Fyra år och framåt
Postat: lör 26 okt, 2013 18:49
Hej!
Jag har funnits här ett litet tag men bara postat då ett behov av svar, tips eller då övriga funderingar dykt upp.
Inte förrän nu har jag bestämt mig för att få ett nedpräntat perspektiv på fyra års djupt lidande.
Jag hoppas att det här är den första och sista pluggdagboken jag kommer göra.
Min historia är väldigt krokig och jag har hört många gånger att jag borde ge upp läkardrömmen och göra något annat. Jag är 23, 24 i februari och har varit studielös, utan alternativa vägar till mitt mål sedan sista terminen på gymnasiet. Högskoleprovet visade sig vara mer som en vägg i mitt liv än en möjlighet och skapar ofta mycket stor ångest i min tillvaro, men ibland lite glädje också (när jag märkt att pluggandet har gett resultat, om än oproportionerligt mycket små).
Jag tänker inte ens försöka att i ord beskriva energin och mängden tid jag lagt ner under dessa år (snart ett halvt decennium). Jag har känt mig mycket ensam, till och med här på forumet, och faktiskt aldrig mött någon i samma sits som jag, med samma styrkor och svagheter eller sätt att tänka (snarare inte lyckas förstå enkla saker).
Att studera med andra har i slutändan inte ändrat på mitt resultat avsevärt.
Jag kan lika gärna skamset erkänna att jag skrev mitt åttonde högskoleprov idag. Så här har mina resultat sett ut under åren:
Termin-------VERB-------KVA-------NORM
2013VT--------1,6--------1,6---------1,60
2012HT-------1,5--------1,6---------1,55
2011HT-------1,7--------1,0---------1,40
2011VT---------------------------------1,30
2010VT---------------------------------1,20
2009HT---------------------------------1,20
2009VT---------------------------------1,20
Mitt mål har alltid varit minst 1.7.
Jag har mycket ihärdigt och beständigt haft problem med mattedelarna, NOG och KVA och DTK i synnerhet. Med andra ord kan jag inte resonera matematiskt och gör det inte naturligt, och i vardagen inte alls. Jag minns formler och kan de mest grundläggande reglerna för vart man stoppar in x och hur man får a ensamt, jag vet att om x > 0 betyder det inte att det enbart är ett heltal, men jag saknar helt en instinktiv känsla för matte. Kort sagt är jag en hopplös idiot.
I och med det nya provet ändrades lite saker. Det slutade bara vara NOG och DTK och jag såg min chans. Jag har alltid varit otroligt bra på den verbala delen och har således inte brytt mig om den. Jag lade allt mitt krut på matten efter VT11, där jag bara fick 1.0 på den kvantitativa delen. De två följande proven, HT12 och VT12 fick jag fantastiska 1.6 på den kvantitativa delen. Till HT12 pluggade jag som ett as, och till VT12 ingenting alls.
Nu har jag, efter rättningen, slutat på 1.3. 48/40 på den kvantitativa delen var det som sänkte mig, 24/40 & 24/40 på båda trots att jag tyckte det gick hur bra som helst på den sista delen. Det är en helt ofattbar sänkning med tanke på att jag pluggade matte i två veckor innan det här provet. Det får mig att vilja ge upp, men jag förmår inte göra det när jag är så nära att klara det.
Jag har slut på alla idéer om hur jag ska fortsätta med pluggandet från och med denna kväll, men hyser ett enormt förtroende för böcker som hjälp och så småningom räddning.
Tips om övningar i en valfri Ma A-bok är inte så välkommet eftersom jag har varvat dessa flera gånger om, tyvärr. Det är uppenbarligen inte det som felar (eller ger resultat). Jag behöver böcker OM matematik, som förklarar vad fan det är för något. Varför? Jag har många teorier om det som ger ett svar, men det hela grundar sig på att att jag som barn var misstänkt överbegåvad (men aldrig utredd). Detta togs inte tillvara på, och istället för att hoppa upp i klasserna fick jag sitta och rita. När jag i sjuan upptäckte att jag inte förstod matten alls var det för sent. Från och med tretton års ålder har jag kämpat tyst, hemligt men envist med att inte få IG (och jag har lyckats hålla mig på en medelnivå).
