Hej!

Jag är 35+ och valde annan yrkesbana i livet av olika anledningar men att vilja bli läkare har alltid funnits kvar. Först funderade jag om det hade med ”titeln” eller rollen att göra tex ”varför kan du inte bli sjuksköterska” det verkar minst lika stimulerande, kul och i samma linje (medicin, kroppen etc) fastän det är stor skillnad på läkare och sjuksköterska i praktik, utbildning osv. Inget illa menat mot någon eller att nedvärdera andra yrken.

Men hur jag än vrider och vänder hamnar jag alltid hos läkare varje gång, det skapar ångest då mina snitt var låga från gymnasiet och jag inte ville (först) läsa upp behörighet sen också satsa mycket tid och energi på HP. Sen är det åldern.. jag närmar mig ”de äldre” studenterna (35+) och något säger mig att jag är mogen nu (var inte det tidigare) samtidigt som det är stort att ge sig in på det. Ingen har sagt något taskigt eller så men såklart det är udda att göra den resan med familj och som ”äldre” osv.

Funderar också hur det skulle vara att komma in på Läkarlinjen 40+ (beroende på när jag kommer in). Jag har läst/hört mycket positivt men också en del negativt.

Rent arbetsrelaterat känner jag att det är positivt, jag kan inte jobba med något jag inte gillar/vill i 30 år till. Jag respekterar att många har det så och alla kan inte välja pga. Olika anledningar. Men jag är inte en sån person och skulle inte orka. Sen vill jag kunna jobba så länge jag orkar, om jag är 75 eller 83, förhoppningsvis finns hälsan och lusten. Mina barn är också tonåringar så ser många fördelar med det inom arbetslivet, småbarnslivet är en supermysig period i livet och lycko alla småbarnsföräldrar, men jag är klar med den perioden vilket känns skönt för mig

Märker också att åldersnoja finns bland alla åldrar här på HP, förstår och respekterar det. Men jag var tex inte mogen att läsa till läkare när jag var 23 eller 30… och jag tyckte läsa behörighet och 5,5 års studier då var oumbärligt medan jag idag tänker att det vore kul att få läsa på högskolan igen. Speciellt inom medicin och till mitt drömyrke! <3

När jag skriver om detta så ser jag att det är huvudet och tankarna som är negativa och att det inte spelar någon roll hur gammal jag är. Men dem tankar släpper inte, utan kommer ganska ofta. Det är åldersnoja, ångest och tankar som bara tycker en massa negativt om min plan. Hjärnan vill sänka mig redan innan jag försökt.


Till er som har åldersnoja oavsett ålder, vad är era negativa tankar om drömmen att läsa till läkare i ”den” åldern? Och vad är era positiva och bra tankar?

Jag är 29 och jag är lite åldersnojig men det finns definitiv positiva delar. Tycker den främsta är att om man haft jobb inom vården men också inom service så lär man sig att hantera människor på ett helt annat sätt. Tror också om man har haft ett annat jobb inom vården så får man ett annat perspektiv av de andra grupperna som kan hjälpa en otroligt mycket som läkare. Negativ för mig är att om jag kommer in nästa år ja då har 10 år som jag kunde arbetat som läkare som jag gått miste om men som du har jag ändå tänkt jobb tills jag blir rätt gammal men också att jag gärna vill jobba inom intensiven eller något liknande men desto äldre man blir desto jobbigare blir den banan. Men minus 10 år är mycket bättre än låt säga 45 år i en karriär man inte gillar. Sen får man inte ut lika mycket av studentlivet men å andra sidan kanske man är mycket mer koncentrerad och fokuserad och lär sig mera.

Hej

Jag snackade med en kille på PIl-provdagen som var i 45-årsåldern.
Han var störtskön och såg ut som en filmstjärna

Han ville bli läkare men var bara lite nojig över åldern. Han tyckte det var lite pinsamt att
gå med folk som han var dubbelt så gammal som, men var mest nojig över att det inte var så många yrkesverksamma år kvar.

