Jag har bara sökt tandläkare till vårterminen i GBG och Umeå och tror att jag har goda chanser att komma in med mitt 1,8 på Högskoleprovet. Hade inte betygen och slet som en tok för att skriva tillräckligt bra, vilket jag förmodligen gjorde, med en råpoäng dessutom.

Nu frågar jag mig dock vad som fick mig att vilja bli tandläkare från första början. Jag har haft den "drömmen" sen början av det här året, då jag gick trean på NV-Natur på gymnasiet (därav grundläggande behörighet). Det var när jag hade tid för en undersökning på Folktandvården som jag började fundera på hur det var att vara tandläkare. Jag fick för mig att det skulle vara rätt "soft", bara laga lite hål, vilket jag då såg som positivt.

Min bästa kompis har säkert påverkat mig en hel del. Han är schysst och vi har alltid kul när vi umgås. Men så fort jag säger att jag tvekar på om jag vill bli tandläkare så ska han alltid övertala mig om att jag borde bli det. "Jag tror du gör ett jättebra val, bara du blir tandläkare.". "Om jag hade dina betyg och din matematiska intelligens skulle jag lätt bli tandläkare.". Och såna där kommentarer får man höra från honom hundratals gånger om. Jag vet att hans egen dröm är att bli tandläkare. Han har dock gått Samhällsvetenskapligt program och har således inte grundläggande behörighet, och anser sig inte kunna klara av "alla jobbiga naturämnen" som krävs även om jag tror att han skulle göra det. Så han tänker bli tandhygienist istället. Jag vet att han skulle tycka det var kul och finna glädje i att "fixa någons tänder", vare sig det är genom en fyllning eller att som ortodontist rätta till någons gluggar. Jag känner att jag inte skulle finna någon särskild glädje i att faktiskt utföra de där sakerna. Jag börjar bli rädd för att han på nåt sätt försöker leva sin dröm genom mig, om "inte han kan" bli tandläkare så är det i alla fall en tröst om jag blir det.

Min egentliga "dröm" är att resa. Men för mina speciella resmål kommer det behövas mycket pengar. Jag vill t.ex. chartra flygplan till ställen som det annars inte skulle gå att resa till (t.ex. olika platser på Ellesmere Island, arktiska Kanada) och det blir inte billigt, jag har varit i kontakt med ett flygbolag som skulle kunna göra det. Men det är likt förbaskat min dröm och jag vill till varje pris genomföra det. Jag kände väl att tandläkarutbildningen "var ett säkert kort" till att tjäna 60-70k i månaden i England under något år, och tjäna ihop de där några hundra tusen som skulle krävas för mitt resande.

Mina största intressen är väl egentligen geografi och språk. Jag kan i princip inte komma på något man kan bli inom geografi förutom geografilärare (säg gärna något om ni vet). Vad gäller språk så kan jag komma på språklärare, tolk och översättare. Men även om jag är intresserad för språk och geografi är det ju ingen garanti för att jag gillar de nyss nämnda yrkena i sig. Som lärare är det ju ofrånkomligt att handskas med elever, och det sa jag aldrig att jag gillade, till exempel. Omvänt kanske tandläkaryrket ändå kan visa sig vara kul, på något sätt. Men just nu känner jag att min enda anledning till att vilja bli tandläkare är pengarna att sen kunna resa för, och ett välavlönat yrke när jag kommer tillbaks till Sverige efter ett antal års resande.

Jag tror jag vill ha ett yrke som där hjärnan får arbeta mycket. Tror ni att tandläkare är/(kan vara) ett sånt yrke? Kanske inte så mycket genom att bara stå och borra hål, men som specialist lär det väl vara mer avancerat och teoretiskt i alla fall? Men jag vill inte bara gå och "hoppas" på att det ska bli bra.

Ni andra på det här forumet som vill/har velat bli tandläkare, som E_Ced och Vik_Elm, varför har ni det? Nu lämnar jag den här osammanhängande tråden så länge och väntar aktivt på svar. Det är jobbigt att inte veta vad man vill

Jag får nog erkänna att mina motiv inte direkt var särskilt ädla. Var likt dig mest ute efter att få ett välavlönat jobb med stora möjligheter att jobba utomlands. Jag har väldigt svårt att uttala mig om vad du borde eller inte borde göra men jag delar i viss mån ditt problem. Saker som intresserar mig ligger egentligen mer i det samhällsvetenskapliga fältet än det naturvetenskapliga. Den typen av utbildningar är dock inte mycket att ha om man vill ha hög lön och stora chanser att lämna det här landet så jag har valt att gå till stor del på vad ett yrke kan tänkas ge mig i ekonomiskt utbyte. Sedan måste det givetvis vara lite roligt med.