Tills för två år sedan trodde jag att jag hade en bokstavskombination som gjorde mig mindre begåvad än genomsnittet. Det visade sig vara precis tvärtom och jag fick på papper att jag tillhör 1% av befolkningen som är överbegåvad.
Detta gjorde och gör allt mycket svårare, och jag hade hellre hört motsatsen. Till viss del skäms jag otroligt mycket över att en sådan som jag har rätten att få denna stämpel när det finns massor av personer som är normalbegåvade som jag beundrar för deras logiska förmåga att tänka. Men då är då och jag vägrar älta i mer än någon timme om det. Detta är bara intressant då jag (och andra) ska analysera mig själv och mina tankemönster.
Jag behöver skriva av mig här för att inte sjunka ner i en mycket svår depression. Att läsa andras berättelser här på forumet har varit bra och nyttigt och jag har hållt mig på mattan.
Men nu krisar det alltså på riktigt och det är dags för mig att ventilera minst några gånger i veckan för att få perspektiv.
Jag är inte så bra på att berätta spontant om mig själv och vad jag gillar att göra i övrigt, men jag har tagit till mig idéerna om fysisk träning parallellt med den mentala. Jag yogade relativt regelbundet förra hösten och i våras och nu har jag planer på att börja klättra för att testa på en annan typ av träning. Jag läser väldigt mycket och målar.
Att göra matriser och köra råa logiska spel med symboler finner jag otroligt roligt, men det är fusk eftersom jag är bra på detta. Vad jag själv tror behövs är att träna mitt matematiska arbetsminne på ett systematiskt sätt som involverar spel och inlärningskurvor så jag faktiskt kan se vad som händer med min förmåga över tid.
Just nu ska jag försöka ta det lugnt, andas och ta igen mig lite. När jag gör det hoppas jag att det finns någon där ute som kan känna igen sig åtminstone lite, som kanske har ställt en bra fråga, eller som kan tänka sig att plugga med mig.
Nästa post kommer jag skriva ner så förenklat som möjligt vad jag är dålig på inom matematiken (och bra!). Hade det varit så enkelt att jag visste precis vad jag gjorde för fel hade jag inte varit här. Tyvärr har ingen annan som har försökt lyckats se ett mönster i mina misstag och svagheter heller. Det är det som är det jobbiga. Min eviga inkonsistens.
Jag har funnits här ett litet tag men bara postat då ett behov av svar, tips eller då övriga funderingar dykt upp.
Inte förrän nu har jag bestämt mig för att få ett nedpräntat perspektiv på fyra års djupt lidande.
Jag hoppas att det här är den första och sista pluggdagboken jag kommer göra.
Min historia är väldigt krokig och jag har hört många gånger att jag borde ge upp läkardrömmen och göra något annat. Jag är 23, 24 i februari och har varit studielös, utan alternativa vägar till mitt mål sedan sista terminen på gymnasiet. Högskoleprovet visade sig vara mer som en vägg i mitt liv än en möjlighet och skapar ofta mycket stor ångest i min tillvaro, men ibland lite glädje också (när jag märkt att pluggandet har gett resultat, om än oproportionerligt mycket små).
Jag tänker inte ens försöka att i ord beskriva energin och mängden tid jag lagt ner under dessa år (snart ett halvt decennium). Jag har känt mig mycket ensam, till och med här på forumet, och faktiskt aldrig mött någon i samma sits som jag, med samma styrkor och svagheter eller sätt att tänka (snarare inte lyckas förstå enkla saker).
Att studera med andra har i slutändan inte ändrat på mitt resultat avsevärt.
Jag kan lika gärna skamset erkänna att jag skrev mitt åttonde högskoleprov idag. Så här har mina resultat sett ut under åren:
Termin-------VERB-------KVA-------NORM
2013VT--------1,6--------1,6---------1,60
2012HT-------1,5--------1,6---------1,55
2011HT-------1,7--------1,0---------1,40
2011VT---------------------------------1,30
2010VT---------------------------------1,20
2009HT---------------------------------1,20
2009VT---------------------------------1,20
Mitt mål har alltid varit minst 1.7.
Jag har mycket ihärdigt och beständigt haft problem med mattedelarna, NOG och KVA och DTK i synnerhet. Med andra ord kan jag inte resonera matematiskt och gör det inte naturligt, och i vardagen inte alls. Jag minns formler och kan de mest grundläggande reglerna för vart man stoppar in x och hur man får a ensamt, jag vet att om x > 0 betyder det inte att det enbart är ett heltal, men jag saknar helt en instinktiv känsla för matte. Kort sagt är jag en hopplös idiot.
