Jag får min åldersnoja i vågor. Jag fyllde 30 i sommar och mestadels av tiden glömmer jag bort att jag har en ålder överhuvudtaget. Det jag kanske oroar mig över mest är att hinna spara ihop till en bra pension, eller hinna skaffa familj.

Det är nog faktiskt familje-aspekten i det hela som stressar mig mest eller triggar min åldersnoja.

Jag har fått några smått elaka kommentarer ibland, jag tror inte de är menade som elaka men jag minns särskilt en person som frågade mig om jag verkligen kunde bli särskilt pålitlig med mina händer som en gammal läkare. Men eftersom jag (i dagsläget) gärna vill bli rättspatolog så är det ju ganska enkelt att svara att mina patienter redan kommer vara döda, så de behöver inte oroa sig.

Den karriärsbanan som jag i dagsläget tänker mig lugnar ned många negativa tankar. Jag är väldigt intresserad av såväl patologi, kroppsliga funktioner, kemi, mord och rättegångar på en och samma gång. Det gör att jag åtminstone föreställer mig att jag kommer ha en styrka i att jag är mångfacetterad i yrket.

Sedan hoppas jag även på att utveckla eller implementera att vi tar till vara på mer forensisk bevisning, nämligen jord. Ämnet kallas jord-forensik (soil forensics) och är mig veterligen inget som Sverige sysslar med i dagsläget.

Tittar jag på de flesta patologer som uttalar sig i diverse fall så är många väldigt gamla, och det känns som ett yrke där du kan fortsätta att arbeta/föreläsa/vara expert/forska långt upp i åldern. Ett område där erfarenhet är mycket värdefullt, samtidigt som en riktigt bra fantasi och en nyfikenhet också kan vara avgörande för om ett fall kommer lösas i framtiden (trots att vi inte har tekniken för det idag).

Oavsett så kommer jag nog alltid ta tillvara på ordspråket "du skall aldrig vara rädd för att få ett nej eller för att göra något nytt - du ska däremot vara livrädd för att ångra att du inte tog chansen."

Jag skulle nog våga påstå att den som inte drivs av att göra karriär, tjäna pengar eller hävda en viss social status kommer att bli väldigt duktig på det den gör. Det är så simpelt och kraftfullt att välja ett yrke för att man helt enkelt vill det. Det kommer man nog mycket långt på.

Ebba12345 skrev: ↑sön 13 nov, 2022 13:36 Hej! Jag kan förstå dina känslor fastän jag inte ännu hunnit blir 35+. Jag ser det som en positiv sak att du tagit dig tiden att tänka över ditt beslut och väntat tills du känt dig mogen och redo att börja din resa! Det talar för att du har bra tålamod och tänker över dina beslut noga och slippa ångra förhastade sådana - bra egenskap som framtida läkare i min bok Min personliga erfarenhet av att studera med kurskamrater som är äldre än en själv är bara positiva, jag har alltid tyckt att det varit givande och roligt att plugga tillsammans med äldre studenter som har andra saker att erbjuda än jämngamla, med mer erfarenhet och andra perspektiv i diskussioner och grupparbeten osv. En kvinna jag läste en kurs med var 47 år gammal och det fungerade hur fint som helst!

Sen är ett tips att inte se det som att du är "sent ute" för att du börjar programmet när du är 35+, snarare har du gjort annat under tiden och skaffat värdefull erfarenhet utanför läkarprogrammet som ingen 19-åring kan ha. Alla åldrar har sina för-och nackdelar och jag tycker absolut inte att du ska behöva känna åldersnoja även om jag förstår varför man gör det, tvärtom låter det som en riktigt bra anledning att läsa programmet om du verkligen känner att det är det du vill göra resten av din karriär. Att trivas på sitt jobb är långt ifrån alla som gör och jag imponeras av de som orkar bryta sig loss från sin vardag för att göra något nytt! Så klyschigt som det än må låta så lever man faktiskt bara en gång och då är det väl fullt rimligt att göra det som gör en lycklig. Lycka till med allt!

Hej Ebba!

Fint att du skriver om erfarenheten att plugga med äldre studenter, gör att jag minns tiden då jag var yngre och träffade äldre studenter. Minns tex tydligt vid terminstart att det var stressig stämning bland mina jämnåriga då... antagligen pga. allt nytt som händer då, hitta nya kurskamrater/vänner osv medan hos en och annan äldre var det en helt annan "frekvens". Ett lugn som jag kunde känna av. Känns som att jag exotfierar "äldre studenter" nu, inget illa menat mot någon och jag själv kommer som nämnt också vara äldre student.

Men antar eftersom ålder ger erfarenhet så blir det också annat fokus i mångt och mycket, och det kunde vara ganska skönt då tyckte jag som inte ville stressa med att lära känna alla, prata med alla direkt/första veckan på programmet osv. Så det slutade med att jag började hänga med några äldre, plugga med dem, sitta med dem i matsalen osv det var kravlöst och tog sin egna tid och jag lärde känna fler i klassen som också började hänga med oss. Såklart alla inte är så, finns massa yngre som har helt andra fokus också, men majoriteten då vid kursstarten var det mycket känslor bland mina jämngamla. Jag minns det som väldigt jobbigt och något som var väldigt skönt att växa ifrån när jag väl blev äldre, trots att jag var omogen var jag också lillgammal det var inte lätt att hitta vänner bland jämngamla i mina grupper tex. Så på högstadiet umgicks jag tex med nior, och på gymnasiet med treor kom jag på.

