SuperC skrev: ↑mån 15 mar, 2021 23:50

lizzzza skrev: ↑tor 11 mar, 2021 17:17

SuperC skrev: ↑ons 10 mar, 2021 23:38 Jag har läst båda programmen och går läkarprogrammet just nu. Precis som nämnt ovan kan du specialisera dig inom psykiatri och sedan läsa till dig psykoterapeut, oftast ingår steg 1-utbildningen när du gör din ST. Steg-1 utbildningen läser psykologerna under de senare terminerna på psykologprogrammet. När du sedan är färdig med din ST kan du läsa till dig steg 2-utbildningen och på så sätt bli psykoterapeut.

Första tre-fyra terminerna på psykologprogrammet skulle jag säga är "a walk in the park" i jämförelse med läkarprogrammet första terminer, då kurserna ofta utgår ifrån olika perspektiv som delas upp i fyra 7,5-hp kurser per termin, varje kurs brukar ha runt 4-6 obligatoriska seminarier och någon labb som obligatoriska moment så det går att kombinera. Jag spenderade runt 10-15 timmar i veckan, beroende på kurs, inkluderat föreläsningar och det räckte gott och väl. Däremot skulle jag inte rekommendera dig att plugga läkarprogrammet och psykologprogrammet parallellt, möjligen under preklin kan det vara lättare att kombinera, men när du kommer ut på de kliniska terminerna och ska vara ute mellan 8-16 med obligatorisk närvaro, kommer det bli väldigt svårt, om inte omöjligt, att kunna få frånvaro.

Jag undrar bara om du läste klart psykologprogrammet och är legitimerad psykolog? Om du inte gjorde det, kan du berätta varför du inte ville läsa vidare till psykolog? Läser du vidare till psykiater nu? Ursäkta för flera frågor. Jag velar mellan psykolog- och läkarprogrammet (psykiater), så försöker få så mycket insikt i de båda programmen samt yrkena. Tack för svar!

Nej, jag hoppade av efter två terminer ungefär. Pluggade upp min behörighet efter det och är nu T3:a på läkarprogrammet. Programmet var bra, väldigt intresseväckande och psykologyrket i sig är ett bra yrke. Men, det var inget för mig kände jag. Mycket av programmet fokuserade på kognitionsvetenskap som är baserade på teorier och väldigt abstrakt material, vilket inte var något för mig som föredrar mer konkreta ämnen som biologisk och klinisk psykologi. Under de första åren läser man olika inriktningar inom psykologin och jag noterade ganska snabbt att jag föredrog den biologiska och kliniska psykologin som är mer konkret och verklighetsförankrad. Jag visste också sedan innan att jag ville jobba mer kliniskt och då kände jag att läkarprogrammet fungerade bättre för det ändamålet än psykologyrket där konkurrensen ofta är högre överlag. Plus att möjligheterna för mig är betydligt större inom läkaryrket, både sett till lönen och kompetensen. Sen var det mycket personligt som påverkade och ledde till att jag bytte bana också, bland annat jobbade jag på sjukhus och på boende vilket ledde till att jag bekantade mig med läkaryrket redan innan jag började programmet. Skulle verkligen rekommendera dig att jobba inom vården för att se om du är intresserad, tror det är väldigt viktigt så man inte får en chock när man väl kommer ut på kliniken.

Förstår som sagt att du velar, det är två väldigt bra program. Försök väga upp för och nackdelar mellan utbildningarna. Jag har radat upp en del fördelar, men med det sagt finns det många nackdelar också. Du läser en mycket längre och tuffare utbildning, och är du enbart intresserad av psykiatri så kommer det bli en stor omväg du kommer behöva ta om du ska igenom läkarprogrammet, då du kommer behöva läsa alla möjliga områden som en del av din utbildning och behöva korvstoppa massa termer på ben och muskler och fysiologiska samband, som du troligen inte kommer ha någon större användning för i framtiden. Medan psykologprogrammet tar upp saker och ting som mer eller mindre är relevant till din utbildning. Inte minst när du ska inrikta dig mot KBT eller DBT. Utbildningen är också betydligt snabbare (6 år med PTP) än att utbilda sig till psykiatriker som tar minst 11 år.

Lycka till med valet i vilket fall, båda programmen är väldigt bra så förhoppningsvis blir du nöjd oavsett vilket program du väljer

Leo0723 skrev: ↑tis 16 mar, 2021 9:13

FimoLera skrev: ↑ons 10 mar, 2021 20:44 Hej!