Jag tror egentligen inte att tandläkare är fel. Bara du kommer utanför Sverige till friare länder är lönerna precis som du påpekar mycket bättre. Man får trots allt se till helheten och där erbjuder ju tandläkare onekligen stora möjligheter till ett rikt liv på din fritid och jobbet som sådant är nog helt okej med många tacksamma patienter.

Jobb som går ut på att resa blir nog svårt att hitta. Det rekryteras ju trots allt inte så många programledare till reseprogram och liknande. Annars vet jag att yrkesgrupper som geologer sysslar med en hel del forskning på ödsliga ställen men det kanske inte var nåt sånt du tänkt dig direkt.

Troligtvis blir det bra vad du än väljer i slutändan. Majoriteten vet trots allt inte vad de vill från tre års ålder så yrkesval är nog oftast slumpartat. Känner du att du brinner extremt mycket för något även om det är svårt att uppnå bör du kanske satsa på det ändå men det är inget jag hade gjort. Jag är en cyniker och kommer därför ta det säkra före det osäkra.

Jag sökte TAPIL på KI i våras, mest på skoj för att öva inför PIL (intervjuintagning till tandläkar- resp. läkarprogrammet) och kom långt, vilket fick mig att börja tänka att jag kanske ska bli tandläkare ändå och inte läkare som jag egentligen ville, det var ju "omöjligt" att komma in på.

Det som lockar med tandläkare för mig är att det är inom "rätt" område, dvs naturvetenskap/medicin, bra lön och mycket god arbetsmarknad, en "vinstlott" precis som du tänker. Dessutom är det stora möjligheter att starta eget, inte massa nattjobb, och jag skulle få använda min kreativa sida.

Nu kom jag inte in, vilket jag idag är väldigt glad för. Jag skrev nu 1,8 på högskoleprovet vilket gör att jag enkelt kommer in på tandläkare på KI i höst, men det ger mig även en chans att komma in på läkarprogrammet i Uppsala, och det känns helt rätt, till skillnad från tandläkare, nu när jag har möjlighet att välja till en viss del. Jag tror att jag hade ångrat mig om jag hoppade på nåt som jag inte _verkligen_ ville göra, åtminsone innan jag hade försökt tillräckligt.

Jag tror att du visst kan trivas med att bli tandläkare om ditt mål bara är att tjäna massa pengar utomlands för att kunna resa, och sen ha ett säkert jobb när du kommer tillbaka. Men sen då? Vad gör du resten av de kanske 30 år du har kvar innan pension? Kommer du trivas då? Eller ska du skola om dig då när ditt mål är uppnått? Kanske gör en bra tandläkarlön att du kan utveckla ditt intresse för något (resa?) mer och att det därför är värt det? Den frågan kan bara du svara på, och jag vet, det är SVÅRT!

Inga kommentarer. Jag vill inte att du norpar min plats i umeå .

Nämen, jag har velat bli tandläkare i snart 2 år. Blev intresserad när jag läste att marknaden behöver fler tandläkare, och jag visste att det inte alls är lika svårt att komma in på som läkare (det året var lägsta intagningspoäng i umeå 18,4, och det skulle jag ha klarat )

Jag skulle tycka att det vore väldigt intressant att bli forskare (säkert mer än tandläkare eftersom att det är mer stimulerande). Jag läste biologi breddning på gymnasiet och tyckte det var vansinnigt kul att låna ett mynt av min dåvarande flickvän, ta lite prover, och odla bakterier på en platta (jag kunde tillochmed mata dom lite då och då med "agar" ).
Tyvärr finns det inte mycket pengar att hämta där. Har läst lite på biomedicin programmet. "vad finns det för framtidsutsikter?" "i nuläget utbildas fler biologer än det finns arbetstillfällen"

Men: jag har alltid varit intresserad av att göra något på jobbet, typ, pilla med något. jag har massa elektriska grejer som jag försökt laga (men om dom blir klara vill jag inte svara på )
Sen har jag målat en del tennsoldater och warhammer när jag var mindre, så småpillet och noggrannheten har jag.

På tandläkarmottagningen jag gått till har tandläkarna alltid haft det stressigt och inte alls brytt sig särskilt mycket om patienterna, därför ska jag bli mycket bättre än dom.

Sen har även jag dyra drömmar, som inte kan finansieras av en forskare. Dels kunna resa på solsemester varje vinter + att jag vill ha: en Suv, en sportbil, ett stort garage så att jag kan mecka, + ett snyggt hus. säkert 1000 grejer till, men ni skulle nog sluta läsa då.

Edit: känner du att du inte är helt säker har du ändå ett tag kvar att fundera. Tänk på att om du kanske tröttnar efter någon månad in på utbildningen och hoppar av har du kanske tagit en mer motiverad persons plats