Fler än 248 000 nöjda studenter
Mer än 19 års erfarenhet
Alla coacher har 2.00
Hur motiverar ni er att fortsätta?
Hur motiverar ni er att fortsätta?
Fick 1.35 nu på provet, hade verkligen hoppats på 1.5. Vill komma in i Östersund eller Umeå men tror gränsen där ligger på 1,4-1.45. Så det känns surt, speciellt då det endast är 5-10 poäng ifrån 1.45-1.5 som var målet och jag konstaterat att jag gjort vissa dumma "slarvel" efter att ha rättat provet som jag vet att jag hade kunnat svarat rätt på. Så hur motiverar ni er framåt ifall ni inte fick det resultat som ni önskat? Har sökt sjuksköterskeprogrammet som nr 2 men min dröm/mål har alltid varit psykologprogrammet så det är blandade känslor ifall jag skulle börja på det programmet och då söka igen nästa år. Känns lite motigt faktiskt, och motivationen till nästa prov är inte på topp, speciellt då jag är 23 år och det känns som alla i min ålder pluggar eller liknande.
Ska tillägga att jag hade 0.85 senast jag fick skriva provet ht-2019 så är medveten om att jag förbättrat mig sedan dess men som alltid hoppas man på bättre.
Ska tillägga att jag hade 0.85 senast jag fick skriva provet ht-2019 så är medveten om att jag förbättrat mig sedan dess men som alltid hoppas man på bättre.
-
Felicia0012
- Före detta VIP-Medlem
- Inlägg: 33
- Blev medlem: fre 20 jul, 2018 14:53
Re: Hur motiverar ni er att fortsätta?
Tredje gången lyckas du garanterat. Gör det en sista gång, ge ej upp, studera flitigt, och du kommer fixa det. En sista gång. Den tredje gången.
Re: Hur motiverar ni er att fortsätta?
Hej!
Kan berätta att jag skrivit provet 7 gånger. Har äntligen kommit upp i det som jag behövt för att komma in på det jag egentligen ville plugga.
Första gången fick jag 0.75, därefter 0.95, 1.15, 1.05, 1.5, 1.5 och nu 1.7.
Jag vet mycket väl hur det känns när man tror att det gick okej men så får man resultatet och det blir absolut inte som man tänkte och måste helt revidera sitt liv efter det. Det är verkligen en riktig smärta att bli så besviken. Dock har jag alltid tagit mig i kragen och kämpat så gott jag kunnat. Jag pluggade en utbildning under ett år nu som jag inte riktigt var nöjd med och tänker hoppa, så min rekommendation är att plugga HP och jobba eller dylikt. Straffa inte dig själv utan belöna istället, fokusera på dina svagheter.
Lycka till! All pepp till dig!
Kan berätta att jag skrivit provet 7 gånger. Har äntligen kommit upp i det som jag behövt för att komma in på det jag egentligen ville plugga.
Första gången fick jag 0.75, därefter 0.95, 1.15, 1.05, 1.5, 1.5 och nu 1.7.
Jag vet mycket väl hur det känns när man tror att det gick okej men så får man resultatet och det blir absolut inte som man tänkte och måste helt revidera sitt liv efter det. Det är verkligen en riktig smärta att bli så besviken. Dock har jag alltid tagit mig i kragen och kämpat så gott jag kunnat. Jag pluggade en utbildning under ett år nu som jag inte riktigt var nöjd med och tänker hoppa, så min rekommendation är att plugga HP och jobba eller dylikt. Straffa inte dig själv utan belöna istället, fokusera på dina svagheter.
Lycka till! All pepp till dig!
Re: Hur motiverar ni er att fortsätta?
Kör på! Som Felicia0012 säger. En sista gång. Den tredje gången. Kör på ordentligt med studierna och analysera enligt felanalysen och sätt på minnet vad det var som gjorde att du fick slarvfel.
-
dennis7171
- Före detta VIP-Medlem
- Inlägg: 25
- Blev medlem: mån 28 dec, 2020 14:24
Re: Hur motiverar ni er att fortsätta?
Tror det är viktigt att inse att man verkligen inte är ensam.
Det där fenomenet med att känna att man ligger bakom i livet är något varje individ känner av varje år. Det är just den anledningen varför vi människor har utvecklat sån teknik och ett sånt enormt samhälle vi har idag. Just på grund av att vi är intelligenta arter, att känna sig besviken är bara ett tecken på intelligens och att du faktiskt vill mer.