I och med det nya provet ändrades lite saker. Det slutade bara vara NOG och DTK och jag såg min chans. Jag har alltid varit otroligt bra på den verbala delen och har således inte brytt mig om den. Jag lade allt mitt krut på matten efter VT11, där jag bara fick 1.0 på den kvantitativa delen. De två följande proven, HT12 och VT12 fick jag fantastiska 1.6 på den kvantitativa delen. Till HT12 pluggade jag som ett as, och till VT12 ingenting alls.
Nu har jag, efter rättningen, slutat på 1.3. 48/40 på den kvantitativa delen var det som sänkte mig, 24/40 & 24/40 på båda trots att jag tyckte det gick hur bra som helst på den sista delen. Det är en helt ofattbar sänkning med tanke på att jag pluggade matte i två veckor innan det här provet. Det får mig att vilja ge upp, men jag förmår inte göra det när jag är så nära att klara det.
Jag har slut på alla idéer om hur jag ska fortsätta med pluggandet från och med denna kväll, men hyser ett enormt förtroende för böcker som hjälp och så småningom räddning.
Tips om övningar i en valfri Ma A-bok är inte så välkommet eftersom jag har varvat dessa flera gånger om, tyvärr. Det är uppenbarligen inte det som felar (eller ger resultat). Jag behöver böcker OM matematik, som förklarar vad fan det är för något. Varför? Jag har många teorier om det som ger ett svar, men det hela grundar sig på att att jag som barn var misstänkt överbegåvad (men aldrig utredd). Detta togs inte tillvara på, och istället för att hoppa upp i klasserna fick jag sitta och rita. När jag i sjuan upptäckte att jag inte förstod matten alls var det för sent. Från och med tretton års ålder har jag kämpat tyst, hemligt men envist med att inte få IG (och jag har lyckats hålla mig på en medelnivå).
Tills för två år sedan trodde jag att jag hade en bokstavskombination som gjorde mig mindre begåvad än genomsnittet. Det visade sig vara precis tvärtom och jag fick på papper att jag tillhör 1% av befolkningen som är överbegåvad.
Detta gjorde och gör allt mycket svårare, och jag hade hellre hört motsatsen. Till viss del skäms jag otroligt mycket över att en sådan som jag har rätten att få denna stämpel när det finns massor av personer som är normalbegåvade som jag beundrar för deras logiska förmåga att tänka. Men då är då och jag vägrar älta i mer än någon timme om det. Detta är bara intressant då jag (och andra) ska analysera mig själv och mina tankemönster.
Jag behöver skriva av mig här för att inte sjunka ner i en mycket svår depression. Att läsa andras berättelser här på forumet har varit bra och nyttigt och jag har hållt mig på mattan.
Men nu krisar det alltså på riktigt och det är dags för mig att ventilera minst några gånger i veckan för att få perspektiv.
Jag är inte så bra på att berätta spontant om mig själv och vad jag gillar att göra i övrigt, men jag har tagit till mig idéerna om fysisk träning parallellt med den mentala. Jag yogade relativt regelbundet förra hösten och i våras och nu har jag planer på att börja klättra för att testa på en annan typ av träning. Jag läser väldigt mycket och målar.
Att göra matriser och köra råa logiska spel med symboler finner jag otroligt roligt, men det är fusk eftersom jag är bra på detta. Vad jag själv tror behövs är att träna mitt matematiska arbetsminne på ett systematiskt sätt som involverar spel och inlärningskurvor så jag faktiskt kan se vad som händer med min förmåga över tid.
Just nu ska jag försöka ta det lugnt, andas och ta igen mig lite. När jag gör det hoppas jag att det finns någon där ute som kan känna igen sig åtminstone lite, som kanske har ställt en bra fråga, eller som kan tänka sig att plugga med mig.
Nästa post kommer jag skriva ner så förenklat som möjligt vad jag är dålig på inom matematiken (och bra!). Hade det varit så enkelt att jag visste precis vad jag gjorde för fel hade jag inte varit här. Tyvärr har ingen annan som har försökt lyckats se ett mönster i mina misstag och svagheter heller. Det är det som är det jobbiga. Min eviga inkonsistens.