Hej!

Jag skulle behöva lite tips för att klara av pressen från omgivningen.

Jag har skrivit HP två gånger och ska skriva det för tredje gången i maj. Det tog mig fyra år att börja plugga till HP då alla i min närhet sade att det var omöjligt för mig att uppnå mina drömmar. Därför gav jag upp och föll ner i en djup depression.

Sedan träffade jag min nuvarande pojkvän och har sedan dess blivit uppmuntrad att satsa på mina drömmar. Första gången jag skrev HP var några stycken i min omgivning (förutom pojkvännen) uppmuntrande, men nu när jag ska skriva provet en tredje gång är all pepp som bortblåst. Nu känns det som att jag dras ner dagligen av kommentarer som "håller du fortfarande på med det där? Du borde satsa på något annat nu" och "det är bra om du börjar fundera på en plan B". Dessa kommentarer följs ofta av förslag på "lättare" utbildningar och liknande. Extra jobbigt känns det nu när pojkvännen inte kan ge samma stöd som förut då han är den enda som tror på mig.

Det känns fruktansvärt jobbigt att behöva kämpa mot mina egna tvivel samtidigt som jag känner en överväldigande press att motbevisa alla andras kritik. Jag pendlar mellan förvivlan och förakt. Det här är mina vänner och hela min familj, så jag kan inte lika gärna kapa kontakten med alla jag känner. Alla i min familj skrev mer än 1.6 första gången de skrev HP, vilket gör att de saknar förståelse för min situation.

Första provet: 1.05

Andra provet: 1.25

Mål: 1.6

Jag undrar om någon har något tips på hur jag ska orka?

Jag har/hade liknande problem. Jag har två äldre syskon som nådde ett högt resultat på hp endast efter 2 skrivningar och med minimalt plugg. Själv har jag redan skrivit 3 prov och snart lagt ett helt år, och är troligtvis inte i mål än. Ett av mina syskon la därför en kommentar om att "Detta högskoleprovet du skriver i vår får vara ditt sista. Du kan inte slösa med tid nu, välj någon enklare utbildning". Efter den kommentaren bad jag alla i min omgivning (förutom de som stöttar och peppar) att inte kommentera min resa gällande hp, har man kommentarer kan man hålla de för sig själv och jag väljer nu uteslutande att endast diskutera hp med de som stöttar mig.

Allas väg kommer se olika ut. Mina syskon skrev höga resultat efter två prov och för mig kanske det tar fem prov, ingen vet men det ska heller inte spela någon roll. Om det är detta du vill göra, fokusera på dig själv. Hämta pepp och styrka från dig själv, folk på hp-guiden och från din pojkvän. Prata med din familj om att du gärna pratar om allt men att du just nu inte vill ha diskussioner eller kommentarer gällande hp, för det är din resa och inte deras.

Jag kan säga att du verkligen inte är ensam med att känna press från omgivningen. Har precis samma problem. Väldigt få in min omgivning tycker att jag ska fortsätta kämpa för att uppnå min mål oavsett hur många gånger jag skriver provet och många andra tycker att jag är en galning och verkligen gett på att jag någon gång kommer lyckas eftersom jag då har skrivit provet många gånger och inte höjt mig så jätte mycket varje gång. En sak som jag försöker tänka på då är att de här personerna inte kommer att göra skillnad i mitt liv om jag ger upp och väljer att studera något annat som jag inte tycker om eller har lika stort intresse för. När jag jobbar med något som jag inte tycker om och får ångest varje dag när jag går till jobbet så kommer de inte riktigt kunna hjälpa mig. Jag försöker även tänka på att när jag väl lyckas så kommer de gå runt stolta och säga att den här lyckade personen känner vi.

Oavsett om folk stödjer dig eller inte, tänk på vad du verkligen vill och inte vad andra vill att du ska göra. Tänk även på att vi människor är olika, vissa skriver 0.5 första gången och lyckas höja sig till 1.7 efter 3 försök medans andra kan behöva skriva provet 10 gånger innan de lyckas uppnå sitt mål så jämför dig inte med andra. Det enda du kan göra är att kämpa tills du når målet.

Stort lycka till!

Hej! Jag har varit i en liknande situation. Mina närmsta familj har alltid varit stöttande, men mina vänner och släkt frågar om det inte är dags att börja plugga snart. De flesta läser redan till ingenjörer, läkare och andra svåra utbildningar. "Om du inte kommer in på det du vill kanske du ska välja något annat? Så du kommer igång?" Nu börjar även min familj fråga om jag har någon plan B. Jag har också släkt och vänner som skrivit väldigt högt på HP och som inte förstår vad som är så svårt för mig.

Jag tror enda lösningen på detta är att inte ta åt sig. Det är lättare sagt än gjort, men man måste helt enkelt vara självsäker och veta att det man gör rätt. Du gör ju detta BARA för din egen skull och inte för någon annan. Ingen kommer att påverkas av ditt beslut om vad du har för mål i livet, förutom du själv. Varför ska du då ta åt dig av vad andra tycker?