Det där fenomenet med att känna att man ligger bakom i livet är något varje individ känner av varje år. Det är just den anledningen varför vi människor har utvecklat sån teknik och ett sånt enormt samhälle vi har idag. Just på grund av att vi är intelligenta arter, att känna sig besviken är bara ett tecken på intelligens och att du faktiskt vill mer.
Re: Hur motiverar ni er att fortsätta?
Väldigt fint av alla här på forumet som vågar dela med sig av sina berättelser, med alla motgångar och framgångar. Tack för all pepp, känns redan bättre! Och stort grattis till er som lyckades och hejarop till er som likt mig fortsätter mot målet! Nej verkligen inte, man är aldrig ensam! Det är bara fortsätta mot målet och hoppas att tredje gången går bättre!
Ja mina funderingar går kring om jag ska börja på sjuksköterskeprogrammet parallellt med Hp- plugg, jobba ( som jag gör nu) eller fokusera helt på Hp-plugget, men det löser sig. Jag har i alla fall en bra grund då jag senaste året har pluggat flitigt så det gäller väll egentligen att bara underhålla den kunskap man har och fortsätta nöta på uppgifter/områden man tycker är svåra. TACK FÖR TIPSEN!
Ja mina funderingar går kring om jag ska börja på sjuksköterskeprogrammet parallellt med Hp- plugg, jobba ( som jag gör nu) eller fokusera helt på Hp-plugget, men det löser sig. Jag har i alla fall en bra grund då jag senaste året har pluggat flitigt så det gäller väll egentligen att bara underhålla den kunskap man har och fortsätta nöta på uppgifter/områden man tycker är svåra. TACK FÖR TIPSEN!
Re: Hur motiverar ni er att fortsätta?
Hej!
Sitter lite i samma båt som dig. Blir 25 i sommar och har nu skrivit HP 4 gånger. 1.0/1,05/1,2 och nu senast 1,45, några få rätt ifrån målet på 1,6. Har studerat på universitetet sen HT 2018, och under tiden kommit underfund med vad jag faktiskt vill läsa. Någonstans är min högst personliga åsikt att man får göra avväganden med vad man är villig att kompromissa med, exempelvis kanske man är villig att kompromissa med universitet, men inte med utbildning. Du är ju så fruktansvärt nära ditt mål, och om du kommer på en bra plan med sysselsättning under sommaren och hösten fram till provet tycker jag definitivt inte att du ska kasta in handduken. Du har ju uppenbarligen förbättrat dig, och mycket under kort tid så att du ska göra den pyttelilla höjningen du har kvar på 125+ dagar känns ju oerhört rimligt.
Det här mer ålder är ju oerhört intressant, hade som värst åldersnoja kring 22, när jag började på universitetet och redan då mötte folk som var flera år yngre än mig, men man inser ganska fort att majoriteten av studenter är ju inte samma ålder som när dom började studera, utan kretsar mellan 22-27. Dessutom finns det ju alltid folk som börjar senare, men dom personerna tenderar att höras mindre än personerna som började vid 25. Sen är jag rätt säker på att både psykologprogrammet och läkarprogrammet har några av dom högsta medelåldrarna, helst på senare terminer.
Kanske lite off-topic men min personliga åsikt är också att stressa ut i arbetslivet är sällan så eftersträvansvärt som högpresterande karriärister målar upp det. Att plugga på universitetet har iallafall jag upplevt som otroligt kul, och att jobba vet jag att jag kommer hinna med ändå. Mitt råd att är låta sjuksköterskeprogrammet vara, och istället jobba någon månad eller läsa någon strökurs på distans eller i Umeå/Östersund istället. Eftersom intagningspoängen är liknande kan du ju lika gärna flytta dit nu och prova på staden och universitetet. Så skulle jag iallafall resonera!
Lycka till på nästa provet och hoppas allt löser sig bra för dig!
Sitter lite i samma båt som dig. Blir 25 i sommar och har nu skrivit HP 4 gånger. 1.0/1,05/1,2 och nu senast 1,45, några få rätt ifrån målet på 1,6. Har studerat på universitetet sen HT 2018, och under tiden kommit underfund med vad jag faktiskt vill läsa. Någonstans är min högst personliga åsikt att man får göra avväganden med vad man är villig att kompromissa med, exempelvis kanske man är villig att kompromissa med universitet, men inte med utbildning. Du är ju så fruktansvärt nära ditt mål, och om du kommer på en bra plan med sysselsättning under sommaren och hösten fram till provet tycker jag definitivt inte att du ska kasta in handduken. Du har ju uppenbarligen förbättrat dig, och mycket under kort tid så att du ska göra den pyttelilla höjningen du har kvar på 125+ dagar känns ju oerhört rimligt.