Jag får lite motstridiga bud på nätet. Jag läser nu till läkare, men har en dröm om att utveckla psykiatrin och tror verkligen på samtal som terapi. Därför vill jag också läsa till psykolog. Men jag vill inte lägga 5 år till av mitt liv på studier när jag redan arbetar, utan tiden för att läsa, det har jag nu. Kan jag läsa bägge programmen samtidigt? En kompis kompis läser teknisk fysik i uppsala och musik på kmh i stockholm samtidigt. Vet du något?:o

Hej! Tack för att du nämnde om det här, och skulle du kunna berätta mera om hur din vän gör det? För jag tänker blir civilingenjör men vill också studera musik på kmh samtidigt. Vilket program går han på, och vad är det han lär inom sitt musikprogram? Är det komposition av musik och lär han sig även spela olika instrument på programmet? krockar inte heller tidpuknterna av dem båda kurserna med varandra? Och har han inte gått över 45hp per termin med dem båda kurserna samtidigt?

Hani.00 skrev: ↑ons 10 mar, 2021 21:33

FimoLera skrev: ↑ons 10 mar, 2021 20:44 Hej!

Jag får lite motstridiga bud på nätet. Jag läser nu till läkare, men har en dröm om att utveckla psykiatrin och tror verkligen på samtal som terapi. Därför vill jag också läsa till psykolog. Men jag vill inte lägga 5 år till av mitt liv på studier när jag redan arbetar, utan tiden för att läsa, det har jag nu. Kan jag läsa bägge programmen samtidigt? En kompis kompis läser teknisk fysik i uppsala och musik på kmh i stockholm samtidigt. Vet du något?:o

Du vet att du kan som läkare jobba på psykiatriska mottagningar och ha nästan samma typer av samtal med dina patienter? Jag är bipolär och jag har regelbunden kontakt med en läkare på den psykiatriska mottagningen jag är skriven hos och vi har också terapisamtal.

Om du nu är intresserad kan du alltid göra forskningar senare gällande det biologiska och neurotiska som sker i hjärnan kring olika psykiska problem eller olika diagnoser.

lizzzza skrev: ↑tis 16 mar, 2021 20:45

SuperC skrev: ↑mån 15 mar, 2021 23:50

lizzzza skrev: ↑tor 11 mar, 2021 17:17

Jag undrar bara om du läste klart psykologprogrammet och är legitimerad psykolog? Om du inte gjorde det, kan du berätta varför du inte ville läsa vidare till psykolog? Läser du vidare till psykiater nu? Ursäkta för flera frågor. Jag velar mellan psykolog- och läkarprogrammet (psykiater), så försöker få så mycket insikt i de båda programmen samt yrkena. Tack för svar!

Nej, jag hoppade av efter två terminer ungefär. Pluggade upp min behörighet efter det och är nu T3:a på läkarprogrammet. Programmet var bra, väldigt intresseväckande och psykologyrket i sig är ett bra yrke. Men, det var inget för mig kände jag. Mycket av programmet fokuserade på kognitionsvetenskap som är baserade på teorier och väldigt abstrakt material, vilket inte var något för mig som föredrar mer konkreta ämnen som biologisk och klinisk psykologi. Under de första åren läser man olika inriktningar inom psykologin och jag noterade ganska snabbt att jag föredrog den biologiska och kliniska psykologin som är mer konkret och verklighetsförankrad. Jag visste också sedan innan att jag ville jobba mer kliniskt och då kände jag att läkarprogrammet fungerade bättre för det ändamålet än psykologyrket där konkurrensen ofta är högre överlag. Plus att möjligheterna för mig är betydligt större inom läkaryrket, både sett till lönen och kompetensen. Sen var det mycket personligt som påverkade och ledde till att jag bytte bana också, bland annat jobbade jag på sjukhus och på boende vilket ledde till att jag bekantade mig med läkaryrket redan innan jag började programmet. Skulle verkligen rekommendera dig att jobba inom vården för att se om du är intresserad, tror det är väldigt viktigt så man inte får en chock när man väl kommer ut på kliniken.

