Halloj!

Denna tråd/fråga riktar sig främst till de som studerar läkare, alternativt arbetar som det och lyder enligt följande:

Är det värt att läsa läkarprogrammet om man enbart är intresserad av att i framtiden arbeta inom någon av de "osociala" specialisttjänsterna?

Det är främst patolog som är av intresse då den inriktningen bör vara det som passar mig bäst. Jag gillar att arbeta i lugn och ro med saker som kräver en del tankearbete. Utöver det vill jag ha ett yrke som baseras på vetenskap och kräver att jag hela tiden lär mig mer.

stiffethaman skrev: ↑mån 11 apr, 2022 14:16 Är det värt att läsa läkarprogrammet om man enbart är intresserad av att i framtiden arbeta inom någon av de "osociala" specialisttjänsterna?

Det är främst patolog som är av intresse då den inriktningen bör vara det som passar mig bäst. Jag gillar att arbeta i lugn och ro med saker som kräver en del tankearbete. Utöver det vill jag ha ett yrke som baseras på vetenskap och kräver att jag hela tiden lär mig mer.

Ja, det är värt det. Specialiseringarna med liten eller ingen patientkontakt kräver fortfarande läkarlegitimation, så vet du om att det specifikt är patolog du vill bli så finns det så att säga inga genvägar. Det är stor brist på patologer, så du har god arbetsmarknad på sikt. Det krävs dock att du har rätt mycket patientkontakt på vägen dit (läkarprogrammet + underläkarvik + BT) - bara du kan avgöra om det är en dealbreaker.

hasselblad skrev: ↑mån 11 apr, 2022 18:43

stiffethaman skrev: ↑mån 11 apr, 2022 14:16 Är det värt att läsa läkarprogrammet om man enbart är intresserad av att i framtiden arbeta inom någon av de "osociala" specialisttjänsterna?

Det är främst patolog som är av intresse då den inriktningen bör vara det som passar mig bäst. Jag gillar att arbeta i lugn och ro med saker som kräver en del tankearbete. Utöver det vill jag ha ett yrke som baseras på vetenskap och kräver att jag hela tiden lär mig mer.

Ja, det är värt det. Specialiseringarna med liten eller ingen patientkontakt kräver fortfarande läkarlegitimation, så vet du om att det specifikt är patolog du vill bli så finns det så att säga inga genvägar. Det är stor brist på patologer, så du har god arbetsmarknad på sikt. Det krävs dock att du har rätt mycket patientkontakt på vägen dit (läkarprogrammet + underläkarvik + BT) - bara du kan avgöra om det är en dealbreaker.

Tack för svaret!

Patolog är det som känns mest intressant för tillfället samt passar min personlighet bäst. Sen tror jag visserligen att ens intresse skiftar under utbildningen i takt med att man skaffar sig fler erfarenheter.

Det är främst en specialisering med liten eller ingen patientkontakt som är av intresse och dessa verkar det inte vara något problem att rikta in sig på.

Jag kan ju passa på att ställa några fler frågor då du har erfarenhet.
Krävs det brinnande intresset för människor som ofta påtalas?
Kanske är det bättre för en osocial person att gräva ner sig i ren kemi/biokemi/medicin istället för att gå läkarspåret?
(Visserligen verkar läkarspåret inte stänga ute en från att inrikta sig mot detta senare. Kan dock vara min okunskap som fått mig att tro detta).

Hej! Jag är förvisso inte läkare men jag tycker din fråga är intressant. Vad är det som gör att du vill bli just läkare? Och vad är det som får dig att inte vilja ha en specialisering med patientkontakt? Som tidigare sagt i tråden är ju ~hälften av läkarprogrammet förlagt på VC eller sjukhus där du måste kunna visa en god vård gentemot patient. Därefter följer BT och dessförinnan kanske även vikariat som förläggs till stor del nära patient. Och det kan ju dröja innan man kan påbörja en ST.

Kuma90 skrev: ↑tis 12 apr, 2022 10:46 Hej! Jag är förvisso inte läkare men jag tycker din fråga är intressant. Vad är det som gör att du vill bli just läkare? Och vad är det som får dig att inte vilja ha en specialisering med patientkontakt? Som tidigare sagt i tråden är ju ~hälften av läkarprogrammet förlagt på VC eller sjukhus där du måste kunna visa en god vård gentemot patient. Därefter följer BT och dessförinnan kanske även vikariat som förläggs till stor del nära patient. Och det kan ju dröja innan man kan påbörja en ST.