Det här mer ålder är ju oerhört intressant, hade som värst åldersnoja kring 22, när jag började på universitetet och redan då mötte folk som var flera år yngre än mig, men man inser ganska fort att majoriteten av studenter är ju inte samma ålder som när dom började studera, utan kretsar mellan 22-27. Dessutom finns det ju alltid folk som börjar senare, men dom personerna tenderar att höras mindre än personerna som började vid 25. Sen är jag rätt säker på att både psykologprogrammet och läkarprogrammet har några av dom högsta medelåldrarna, helst på senare terminer.
Kanske lite off-topic men min personliga åsikt är också att stressa ut i arbetslivet är sällan så eftersträvansvärt som högpresterande karriärister målar upp det. Att plugga på universitetet har iallafall jag upplevt som otroligt kul, och att jobba vet jag att jag kommer hinna med ändå. Mitt råd att är låta sjuksköterskeprogrammet vara, och istället jobba någon månad eller läsa någon strökurs på distans eller i Umeå/Östersund istället. Eftersom intagningspoängen är liknande kan du ju lika gärna flytta dit nu och prova på staden och universitetet. Så skulle jag iallafall resonera!
Lycka till på nästa provet och hoppas allt löser sig bra för dig!
Re: Hur motiverar ni er att fortsätta?
Tack för dina tankar kring detta, all tips hjälper känner jag nu. Vilket universitet det blir spelar ingen som helst roll, men har alltid tänkt att det skulle bli uppåt landet och då blev valet rätt enkelt. Som tur är är antagningsgränsen till psykologprogrammet det lägsta i Umeå/Östersund så på så sätt känner jag ingen stress.nilsnils skrev: ↑tor 17 jun, 2021 17:43 Hej!
Sitter lite i samma båt som dig. Blir 25 i sommar och har nu skrivit HP 4 gånger. 1.0/1,05/1,2 och nu senast 1,45, några få rätt ifrån målet på 1,6. Har studerat på universitetet sen HT 2018, och under tiden kommit underfund med vad jag faktiskt vill läsa. Någonstans är min högst personliga åsikt att man får göra avväganden med vad man är villig att kompromissa med, exempelvis kanske man är villig att kompromissa med universitet, men inte med utbildning. Du är ju så fruktansvärt nära ditt mål, och om du kommer på en bra plan med sysselsättning under sommaren och hösten fram till provet tycker jag definitivt inte att du ska kasta in handduken. Du har ju uppenbarligen förbättrat dig, och mycket under kort tid så att du ska göra den pyttelilla höjningen du har kvar på 125+ dagar känns ju oerhört rimligt.
Det här mer ålder är ju oerhört intressant, hade som värst åldersnoja kring 22, när jag började på universitetet och redan då mötte folk som var flera år yngre än mig, men man inser ganska fort att majoriteten av studenter är ju inte samma ålder som när dom började studera, utan kretsar mellan 22-27. Dessutom finns det ju alltid folk som börjar senare, men dom personerna tenderar att höras mindre än personerna som började vid 25. Sen är jag rätt säker på att både psykologprogrammet och läkarprogrammet har några av dom högsta medelåldrarna, helst på senare terminer.
Kanske lite off-topic men min personliga åsikt är också att stressa ut i arbetslivet är sällan så eftersträvansvärt som högpresterande karriärister målar upp det. Att plugga på universitetet har iallafall jag upplevt som otroligt kul, och att jobba vet jag att jag kommer hinna med ändå. Mitt råd att är låta sjuksköterskeprogrammet vara, och istället jobba någon månad eller läsa någon strökurs på distans eller i Umeå/Östersund istället. Eftersom intagningspoängen är liknande kan du ju lika gärna flytta dit nu och prova på staden och universitetet. Så skulle jag iallafall resonera!
Lycka till på nästa provet och hoppas allt löser sig bra för dig!
Däremot kluven som sagt hur jag ska göra till höst, tror verkligen sjuksköterskeprogrammet och kurserna som erbjuds är intressanta. Så kanske går ett år på det samtidigt som jag pluggar till Hp bara för känna på staden som du beskriver. Om jag inte haft målet att bli psykolog hade valet naturligt gått till sjuksköterskeprogrammet då det är i det området jag vill jobba inom i framtiden. Men surt då man har ett mål, och är en extremt målmedveten person så sållar hade jag hellre kommit in på psykologprogrammet. Jag har sen innan jobbat och pluggat annat parallellt med hp inför detta prov det senaste året så jag vet att jag kan plugga inför hp samtidigt som jag gör annat, men eftersom det inte är så lång tid till nästa prov efter sommaren kanske det är smartas att fokusera helt på Hp. Men det återstår att se vad jag gör, men tack för hjälpen och tankarna kring detta!!!