Tror det är olika med erfarenhet och att känna sig själv, jag tror erfarenhet är guld och något man bara får genom att bli äldre och uppleva livet. Men sen finns det yngre som också vet vad dem vill (eller iaf just då vet vad dem vill) och sen kanske ändrar sig eller växer ifrån det, men dem kan fortfarande ta andra beslut grundade på detta "vetande". Jag kallar mig själv som purung tidigare omogen, jag ska ändra på det. För när jag skriver detta så inser jag att det handlar inte om omogen utan bara att jag inte hade bestämt mig ännu, jag ville ha erfarenhet för att kunna ta beslut och tänka igenom något. Jag är inte och har aldrig varit en person som bestämt mig eller "vet" innan jag testat eller tagit in fler perspektiv av något. Lite som du skrev att jag funderat ett tag, gjort annat och hållit kvar vid denna drömmen. Vilken grej, tack för att du fick mig att se detta med helt nya glasögon.

Tack för dina visa ord, jag ska ta till mig detta och dem bra dagarna så tycker jag precis som du och de flesta här i tråden, dem dåliga dagarna så ska jag gå in här och läsa detta igen.

Tack för din input, betyder verkligen jättemycket

Med värme
Sara

Emmy88 skrev: ↑sön 13 nov, 2022 19:32

SaraFrank skrev: ↑lör 12 nov, 2022 17:08
Till er som har åldersnoja oavsett ålder, vad är era negativa tankar om drömmen att läsa till läkare i ”den” åldern? Och vad är era positiva och bra tankar?

Hej!

Vilket intressant tråd!

Jag har alltid velat bli läkare men har flera orsaker som har gjort att jag inte kom in. Först läste jag gymnasiet senare än alla andra (flyttade till Sverige under tonåren) och fick en dyslexidiagnos (svårigheter som fick mig att känna mig dum under hela skolgången) vilket medförde att jag hade svårt att högsta betyg på alla ämnen trots väldigt hårt plugg. Därefter läste jag 6 månader civilingenjör i Teknisk kemi med hopp om att jag ska syssla med läkemedel och läsa mycket medicin ändå men så var inte fallet - utan teknik är fokuset. Det var en enorm stress för mig att hoppa av en annars riktigt bra och prestigefylld utbildning som kunde öppna fler dörrar åt mig. Hoppade av och satsade helhjärtat endast på HP och hade ett mål att komma in innan jag var 25 år gammal då jag kände att jag inte kunde sitta och studera till HP över 2 år utan att det hände något. Men 23-åriga jag fick en allvarlig diagnos och behövde göra en stor operation som krävde lång återhämtning. Därmed blev det "bara" en höjning till 1,25 och sedan sökte jag både läkarprogammet och sjuksköterskeprogrammet och tog sjuksköterskeexamen. Läste även en fysiologikurs som ökade mitt medicinintresse ytterligare.

Idag har 28-åriga jag lite över 1 års erfarenhet av arbete som sjuksköterska som jag trivs ok med men brinner fortfarande för min dröm om att läsa till läkare för att ha medicin som huvudfokus i arbetet Har beslutat mig om att inte ge upp. Jag har i princip släppt den där åldersnojan eftersom jag känner att jag vill göra något jag verkligen brinner för resten av mitt liv. Även sjukdomen har lärt mig att livet är skört och att man inte ska gå runt och fundera för mycket utan bestämma sig och kämpa för det man vill. Även om jag trivs som sjuksköterska så kommer jag sakna det där lite mer djupgående arbetet inom just medicin - så jag ger mig inte förrän jag är framme även om det krävs studier under min fritid i sidan om mitt heltidsjobb.

Jag tänker att det finns många fördelar med att börja runt 30-årsåldern - man vet varför man vill bli läkare, man bär på mer erfarenhet på axlarna och man är mer målmedveten. Många som är runt 20 eller under denna ålder vet inte riktigt varför de vill en sak och har en lättare tendens att exempelvis hoppa av utbildningen. Så av min erfarenhet kan jag bara påstå att vill man bli läkare så kommer man alltid vilja det oavsett vad man provar och det är lika bra att man kämpar för det målet. Trots flera hinder så går det tills slut om man vill tillräckligt mycket.

Lycka till!

Hej Emmy88!

Tack för att du delar med dig kort av din resa, jag har inte erfarenhet av dyslexi men på min grundskola och då ( på 90-talet) fanns inte den förståelse och respekt för elever med dyslexi. Jag minns det tydligt med några i min årskull, idag som vuxen tycker jag att det är brott som begåtts mot dessa barn och unga som "föll mellan stolarna" då. Och som deras vuxenliv blev pga. den "behandling" dem fick.

Min erfarenhet är också där resurser inte las på matematiken under min tonår eller på min skola, jag hade A i alla ämnen med F i matte och fick göra en tenta för att få E i nian. Skandal och något som kunde undvikas helt om dem vuxna, personal och föräldrar tagit tag i detta då.