Ingenting i världen som är värt att ha är lätt att få. Man måste vara lite obekväm eller utsätta sig för jobbiga saker för att få saker som är värda att ha. Man måste jobba för att få pengar, man måste plugga för att få bra betyg och man måste man måste gå på en första dejt för att hitta en själsfrände. Samma gäller med utbildningar och yrken. Anta att det finns en utbildning som du kommer in på utan att anstränga dig, men du vill inte gå den, hur värt är det? Inte alls, om du frågar mig, och du håller säkert med. Men att anstränga dig och lägga ner några extra år på att plugga till högskoleprovet och komma in på det du vill, det är värt det!
Hellre vänta 2-3 år extra med att börja plugga och istället plugga något du har valt själv. Enda skillnaden är ju om du sedan ska jobba 40 år eller 38 år.

Jag vet hur jobbigt det är när folk frågar, för det känns som att många tror att man typ är lite småkorkad dessutom som inte fått ett bra HP resultat än. "Du som pluggar så mycket borde ju sätta 2,0 snart!" har jag hört många gånger. Ibland brukar jag dra till med att normeringen faktiskt blir svårare för varje år. (Och det är kanske inte helt sant för det gör den inte varje år, men jämför man för 6-7 år sedan behövde du färre poäng för att få 1,6). Brukar också säga att antagningspoängen varit högre nu ett tag pga pandemin och därmed svårare att komma in.

Ligg i, fokusera på dig själv och tänk på varför du gör det du gör och för vem du gör det (dig själv!). Världen är full av människor som ifrågasätter ens handlingar och så kommer det vara inom alla aspekter hela livet.

Ledsen för att du fick en hel bibel, men kände verkligen att jag har varit i precis din situation och kände att jag behövde svara! <3

Tack så jättemycket för alla fina tips!

Svaren har betytt väldigt mycket för mig. Det var precis vad jag behövde höra. Jag ska försöka att inte lyssna så mycket på min omgivning och bara köra på, precis som ni säger. Det är ju trots allt mitt liv (även om man ibland undrar).

Det gör mig ledsen att höra hur många andra som befinner sig i samma situation som jag själv då jag vet hur jobbigt det är. Samtidigt blir jag glad när jag ser att det finns ett starkt community här på HPguiden som stöttar och stärker varandra.

Ett stort lycka till till alla som kämpar mot sitt mål!

Det är kanske för att jag har gjort det så många gånger men jag tycker att göra det en tredje gång är inte mycket alls. Sen kanske efter ett visst antal gånger, om man bara pluggat till HP är det nog bra ta en paus och antingen jobba eller plugga lite för att få ett litet break från allt. Det är lättare sagt än gjort att bara koppla bort vad alla tycker. För mig har mycket vara mentalt också, jag kan få 1.7-1.8 hemma men sen på provdagen blir jag nervös och jagar upp mig. Egentligen var förra året det enda gången jag stundvis kunnat 100% fokusera på HP och fick 1.3. Det var mycket för att jag visste att mina föräldrar skulle vara starkt emot att jag skulle göra samma sak nu jan-mars som jag började sjuksköterskeprogrammet och helt ärligt ångrar jag det för jag känner mig inte alls redo för provet nästa helg. Jag tror personligen att bara man har vilja så kan man det mesta, vet en som gjorde HP över 10 gånger men hon kom in på läkarprogrammet till slut. Poängen i det jag försöker säga är att man ska inte jämföra sig med andra då blir man galen, alla är annorlunda och allas vägar till hur det kom dit är olika.

Det är väldigt inspirerande att höra att andra har kämpat länge för att uppnå sina mål och sedan lyckats! Jag ska försöka att inte jämföra mig med andra.

Det är lätt att känna att tre gånger är mycket när omgivningen hela tiden anspelar på det. Men tre gånger är inte så mycket. Tack för ditt perspektiv!

Jag kämpar också med liknande tankar varje dag.

Det som får mig att fortsätta är att jag inte kan tänka mig att göra något annat i framtiden. Jag vet att jag blir bättre, även fast det ibland känns hopplöst. Jag vet att det kommer gå, bara jag fortsätter ta små steg framåt.

Jag känner igen mig i alla kommentarerna som gjorts i denna tråd. Även fast era nära o kära börjar tvivla på er, så tror jag på er. Tänk hur långt vi kommit. Inte ska vi stanna nu.

Klart som fan vi kommer klara det. Spelar det egentligen någon roll om vi blir antagna nu eller nästa? Det är ju vår dröm vi jagar. Det är lika mycket vår dröm även om det får vänta några månader.

Jag ska själv skriva min 5:e gång och jag är inte säker på att jag kommer klara mitt mål. Om jag inte når tillräckligt högt så kommer jag skriva en 6:e gång. Tänker inte ge upp.

Ni som inte ger upp på era drömmar förtjänar allt det ni försöker åstadkomma. Utan hårt arbete kommer man ingenvart.

Jag har också folk i min närhet som kan klanka ner på mig när jag berättar om vad jag gör. Det tycker det är slöseri på tid och pengar. Jag har en annan även läst ett program innan och vissa har sagt att det är helt idiotisk att jag har "slösat" bort den utbildningen. Helt ärligt så har jag slutat lyssna på dessa personer. Antingen pratar jag inte om plugget med dom om jag inte kan undvika de, eller så försöker jag att inte höra av mig till dom p.g.a. jag vill inte ha dålig energi i min omgivning just nu när jag pluggar till högskoleprovet. Jag försöker omge mig med personer som peppar mig och som tror att jag kan gå hela vägen, det är dom personer som förtjänar att vara i mitt liv.