Han gick fram till mig och min kompis och spontanpratade om provet och luskade lite om hur vi såg på de olika åldrarna. Jag fick fjärilar i magen, men efter en stund vågade jag prata. Om alla "äldre" var lika laid back som han och så trevliga så kommer åldern på läkarprogrammet sakna betydelse.

KI är mest känt för studerandet och inte så mycket för festandet och studentspexen. Jag tror att även äldre studenter kan vara en i gänget under studietiden, men är kanske inte de första som kommer på introkollot eller korridorsfesten. De flesta äldre har familj och en del arbetar vid sidan om. KI brukar ha några 40+ i klassen och de brukar vara riktigt bra kompisar och har en hel annan erfarenhet. Så har jag hört.

Alla vill bli läkare och de olika åldrarna har alla sin charm och sina nackdelar och fördelar. Om jag kommer in ska jag verkligen umgås med även de äldre i klassen om de är normala.

Jag tror inte man behöver oroa sig om man är 25, 30, 40 eller 50 år. Det känns nog bara creepy någon dag sedan är allt som det ska. Jag tror de som kommer direkt från gymnasiet har motsvarande demoner (om de inte är höga på sig själva).

Londisan skrev: ↑lör 12 nov, 2022 18:49 Jag är 29 och jag är lite åldersnojig men det finns definitiv positiva delar. Tycker den främsta är att om man haft jobb inom vården men också inom service så lär man sig att hantera människor på ett helt annat sätt. Tror också om man har haft ett annat jobb inom vården så får man ett annat perspektiv av de andra grupperna som kan hjälpa en otroligt mycket som läkare. Negativ för mig är att om jag kommer in nästa år ja då har 10 år som jag kunde arbetat som läkare som jag gått miste om men som du har jag ändå tänkt jobb tills jag blir rätt gammal men också att jag gärna vill jobba inom intensiven eller något liknande men desto äldre man blir desto jobbigare blir den banan. Men minus 10 år är mycket bättre än låt säga 45 år i en karriär man inte gillar. Sen får man inte ut lika mycket av studentlivet men å andra sidan kanske man är mycket mer koncentrerad och fokuserad och lär sig mera.

Hej!

Jag förstår dig, det sjuka är att om jag nu tagit det beslutet då när jag var 29 dvs. var mogen och ville göra denna resan då så hade åldersnojan också spökat. Funderar på varför. Det kanske finns en allmän ”bild” av att alla som går på högskola ska ”hinna” med det vid en viss ålder? Tex.18-30ish år? Jag har inte den uppfattningen själv men tror den finns kvar nånstans som ett arv i vår kultur, att olika skeden i livet ska ske vid viss ålder för annars är man ”onormal” eller något knas. Kanske går att applicera på allt, jag känner 40+ som inte har barn eller partner/är singel tex och man undrar vilket sekel man lever i när man höra vilka frågor dem får av deras närmsta. Samma med om jag berättar att jag ska plugga nu.. nångång (ingen jag umgås med) har jag fått en blick och den frågat, men är du inte klar med det, hur orkar du osv. Som att nu är du ”gammal” gå vidare och jobba på samma arbetsplats livet ut nu… nonsens.

Att ha jobbat med andra jobb, framförallt med människor gör verkligen mycket. Håller med! Det märks när man träffar läkare som jobbar med människan i sitt yrke, det är ett helt annat perspektiv och hur du blir bemött som patient.
Eller jag som förälder, låter klyschigt men jag är def en mogen och mer empatisk person är 23 åringen jag var, det betyder inte att alla yngre eller icke föräldrar är på ett visst sätt, alla är olika. Men jag var omogen, osäker och ganska otrygg pga min bakgrund då och det behövdes tid för att växa.

