Tidigarestudent skrev: ↑tor 28 nov, 2019 17:56 Jag tror att du har inte så högt hp och hoppas att man ska tänka efter innan man söker till läkarprogrammet. Ditt mål är färre som skulle söka så att chansen att du kommer in blir lite högre. På så sätt du har även gjort en tjänst till de som bara pluggar läkarprogrammet för att de fått högt hp och vill passa på.
Kom ihåg det är väldigt osannolikt att man får högt hp av slumpen, enkel matematik:
4 alternativ till varje fråga 25% rätt och du kan multiplicera hur många procent och dela det med antal frågor så kommer du inse att slumpen är inte inte det avgörande faktor.
Lycka till med ditt ansöka. ( jag kan ha fel och du bara undrar).
Men som svar på din fråga eftersom jag har gått läkarprogrammet här i Linköping så tycler jag att status och familj påverkar ju. I mitt fall så ville jag sedan jag var 15 bli en läkare vilket kan förstås bero delvis på familjen men jag själv kände att det är något jag verkligen älskar.
Nu jobbar jag som läkare och varje dag får jag en bekräftelse att jag valt rätt.

Jag tänker att om ca 13-15 år (give or take) kommer jag vara en färdigutbildad psykiatriker inriktad på barn och ungdomar. Varför? Jo, först och främst är barn och ungdomar utsatta, oskyddade och i extrem stor utsträckning beroende av en omgivning som ofta sviker. Det är inte rätt, så på ett rent individuellt plan så vill jag hjälpa barn och ungdomar att bygga ett bra liv och en bra framtid för sig själva och se till att de inte känner sig utlämnade till ödet bara för att de mår dåligt eller har problem utom sin kontroll, och ingen omkring är kapabel att hjälpa. För det andra så anser jag att preventiva åtgärder kan göra mer än behandlingsåtgärder. Går det att förhindra att sjuka barn blir till sjuka vuxna, så kommer samhället inte behöva tampas med vuxna som lider av kronisk depression, ångest eller missbruk som gör att de inte kan jobba eller, i det fallet de har familj, ge en frisk förebild. Friska föräldrar uppfostrar friska barn och friska vuxna är gladare vilket i sin tur ger ett snäppet bättre samhälle är min generella tanke. Sammantaget tycker jag att barn är en resurs som går förlorad till saker som, om man fångar dem i tidigt skede, är mer lätthanterliga än om man låter de vara och handskas med det senare.

[...]För mig handlar det mycket om ett livslångt lärande och all människokontakt jag kommer få. Alla möjligheter att, kanske inte rädda världen, men hjälpa enskilda individer. Alla de resurser jag kommer få att lära mig saker och min närhet till den akademiska världen (om jag så väljer det). Det faktum att jag kommer utvecklas till en ytters kompetent människa, och essentiellt aldrig kommer sluta att utvecklas. Alla dessa saker, och så mycket mer, gör att jag är beredd att satsa, och att jag känner att jag vill.

Melissa.Ab skrev: ↑tor 28 nov, 2019 19:40 oklart vad herren eller damen ovan ville få fram men kommer själv ctrl+c ctrl+v lite grejer jag skrivit tidigare:

Jag tänker att om ca 13-15 år (give or take) kommer jag vara en färdigutbildad psykiatriker inriktad på barn och ungdomar. Varför? Jo, först och främst är barn och ungdomar utsatta, oskyddade och i extrem stor utsträckning beroende av en omgivning som ofta sviker. Det är inte rätt, så på ett rent individuellt plan så vill jag hjälpa barn och ungdomar att bygga ett bra liv och en bra framtid för sig själva och se till att de inte känner sig utlämnade till ödet bara för att de mår dåligt eller har problem utom sin kontroll, och ingen omkring är kapabel att hjälpa. För det andra så anser jag att preventiva åtgärder kan göra mer än behandlingsåtgärder. Går det att förhindra att sjuka barn blir till sjuka vuxna, så kommer samhället inte behöva tampas med vuxna som lider av kronisk depression, ångest eller missbruk som gör att de inte kan jobba eller, i det fallet de har familj, ge en frisk förebild. Friska föräldrar uppfostrar friska barn och friska vuxna är gladare vilket i sin tur ger ett snäppet bättre samhälle är min generella tanke. Sammantaget tycker jag att barn är en resurs som går förlorad till saker som, om man fångar dem i tidigt skede, är mer lätthanterliga än om man låter de vara och handskas med det senare.

[...]För mig handlar det mycket om ett livslångt lärande och all människokontakt jag kommer få. Alla möjligheter att, kanske inte rädda världen, men hjälpa enskilda individer. Alla de resurser jag kommer få att lära mig saker och min närhet till den akademiska världen (om jag så väljer det). Det faktum att jag kommer utvecklas till en ytters kompetent människa, och essentiellt aldrig kommer sluta att utvecklas. Alla dessa saker, och så mycket mer, gör att jag är beredd att satsa, och att jag känner att jag vill.

Taget från två skilda inlägg, författade av yours truly. Känner att detta kapslar in varför jag vill plugga till läkare ganska väl^^

clarajosefin skrev: ↑tor 28 nov, 2019 22:26

Melissa.Ab skrev: ↑tor 28 nov, 2019 19:40 oklart vad herren eller damen ovan ville få fram men kommer själv ctrl+c ctrl+v lite grejer jag skrivit tidigare:

Jag tänker att om ca 13-15 år (give or take) kommer jag vara en färdigutbildad psykiatriker inriktad på barn och ungdomar. Varför? Jo, först och främst är barn och ungdomar utsatta, oskyddade och i extrem stor utsträckning beroende av en omgivning som ofta sviker. Det är inte rätt, så på ett rent individuellt plan så vill jag hjälpa barn och ungdomar att bygga ett bra liv och en bra framtid för sig själva och se till att de inte känner sig utlämnade till ödet bara för att de mår dåligt eller har problem utom sin kontroll, och ingen omkring är kapabel att hjälpa. För det andra så anser jag att preventiva åtgärder kan göra mer än behandlingsåtgärder. Går det att förhindra att sjuka barn blir till sjuka vuxna, så kommer samhället inte behöva tampas med vuxna som lider av kronisk depression, ångest eller missbruk som gör att de inte kan jobba eller, i det fallet de har familj, ge en frisk förebild. Friska föräldrar uppfostrar friska barn och friska vuxna är gladare vilket i sin tur ger ett snäppet bättre samhälle är min generella tanke. Sammantaget tycker jag att barn är en resurs som går förlorad till saker som, om man fångar dem i tidigt skede, är mer lätthanterliga än om man låter de vara och handskas med det senare.

[...]För mig handlar det mycket om ett livslångt lärande och all människokontakt jag kommer få. Alla möjligheter att, kanske inte rädda världen, men hjälpa enskilda individer. Alla de resurser jag kommer få att lära mig saker och min närhet till den akademiska världen (om jag så väljer det). Det faktum att jag kommer utvecklas till en ytters kompetent människa, och essentiellt aldrig kommer sluta att utvecklas. Alla dessa saker, och så mycket mer, gör att jag är beredd att satsa, och att jag känner att jag vill.

Taget från två skilda inlägg, författade av yours truly. Känner att detta kapslar in varför jag vill plugga till läkare ganska väl^^

Kan relatera till hur du tänker angående läkaryrket. Fint skrivet! Pluggar du redan eller ska du börja nu till vårterminen? Vart isåfall?