MIN väg till läkarprogrammet
Postat: tis 05 dec, 2017 20:39
Det här är min första och, förhoppningsvis, enda pluggdagbok innan jag prickar 1,7-1,8 på högskoleprovet och söker till läkarlinjen. Jag är 19 år gammal och har drömt om att bli läkare sedan jag var ganska liten.
Jag har gjort högskoleprovet några gånger innan (1,1; 1,15; 1,35 och det senaste var 1,4) och har nu bestämt mig för att få minst 1,7 till vårens prov. Jag har svårt med den verbala delen, vilket var det som gjorde att jag inte fick 1,7. Jag har alltid haft lätt för matematik och även älskat att läsa mycket och varit ganska bra på språk. Men tydligen är räcker det inte för att man ska få bra resultat på högskoleprovet. Det är något som jag är medveten om och kommer jobba på för att förbättra.
Under hela mitt liv har jag varit den där eleven som alltid fått A i alla ämnen och varit duktig på allt. Men under min gymnasietid förändrades allt p.g.a. många olika saker. Lärare som trodde att de gjorde bra ifrån sig om de gjorde prov som var på för hög nivå för gymnasiet, min sjunkande ambitionsnivå och självkänsla. Hursomhelst, jag tänker inte gå in på detaljerna för att det inte ska framstå som att jag skyller min "misslyckan" på andra människor. Jag vet att det är mitt fel och mina val som har gjort att jag sitter här och inte på en föreläsning av en lärare på läkarprogrammet. Jag vill försöka glömma allt dåligt som har hänt mig under gymnasietiden för att jag ska kunna gå vidare och koncentrera mig på mitt mål. Jag ser på det hela som att jag har haft otur och att det är okej för att alla kan ha otur ibland. Jag vill alltså börja om från noll och få tillbaka mitt gamla jag som blev glad av att lära sig nya saker och spenderade sin fritid på att läsa. För jag var en människa som blev glad av att lära sig nya saker men den glädjen finns inte längre. Istället började jag se på mina studier som ett tvång för att tillfredsställa läraren för att kunna få A... Jag visste redan då att jag skulle ångra mig men det var svårt för mig att hitta tillbaka till det viktig när både lärarna och mina klasskamrater gjorde mig osäker, betygs-fixerad och att jag glömde att kunskapen var det som räkandes.
Men nog om det. Jag har som mål att skriva minst 1,7 på högskoleprovet och när jag väl har gjort det tänker jag skriva ett mejl till några lärare från min gamla gymnasieskola där jag "diplomatiskt" får dem att förstå att jag, oavsett deras agerande mot mig, lyckades komma in på läkarprogrammet och att jag trots allt som hände gick ut gymnasiet med heder. En specifik lärare tycket att jag inte borde satsa på att bli läkare eftersom det var för tidigt att bestämma sig redan då, tyckte hen. Hen sa att jag inte ska göra så. Men jag höll inte med för att det är min rätt att kunna få drömma och planer för min framtid. Läraren borde inte bry sig överhuvudtaget vad jag vill bli i framtiden, det är min ensak.
Allt detta jag har skrivit är mycket negativt, det är inga minnen som jag delar med mina föräldrar eller vänner för att jag är en människa som inte tycker om att tynga andra med mina problem. Så jag har valt att dela med mig här där ingen vet vem jag är och där ingen kan döma mig på samma sätt som människor jag känner kan göra.
Jag hoppas att jag någon dag tittar tillbaka på det här inlägget och inser att jag trots allt klarade det! Att jag kunde nå min dröm för att den är så genuin. Jag vill verkligen bli läkare. Jag vill vara en människa som räddar liv med min skicklighet och mina kunskaper. Jag vill verkligen med hela mitt hjärta vara en läkare som människor vänder sig till med sina problem och går hem med en känsla av att de kan börja om i livet för att de fick en andra chans.
Det blir många "jag" i detta inlägg men jag kan inte finna ord som beskriver hur mycket jag vill bli läkare och hur stark min längtan är till att kunna börja utbilda mig. Jag vet att läkaryrket inte är någon dans på rosor och jag vet att jag inte är någon ängel som kan rädda alla liv. Men så är det inom alla yrken; man lyckas inte alltid med allt man gör och det är jag fullt medveten om. Jag vill bli en bra läkare och även en bra människa.
För tillfället känns det som att jag befinner mig mellan att antingen lyckas eller misslyckas i livet. Antingen kommer jag in på läkarprogrammet eller så gör jag inte det. Jag kallar det misslyckas för att jag endast har en dröm i livet (just nu) och det är den drömmen som får mig att vilja leva vidare och ändra på mitt liv. Missuppfatta mig inte, jag har ett bra liv men det här är inte det liv som jag ser någon mening i. För mig är det inte viktigt att äga ett stort hus, bil och köpa allt som jag vill ha. Jag anser att alla dessa saker är sekundära eller till och med sist på listan. För mig är det viktiga i livet att man blir lycklig genom att finna en mening i den och försöka uppfylla sin uppgift. Så länge jag ser en mening i mitt liv så är jag nöjd.
Nog med det filosofiska. Jag kände bara att jag behövde dela med mig av hur det är för att kunna koncentrera mig hur och vad jag ska göra för att nå mitt mål. Jag kommer att försöka sätta upp delmål varje vecka och skriva några inlägg per vecka. Jag vill bara använda den här pluggdagboken som ett hjälpmedel för att kunna hålla motivationen uppe och för att jag inte ska känna mig helt ensam när jag har svåra stunder under den här resan.