Kul att du är intresserad av intensivvård, det är jag med förstår hur du menar med att bli äldre och kanske inte orka med men tror det beror mycket på individ. Finns ju ganska pigga äldre där ute, jag känner 89 åringar och 60-plussare som lever som 20-åringar. Dem kanske har andra sömnvanor eller något som skiljer sig men för övrig så märker jag inte att personen är ca 50 år äldre än mig när man pratar om intressen, fritid tex.

Man kanske också kan utvecklas som läkare, om du jobbar med intensivvård tills du känner att det tar för mycket och kan byta arbetsplats? Vet inte hur det ser ut med det än, du kanske vet. Men jag har funderat på läkare utan gränser, forskning etc. Verkar som om möjligheterna finns.

Kul att du skriver om studentlivet, jag tänkte på det med fest tex. Ganska stor del av studentlivet… Jag gick en konstutbildning på folkis för några år sen, jag var äldst och klickade med en kille som var yngst i klassen. Han kände alla och bodde på ett kollektiv (stort hus med massa festsugna) jag och han blev klassens ”partydjur” och jag har nog aldrig festat så mycket som jag gjorde då. Minns att jag kände mig ”gammal” när jag började och trodde jag skulle missa studentlivet, blev inte så med andra ord sen var det en annan typ av utbildning, läkarstudierna blir annat och som du säger def en fördel med att vara mån om sin sömn, kanske inte vara klassens ”partyprisse” oavsett ålder men bli nog inte så svart eller vitt har jag lärt mig. Tror om man har intresset och klickar med rätt person/grupp så umgås man nog oavsett och hittar sin grej under studenttiden.

Det är också en av nackdelarna jag hört att eftersom man börjar yrket äldre så jobbar man kortare tid med det såklart, samtidigt som för mig hade läkaryrket inte funkat som purung. Jag väljer att se det som något livet fått välja för mig, då kanske jag lägger extra kärlek i de 25-30 år jag får möjlighet att jobba sen är livet kort, nånstans behövdes tid för erfarenhet att jobba med människor som du nämnde eller vill man lägga 20 år på ett jobb man inte orkar eller vill gå till?

En fördel till jag kom på med att vara ”äldre” och vara student, jag upplever annan kontakt med lärare. Det är såklart olika men läraren är ibland äldre om inte i min ålder och då pratar man såklart på ett helt annat sätt med varandra än när jag var omogen, jag lyssnar på kritik på ett helt annat sätt och behandlar läraren som en individ inte en ”auktoritet” eller någon som ska betygsätta mig. Det betyder inte att alla unga tänker/gör så som jag men jag som ung och relation till lärare var inte som nu alls. Nu är det en positiv relation där utbyte av kunskap och mycket mer kommer med, också att se läraren som en person (inte bara lärare) ger ju bara fördelar.

Tack för din input den gör så mycket

Emmaa02 skrev: ↑lör 12 nov, 2022 20:13 Hej

Jag snackade med en kille på PIl-provdagen som var i 45-årsåldern.
Han var störtskön och såg ut som en filmstjärna

Han ville bli läkare men var bara lite nojig över åldern. Han tyckte det var lite pinsamt att
gå med folk som han var dubbelt så gammal som, men var mest nojig över att det inte var så många yrkesverksamma år kvar.

Han gick fram till mig och min kompis och spontanpratade om provet och luskade lite om hur vi såg på de olika åldrarna. Jag fick fjärilar i magen, men efter en stund vågade jag prata. Om alla "äldre" var lika laid back som han och så trevliga så kommer åldern på läkarprogrammet sakna betydelse.

KI är mest känt för studerandet och inte så mycket för festandet och studentspexen. Jag tror att även äldre studenter kan vara en i gänget under studietiden, men är kanske inte de första som kommer på introkollot eller korridorsfesten. De flesta äldre har familj och en del arbetar vid sidan om. KI brukar ha några 40+ i klassen och de brukar vara riktigt bra kompisar och har en hel annan erfarenhet. Så har jag hört.