Förstår som sagt att du velar, det är två väldigt bra program. Försök väga upp för och nackdelar mellan utbildningarna. Jag har radat upp en del fördelar, men med det sagt finns det många nackdelar också. Du läser en mycket längre och tuffare utbildning, och är du enbart intresserad av psykiatri så kommer det bli en stor omväg du kommer behöva ta om du ska igenom läkarprogrammet, då du kommer behöva läsa alla möjliga områden som en del av din utbildning och behöva korvstoppa massa termer på ben och muskler och fysiologiska samband, som du troligen inte kommer ha någon större användning för i framtiden. Medan psykologprogrammet tar upp saker och ting som mer eller mindre är relevant till din utbildning. Inte minst när du ska inrikta dig mot KBT eller DBT. Utbildningen är också betydligt snabbare (6 år med PTP) än att utbilda sig till psykiatriker som tar minst 11 år.

Lycka till med valet i vilket fall, båda programmen är väldigt bra så förhoppningsvis blir du nöjd oavsett vilket program du väljer

Pluggade du upp behörigheten genom prövningar då? Blev det 8 prövningar? Vad tyckte du om det? Jag funderar på att köra på det också faktiskt.
Jag känner precis som dig, är mer intresserad av den kliniska och biologiska psykologin. Det du nämnde om att psykologyrket har högre konkurrens för det kliniska, är det fler som vill jobba kliniskt och därför svårt för psykologer att få göra det, som vid psykiatrin?

Ja jag är medveten om att det handlar om mycket annat. Men det finns också så mycket roligt inom läkarprogrammet; anatomi, farmakologi, neurologi och mycket annat. Så jag skulle inte endast vara där för psykiatrins skull. Utbildningstiden är jag också medveten om. Nu när jag också fått reda på allt möjligt hos de olika programmen känns det lite som att om jag väljer psykologprogrammet, så väljer jag endast den "enkla vägen".

Tack för dina svar, väldigt hjälpsamma!

FimoLera skrev: ↑tis 16 mar, 2021 21:41

SuperC skrev: ↑mån 15 mar, 2021 23:50

lizzzza skrev: ↑tor 11 mar, 2021 17:17

Jag undrar bara om du läste klart psykologprogrammet och är legitimerad psykolog? Om du inte gjorde det, kan du berätta varför du inte ville läsa vidare till psykolog? Läser du vidare till psykiater nu? Ursäkta för flera frågor. Jag velar mellan psykolog- och läkarprogrammet (psykiater), så försöker få så mycket insikt i de båda programmen samt yrkena. Tack för svar!

Nej, jag hoppade av efter två terminer ungefär. Pluggade upp min behörighet efter det och är nu T3:a på läkarprogrammet. Programmet var bra, väldigt intresseväckande och psykologyrket i sig är ett bra yrke. Men, det var inget för mig kände jag. Mycket av programmet fokuserade på kognitionsvetenskap som är baserade på teorier och väldigt abstrakt material, vilket inte var något för mig som föredrar mer konkreta ämnen som biologisk och klinisk psykologi. Under de första åren läser man olika inriktningar inom psykologin och jag noterade ganska snabbt att jag föredrog den biologiska och kliniska psykologin som är mer konkret och verklighetsförankrad. Jag visste också sedan innan att jag ville jobba mer kliniskt och då kände jag att läkarprogrammet fungerade bättre för det ändamålet än psykologyrket där konkurrensen ofta är högre överlag. Plus att möjligheterna för mig är betydligt större inom läkaryrket, både sett till lönen och kompetensen. Sen var det mycket personligt som påverkade och ledde till att jag bytte bana också, bland annat jobbade jag på sjukhus och på boende vilket ledde till att jag bekantade mig med läkaryrket redan innan jag började programmet. Skulle verkligen rekommendera dig att jobba inom vården för att se om du är intresserad, tror det är väldigt viktigt så man inte får en chock när man väl kommer ut på kliniken.

Förstår som sagt att du velar, det är två väldigt bra program. Försök väga upp för och nackdelar mellan utbildningarna. Jag har radat upp en del fördelar, men med det sagt finns det många nackdelar också. Du läser en mycket längre och tuffare utbildning, och är du enbart intresserad av psykiatri så kommer det bli en stor omväg du kommer behöva ta om du ska igenom läkarprogrammet, då du kommer behöva läsa alla möjliga områden som en del av din utbildning och behöva korvstoppa massa termer på ben och muskler och fysiologiska samband, som du troligen inte kommer ha någon större användning för i framtiden. Medan psykologprogrammet tar upp saker och ting som mer eller mindre är relevant till din utbildning. Inte minst när du ska inrikta dig mot KBT eller DBT. Utbildningen är också betydligt snabbare (6 år med PTP) än att utbilda sig till psykiatriker som tar minst 11 år.

