Jag känner verkligen igen mig i din historia.
Min dröm är att läsa till psykolog.
För ett år sedan vågade jag se drömmen, att det är möjligt trots: Jag har haft otillräckliga betyg från gymnasiet och läst upp 300 poäng vid sidan av heltidsjobb. Jag fick 0,3 (!) på senaste högskoleprovet år 2005 = Min uppförsbacke är brant

I flera år har jag skämts. När folk frågat vad jag jobbar med eller vad jag pluggat.
I år kände jag va-fan skitdetsamma. Om det så tar mig tio högskoleprov, 5år+ att ta mig in på programmet. Jag har mer än 35+ år i arbetslivet framför mig.
Visst fan är det tufft ofta, matte har alltid varit starkt ångestframkallande.
Jag brukar tänka på många av de som "lyckats" har inte gjort det utan motgångar. Exempel: https://www.wanderlustworker.com/48-fam ... o-achieve/
Att läsa om "mot-alla-odds"-berättelser/memoarer (tex. Tara Westwoods Educated/Allt jag inte lärt mig) ger mig hopp.
Många är de som lyckats nå sina drömmar med betydligt sämre förutsättningar än mina brukar jag tänka.
Så jag är helt ärlig. Ärliga svar på frågor. Vad har jag att skämmas över?
Hädanefter sträcker jag på mig, för mina vänner för bekanta och okända. Ja, jag kämpar. Jag drömmer om psykologprogrammet. Jag gör det för min skull, för att jag tycker att det är sjukt spännande med psykologi och för att kunna hjälpa människor. Inte för att bevisa något för någon.
Kämpa på! Vem vet, om några år går vi där på programmet år 2 i Metodik-kursen och tackar HP för (det förbenade) statistik-kapitlet