Alla vill bli läkare och de olika åldrarna har alla sin charm och sina nackdelar och fördelar. Om jag kommer in ska jag verkligen umgås med även de äldre i klassen om de är normala.

Jag tror inte man behöver oroa sig om man är 25, 30, 40 eller 50 år. Det känns nog bara creepy någon dag sedan är allt som det ska. Jag tror de som kommer direkt från gymnasiet har motsvarande demoner (om de inte är höga på sig själva).

Hej!


Roligt att höra om ert samtal med 45-åringen, jag kan också få såna tankar om ”pinsamt” osv. Men kommer på att det är egot som spökar och är ganska nedvärderande att tänka så. Både om mig själv samt om mina blivande klasskamrater som är yngre, det känns inte rättvist alls. Med andra ord är det ”någon” som tycker att jag ska veta/ha lärt mig allt det där eller gjort ”det där” tidigare och det är lite som jag beskrev i svar till ”Londisan” ett arv som finns kvar i vår kultur. Vi ska ha gjort något i viss ålder annars är vi ”konstiga” etc. Sen att jag såklart kan lära mig mycket av även yngre klasskamrater eller personer, det finns inget som säger annat. Så jag ska bli mer medveten om när jag tänker så och fundera på varför jag gör det när det kommer.

Tack för input om stämningen på KI, tänker att tuffa utbildningar som läkarlinjen generellt är så. Visst finns det några partysugna men generellt så låter det som att det är tuffa studier som väntar vilket såklart gör att det kanske inte blir ett vilt studentliv. Men man vet aldrig, det är mycket beroende på individ och intressen. Sen stämmer som du säger med att äldre kanske inte går på alla fester eller har familj, det är lite så med ålder att man gjort mycket av det andra tex fester tidigare då prioriterar man också annat. Det är inte så för alla, många yngre som jag känner tex. vissa tonåringar verkar gilla fest mindre än jag tex. så kan def vara yngre som hellre prioriterar en god natts sömn istället för party osv, olika beroende på person. Men generellt äldre kanske är jobb, familj, eller vill vara ”fräsch” för den tidiga föreläsningen dagen efter. Jag har varit den som gått från en sen fest till en tidig föreläsning och sen gått hem, kraschat i sängen. Vet känslan så då prioriterar jag sömnen den kvällen det betyder inte att alla är så, eller att jag gör det alla kvällar men generellt ja.

Jag förstår många direkt från gymnasiet har sina demoner, jag minns hur det kändes när jag var 18 och hoppas ta med mig den förståelsen livet ut. Jag dömer ingen och ser ingen mer lottad, alla har sina struggles.

Tack för din fina input den betyder verkligen jättemycket.

Hej Sara!

Jag har också haft oerhört grov åldersnoja de senaste dagarna då jag insett hur långt efter mina jämngamla vänner jag kommer att hamna. Jag befinner mig nu i en ålder där jag väldigt gärna hade velat vara färdigutbildad med ett fast jobb, liksom mina gamla klasskamrater i gymnasiet. Istället ska jag påbörja den längsta (och en av de mest utmanande) tillgängliga utbildningen i Sverige.

Det som gör att jag trots detta valt att hoppa av min tidigare utbildning är att jag, liksom du, inte kan finna ett mer givande och stimulerande yrke än läkaryrket. När jag tog beslutet att hoppa av och läsa upp betyg för läkarprogrammet, så motiverade jag det med följande:

Tiden kommer gå och du kommer bli x år oavsett. Vill du när du är x år jobba som läkare i de många år som kvarstår tills pensionen, eller vill du jobba med något annat. Jag återkommer alltid till detta när jag blir osäker, och svaret är alltid detsamma vilket gör att jag (delvis) kan rationalisera bort min åldersnoja.

Hej!