Jag hoppas att det finns fler som mig där ute som vill/kan följa med mig på den här resan.
Jag har gjort högskoleprovet några gånger innan (1,1; 1,15; 1,35 och det senaste var 1,4) och har nu bestämt mig för att få minst 1,7 till vårens prov. Jag har svårt med den verbala delen, vilket var det som gjorde att jag inte fick 1,7. Jag har alltid haft lätt för matematik och även älskat att läsa mycket och varit ganska bra på språk. Men tydligen är räcker det inte för att man ska få bra resultat på högskoleprovet. Det är något som jag är medveten om och kommer jobba på för att förbättra.
Under hela mitt liv har jag varit den där eleven som alltid fått A i alla ämnen och varit duktig på allt. Men under min gymnasietid förändrades allt p.g.a. många olika saker. Lärare som trodde att de gjorde bra ifrån sig om de gjorde prov som var på för hög nivå för gymnasiet, min sjunkande ambitionsnivå och självkänsla. Hursomhelst, jag tänker inte gå in på detaljerna för att det inte ska framstå som att jag skyller min "misslyckan" på andra människor. Jag vet att det är mitt fel och mina val som har gjort att jag sitter här och inte på en föreläsning av en lärare på läkarprogrammet. Jag vill försöka glömma allt dåligt som har hänt mig under gymnasietiden för att jag ska kunna gå vidare och koncentrera mig på mitt mål. Jag ser på det hela som att jag har haft otur och att det är okej för att alla kan ha otur ibland. Jag vill alltså börja om från noll och få tillbaka mitt gamla jag som blev glad av att lära sig nya saker och spenderade sin fritid på att läsa. För jag var en människa som blev glad av att lära sig nya saker men den glädjen finns inte längre. Istället började jag se på mina studier som ett tvång för att tillfredsställa läraren för att kunna få A... Jag visste redan då att jag skulle ångra mig men det var svårt för mig att hitta tillbaka till det viktig när både lärarna och mina klasskamrater gjorde mig osäker, betygs-fixerad och att jag glömde att kunskapen var det som räkandes.
Men nog om det. Jag har som mål att skriva minst 1,7 på högskoleprovet och när jag väl har gjort det tänker jag skriva ett mejl till några lärare från min gamla gymnasieskola där jag "diplomatiskt" får dem att förstå att jag, oavsett deras agerande mot mig, lyckades komma in på läkarprogrammet och att jag trots allt som hände gick ut gymnasiet med heder. En specifik lärare tycket att jag inte borde satsa på att bli läkare eftersom det var för tidigt att bestämma sig redan då, tyckte hen. Hen sa att jag inte ska göra så. Men jag höll inte med för att det är min rätt att kunna få drömma och planer för min framtid. Läraren borde inte bry sig överhuvudtaget vad jag vill bli i framtiden, det är min ensak.
Allt detta jag har skrivit är mycket negativt, det är inga minnen som jag delar med mina föräldrar eller vänner för att jag är en människa som inte tycker om att tynga andra med mina problem. Så jag har valt att dela med mig här där ingen vet vem jag är och där ingen kan döma mig på samma sätt som människor jag känner kan göra.
Jag hoppas att jag någon dag tittar tillbaka på det här inlägget och inser att jag trots allt klarade det! Att jag kunde nå min dröm för att den är så genuin. Jag vill verkligen bli läkare. Jag vill vara en människa som räddar liv med min skicklighet och mina kunskaper. Jag vill verkligen med hela mitt hjärta vara en läkare som människor vänder sig till med sina problem och går hem med en känsla av att de kan börja om i livet för att de fick en andra chans.
Det blir många "jag" i detta inlägg men jag kan inte finna ord som beskriver hur mycket jag vill bli läkare och hur stark min längtan är till att kunna börja utbilda mig. Jag vet att läkaryrket inte är någon dans på rosor och jag vet att jag inte är någon ängel som kan rädda alla liv. Men så är det inom alla yrken; man lyckas inte alltid med allt man gör och det är jag fullt medveten om. Jag vill bli en bra läkare och även en bra människa.
För tillfället känns det som att jag befinner mig mellan att antingen lyckas eller misslyckas i livet. Antingen kommer jag in på läkarprogrammet eller så gör jag inte det. Jag kallar det misslyckas för att jag endast har en dröm i livet (just nu) och det är den drömmen som får mig att vilja leva vidare och ändra på mitt liv. Missuppfatta mig inte, jag har ett bra liv men det här är inte det liv som jag ser någon mening i. För mig är det inte viktigt att äga ett stort hus, bil och köpa allt som jag vill ha. Jag anser att alla dessa saker är sekundära eller till och med sist på listan. För mig är det viktiga i livet att man blir lycklig genom att finna en mening i den och försöka uppfylla sin uppgift. Så länge jag ser en mening i mitt liv så är jag nöjd.
Nog med det filosofiska. Jag kände bara att jag behövde dela med mig av hur det är för att kunna koncentrera mig hur och vad jag ska göra för att nå mitt mål. Jag kommer att försöka sätta upp delmål varje vecka och skriva några inlägg per vecka. Jag vill bara använda den här pluggdagboken som ett hjälpmedel för att kunna hålla motivationen uppe och för att jag inte ska känna mig helt ensam när jag har svåra stunder under den här resan.
Jag hoppas att det finns fler som mig där ute som vill/kan följa med mig på den här resan.