2.0... Det är bara att göra
Postat: tor 04 feb, 2021 23:29
Hej kära dagbok... och villiga läsare.
Jag är från och med igår en 21 åring här på jorden som bara är less på min tillvaro. Jag har ett okej jobb. Jobbar heltid, 12,5 timmars pass. Ibland jobbar jag dag, ibland jobbar jag natt. Det är påfrestande för kroppen att ofta vara i jetlag, dessutom känner jag att jag inte utvecklas där. Vill känna mig smart, lösa jobbiga problem och för att göra detta så måste jag ta mig samman och bara bita ihop och klara HP.
Grejen är att jag precis som många andra bara orkar inte, har "gett upp".
Men sååå trött jag är på mig själv att jag inte ser den potential jag har för ett roligare liv. Jag vet att det bara är att göra men i stunder så låter jag mig själv prokratinera och låta tiden ticka ner, och tänka vid slutet av dan, "det är en ny dag imorgon", men ändå inte tro på mig själv att morgondagen kommer bli bättre.
Jag har nästan alltid varit skoltrött, och har alltså inte lärt mig att bli ihärdig. Det är lättare att ligga i sängen och glömma bort ångesten ett tag genom serietittande. Men nu måste jag likt du som är som mig... lat, ja.. lat. Bara sluta upp med det! Vi kan bättre, vi måste bara tro på oss själva.
Vi som läser alla dessa blogginlägg om hur bra det går för vissa och hur mycket dem höjt sig och vad dem ska bli. Vi kan också bli såna. "Det är bara att göra."
Något man ska komma ihåg är att vi är så många som går igenom det här tillsammans. DU är inte den enda här som klagar, och tycker att livet är piss ibland. Dem som lyckas och känner sig nöjda, dem gör det för att dem bara tar tag i grejerna. Ja, vissa har det tuffare än andra, life happens och vi borde inte heller jämföra oss så mycket som man gör ibland (jag vet att det är något jag måste sluta upp med).
Men vi kan bli inspirerade.
Jag ska nu testa och se om det hjälper att skriva ett inlägg då och då. Jag vet inte hur min framtid ser ut, men jag kan ana hur jag kommer känna om jag ytligare en en gång igen ger upp på mig själv.
Jag vet inte om det är svårare att plugga HP för att jag inte vet vad jag vill läsa i framtiden, att jag inte har dem stora målen som jurist och läkare. Men jag får börja smått, Jag vet att jag vill läsa teknisktbasår eller naturvetenskapligtbasår till hösten. Bra.
Jag vet också att jag vill ha möjligheten att kunna läsa vad och var jag vill efter det. Att om nånting dyker upp så vill jag inte känna mig begränsad av mina sämre betyg. Jag vill inte känna att jag ångrar mig och blir besviken på mig i framtiden. Jag vill inte lyssna på dem som säger att jag inte behöver läsa på ett topprogram, att jag kan hitta andra roliga jobb. Jo visst, det kan jag, det är inte det det handlar om, det är det faktum att jag inte kan det nu. att jag INTE har den möjligheten att läsa läkare, jurist, veterinär eller vad det nu är på grund av mina betyg. Det handlar om att jag vill skapa möjligheter för mig själv och få bort alla hinder som jag själv har ställt framför mig.
Det var en gång två vänner som ville lära sig piano. Den ene sade att det verkade svårt och att det nog är försent ändå. Den andre sade; "nämen det är bara att göra." Tio år gick, den ena vännen som hade låtit tiden gå och inte gjort någonting åt sin dröm frågade den andra hur det gick för honom. Hans vän hade nu blivit en duktig pianist och sade, "att det var jobbigt ibland, men det bara var till att kämpa. Dessa tio år skulle ju ändå gå förbi, så då kunde jag lika gärna bara göra det, och nu har jag gjort det och kan kalla mig pianist."
Ha detta mindset.
Tiden går...
Just nu!
Så plugga. Det kommer vara jobbigt
och det kommer vara värt det!
Dra inte ut på det mer, tiden går just nu. Gör varje sekund värt och bli en "pianist".
Det är inte försent, och DU kan klara det du med, om du bara vill. Allting handlar om viljestyrka.