Jag är också 35+ och vill byta yrkesbana. Visserligen inte till läkare utan till psykolog. Då jag inte har tillräckliga resultat på HP (än!) så läser jag nu under hösten en kurs i psykologi på SU (förutom att plugga till HP också såklart). Jag måste säga att det inte alls känns "konstigt" eller så att vara lite äldre. Det finns även de som är äldre än mig. Och de som är betydligt yngre såklart. Men det gör att det inte känns lika "läskigt" att senare läsa psykologprogrammet som 35plussare.
Jag tänker, som vissa redan skrivit, att det finns många fördelar med att ha levt och upplevt saker i livet, att ha varit med om både en hel del motgångar men också framgångar i livet, vilket jag tänker kan vara till nytta för mig som framtida psykolog och dig som framtida läkare. Försöker också tänka att även om jag är klar när jag är 45 så har jag minst 20 år kvar att jobba. 20 år är ändå länge och något jag inte vill spendera på ett jobb jag inte brinner för.
Stort lycka till!

Hej,
Känner igen mig så mycket i det du skriver. Jag är 34 och har sökt in till läkare nu till våren. Har kämpat i två år med att läsa upp behörighet och plugga till högskoleprovet. Är dessutom sjuksköterska och barnmorska men tanken på att jag vill bli läkare har alltid funnits i bakhuvudet och nu känner jag att jag måste prova annars kommer jag ångra mig senare i livet.

biologikemi1999 skrev: ↑sön 13 nov, 2022 5:08 Hej Sara!

Jag har också haft oerhört grov åldersnoja de senaste dagarna då jag insett hur långt efter mina jämngamla vänner jag kommer att hamna. Jag befinner mig nu i en ålder där jag väldigt gärna hade velat vara färdigutbildad med ett fast jobb, liksom mina gamla klasskamrater i gymnasiet. Istället ska jag påbörja den längsta (och en av de mest utmanande) tillgängliga utbildningen i Sverige.

Det som gör att jag trots detta valt att hoppa av min tidigare utbildning är att jag, liksom du, inte kan finna ett mer givande och stimulerande yrke än läkaryrket. När jag tog beslutet att hoppa av och läsa upp betyg för läkarprogrammet, så motiverade jag det med följande:

Tiden kommer gå och du kommer bli x år oavsett. Vill du när du är x år jobba som läkare i de många år som kvarstår tills pensionen, eller vill du jobba med något annat. Jag återkommer alltid till detta när jag blir osäker, och svaret är alltid detsamma vilket gör att jag (delvis) kan rationalisera bort min åldersnoja.

Hej!

Tack för att du delar med dig av din åldersnoja och som du beskriver den med ” insett hur långt efter mina jämngamla vänner jag kommer att hamna”. Jag känner igen den tanken i mig själv när jag läser den frasen, att förutom de negativa tankarna så finns en hel del jämförelser i huvudet. Speciellt de ”dåliga dagarna”. Dessa jämförelser förknippar jag med vår ”kultur” i samhället där ”loppet” startat för länge sen för dem i min ålder tex och jag står precis vid starten som du nämner. Hjärnan vill såå gärna ge upp innan jag ens börjat loppet samtidigt som jag alltid kommer tillbaka till en känsla där jag visualiserar mig själv som läkare och i en sån miljö med vårdkollegor och det pirrar till i magen. Det måste vara annat än den negativa hjärnan som vill dit

Vad inspirerande att du hoppat av din utbildning för att läsa behörighet, det kommer gå så bra för dig.

Jag jobbade som kontorsadmin tidigare och märkte att tiden gick och åren att jobba blev mer än att åren att plugga, med familj och för att kunna vara människa behövde jag ta ett beslut att sluta ta jobb och lägga ner tid på att plugga. För det är det som behövs för att vi ska nå vårt mål, vi behöver plugga väldigt mycket eftersom jag har möjligheten så blev det. Jag får tänka att ekonomin blir bättre i framtiden istället.

Jag ska def ta med mig det du skriver, åren går oavsett och så länge det är sant så har jag också svaret på varför jag gör detta. Det blir självförverkligande på något sätt.