Ja åldersnojan är ju verkligen påtaglig, men det kommer ju inte spela någon roll när man är äldre när man kom in. Det är ingen som bryr sig, bara en själv egentligen!
Tack för tips!!!
Re: Hur motiverar ni er att fortsätta?
Precis som nilsnils skriver, så är medleåldern antagligen högre på läkarprogrammet samt psykologprogrammet. Jag har två kompisar som plugar på läkarprogrammet, och säger att det är väldigt spridda åldrar. Enligt min erfarenhet klarar dock personer med lite mer livserfarenhet studierna bättre (pluggade ett år på KTH).
Jag började när jag var 22, är 23 nu. hade också som mest åldersnoja kring när jag var 22 också, det var liksom lite pinsamt att säga att man var 22 när många andra var 19. Däremot så var det faktist många som var äldre än mig också, och man glömmer helt bort detta efter någon vecka och det blir som att alla är lika gamla (undantag om någon kanske är 40).
Hur som helst - du verkar vara väldigt driven och målmedveten, samma med mig. Det har tagit mig långt i livet, utifrån vad mina egna analyser. Jag har aldrig givit upp, utan alltid fortsatt, och jag har lyckats med det mesta i slutändan. Jag har någonstans accepterat att det inte är likadant för alla när det kommer till hur lätt man tar sig till högskolan eller andra platser i livet. Alla har olika förutsättningar och man får göra det bästa av det som man har. Jag har också jobbat mycket med att sluta jämföra med alla andra - för det är ju det man får åldersnoja över. Att vara bekväm med sig själv och acceptera att man kämpat så gott man kunnat räcker för mig.
Om det är psykolog du vill bli så fortsätt jobba mot det målet. Du är så extremt nära nu, från 1.35 till 1.5 är en baggis. Vill du ha lite pluggtips och veta hur jag ökade från 1.05 till 1.5 så kan du maila till wsbadlunam@gmail.com
Jag började när jag var 22, är 23 nu. hade också som mest åldersnoja kring när jag var 22 också, det var liksom lite pinsamt att säga att man var 22 när många andra var 19. Däremot så var det faktist många som var äldre än mig också, och man glömmer helt bort detta efter någon vecka och det blir som att alla är lika gamla (undantag om någon kanske är 40).
Hur som helst - du verkar vara väldigt driven och målmedveten, samma med mig. Det har tagit mig långt i livet, utifrån vad mina egna analyser. Jag har aldrig givit upp, utan alltid fortsatt, och jag har lyckats med det mesta i slutändan. Jag har någonstans accepterat att det inte är likadant för alla när det kommer till hur lätt man tar sig till högskolan eller andra platser i livet. Alla har olika förutsättningar och man får göra det bästa av det som man har. Jag har också jobbat mycket med att sluta jämföra med alla andra - för det är ju det man får åldersnoja över. Att vara bekväm med sig själv och acceptera att man kämpat så gott man kunnat räcker för mig.
Om det är psykolog du vill bli så fortsätt jobba mot det målet. Du är så extremt nära nu, från 1.35 till 1.5 är en baggis. Vill du ha lite pluggtips och veta hur jag ökade från 1.05 till 1.5 så kan du maila till wsbadlunam@gmail.com
Re: Hur motiverar ni er att fortsätta?
Absolut jag mailar gärna, mottager all hjälp och tips jag kan få! Ja precis psykologprogrammet är det jag alltid velat så jag tänker absolut inte ge upp det målet. Jag skulle aldrig ge upp heller bara för att det är lite motigt, men så klart blir man besviken. Men hade ändå tänkt att plugga i Umeå/ Östersund och då har väll tankarna gått till sjuksköterskeprogrammet ifall jag inte kom in. Så vet inte hur smart det är att börja på det programet samtidigt som jag pluggar till Hp, men det är samtidigt det jag gjort fram tills nu pluggat annat och jobbat parallellt. Just nu är jag på jobbet 9,5 timma på vardagar och 7,5 timma på helger då jag jobbar varannan helg och vardagar. Och detta har jag gjort senaste året, samt att jag pluggade 30 hp förra våren, undandag förra sommaren då jag var helt ledig från jobbet men pluggade då till Hp. Så jag är väll lite stressad över att studierna på sjuksköterskeprogrammet eventuellt tar för mycket tid från Hp, men jag vet inte. Jag har lyckats lösa det hittills så borde kunna lösa det nu med. Har ju hela sommaren kvar att plugga!Magicp skrev: ↑tor 17 jun, 2021 18:48 Precis som nilsnils skriver, så är medleåldern antagligen högre på läkarprogrammet samt psykologprogrammet. Jag har två kompisar som plugar på läkarprogrammet, och säger att det är väldigt spridda åldrar. Enligt min erfarenhet klarar dock personer med lite mer livserfarenhet studierna bättre (pluggade ett år på KTH).