Inget barn eller ungdom ska behöva dras med något ämne eller känna sig dum, det är skolan, lärares och de vuxnas ansvar. Politikers också då resurser påverkar lärares möjligheter att kunna påverka.


Tog lång tid för mig att våga mig på matte 2b för att inse att det inte alls var svårt, och att jag inte alls har "svårt i matte" vad är det ens för uttryck som någon hittat på... låter som något dem vuxna/skolan kom på då för att lägga ansvaret och skulden på individen (barnet/ungdomen). Jag kom iaf snabbt på att det bara var jag som hade kunskapsluckor pga. min grundskola när jag väl började med matte som vuxen.

Kul att du jobbar som sjuksköterska, bra färdigheter att få med sig in i läkaryrket. Jag kommer börja plugga när jag är i 40-års åldern... Aha, visste inte att folk hoppar av läkarutbildningen... eller antar väl att det alltid finns några som hoppar av utbildningar men trodde läkaryrket ändå var en big deal när man väl gett sig in. Mest pga. det krävs ganska mycket för att komma in osv. Men tänker att det kanske inte spelar så stor roll med ålder, eller där kanske ung ålder är en fördel om man märker att det verkligen inte var för mig och jag är 20, då ser man på det ganska annorlunda än om man bestämmer sig för att hoppa av utbildning/jobb och plugga till läkare som 35+. Menar att ingången är annorlunda, man offrar/väljer nog bort osv oavsett ålder och fas i livet. Allt är relativt och beroende på bakgrund m.m.

Sen har jag träffat personer som läser till läkare och dens föräldrar, morfar, farbror och syskon var läkare. När jag träffade personen läste jag på Valand och den hade tagit ett sabbatsår för att plugga konst, jag gillar det samtidigt som jag ville fråga om den verkligen vill bli läkare eller om det är annat som fått den att välja utbildningen. Jag frågade inte och vi sågs bara en gång. Sen finns det också prestige, status, pengar och mycket mer i läkaryrket. Jag ville vara ganska säker på att det inte är det jag är ute efter under mina unga år, dessa områden berör bara mitt ego, något jag inte vill ska gro och ta över.

Precis som du säger, livet är skört. Livet är också kort vet jag, så det finns inga ursäkter för mig och som jag varit inne på tidigare. Dem bra dagarna så vet jag detta och tycker som du och de flesta här, men när den där ångesten kommer eller en dålig dag öppnar upp för dessa känslor då är det svårt. Jag ska komma in hit och läsa här under de dåliga dagarna.

Tack för din input, betyder verkligen jättemycket

Bossanova skrev: ↑sön 13 nov, 2022 22:04 Jag får min åldersnoja i vågor. Jag fyllde 30 i sommar och mestadels av tiden glömmer jag bort att jag har en ålder överhuvudtaget. Det jag kanske oroar mig över mest är att hinna spara ihop till en bra pension, eller hinna skaffa familj.

Det är nog faktiskt familje-aspekten i det hela som stressar mig mest eller triggar min åldersnoja.

Jag har fått några smått elaka kommentarer ibland, jag tror inte de är menade som elaka men jag minns särskilt en person som frågade mig om jag verkligen kunde bli särskilt pålitlig med mina händer som en gammal läkare. Men eftersom jag (i dagsläget) gärna vill bli rättspatolog så är det ju ganska enkelt att svara att mina patienter redan kommer vara döda, så de behöver inte oroa sig.

Den karriärsbanan som jag i dagsläget tänker mig lugnar ned många negativa tankar. Jag är väldigt intresserad av såväl patologi, kroppsliga funktioner, kemi, mord och rättegångar på en och samma gång. Det gör att jag åtminstone föreställer mig att jag kommer ha en styrka i att jag är mångfacetterad i yrket.

Sedan hoppas jag även på att utveckla eller implementera att vi tar till vara på mer forensisk bevisning, nämligen jord. Ämnet kallas jord-forensik (soil forensics) och är mig veterligen inget som Sverige sysslar med i dagsläget.

Tittar jag på de flesta patologer som uttalar sig i diverse fall så är många väldigt gamla, och det känns som ett yrke där du kan fortsätta att arbeta/föreläsa/vara expert/forska långt upp i åldern. Ett område där erfarenhet är mycket värdefullt, samtidigt som en riktigt bra fantasi och en nyfikenhet också kan vara avgörande för om ett fall kommer lösas i framtiden (trots att vi inte har tekniken för det idag).

Oavsett så kommer jag nog alltid ta tillvara på ordspråket "du skall aldrig vara rädd för att få ett nej eller för att göra något nytt - du ska däremot vara livrädd för att ångra att du inte tog chansen."

Jag skulle nog våga påstå att den som inte drivs av att göra karriär, tjäna pengar eller hävda en viss social status kommer att bli väldigt duktig på det den gör. Det är så simpelt och kraftfullt att välja ett yrke för att man helt enkelt vill det. Det kommer man nog mycket långt på.

Hej Bossanova!

Mina kommer också i vågor, dåliga/sämre dagar. Då är dem brutala mot mig.