Vore fint att få följa din resa mer, har du skrivit om det kanske? Vart du är i din process att läsa upp din behörighet osv? Låter som att vi är på samma ruta inför läkaryrket.

Tack för din input och visa ord, dem betyder jättemycket.

Rebexxa skrev: ↑sön 13 nov, 2022 9:15 Hej!

Jag är också 35+ och vill byta yrkesbana. Visserligen inte till läkare utan till psykolog. Då jag inte har tillräckliga resultat på HP (än!) så läser jag nu under hösten en kurs i psykologi på SU (förutom att plugga till HP också såklart). Jag måste säga att det inte alls känns "konstigt" eller så att vara lite äldre. Det finns även de som är äldre än mig. Och de som är betydligt yngre såklart. Men det gör att det inte känns lika "läskigt" att senare läsa psykologprogrammet som 35plussare.
Jag tänker, som vissa redan skrivit, att det finns många fördelar med att ha levt och upplevt saker i livet, att ha varit med om både en hel del motgångar men också framgångar i livet, vilket jag tänker kan vara till nytta för mig som framtida psykolog och dig som framtida läkare. Försöker också tänka att även om jag är klar när jag är 45 så har jag minst 20 år kvar att jobba. 20 år är ändå länge och något jag inte vill spendera på ett jobb jag inte brinner för.
Stort lycka till!

Hej Rebexxa!

Kul med psykologi på SU, hur upplever du dem studierna parallellt med HP-studierna?

Jag har sökt Psykologi på GU till våren, beroende på var jag är i HP-studierna så hade det varit kul att läsa kursen. Både för ämnet men också som intro in studielivet igen. Det är ju ändå en omställning efter att ha jobbat några år.

Håller med och tror det är fördel att ha fått arbetserfarenhet inför yrken där man jobbar med människor, det är såklart olika och finns väldigt mogna yngre där ute som är fina med människor men för min del så behövdes erfarenheten och mognaden och den är en tillgång för kommande yrket.

Ja precis, 20 år är länge. Även 5 år att jobba med något är länge, om man skulle se det så
Sen är det kul om man kan jobba som äldre, inte behöva sluta för att åldern är ett nr. Utan kanske vill fortsätta tills jag är 75 eller 80+ , ska vara ett fritt val såklart och dem som inte vill/kan ska inte behöva jobba så länge men tror jag kommer vilja jobba när jag gillar mitt jobb.

Tack för din input, betyder verkligen jättemycket. Och tack desamma, stort lycka till!

Hej! Jag kan förstå dina känslor fastän jag inte ännu hunnit blir 35+. Jag ser det som en positiv sak att du tagit dig tiden att tänka över ditt beslut och väntat tills du känt dig mogen och redo att börja din resa! Det talar för att du har bra tålamod och tänker över dina beslut noga och slippa ångra förhastade sådana - bra egenskap som framtida läkare i min bok Min personliga erfarenhet av att studera med kurskamrater som är äldre än en själv är bara positiva, jag har alltid tyckt att det varit givande och roligt att plugga tillsammans med äldre studenter som har andra saker att erbjuda än jämngamla, med mer erfarenhet och andra perspektiv i diskussioner och grupparbeten osv. En kvinna jag läste en kurs med var 47 år gammal och det fungerade hur fint som helst!

Sen är ett tips att inte se det som att du är "sent ute" för att du börjar programmet när du är 35+, snarare har du gjort annat under tiden och skaffat värdefull erfarenhet utanför läkarprogrammet som ingen 19-åring kan ha. Alla åldrar har sina för-och nackdelar och jag tycker absolut inte att du ska behöva känna åldersnoja även om jag förstår varför man gör det, tvärtom låter det som en riktigt bra anledning att läsa programmet om du verkligen känner att det är det du vill göra resten av din karriär. Att trivas på sitt jobb är långt ifrån alla som gör och jag imponeras av de som orkar bryta sig loss från sin vardag för att göra något nytt! Så klyschigt som det än må låta så lever man faktiskt bara en gång och då är det väl fullt rimligt att göra det som gör en lycklig. Lycka till med allt!