Lycka till med valet i vilket fall, båda programmen är väldigt bra så förhoppningsvis blir du nöjd oavsett vilket program du väljer

Tack för sånt utförligt resonemang kring de bägge programmen! När du skriver att psykologyrket kliniskt innebär mer konkurrens, hur menar du då? Jag har alltid uppfattat klinisk psykologi som den "säkra vägen" för fasta, säkra jobb som psykolog. Med tanke på psykisk ohälsa som ökar i samhället torde psykologer också bli mer eftertraktade? Hur resonerar du?

Skulle du kunna ge mig ett par konkreta exempel på hur psykologprogrammet var abstrakt? Olika människor menar så olika med det begreppet. Det kan både användas för att påvisa något som är svårt och komplext (typ matte), samt för något som snarare ses som flummigt (typ filosofi).

SuperC skrev: ↑ons 17 mar, 2021 0:13

lizzzza skrev: ↑tis 16 mar, 2021 20:45

SuperC skrev: ↑mån 15 mar, 2021 23:50

Nej, jag hoppade av efter två terminer ungefär. Pluggade upp min behörighet efter det och är nu T3:a på läkarprogrammet. Programmet var bra, väldigt intresseväckande och psykologyrket i sig är ett bra yrke. Men, det var inget för mig kände jag. Mycket av programmet fokuserade på kognitionsvetenskap som är baserade på teorier och väldigt abstrakt material, vilket inte var något för mig som föredrar mer konkreta ämnen som biologisk och klinisk psykologi. Under de första åren läser man olika inriktningar inom psykologin och jag noterade ganska snabbt att jag föredrog den biologiska och kliniska psykologin som är mer konkret och verklighetsförankrad. Jag visste också sedan innan att jag ville jobba mer kliniskt och då kände jag att läkarprogrammet fungerade bättre för det ändamålet än psykologyrket där konkurrensen ofta är högre överlag. Plus att möjligheterna för mig är betydligt större inom läkaryrket, både sett till lönen och kompetensen. Sen var det mycket personligt som påverkade och ledde till att jag bytte bana också, bland annat jobbade jag på sjukhus och på boende vilket ledde till att jag bekantade mig med läkaryrket redan innan jag började programmet. Skulle verkligen rekommendera dig att jobba inom vården för att se om du är intresserad, tror det är väldigt viktigt så man inte får en chock när man väl kommer ut på kliniken.

Förstår som sagt att du velar, det är två väldigt bra program. Försök väga upp för och nackdelar mellan utbildningarna. Jag har radat upp en del fördelar, men med det sagt finns det många nackdelar också. Du läser en mycket längre och tuffare utbildning, och är du enbart intresserad av psykiatri så kommer det bli en stor omväg du kommer behöva ta om du ska igenom läkarprogrammet, då du kommer behöva läsa alla möjliga områden som en del av din utbildning och behöva korvstoppa massa termer på ben och muskler och fysiologiska samband, som du troligen inte kommer ha någon större användning för i framtiden. Medan psykologprogrammet tar upp saker och ting som mer eller mindre är relevant till din utbildning. Inte minst när du ska inrikta dig mot KBT eller DBT. Utbildningen är också betydligt snabbare (6 år med PTP) än att utbilda sig till psykiatriker som tar minst 11 år.

Lycka till med valet i vilket fall, båda programmen är väldigt bra så förhoppningsvis blir du nöjd oavsett vilket program du väljer

Pluggade du upp behörigheten genom prövningar då? Blev det 8 prövningar? Vad tyckte du om det? Jag funderar på att köra på det också faktiskt.
Jag känner precis som dig, är mer intresserad av den kliniska och biologiska psykologin. Det du nämnde om att psykologyrket har högre konkurrens för det kliniska, är det fler som vill jobba kliniskt och därför svårt för psykologer att få göra det, som vid psykiatrin?

Ja jag är medveten om att det handlar om mycket annat. Men det finns också så mycket roligt inom läkarprogrammet; anatomi, farmakologi, neurologi och mycket annat. Så jag skulle inte endast vara där för psykiatrins skull. Utbildningstiden är jag också medveten om. Nu när jag också fått reda på allt möjligt hos de olika programmen känns det lite som att om jag väljer psykologprogrammet, så väljer jag endast den "enkla vägen".