Väldigt udda kommentar att en äldre läkare skulle vara opålitlig med sina händer, som du säger säkert inte illa menat eller elakt men tyder ändå på någon slags osäkerhet eller rädsla om man uttrycker sig så. Att projicera rädsla, osäkerhet "tvivel" på dig då menar jag. Sånt behöver ingen i sitt liv, jag har tillräckligt med mina negativa tankar i vågor och dåliga dagar.

Jag ska komma in och läsa här dem dåliga dagarna, bli påmind om detta som jag själv håller med om. Jag brukar också tänka, hur tänker jag om andra? Jag skulle tex aldrig tycka annat än inspiration och respekt om någon som väljer att byta bana, yrke oavsett ålder men ännu mer som äldre då det kanske är svårare omställning beroende på mycket då såklart. Men att man vågar göra det är stort.

Tack för din input Bossanova, betyder verkligen jättemycket!

Det känns som att den här frågeställningen poppar upp på forumet med jämna mellanrum, oftast med peppande diskussioner. Här är några för- och nackdelar jag själv märkt med att vara äldre på läkarprogrammet:


Fördelar:

* VFU blir avsevärt mindre dramatiskt om man redan varit inne i arbetslivet och lärt sig prata med människor i olika sammanhang

* Man kan vara en lugnande närvaro för yngre kursare, till och med anta en storasyskonroll

* Enklare att närma sig vissa praktiserande kliniker


Nackdelar:

* Vissa gör gliringar på ens bekostnad (inte så vanligt, men det händer)

* Rejält ekonomiskt bortfall om man redan pluggat tidigare. Ska inte underskattas. Har inte räknat på det, men är tveksam till att jag kommer tjäna in fem års karriärstopp. Jag har bevisligen valt att satsa ändå, men det tar emot

* Man kommer vara ur fas resten av yrkeslivet. Dina jämnåriga som började medicinstudier direkt kommer ha hunnit specialisera sig, disputera, etc. Du är egentligen inte heller i fas med din klass, eftersom de har ett åldersövertag.

Läkaryrket är ett brett yrke och är man fascinerad av den medicinska vetenskapen och tilltalas av tanken på att ha ett jobb där man kontinuerligt lär sig nya saker så behöver man inte vara speciellt orolig. Är du 35+ och påbörjar läkarprogrammet så kommer du att vara tacksam gentemot dig själv för att du tog det beslutet. Det är fortfarande en lång väg kvar till pensionsåldern när du är färdigexaminerad och du kommer att vara redo för en karriär och ett liv i lärande. Dessutom har man ju ganska hyfsad lön som läkare och möjligheterna till att klättra på karriärstegen är goda. Win-win! Jag är själv 30 år gammal och förbereder mig för att söka in till läkarprogrammet. Jag räknar med att jag kommer att vara 31-32 när jag blir antagen, då jag behöver en del tid på mig för att fixa de nödvändiga kurserna. Sen får jag ju stanna kvar ett tag till inom universitetssfären och det är väldigt utvecklande och lärorikt i sig.

hasselblad skrev: ↑tis 15 nov, 2022 18:02 Det känns som att den här frågeställningen poppar upp på forumet med jämna mellanrum, oftast med peppande diskussioner. Här är några för- och nackdelar jag själv märkt med att vara äldre på läkarprogrammet:


Fördelar:

* VFU blir avsevärt mindre dramatiskt om man redan varit inne i arbetslivet och lärt sig prata med människor i olika sammanhang

* Man kan vara en lugnande närvaro för yngre kursare, till och med anta en storasyskonroll

* Enklare att närma sig vissa praktiserande kliniker


Nackdelar:

* Vissa gör gliringar på ens bekostnad (inte så vanligt, men det händer)

* Rejält ekonomiskt bortfall om man redan pluggat tidigare. Ska inte underskattas. Har inte räknat på det, men är tveksam till att jag kommer tjäna in fem års karriärstopp. Jag har bevisligen valt att satsa ändå, men det tar emot

* Man kommer vara ur fas resten av yrkeslivet. Dina jämnåriga som började medicinstudier direkt kommer ha hunnit specialisera sig, disputera, etc. Du är egentligen inte heller i fas med din klass, eftersom de har ett åldersövertag.

Hej Hasselblad!

Yes, har sett några inlägg kring ämnet "åldersnoja", varierar däremot med åldern. Jag har inte sett så många 35+/45+ inlägg? Länka gärna om du vet några Vill också förtydliga att jag inte förminskar någon form av åldersnoja, man kan ha det 19 eller 45 år. Fullt förståeligt.

Tack för att du delar med dig av din erfarenhet och snygga indelningen/listan. Tror du blir en grym läkare

Jag ska ta med mig fördelarna och kan tyvärr känna igen nackdelarna, är ju dem de negativa tankarna brukar grotta sig i.

Jag tror ingen kommer undan "sänkningar" jag är kvinnligt kodad, pluggat både som ung och äldre och har alltid stött på något. Eller så var jag "för ung" eller så är man "boomer" det är alltid något och människor som håller på så letar väl alltid upp något att haka upp sig på och sänka någon med. Tror det säger mer om dem än oss och har lärt mig att hantera såna när det väl dyker upp situationer, till mig eller dem som ska förminska någon yngre tex. Ingen behöver sånt i sitt liv och vi/alla behöver bli bättre på att säga ifrån. Det är fortfarande härskartekniker, sänkning och inte ok.