Så 2.0... är det bara att göra?
Jag är från och med igår en 21 åring här på jorden som bara är less på min tillvaro. Jag har ett okej jobb. Jobbar heltid, 12,5 timmars pass. Ibland jobbar jag dag, ibland jobbar jag natt. Det är påfrestande för kroppen att ofta vara i jetlag, dessutom känner jag att jag inte utvecklas där. Vill känna mig smart, lösa jobbiga problem och för att göra detta så måste jag ta mig samman och bara bita ihop och klara HP.
Grejen är att jag precis som många andra bara orkar inte, har "gett upp".
Men sååå trött jag är på mig själv att jag inte ser den potential jag har för ett roligare liv. Jag vet att det bara är att göra men i stunder så låter jag mig själv prokratinera och låta tiden ticka ner, och tänka vid slutet av dan, "det är en ny dag imorgon", men ändå inte tro på mig själv att morgondagen kommer bli bättre.
Jag har nästan alltid varit skoltrött, och har alltså inte lärt mig att bli ihärdig. Det är lättare att ligga i sängen och glömma bort ångesten ett tag genom serietittande. Men nu måste jag likt du som är som mig... lat, ja.. lat. Bara sluta upp med det! Vi kan bättre, vi måste bara tro på oss själva.
Vi som läser alla dessa blogginlägg om hur bra det går för vissa och hur mycket dem höjt sig och vad dem ska bli. Vi kan också bli såna. "Det är bara att göra."
Något man ska komma ihåg är att vi är så många som går igenom det här tillsammans. DU är inte den enda här som klagar, och tycker att livet är piss ibland. Dem som lyckas och känner sig nöjda, dem gör det för att dem bara tar tag i grejerna. Ja, vissa har det tuffare än andra, life happens och vi borde inte heller jämföra oss så mycket som man gör ibland (jag vet att det är något jag måste sluta upp med).
Men vi kan bli inspirerade.
Jag ska nu testa och se om det hjälper att skriva ett inlägg då och då. Jag vet inte hur min framtid ser ut, men jag kan ana hur jag kommer känna om jag ytligare en en gång igen ger upp på mig själv.
Jag vet inte om det är svårare att plugga HP för att jag inte vet vad jag vill läsa i framtiden, att jag inte har dem stora målen som jurist och läkare. Men jag får börja smått, Jag vet att jag vill läsa teknisktbasår eller naturvetenskapligtbasår till hösten. Bra.
Jag vet också att jag vill ha möjligheten att kunna läsa vad och var jag vill efter det. Att om nånting dyker upp så vill jag inte känna mig begränsad av mina sämre betyg. Jag vill inte känna att jag ångrar mig och blir besviken på mig i framtiden. Jag vill inte lyssna på dem som säger att jag inte behöver läsa på ett topprogram, att jag kan hitta andra roliga jobb. Jo visst, det kan jag, det är inte det det handlar om, det är det faktum att jag inte kan det nu. att jag INTE har den möjligheten att läsa läkare, jurist, veterinär eller vad det nu är på grund av mina betyg. Det handlar om att jag vill skapa möjligheter för mig själv och få bort alla hinder som jag själv har ställt framför mig.
Det var en gång två vänner som ville lära sig piano. Den ene sade att det verkade svårt och att det nog är försent ändå. Den andre sade; "nämen det är bara att göra." Tio år gick, den ena vännen som hade låtit tiden gå och inte gjort någonting åt sin dröm frågade den andra hur det gick för honom. Hans vän hade nu blivit en duktig pianist och sade, "att det var jobbigt ibland, men det bara var till att kämpa. Dessa tio år skulle ju ändå gå förbi, så då kunde jag lika gärna bara göra det, och nu har jag gjort det och kan kalla mig pianist."
Ha detta mindset.
Tiden går...
Just nu!
Så plugga. Det kommer vara jobbigt
och det kommer vara värt det!
Dra inte ut på det mer, tiden går just nu. Gör varje sekund värt och bli en "pianist".
Det är inte försent, och DU kan klara det du med, om du bara vill. Allting handlar om viljestyrka.
Så 2.0... är det bara att göra?