Tack för dina svar, väldigt hjälpsamma!

Jag gjorde inga prövningar utan läste behörigheten via gymnasiekurser på komvux, kunde välja att läsa in min behörighet genom en vanlig gymnasiekurs (basår) med dagliga lektioner på plats vardagar 8-12, eller via flex med distansstudier och handledningar på plats som fanns på olika tider under veckan. Valde flex vilket var ganska praktiskt då jag kunde kombinera det med jobb, men också få hjälp om man körde fast eller liknande. Inte alla kommuner har möjligheten att välja mellan detta dock. Att behöva läsa in och göra prövningar skulle bli betydligt tuffare för min del, då jag i så fall skulle behöva lägga upp studierna helt och hållet själv, nu fixade skolan upplägget istället vilket var mer praktiskt för min del, plus att laborationer, inlämningsuppgifter osv sköttes av dem. Om du ska läsa alla ämnen för naturvetenskaplig behörighet skulle jag nog säga att det är mer praktiskt att läsa ett vanligt basår på plats eller med möjlighet till handledning, än att göra prövningar på egen hand då det är ganska många kurser som ska tentas av och det kräver väldigt mkt disciplin. Om distansstudier fungerar bra för dig kan prövningar fungera ganska bra, det är lite olika hos alla.

Nja, det finns alltid ett behov av psykologer och prognoserna visar väldigt goda möjligheter till jobb över hela landet, i synnerhet utanför storstadsområdena och universitetsstäderna, inom bl.a. klinisk psykologi där det finns ett stort behov, att konkurrensen är hög har nog mer att göra med att det inte finns så många utlysta tjänster inom det, dessutom ökar konkurrensen betydligt om du vill jobba i t.ex. Stockholm istället för Skellefteå så det beror verkligen på, lättare att få en tjänst om du väljer att flytta till en random stad i Norrland som sagt. Som jag förstått det är det psykologtjänster som inriktar sig på beteendeterapi och kognitionspsykologi (KBT och liknande) där konkurrensen är som störst, hos klinisk psykologi är det troligen lägre då större efterfrågan finns och det inte är lika många som väljer den banan. Men här skulle jag nog rådgöra dig att prata med en SYV för något psykologprogram som kan ge mer säkrare input.

lizzzza skrev: ↑ons 17 mar, 2021 20:50

SuperC skrev: ↑ons 17 mar, 2021 0:13

lizzzza skrev: ↑tis 16 mar, 2021 20:45

Pluggade du upp behörigheten genom prövningar då? Blev det 8 prövningar? Vad tyckte du om det? Jag funderar på att köra på det också faktiskt.
Jag känner precis som dig, är mer intresserad av den kliniska och biologiska psykologin. Det du nämnde om att psykologyrket har högre konkurrens för det kliniska, är det fler som vill jobba kliniskt och därför svårt för psykologer att få göra det, som vid psykiatrin?

Ja jag är medveten om att det handlar om mycket annat. Men det finns också så mycket roligt inom läkarprogrammet; anatomi, farmakologi, neurologi och mycket annat. Så jag skulle inte endast vara där för psykiatrins skull. Utbildningstiden är jag också medveten om. Nu när jag också fått reda på allt möjligt hos de olika programmen känns det lite som att om jag väljer psykologprogrammet, så väljer jag endast den "enkla vägen".

Tack för dina svar, väldigt hjälpsamma!

Jag gjorde inga prövningar utan läste behörigheten via gymnasiekurser på komvux, kunde välja att läsa in min behörighet genom en vanlig gymnasiekurs (basår) med dagliga lektioner på plats vardagar 8-12, eller via flex med distansstudier och handledningar på plats som fanns på olika tider under veckan. Valde flex vilket var ganska praktiskt då jag kunde kombinera det med jobb, men också få hjälp om man körde fast eller liknande. Inte alla kommuner har möjligheten att välja mellan detta dock. Att behöva läsa in och göra prövningar skulle bli betydligt tuffare för min del, då jag i så fall skulle behöva lägga upp studierna helt och hållet själv, nu fixade skolan upplägget istället vilket var mer praktiskt för min del, plus att laborationer, inlämningsuppgifter osv sköttes av dem. Om du ska läsa alla ämnen för naturvetenskaplig behörighet skulle jag nog säga att det är mer praktiskt att läsa ett vanligt basår på plats eller med möjlighet till handledning, än att göra prövningar på egen hand då det är ganska många kurser som ska tentas av och det kräver väldigt mkt disciplin. Om distansstudier fungerar bra för dig kan prövningar fungera ganska bra, det är lite olika hos alla.