Med ekonomiskt bortfall förstår jag hur du tänker och visst finns den, har som nämnt pluggat tidigare och mina tidigare jobb var inte valda utifrån lön utan jag har jobbat inom ideella organisationer så kan inte säga att min pension blir skyhög. Däremot så värderar jag inte pengar på det sättet, jag ser tänker inte på bortfallet utan jag väljer att se det som en investering och att jag kommer jobba i närmare 30 år till och kommer att kunna göra något om inte ganska mycket med min privatekonomi. Allt är såklart relativt och beroende på person, livstil osv men jag lever ganska minimalistiskt liv och har knappt utgifter osv så tänker inte så. Men såklart jag inte vill leva som fattig pensionär och inte kunna resa/göra saker man tycker om då, så behöver såklart privatspara inför dem dagarna. Jag måste helt enkelt tänka mer på den biten än dem som började jobba heltid som väldigt unga. Blir också något jag "offrade" för att göra annat som yngre, så ser jag det.


Ja blir nog en "ur fas" period nånstans för de flesta studenterna... jag vet inte hur gammal du är men jag kommer iaf hinna specialisera mig. Jag blir ännu äldre då med haha, men jag hinner iaf jobba som underläkare under tiden och sen jobba många år som läkare. Jag ser läkaryrket som att man aldrig blir klar heller, ett pga dem långa studierna men sen måste man jobba som det också och lär sig nytt hela tiden med erfarenhet, vetenskapen, utveckling kring medicin osv... det är ett yrke att växa och utvecklas med och tror inte någon läkare blir "klar" nånstans. Eller en sån läkare är nog "klar" med sitt yrke och kanske vill göra annat.

(Sista punkten) Förstår att du ser det som åldersövertag i relation till karriären och arbetslivet, men om du tänker att dem yngre också ska ha andra faser i livet som vi äldre kanske är klara med tex. föräldrarlivet, det kanske är underskattat i relation till att "göra karriär" men föräldrarledighet vabb, hämtningar/lämningar och mycket mer som ingår är många år av livet. Nu tog jag föräldraskapet som exempel men finns andra perioder i livet som yngre traditionellt ändå brukar gå igenom, så rent i "karriären" så ser jag ändå äldre som ett åldersövertag där jag tex inte har något av detta att förhålla mig till. Alla kan bli sjuka eller annat som händer såklart men för övrigt blir någon som "äldre" en ganska tillgänglig och flexibel kollega och anställd i detta fallet.

Det måste vi "äldre" och arbetsgivare också börja se som en fördel inom arbetslivet där vi inte bara tittar på vad som "gått" utan också vad vi kan ge och bidra med.

Är som sagt relativt, vissa jobbar nog som vanligt oavsett perioder i livet och jag dömer ingen, allt beror på person, vad man värderar med tid, livet etc. Men utgår man ifrån yrkeslivet är det ju ändå tid man lägger ner där. Såklart är man äldre och inte hinner specialisera sig ser det också annorlunda ut, där kanske man får överväga om man tycker att det skulle vara ett minus eller är ok, jag vet att väldigt många läkare tex inte specialiserar sig alls. Olika åldrar. Så det kanske också är beroende på vem man är.


Hoppas sista biten inte ses som mer "peppande" utan andra och mitt perspektiv

Tack för din input, gav mig verkligen möjlighet att reflektera över dessa punkter hos mig själv <3

robin0914 skrev: ↑tis 15 nov, 2022 20:19 Läkaryrket är ett brett yrke och är man fascinerad av den medicinska vetenskapen och tilltalas av tanken på att ha ett jobb där man kontinuerligt lär sig nya saker så behöver man inte vara speciellt orolig. Är du 35+ och påbörjar läkarprogrammet så kommer du att vara tacksam gentemot dig själv för att du tog det beslutet. Det är fortfarande en lång väg kvar till pensionsåldern när du är färdigexaminerad och du kommer att vara redo för en karriär och ett liv i lärande. Dessutom har man ju ganska hyfsad lön som läkare och möjligheterna till att klättra på karriärstegen är goda. Win-win! Jag är själv 30 år gammal och förbereder mig för att söka in till läkarprogrammet. Jag räknar med att jag kommer att vara 31-32 när jag blir antagen, då jag behöver en del tid på mig för att fixa de nödvändiga kurserna. Sen får jag ju stanna kvar ett tag till inom universitetssfären och det är väldigt utvecklande och lärorikt i sig.

Hej Robin!

Håller med dig! Är så glad att jag startade denna tråden, känns som om dem negativa tankarna blir avslöjade för det dem är alltså bara negativa tankar. Är som sagt bra dagar detta håller, jag får komma in hit dem dåliga dagarna och ta till mig era visa ord.

Jag önskar dig all lycka till, vi kanske ses nånstans då om du går på GU du kommer få jobba många år som läkare. Fint att det finns personer som du som vill bli läkare.

Tack för din input!