Anledningen till att jag är intresserad av att bli läkare är att yrket verkar utmanande, är vetenskapsbaserat och kräver ständig inlärning. Lite det jag är ute efter i ett yrke. Jag vill hitta något att gräva ner mig i så att säga.
Jag har även funderat på att läsa något likt kemi/biomedicin, men dessa program verkar i högsta grad leda till arbetslöshet, något jag är ointresserad av.

Anledningen till att jag vill specialisera mig inom något med lite/ingen patientkontakt har att göra med att jag är en osocial person. Jag förstår att jag över tid kommer gå mot en osocial specialisering, vilket innebär att jag inte bör ta mig an yrket om det kommer kräva att jag ständigt ska vara social. Då är det bättre att avstå och låta lämpligare personer gå utbildningen.

Med det sagt skulle jag inte ha något problem med att jobba på VC/sjukhus under studierna, samt göra BT med mycket patientkontakt. Det känns snarare som väldigt nödvändigt för att kunna bygga den kunskap som krävs. Sett över tid hade det dock utgjort en liten del av totala tiden som läkare.

Jag är dock tveksam om det hela är rätt för mig. Därav tråden.

Rätta mig gärna om jag har fel men även som patolog kommer du nog att behöva ha ett nära samarbete och bra kontakt med åtminstone dina kollegor dvs andra läkare.

Det klingar inte så väl i mina öron att vilja bli läkare och inte ha patientkontakt Men det är ju min syn. Det finns säkert andra kvaliteter som skulle göra dig till en jättebra patolog! Bara du vet ju hur mycket du kan tumma på det här med sociala kontakten och hur själva utbildningen skulle gå. De flesta yrken kräver ju någon form av social kontakt. Och man kan ju faktiskt alltid testa! Man kan hoppa av om det känns fel. Lycka till!

Olmoolmo skrev: ↑tis 12 apr, 2022 14:57 Rätta mig gärna om jag har fel men även som patolog kommer du nog att behöva ha ett nära samarbete och bra kontakt med åtminstone dina kollegor dvs andra läkare.

Det klingar inte så väl i mina öron att vilja bli läkare och inte ha patientkontakt Men det är ju min syn. Det finns säkert andra kvaliteter som skulle göra dig till en jättebra patolog! Bara du vet ju hur mycket du kan tumma på det här med sociala kontakten och hur själva utbildningen skulle gå. De flesta yrken kräver ju någon form av social kontakt. Och man kan ju faktiskt alltid testa! Man kan hoppa av om det känns fel. Lycka till!

Det är jag även fullt medveten om. Jag ser dock en tydlig skillnad mellan att vara specialist i allmänmedicin och arbeta på en vårdcentral jämfört med att sitta i ett labb och studera prover. Jag har alltså full förståelse för att patientkontakt kommer ske, men jag är hellre i en sits där min primära roll utgör eget arbete och det är inslag av patientkontakt. Istället för att ha en roll där patientkontakt är det primära och eget arbete något som uppstår då och då.

För att ge någon form av bild är jag ute efter något i stil med 80/20 där 80% är eget jobb och 20% det sociala, typ...

Att ha kontakt med kolleger ser jag som en självklarhet. Det är även inte den delen som syftas på. Jag har nog fått mig själv att framstå som lite väl osocial här

För att dra det hela till sin spets är jag inte ute efter att förklara för en kraftigt överviktig rökare, vars största nöje är att konsumera alkohol, att denna måste ta blodtryckssänkande medicin för att förhoppningsvis kunna undvika en stundande hjärtinfrakt. (Jag är lite grov här, men hoppas det går fram).

Att däremot kommunicera ett resultat och göra uppföljning med patienter ser jag som en självklarhet. Att diskutera sådant med kolleger är även det självklart. Jag vill mest slippa det onödiga snacket som vissa måste stå ut med i sitt arbetsliv.

