrig glömma hur jag var vaken 2 på natten och grät över att jag hade fått enbart 4 rätt på DTK. Låång resa, allt från alla ord jag repeterade i memrise påväg till jobbet eller hur jag grät över mitt första 1,9 på verbala hemma.

Eller vad är egentligen värre än att sänka sig på riktiga provet? Inte nog med det fick jag 1,45 två gånger i rad och ville bli påkörd efter det. I have been through it all, om inte ens värre. Fått höra massa skit från omgivningen, men tro mig allt är värt. Jag hade aldrig ens tänkt mig tanken av att komma in i Lund, var förbered för att bli besviken ännu en gång. Har inte ens hunnit smälta in allt.. Folk brukade säga till mig "välj annat program om hp inte går som förväntat denna gång" och annat skit. Fan, inte ens vissa från min nära omkrets trodde på mig men idag grattar dom. Känner mer glädje över att ha kunnat bevisa att det faktiskt är möjligt trots alla motgångar och odds. Om jag har fixat det efter ca 2,5-3 år och en otroligt lång resa, slit, tårar, panikattacker, besvikelser, ja u name it, då ska du fan i mig INTE GE UPP för det är möjligt!

Låt det ta sin tid, skit i din omgivning. Övertänk inte heller för det där är bara slöseri med energi. Lägg din energi på att få mer kunskaper och bli närmare målet istället. Någon sa till mig för några år sedan att högskoleprovet är redan utmanande som det är. Gör det inte mer utmanande igenom att blanda in känslor i det hela. Man behöver hålla huvudet kallt och bli lite som en "robot" eller hur man ska säga. Bara gör din grej and trust the process!!! Jag är nog inte den rätta att få inspiration ifrån om just högskoleprovet eftersom jag fick aldrig högre än 1,45, men det som hjälpte mig till målet var min vilja. Förlora aldrig glöden och gör allt för att skydda den. DET ÄR DITT LIV OCH DU SKA FAN FÅ DET DU VILL!

Kan inte fatta att denna nolla är läkarstudent i Lund nu, seriöst I fkn did it? Om jag klarade det så ska du också! Varje gång du känner dig nere/hopplös vill jag att du ska läsa detta och få tillbaka din styrka. Låt INGEN trycka ner dig eller säga skit. Sålänge du tror det är möjligt SÅ ÄR DET! Världen är din!

Antagningsbeskedet....

Jag förväntade mig som sagt ännu en besvikelse, för det blev lite som min comfortzone. Do I make sense? Vet inte hur jag ska förklara känslan, men har vant mig vid besvikelser hela tiden så mycket att jag inte vågade ha höga förhoppningar längre. Mitt senaste besvikelse var i urval 1 då jag hamnade som reserv 1 i dom flesta läkarprogram. Tänkte att det är en liten chans med tanke på att rekordmånga har sökt till läkarprogrammet pga pandemin + bf-kvoten. Försökte att inte övertänka, men känslorna tog över dessa dagar.

När jag vaknade imorse såg jag antagningsbeskedet och hann inte reagera. Asså visst, jag blev ju positivt överraskad men jag var i sån grov chocktillstånd att jag inte ens kände mig lycklig. Har inte kunnat gråta eller riktigt smälta in det som hänt förrän nu faktiskt. Glädjen kom stegvist efteråt och blev så galen att jag ville någon skulle slå mig med en stekpanna för allt blev så overwhelming.. Är fortfarande chockad faktiskt. Känns som att jag är en huvudkaraktär i någon film, så surrealistiskt och obeskrivligt.

Allt är möjligt..

Nu är min hp-resa över helt och hållet, men det slutar inte här för nu kommer nya utmaningar och mål i läkarprogrammet. Detta är bevis på att allt är möjligt bara man har stark viljeglöd. Det är den som har fått mig att komma såhär långt. Jag var så hungrig efter att lyckas. Denna hunger växte mer av allt negativt som jag har fått uppleva. Låter kanske komiskt men denna sorts hunger kommer få er att komma långt. Ta vara på den om ni känner likadant för något specifikt. Hoppas man förstår vad jag försöker säga. Folk som sårade mig har fått mig att bli mer frustrerad och vilja motbevisa dom. Deras ord ekade i mitt huvud när jag var påväg till skolan då jag var som mest omotiverad. Min ilska fick mig att komma såhär långt. Vad det nu är, se till att hitta det som får dig att gå framåt. Det viktigaste är att du tror på dig själv. Låter så basic/klyschigt men det är sååå sant. Kom också ihåg att du kan mer än vad du tror. Ta ut den inre kraften du har och lägg den på att uppnå dina drömmar och mål. Begränsa inte dig själv och våga ta risker.

Winners never quit, and quitters never win.

TACK ALLIHOP ÅTERIGEN, NI ÄR BÄST!!

Jag är inte så aktiv på denna hemsida, men jag brukar kika lite på pluggdagböckerna för att få lite allmän inspiration i livet, och har allra främst läst din ett tag nu. Jag är så otroligt glad för ditt antagningsbesked, och så väldigt imponerad och berörd av all energi och kämpaglöd du har inom dig! Önskar dig all lycka till med dina studier på läkarprogrammet, du kommer verkligen att bli en toppenläkare! Tack för att vi fick vara med och bevittna din otroliga resa, du är en sann stjärna

Detta är det finaste! SÅ glad för din skull! Lycka till på läk nu, kommer gå super <3

Mycket imponerande och inspirerande. Önskar dig all lycka på läkarprogrammet! Arrivederci.