SaraFrank skrev: ↑sön 13 nov, 2022 13:15

biologikemi1999 skrev: ↑sön 13 nov, 2022 5:08 Hej Sara!

Jag har också haft oerhört grov åldersnoja de senaste dagarna då jag insett hur långt efter mina jämngamla vänner jag kommer att hamna. Jag befinner mig nu i en ålder där jag väldigt gärna hade velat vara färdigutbildad med ett fast jobb, liksom mina gamla klasskamrater i gymnasiet. Istället ska jag påbörja den längsta (och en av de mest utmanande) tillgängliga utbildningen i Sverige.

Det som gör att jag trots detta valt att hoppa av min tidigare utbildning är att jag, liksom du, inte kan finna ett mer givande och stimulerande yrke än läkaryrket. När jag tog beslutet att hoppa av och läsa upp betyg för läkarprogrammet, så motiverade jag det med följande:

Tiden kommer gå och du kommer bli x år oavsett. Vill du när du är x år jobba som läkare i de många år som kvarstår tills pensionen, eller vill du jobba med något annat. Jag återkommer alltid till detta när jag blir osäker, och svaret är alltid detsamma vilket gör att jag (delvis) kan rationalisera bort min åldersnoja.

Hej!

Tack för att du delar med dig av din åldersnoja och som du beskriver den med ” insett hur långt efter mina jämngamla vänner jag kommer att hamna”. Jag känner igen den tanken i mig själv när jag läser den frasen, att förutom de negativa tankarna så finns en hel del jämförelser i huvudet. Speciellt de ”dåliga dagarna”. Dessa jämförelser förknippar jag med vår ”kultur” i samhället där ”loppet” startat för länge sen för dem i min ålder tex och jag står precis vid starten som du nämner. Hjärnan vill såå gärna ge upp innan jag ens börjat loppet samtidigt som jag alltid kommer tillbaka till en känsla där jag visualiserar mig själv som läkare och i en sån miljö med vårdkollegor och det pirrar till i magen. Det måste vara annat än den negativa hjärnan som vill dit

Vad inspirerande att du hoppat av din utbildning för att läsa behörighet, det kommer gå så bra för dig.

Jag jobbade som kontorsadmin tidigare och märkte att tiden gick och åren att jobba blev mer än att åren att plugga, med familj och för att kunna vara människa behövde jag ta ett beslut att sluta ta jobb och lägga ner tid på att plugga. För det är det som behövs för att vi ska nå vårt mål, vi behöver plugga väldigt mycket eftersom jag har möjligheten så blev det. Jag får tänka att ekonomin blir bättre i framtiden istället.

Jag ska def ta med mig det du skriver, åren går oavsett och så länge det är sant så har jag också svaret på varför jag gör detta. Det blir självförverkligande på något sätt.

Vore fint att få följa din resa mer, har du skrivit om det kanske? Vart du är i din process att läsa upp din behörighet osv? Låter som att vi är på samma ruta inför läkaryrket.

Tack för din input och visa ord, dem betyder jättemycket.

Hej Sara och tack själv för ditt inlägg. Det är så otroligt viktigt att påminna sig om det du skriver att åren man jobbar är mycket längre än de åren man pluggar, även om det ofta inte känns så när man står där och ska plugga upp behörighet/betyg/hp och sen ta sig genom den längsta utbildningen i Sverige.

Jag har faktiskt läst upp behörighet och betyg och slutade förra VT upp som sista reserv att inte bli antagen i Umeå, läste upp ännu mer och blev antagen i Örebro nu till HT och var sista reserv att inte bli antagen i Göteborg (kan inte förneka att det var lite surt haha). Ska dock börja nu i Gbg då jag borde komma in iom att jag var så nära HT och att det alltid är något lägre intagningskrav till VT.

Har tyvärr inte dokumenterat min resa någonstans, men går i tankar om att dokumentera min resa på läkarprogrammet på GU. Har själv tyckt det varit mycket intressant att läsa lakarstudentenchris.blogg.se och önskar att någonting liknande fanns på GU nu inför kursstart.

Hej Sara och tack själv för ditt inlägg. Det är så otroligt viktigt att påminna sig om det du skriver att åren man jobbar är mycket längre än de åren man pluggar, även om det ofta inte känns så när man står där och ska plugga upp behörighet/betyg/hp och sen ta sig genom den längsta utbildningen i Sverige.

Jag har faktiskt läst upp behörighet och betyg och slutade förra VT upp som sista reserv att inte bli antagen i Umeå, läste upp ännu mer och blev antagen i Örebro nu till HT och var sista reserv att inte bli antagen i Göteborg (kan inte förneka att det var lite surt haha). Ska dock börja nu i Gbg då jag borde komma in iom att jag var så nära HT och att det alltid är något lägre intagningskrav till VT.

Har tyvärr inte dokumenterat min resa någonstans, men går i tankar om att dokumentera min resa på läkarprogrammet på GU. Har själv tyckt det varit mycket intressant att läsa lakarstudentenchris.blogg.se och önskar att någonting liknande fanns på GU nu inför kursstart.
[/quote]


Hej igen!

Fint att du snart ska gå på GU, blir def till våren! Vad roligt att höra och hoppas din resa hit har varit givande och utvecklande för dig. Då kanske vi också ses på GU i framtiden.