Det hela kanske blir lite tydligare nu? (Hoppas jag )

Om du är OK med att ingå i ett team av andra läkare och eventuellt ha patientkontakt någon gång emellanåt (för att ta vävnadsprov), då tror jag att patologrollen kan vara precis det du söker. Då kommer du också ha haft tillräckligt mycket klinisk erfarenhet för att förstå de remisser som du förväntas besvara.

Som patolog kommer det finnas diagnoser som i princip du är ensam om att kunna ställa, så du har då utan tvekan en fundamental roll i ett antal vårdkedjor. Givetvis kommer du behöva kommunicera med annan vårdpersonal, men det är ju inte som att ha samtal om livsstilsförändringar med diabetiker eller något sådant.

Man kan argumentera för att läkare bör ha ett socialt intresse. Samtidigt är det brist på patologer just för att nästan alla läkare vill ha patientkontakt. Där tycker jag nog att det bara är bra om det kommer in läkare med olika preferenser, så att man täcker upp hela vårdkedjan. Det man dock ska kräva av en läkare är att den patientkontakt som läkaren ändå har (ganska många timmar för att överhuvudtaget kunna bli legitimerad), kännetecknas av mognad, respekt och empati.

hasselblad skrev: ↑tis 12 apr, 2022 17:06 Om du är OK med att ingå i ett team av andra läkare och eventuellt ha patientkontakt någon gång emellanåt (för att ta vävnadsprov), då tror jag att patologrollen kan vara precis det du söker. Då kommer du också ha haft tillräckligt mycket klinisk erfarenhet för att förstå de remisser som du förväntas besvara.

Som patolog kommer det finnas diagnoser som i princip du är ensam om att kunna ställa, så du har då utan tvekan en fundamental roll i ett antal vårdkedjor. Givetvis kommer du behöva kommunicera med annan vårdpersonal, men det är ju inte som att ha samtal om livsstilsförändringar med diabetiker eller något sådant.

Man kan argumentera för att läkare bör ha ett socialt intresse. Samtidigt är det brist på patologer just för att nästan alla läkare vill ha patientkontakt. Där tycker jag nog att det bara är bra om det kommer in läkare med olika preferenser, så att man täcker upp hela vårdkedjan. Det man dock ska kräva av en läkare är att den patientkontakt som läkaren ändå har (ganska många timmar för att överhuvudtaget kunna bli legitimerad), kännetecknas av mognad, respekt och empati.

Jag tycker du framför en hel dra bra punkter, stort tack för input!
Fullt enig med ditt sista stycke.

Hej,

Jag har lite imput från ett annat perspektiv. Jag studerar just nu Biomedicin men ska försöka komma in på läkarprogrammet istället då jag istället VILL jobba med patienter istället för att sitta på ett labb hela dagen.

Förstår vad du menar med att biomedicinare är att bli arbetslös. Man får inte ett klart yrke då man är klar, vilket man får från läkarutbildningen. Det är något som också fick mig att fundera. Dock skulle jag inte säga att man blir arbetslös om man studerar biomedicin. Om du går en biomed-kandidat kan du efter det gå en annan master, det är främst den som bestämmer vilken bana du väljer (kandidaten spelar inte så stor roll). Man kan jobba med väldigt mycket som biomedicinare; du kan jobba inom forskning, inom industrin med ex. läkemedelsutveckling eller så jobba statlig ex. på Folkhälsomyndigheter.

Som sagt, det finns en mäng olika vägar att gå. Mycket beror på vilken master du väljer och där finns ett stort urval! Skulle inte direkt säga att du blir arbetslös men såklart är det inte lika klart vad man kommer jobba med som om man blir läkare.

Tycker inte du skall ge upp biomedicin direkt, som många tidigare sagt; ifall du inte alls gillar att arbeta med patienter och människor kan 6år på läkarprogrammet och ett års BT bli ganska tungt. Har under min tid på biomed stött på några personer som gått läkarprogrammet för att sedan inte göra sin AT-tjänst utan istället tagit en forskartjänst för att de inte orkat med patientkontakten. Då vi frågat varför de inte valde Biomedicin istället har flera svarat att de ångrar att de inte gick den vägen istället, då skulle de haft mer labberfarenhet.

Berätta gärna vilken du valde!