Jag började när jag var 22, är 23 nu. hade också som mest åldersnoja kring när jag var 22 också, det var liksom lite pinsamt att säga att man var 22 när många andra var 19. Däremot så var det faktist många som var äldre än mig också, och man glömmer helt bort detta efter någon vecka och det blir som att alla är lika gamla (undantag om någon kanske är 40).
Hur som helst - du verkar vara väldigt driven och målmedveten, samma med mig. Det har tagit mig långt i livet, utifrån vad mina egna analyser. Jag har aldrig givit upp, utan alltid fortsatt, och jag har lyckats med det mesta i slutändan. Jag har någonstans accepterat att det inte är likadant för alla när det kommer till hur lätt man tar sig till högskolan eller andra platser i livet. Alla har olika förutsättningar och man får göra det bästa av det som man har. Jag har också jobbat mycket med att sluta jämföra med alla andra - för det är ju det man får åldersnoja över. Att vara bekväm med sig själv och acceptera att man kämpat så gott man kunnat räcker för mig.
Om det är psykolog du vill bli så fortsätt jobba mot det målet. Du är så extremt nära nu, från 1.35 till 1.5 är en baggis. Vill du ha lite pluggtips och veta hur jag ökade från 1.05 till 1.5 så kan du maila till wsbadlunam@gmail.com
Ja åldersnojan får man lägg på hyllan helt enkelt! Ingen som kommer bry sig om 100 år ändå!
Men tack för tipsen, uppskattas verkligen!
Re: Hur motiverar ni er att fortsätta?
Hej!
Blev så berörd av att läsa ditt inlägg med tanke på hur extremt väl jag känner igen mig. Har också sökt i Umeå och Östersund och sedan sjuksköterska. Landade på 1,45 med ynka ett poäng ifrån 1,5 (trodde jag skulle få högre). Har under den här veckan ifrågasatt allt och känt mig otroligt låg fastän jag egentligen är riktigt nära. Vill bara säga att du är inte ensam i dina känslor. Stort lycka till med plugget i sommar! Tror på dig!
Blev så berörd av att läsa ditt inlägg med tanke på hur extremt väl jag känner igen mig. Har också sökt i Umeå och Östersund och sedan sjuksköterska. Landade på 1,45 med ynka ett poäng ifrån 1,5 (trodde jag skulle få högre). Har under den här veckan ifrågasatt allt och känt mig otroligt låg fastän jag egentligen är riktigt nära. Vill bara säga att du är inte ensam i dina känslor. Stort lycka till med plugget i sommar! Tror på dig!
Re: Hur motiverar ni er att fortsätta?
Ja samma här känns som man vill ge upp faktiskt, med det är bara ta sig i kragen (som någon nämnde ovan) och försöka igen. Man ska aldrig ge upp man är ju ung fortfarande så man behöver egentligen inte stressa! Bara kämpa på!! Inte långt till målet. Lycka till till dig också! Detsamma!Erika_m99 skrev: ↑lör 19 jun, 2021 12:04 Hej!
Blev så berörd av att läsa ditt inlägg med tanke på hur extremt väl jag känner igen mig. Har också sökt i Umeå och Östersund och sedan sjuksköterska. Landade på 1,45 med ynka ett poäng ifrån 1,5 (trodde jag skulle få högre). Har under den här veckan ifrågasatt allt och känt mig otroligt låg fastän jag egentligen är riktigt nära. Vill bara säga att du är inte ensam i dina känslor. Stort lycka till med plugget i sommar! Tror på dig!
Re: Hur motiverar ni er att fortsätta?
Vad tror ni om chanserna att komma in i Örebro med 1,45? Skrev det nu och är så tacksam egentligen samtidigt som jag också var 2 poäng från 1,5 
men känns ändå som man har en chans eller? Låg på 1,45 nu senast..
men känns ändå som man har en chans eller? Låg på 1,45 nu senast..