Jag funderar hur jag ska göra kring behörigheter och HP bara, läsa dem parallelt/göra prövningar eller göra var för sig. Dvs. HP först med focus på det sen behörighet, eller kanske bäst är mest focus på HP och läsa upp behörigheter men inte allt för många samtidigt... det är mest för tiden går och det vore skönt att inte ha kvar alltför mycket eller ett år kvar att läsa upp behörighet när jag väl är i mål med HP. Jag ska kika runt på forumet lite se hur några gjort. Hojta gärna om du har några tips där eller vill dela med här hur du gjorde med den biten?

Det hade varit nåt att få läsa om din resa på läkarprogrammet! Har du tid och lusten så kör
Länka gärna på forumet om du börjar din blogg <3 och tacK för länken ovan, ska kika på den!

Önskar dig all lycka till, inte länge kvar till VT nu!

biologikemi1999 skrev: ↑tis 22 nov, 2022 4:11

SaraFrank skrev: ↑sön 13 nov, 2022 13:15

biologikemi1999 skrev: ↑sön 13 nov, 2022 5:08 Hej Sara!

Jag har också haft oerhört grov åldersnoja de senaste dagarna då jag insett hur långt efter mina jämngamla vänner jag kommer att hamna. Jag befinner mig nu i en ålder där jag väldigt gärna hade velat vara färdigutbildad med ett fast jobb, liksom mina gamla klasskamrater i gymnasiet. Istället ska jag påbörja den längsta (och en av de mest utmanande) tillgängliga utbildningen i Sverige.

Det som gör att jag trots detta valt att hoppa av min tidigare utbildning är att jag, liksom du, inte kan finna ett mer givande och stimulerande yrke än läkaryrket. När jag tog beslutet att hoppa av och läsa upp betyg för läkarprogrammet, så motiverade jag det med följande:

Tiden kommer gå och du kommer bli x år oavsett. Vill du när du är x år jobba som läkare i de många år som kvarstår tills pensionen, eller vill du jobba med något annat. Jag återkommer alltid till detta när jag blir osäker, och svaret är alltid detsamma vilket gör att jag (delvis) kan rationalisera bort min åldersnoja.

Hej!

Tack för att du delar med dig av din åldersnoja och som du beskriver den med ” insett hur långt efter mina jämngamla vänner jag kommer att hamna”. Jag känner igen den tanken i mig själv när jag läser den frasen, att förutom de negativa tankarna så finns en hel del jämförelser i huvudet. Speciellt de ”dåliga dagarna”. Dessa jämförelser förknippar jag med vår ”kultur” i samhället där ”loppet” startat för länge sen för dem i min ålder tex och jag står precis vid starten som du nämner. Hjärnan vill såå gärna ge upp innan jag ens börjat loppet samtidigt som jag alltid kommer tillbaka till en känsla där jag visualiserar mig själv som läkare och i en sån miljö med vårdkollegor och det pirrar till i magen. Det måste vara annat än den negativa hjärnan som vill dit

Vad inspirerande att du hoppat av din utbildning för att läsa behörighet, det kommer gå så bra för dig.

Jag jobbade som kontorsadmin tidigare och märkte att tiden gick och åren att jobba blev mer än att åren att plugga, med familj och för att kunna vara människa behövde jag ta ett beslut att sluta ta jobb och lägga ner tid på att plugga. För det är det som behövs för att vi ska nå vårt mål, vi behöver plugga väldigt mycket eftersom jag har möjligheten så blev det. Jag får tänka att ekonomin blir bättre i framtiden istället.

Jag ska def ta med mig det du skriver, åren går oavsett och så länge det är sant så har jag också svaret på varför jag gör detta. Det blir självförverkligande på något sätt.

Vore fint att få följa din resa mer, har du skrivit om det kanske? Vart du är i din process att läsa upp din behörighet osv? Låter som att vi är på samma ruta inför läkaryrket.

Tack för din input och visa ord, dem betyder jättemycket.

Hej Sara och tack själv för ditt inlägg. Det är så otroligt viktigt att påminna sig om det du skriver att åren man jobbar är mycket längre än de åren man pluggar, även om det ofta inte känns så när man står där och ska plugga upp behörighet/betyg/hp och sen ta sig genom den längsta utbildningen i Sverige.

Jag har faktiskt läst upp behörighet och betyg och slutade förra VT upp som sista reserv att inte bli antagen i Umeå, läste upp ännu mer och blev antagen i Örebro nu till HT och var sista reserv att inte bli antagen i Göteborg (kan inte förneka att det var lite surt haha). Ska dock börja nu i Gbg då jag borde komma in iom att jag var så nära HT och att det alltid är något lägre intagningskrav till VT.

Har tyvärr inte dokumenterat min resa någonstans, men går i tankar om att dokumentera min resa på läkarprogrammet på GU. Har själv tyckt det varit mycket intressant att läsa lakarstudentenchris.blogg.se och önskar att någonting liknande fanns på GU nu inför kursstart.

Hej igen!

Fint att du snart ska gå på GU, blir def till våren! Vad roligt att höra och hoppas din resa hit har varit givande och utvecklande för dig. Då kanske vi också ses på GU i framtiden.