Barnmorskan skrev: ↑sön 13 nov, 2022 9:30 Hej,
Känner igen mig så mycket i det du skriver. Jag är 34 och har sökt in till läkare nu till våren. Har kämpat i två år med att läsa upp behörighet och plugga till högskoleprovet. Är dessutom sjuksköterska och barnmorska men tanken på att jag vill bli läkare har alltid funnits i bakhuvudet och nu känner jag att jag måste prova annars kommer jag ångra mig senare i livet.

Hej!

Vad roligt och spännande att du sökt in till våren, håller tummarna för dig och hoppas din vår blir början på den resan

Intressant bakgrund, är nog många fördelar och färdigheter du tar med in i läkaryrket.

Tror också man ångrar sig om man inte försöker som du säger och det är det värsta jag kan tänka mig, att vara bitter för att jag gav upp innan jag ens började och där vill jag inte hamna och hoppas ingen hamnar där. Ska ta med mig det.

Önskar dig all lycka till till våren. Och tack för din input betyder verkligen jättemycket

SaraFrank skrev: ↑sön 13 nov, 2022 13:34

Rebexxa skrev: ↑sön 13 nov, 2022 9:15 Hej!

Jag är också 35+ och vill byta yrkesbana. Visserligen inte till läkare utan till psykolog. Då jag inte har tillräckliga resultat på HP (än!) så läser jag nu under hösten en kurs i psykologi på SU (förutom att plugga till HP också såklart). Jag måste säga att det inte alls känns "konstigt" eller så att vara lite äldre. Det finns även de som är äldre än mig. Och de som är betydligt yngre såklart. Men det gör att det inte känns lika "läskigt" att senare läsa psykologprogrammet som 35plussare.
Jag tänker, som vissa redan skrivit, att det finns många fördelar med att ha levt och upplevt saker i livet, att ha varit med om både en hel del motgångar men också framgångar i livet, vilket jag tänker kan vara till nytta för mig som framtida psykolog och dig som framtida läkare. Försöker också tänka att även om jag är klar när jag är 45 så har jag minst 20 år kvar att jobba. 20 år är ändå länge och något jag inte vill spendera på ett jobb jag inte brinner för.
Stort lycka till!

Hej Rebexxa!

Kul med psykologi på SU, hur upplever du dem studierna parallellt med HP-studierna?

Jag har sökt Psykologi på GU till våren, beroende på var jag är i HP-studierna så hade det varit kul att läsa kursen. Både för ämnet men också som intro in studielivet igen. Det är ju ändå en omställning efter att ha jobbat några år.

Håller med och tror det är fördel att ha fått arbetserfarenhet inför yrken där man jobbar med människor, det är såklart olika och finns väldigt mogna yngre där ute som är fina med människor men för min del så behövdes erfarenheten och mognaden och den är en tillgång för kommande yrket.

Ja precis, 20 år är länge. Även 5 år att jobba med något är länge, om man skulle se det så
Sen är det kul om man kan jobba som äldre, inte behöva sluta för att åldern är ett nr. Utan kanske vill fortsätta tills jag är 75 eller 80+ , ska vara ett fritt val såklart och dem som inte vill/kan ska inte behöva jobba så länge men tror jag kommer vilja jobba när jag gillar mitt jobb.

Tack för din input, betyder verkligen jättemycket. Och tack desamma, stort lycka till!