Nja, det finns alltid ett behov av psykologer och prognoserna visar väldigt goda möjligheter till jobb över hela landet, i synnerhet utanför storstadsområdena och universitetsstäderna, inom bl.a. klinisk psykologi där det finns ett stort behov, att konkurrensen är hög har nog mer att göra med att det inte finns så många utlysta tjänster inom det, dessutom ökar konkurrensen betydligt om du vill jobba i t.ex. Stockholm istället för Skellefteå så det beror verkligen på, lättare att få en tjänst om du väljer att flytta till en random stad i Norrland som sagt. Som jag förstått det är det psykologtjänster som inriktar sig på beteendeterapi och kognitionspsykologi (KBT och liknande) där konkurrensen är som störst, hos klinisk psykologi är det troligen lägre då större efterfrågan finns och det inte är lika många som väljer den banan. Men här skulle jag nog rådgöra dig att prata med en SYV för något psykologprogram som kan ge mer säkrare input.

Jag hade helt glömt av att man kan läsa in behörigheten på komvux. Tack för tipset! Vart läste du någonstans?

Okej, jag förstår hur du menar nu. Ska absolut ta kontakt med syv.

Vilken universitet går du på läkarprogrammet och vad tycker du om det?

lizzzza skrev: ↑lör 20 mar, 2021 19:34 Hermods? Då är väl Göteborg din hemstad? Det är min också haha. Men får jag fråga isåfall varför du inte valde Göteborgs Universitet?

Är tanken att specialisera dig när du väl är klar i läkarprogrammet? Vad har ni hittills läst i Umeå och vad tyckte du om de? Läste du psykologprogrammet i Umeå också?

Ursäkta för en massa frågor och tack för att du svarar!

SuperC skrev: ↑lör 20 mar, 2021 20:08

lizzzza skrev: ↑lör 20 mar, 2021 19:34 Hermods? Då är väl Göteborg din hemstad? Det är min också haha. Men får jag fråga isåfall varför du inte valde Göteborgs Universitet?

Är tanken att specialisera dig när du väl är klar i läkarprogrammet? Vad har ni hittills läst i Umeå och vad tyckte du om de? Läste du psykologprogrammet i Umeå också?

Ursäkta för en massa frågor och tack för att du svarar!

Nej, Hermods finns över hela Sverige. Jag själv är från Uppsala. Hade säkert varit kul att plugga där, samtidigt så hade jag redan pluggat på universitetet där i några år, där jag läste på psyk bland annat. Efter ett tag tröttnade jag lite på staden då jag bott där hela livet, var ganska skönt och flytta därifrån och prova något nytt. Hamnade i Umeå lite av en slump men det blev bra. Visst är det tryggare och mer praktiskt att kunna plugga i sin hemstad, men jag skulle säga att det är mer givande att plugga någon annanstans, man utmanar sig själv lite. Vi har ett gäng från Göteborg i min klass och jag har träffat många från Västkusten här uppe så jag skulle säga att det är ganska vanligt att folk flyttar upp hit för plugga.

Ja, liksom 99% av alla andra läkarstudenter, så har jag planer på att specialisera mig. Svårt att säga vad det blir när jag inte läst kliniska terminerna än, men det blir förhoppningsvis lättare med tiden. Har träffat många som säger att det inte blir det dock...
Just nu läser jag fortfarande preklin (dvs teoretisk termin). Första terminen läser man en kurs baserad på cellbiologi och biokemi, tyckte den kursen var ganska intressant men stundtals väldigt tråkig. Andra och tredje terminen läser man världens mest mastigaste kurs vid namn OSoF, där du lär dig (eller snarare korvstoppar) all möjlig info om människokroppen, fysiologin, anatomin, histologin, och så vidare. Tror jag har pluggat mer på den kursen än vad gjort under hela gymnasiet faktiskt. Väldigt tung och omfattande kurs, men också lärorik. Bara att fråga på om du undrar över något

lizzzza skrev: ↑tor 25 mar, 2021 15:44

SuperC skrev: ↑lör 20 mar, 2021 20:08

lizzzza skrev: ↑lör 20 mar, 2021 19:34 Hermods? Då är väl Göteborg din hemstad? Det är min också haha. Men får jag fråga isåfall varför du inte valde Göteborgs Universitet?

