Varför vill ni bli psykologer?

För dig som är eller är på väg att bli psykologistuderande
Skriv svar
zelmalundestrom
VIP-Medlem
VIP-Medlem
Inlägg: 44
Blev medlem: tis 14 jan, 2020 22:15

Varför vill ni bli psykologer?

Inlägg av zelmalundestrom »

Såg att det fanns en träd i läkarhörnan som ställde frågan "varför vill ni bli läkare" så jag tycker att vi kör en likadan här. Varför vill du bli psykolog?

jh89
VIP-Medlem
VIP-Medlem
Inlägg: 24
Blev medlem: mån 18 mar, 2019 9:47

Re: Varför vill ni bli psykologer?

Inlägg av jh89 »

Jag har alltid varit intresserad av existentiella frågor, psykisk ohälsa, och hur hjärnan fungerar. Jag tycker det känns meningsfullt att hjälpa andra människor att få en bättre tillvaro (att utan vidare mänsklig interaktion endast stirra in i excel-tabeller i kontorslandskap hela dagarna gör mig deprimerad). Jag har ett stort intresse för vetenskaplig metod och teori, och skulle gärna forska inom psykologi en dag. Med risk för att låta självgod vill jag tro att jag även besitter rätt egenskaper för att bli en bra psykolog (empati, lyhördhet osv). Jag har har i 6 år (efter en examen inom humaniora) haft relativt osäkra anställningar inom förlags- och kulturbranschen, och är därmed lockad av tryggheten i ett legitimationsyrke. Jag har alltid varit något av en ”sökare”, så att helt byta karriär vid 30 års ålder känns helt naturligt (och kanske livsnödvändigt) för mig. Jag tror också att det är ett bra yrke att åldras i. Det var några av mina skäl!

Användarvisningsbild
Birk
VIP-Medlem
VIP-Medlem
Inlägg: 9
Blev medlem: mån 24 sep, 2018 10:14

Re: Varför vill ni bli psykologer?

Inlägg av Birk »

Har alltid haft ett intresse för psykologi och sociologi. Tycker om att analysera och försöka förstå vilka faktorer som ligger bakom mänskligt beteende och känslor. Jag tycker precis som jh89 att ett jobb utan människor hade varit tråkigt. Dessutom håller jag även med om att det verkar vara ett bra yrke att åldras i. Jag tror att det är en väldigt givande utbildning. Det är något man kan använda på många områden och jag hoppas på en bättre självinsikt.

Det känns tryggt eftersom det trots att det säkert kan vara psykiskt utmattande att jobba behandlande inte är samma etiska stress som i den övriga sjukvården. Jag arbetar nu på ett äldreboende och känner ofta en etisk stress över hur de äldre behandlas och hur man t.ex. ser på äldre med psykisk ohälsa. Det känns som att det mer eller mindre är något man får acceptera med åldern (och demenssjukdomen) och att det finns inte så mycket att göra åt. Jag tror inte att man är lika begränsad som psykolog. Trots att det naturligtvis finns begränsade resurser och ramar för behandlingen så handlar det ju mycket om att lyssna på och se personerna man möter. Dessutom är det inte lika riskfyllt när det gäller fysiska arbetsskador som andra vårdyrken t.ex. sjuksköterska, fysioterapeut osv.

Arbetsvillkoren känns också bra, ofta är det ju kontorstimmar vilket underlättar om man i framtiden kommer bilda familj. Att jobba kvällar och nätter fungerar för mig en kortare tid men är inte hållbart i längden. Jag tänker att man dels hade kunnat jobba efter pensionsåldern och även kanske volontärarbeta efter pensionen. Vet att det blir väldigt jobbigt för vissa att gå i pension och lämna arbetslivet bakom sig men psykologyrket känns det som att man kan fortsätta med trots hög ålder.

Allra helst hade jag velat jobba behandlande med vuxna individer, gärna med psykoterapi men man vet aldrig vad som händer. Speciellt inom psykologin eftersom det finns så många olika sorters terapi och det ständigt utvecklas och tillkommer nya. Kanske hade man börjat jobba med familjeterapi eller på organisationsnivå.
"Den mätta dagen, den är aldrig störst.
Den bästa dagen är en dag av törst."
- Karin Boye (ur dikten I rörelse)

Skriv svar