Ja exakt, 5 år är länge det med och som du säger, man kanske vill jobba även efter pensionsåldern, kanske trappa ner och jobba deltid så länge man känner och tycker det är roligt och givande
Vad kul, det rekommenderas då psykologi är ett väldigt intressant ämne och applicerbart på många sätt tänker jag.
Änsålänge tycker jag inte psykologistudierna är jättekrävande helt ärligt hehe. Men det kanske också beror på att jag tycker det är ett intressant ämne så det inte känns lika jobbigt. Sen så började jag med HP-studierna först för ett par veckor sedan så det hade säkerligen varit jobbigare om jag hållt på med det också från början. Men bara man har ett bra studieupplägg och fördelar tiden bra. Försöker inte vara jättehård mot mig själv heller, det får ta den tiden det tar
Roligt att få utbyta lite tankar med andra som också vill sadla om senare i livet!
Önskar dig en fin vecka:)

SaraFrank skrev: ↑lör 12 nov, 2022 17:08
Till er som har åldersnoja oavsett ålder, vad är era negativa tankar om drömmen att läsa till läkare i ”den” åldern? Och vad är era positiva och bra tankar?

Hej!

Vilket intressant tråd!

Jag har alltid velat bli läkare men har flera orsaker som har gjort att jag inte kom in. Först läste jag gymnasiet senare än alla andra (flyttade till Sverige under tonåren) och fick en dyslexidiagnos (svårigheter som fick mig att känna mig dum under hela skolgången) vilket medförde att jag hade svårt att högsta betyg på alla ämnen trots väldigt hårt plugg. Därefter läste jag 6 månader civilingenjör i Teknisk kemi med hopp om att jag ska syssla med läkemedel och läsa mycket medicin ändå men så var inte fallet - utan teknik är fokuset. Det var en enorm stress för mig att hoppa av en annars riktigt bra och prestigefylld utbildning som kunde öppna fler dörrar åt mig. Hoppade av och satsade helhjärtat endast på HP och hade ett mål att komma in innan jag var 25 år gammal då jag kände att jag inte kunde sitta och studera till HP över 2 år utan att det hände något. Men 23-åriga jag fick en allvarlig diagnos och behövde göra en stor operation som krävde lång återhämtning. Därmed blev det "bara" en höjning till 1,25 och sedan sökte jag både läkarprogammet och sjuksköterskeprogrammet och tog sjuksköterskeexamen. Läste även en fysiologikurs som ökade mitt medicinintresse ytterligare.

Idag har 28-åriga jag lite över 1 års erfarenhet av arbete som sjuksköterska som jag trivs ok med men brinner fortfarande för min dröm om att läsa till läkare för att ha medicin som huvudfokus i arbetet Har beslutat mig om att inte ge upp. Jag har i princip släppt den där åldersnojan eftersom jag känner att jag vill göra något jag verkligen brinner för resten av mitt liv. Även sjukdomen har lärt mig att livet är skört och att man inte ska gå runt och fundera för mycket utan bestämma sig och kämpa för det man vill. Även om jag trivs som sjuksköterska så kommer jag sakna det där lite mer djupgående arbetet inom just medicin - så jag ger mig inte förrän jag är framme även om det krävs studier under min fritid i sidan om mitt heltidsjobb.

Jag tänker att det finns många fördelar med att börja runt 30-årsåldern - man vet varför man vill bli läkare, man bär på mer erfarenhet på axlarna och man är mer målmedveten. Många som är runt 20 eller under denna ålder vet inte riktigt varför de vill en sak och har en lättare tendens att exempelvis hoppa av utbildningen. Så av min erfarenhet kan jag bara påstå att vill man bli läkare så kommer man alltid vilja det oavsett vad man provar och det är lika bra att man kämpar för det målet. Trots flera hinder så går det tills slut om man vill tillräckligt mycket.

Lycka till!

biologikemi1999 skrev: ↑sön 13 nov, 2022 5:08 Tiden kommer gå och du kommer bli x år oavsett. Vill du när du är x år jobba som läkare i de många år som kvarstår tills pensionen, eller vill du jobba med något annat. Jag återkommer alltid till detta när jag blir osäker, och svaret är alltid detsamma vilket gör att jag (delvis) kan rationalisera bort min åldersnoja.

Så himla bra skrivet!