Är tanken att specialisera dig när du väl är klar i läkarprogrammet? Vad har ni hittills läst i Umeå och vad tyckte du om de? Läste du psykologprogrammet i Umeå också?

Ursäkta för en massa frågor och tack för att du svarar!

Nej, Hermods finns över hela Sverige. Jag själv är från Uppsala. Hade säkert varit kul att plugga där, samtidigt så hade jag redan pluggat på universitetet där i några år, där jag läste på psyk bland annat. Efter ett tag tröttnade jag lite på staden då jag bott där hela livet, var ganska skönt och flytta därifrån och prova något nytt. Hamnade i Umeå lite av en slump men det blev bra. Visst är det tryggare och mer praktiskt att kunna plugga i sin hemstad, men jag skulle säga att det är mer givande att plugga någon annanstans, man utmanar sig själv lite. Vi har ett gäng från Göteborg i min klass och jag har träffat många från Västkusten här uppe så jag skulle säga att det är ganska vanligt att folk flyttar upp hit för plugga.

Ja, liksom 99% av alla andra läkarstudenter, så har jag planer på att specialisera mig. Svårt att säga vad det blir när jag inte läst kliniska terminerna än, men det blir förhoppningsvis lättare med tiden. Har träffat många som säger att det inte blir det dock...
Just nu läser jag fortfarande preklin (dvs teoretisk termin). Första terminen läser man en kurs baserad på cellbiologi och biokemi, tyckte den kursen var ganska intressant men stundtals väldigt tråkig. Andra och tredje terminen läser man världens mest mastigaste kurs vid namn OSoF, där du lär dig (eller snarare korvstoppar) all möjlig info om människokroppen, fysiologin, anatomin, histologin, och så vidare. Tror jag har pluggat mer på den kursen än vad gjort under hela gymnasiet faktiskt. Väldigt tung och omfattande kurs, men också lärorik. Bara att fråga på om du undrar över något

Jaha okej, trodde det endast fanns i Göteborg. Kul att det slutade väl för dig med vilken stad du hamnade i till slut! Vilken/vilka kurs/kurser ser du främst fram emot att läsa i läkarprogrammet?

Nu när du läst några terminer vardera i psykolog- och läkarprogrammet och kan jämföra de, känns det som att du har gjort det rätta valet med att gå i läkarprogrammet?
När du valde att läsa psykologprogrammet, vad fick dig till att först prova det istället för läkarprogrammet? Är du glad att du valde att läsa det först och känna efter, sedan läsa in behörigheten och påbörja läkarprogrammet som du nu förhoppningsvis är tillfredsställd med?

Undrar förresten också angående hur lång tid det tog för dig att läsa behörigheten på komvux? Var det 8 ämnen som du fick läsa in då? Det fanns också Naturvetenskapligt basår, hur kom det sig att du inte valde det?

Tack för dina svar!

SuperC skrev: ↑mån 29 mar, 2021 0:34

lizzzza skrev: ↑tor 25 mar, 2021 15:44

SuperC skrev: ↑lör 20 mar, 2021 20:08

Nej, Hermods finns över hela Sverige. Jag själv är från Uppsala. Hade säkert varit kul att plugga där, samtidigt så hade jag redan pluggat på universitetet där i några år, där jag läste på psyk bland annat. Efter ett tag tröttnade jag lite på staden då jag bott där hela livet, var ganska skönt och flytta därifrån och prova något nytt. Hamnade i Umeå lite av en slump men det blev bra. Visst är det tryggare och mer praktiskt att kunna plugga i sin hemstad, men jag skulle säga att det är mer givande att plugga någon annanstans, man utmanar sig själv lite. Vi har ett gäng från Göteborg i min klass och jag har träffat många från Västkusten här uppe så jag skulle säga att det är ganska vanligt att folk flyttar upp hit för plugga.

Ja, liksom 99% av alla andra läkarstudenter, så har jag planer på att specialisera mig. Svårt att säga vad det blir när jag inte läst kliniska terminerna än, men det blir förhoppningsvis lättare med tiden. Har träffat många som säger att det inte blir det dock...
Just nu läser jag fortfarande preklin (dvs teoretisk termin). Första terminen läser man en kurs baserad på cellbiologi och biokemi, tyckte den kursen var ganska intressant men stundtals väldigt tråkig. Andra och tredje terminen läser man världens mest mastigaste kurs vid namn OSoF, där du lär dig (eller snarare korvstoppar) all möjlig info om människokroppen, fysiologin, anatomin, histologin, och så vidare. Tror jag har pluggat mer på den kursen än vad gjort under hela gymnasiet faktiskt. Väldigt tung och omfattande kurs, men också lärorik. Bara att fråga på om du undrar över något

Jaha okej, trodde det endast fanns i Göteborg. Kul att det slutade väl för dig med vilken stad du hamnade i till slut! Vilken/vilka kurs/kurser ser du främst fram emot att läsa i läkarprogrammet?

Nu när du läst några terminer vardera i psykolog- och läkarprogrammet och kan jämföra de, känns det som att du har gjort det rätta valet med att gå i läkarprogrammet?
När du valde att läsa psykologprogrammet, vad fick dig till att först prova det istället för läkarprogrammet? Är du glad att du valde att läsa det först och känna efter, sedan läsa in behörigheten och påbörja läkarprogrammet som du nu förhoppningsvis är tillfredsställd med?

Undrar förresten också angående hur lång tid det tog för dig att läsa behörigheten på komvux? Var det 8 ämnen som du fick läsa in då? Det fanns också Naturvetenskapligt basår, hur kom det sig att du inte valde det?

Tack för dina svar!

Egentligen har jag ingen specifik kurs jag ser fram emot (vi läser bara stora terminskurser här, inte i delar som på psykologprogrammet), större delen av alla kurser man läser är intressant som det är, vissa saker lite mer och vissa saker lite mindre. Patologi kommer jag förhoppningsvis läsa i höst och det kommer säkert vara intressant nu när man har gått igenom massa anatomi, fysiologi och histologi. Annars ser jag fram emot de kliniska placeringarna, ffa psykiatrin kommer bli intressant, men det är ett tag kvar tills jag hamnar där. Överlag är jag väldigt nöjd med läkarprogrammet, tycker det passar mig och mina intressen ganska bra, även om det stundtals kan vara frustrerande och väldigt tufft så finns det inget annat jag kan se mig själv göra.

Med det sagt vill jag framhäva att psykologprogrammet är väldigt bra också och jag rekommenderar alla som är intresserade av ämnet att testa det. Precis som på läkarprogrammet fanns det delar av kurserna som var bra och mindre bra. Jag valde psykologprogrammet av rent intresse, alltid haft ett intresse för människors beteende, men även tvärvetenskapliga ämnen överlag, och hade turen att ha en lärare som varit psykolog tidigare och gjorde ämnet väldigt intressant på gymnasiet. Skulle säga att intresse av ämnet är väldigt viktigt i ett sånt yrke, annars blir man inte långvarig. Ja, jag skulle säga att jag är nöjd att jag "testade" det först innan jag gick vidare till läkarprogrammet då det var på psyk jag fick lära mig vilka områden jag var mest intresserad av, samtidigt fick jag lära mig mycket om mig själv och andra, hur människor fungerar i grupp och så vidare. Dessutom fick jag mer inblick i psykologyrket, det var lättare att se vad man kunde jobba som och vad för utvecklingsmöjligheter man hade, vilket gjorde det lättare att jämföra. Så resonerade jag i alla fall, men många av mina kursare där trivs bra och skulle aldrig kunna tänka sig bli läkare, så det är ju väldigt delat.

Jag hade bara tre ämnen jag behövde läsa in, då jag hade gått natur fast med samhällsinriktning, så jag saknade bara kemi 2, fysik 2 och matematik 4, det var lite trögt i början då jag inte hade läst kurserna på ett tag, men jag lyckades bli klar med samtliga kurser efter nästan 6 månader, läste fysik och kemi på halvfart och jobbade vid sidan om också. Att välja naturvetenskapligt basår var onödigt för mig eftersom jag redan läst de flesta kurserna, de är inte dåliga dock om man saknar hela behörigheten, eller om det var längesen man pluggade ämnena, dessutom har de oftast ett bättre upplägg än distanskurser eller prövningar.