Jag funderar hur jag ska göra kring behörigheter och HP bara, läsa dem parallelt/göra prövningar eller göra var för sig. Dvs. HP först med focus på det sen behörighet, eller kanske bäst är mest focus på HP och läsa upp behörigheter men inte allt för många samtidigt... det är mest för tiden går och det vore skönt att inte ha kvar alltför mycket eller ett år kvar att läsa upp behörighet när jag väl är i mål med HP. Jag ska kika runt på forumet lite se hur några gjort. Hojta gärna om du har några tips där eller vill dela med här hur du gjorde med den biten?

Det hade varit nåt att få läsa om din resa på läkarprogrammet! Har du tid och lusten så kör Länka gärna på forumet om du börjar din blogg <3 och tacK för länken ovan, ska kika på den!

Önskar dig all lycka till, inte länge kvar till VT nu!

Hej!

Jag tänker också som föregående har berättat, det kommer upp ibland!

Jag har folk i min klass som är lite äldre (dvs 40-45+) och jag själv började som 29åring. Jag ser egentligen ingen nackdel mer än det som tidigare listats - men desto mer fördelar som äldre.

Den här prestationsångesten som finns bland studenter tycker jag verkar påtagligt högre hos de yngre. Jag har nästan ingen sådan i den bemärkelsen att jag inte är orolig över att få ett U på en tentamen, det innebär ju bara att jag får läsa på mer. Det är många i min klass i alla fall som skulle må så dåligt av det, och kör nästan slut på sig själv för att inte hamnar där. Generellt tänker jag att är man lite äldre, så har man lite mer kött på benen och erfarenhet, och lite mer släng av "det löser sig"-mentalitet, för det gör det ofta.

Har man dessutom läst på högskolenivå tidigare så är det lättare att plugga än kanske de som hoppar direkt från gymnasiet. Visst, jag kommer göra AT tillsammans med mina kursare som kanske då är mellan 25-30, men det är inte hela världen. Yrket är så spännande att jag egentligen inte ens reflekterar över det!

Jag har ej heller aldrig hört någon gliring från någon kursare. Jag har nog snarare bjudit på mig själv, och skämtat om hur jag hör hemma på geriatriken!

Jag har inte så mycket att säga som inte redan är sagt, men jag hoppas åtminstone det finns lite att hämta från det jag nämnt .

Thrix90 skrev: ↑sön 27 nov, 2022 23:44 Hej!

Jag tänker också som föregående har berättat, det kommer upp ibland!

Jag har folk i min klass som är lite äldre (dvs 40-45+) och jag själv började som 29åring. Jag ser egentligen ingen nackdel mer än det som tidigare listats - men desto mer fördelar som äldre.

Den här prestationsångesten som finns bland studenter tycker jag verkar påtagligt högre hos de yngre. Jag har nästan ingen sådan i den bemärkelsen att jag inte är orolig över att få ett U på en tentamen, det innebär ju bara att jag får läsa på mer. Det är många i min klass i alla fall som skulle må så dåligt av det, och kör nästan slut på sig själv för att inte hamnar där. Generellt tänker jag att är man lite äldre, så har man lite mer kött på benen och erfarenhet, och lite mer släng av "det löser sig"-mentalitet, för det gör det ofta.

Har man dessutom läst på högskolenivå tidigare så är det lättare att plugga än kanske de som hoppar direkt från gymnasiet. Visst, jag kommer göra AT tillsammans med mina kursare som kanske då är mellan 25-30, men det är inte hela världen. Yrket är så spännande att jag egentligen inte ens reflekterar över det!

Jag har ej heller aldrig hört någon gliring från någon kursare. Jag har nog snarare bjudit på mig själv, och skämtat om hur jag hör hemma på geriatriken!

Jag har inte så mycket att säga som inte redan är sagt, men jag hoppas åtminstone det finns lite att hämta från det jag nämnt .

Hej Christoffer!

Var inne på din blogg förra veckan, kul att se "bakom scenen" litegrann. Kommer kika in där ibland. Fint att du delar med dig av din resa.

Jag kanske kan köra en blogg när jag kommer in, som äldre på läkarlinjen... så fler blir inspirerade!

Tack för din input, och känner igen det du tar upp med erfarenhet på högskola. Kan också koppla det till mina yngre år och att läkarprogrammet då kändes som något"omöjligt" utöver att försöka komma in då. Handlar mycket om mognad och det är ju fördelen nu för mig iaf att jag varit med om annat och såklart läkaryrket och utbildningen är något stor och seriöst i sig men känner inte alls den oron.

Haha ja att du skämtar om det med geriatriken, sen oavsett om man är purung eller äldre så ska vi alla bli "gamla" någon gång. Även om gammal och sjuk är två olika saker så måste ändå alla våra kroppar göra den resan och det är sååå intressant! Du kanske upplever det annorlunda, men det låter som att du ändå kommer att sitta med facit över de olika faserna kroppen kommer att gå igenom i äldre dar och såklart tittar mycket på sjukdomarna etc som ingår. Tyvärr har vi en väldigt negativ syn på att bli äldre inom västerländsk kultur och för många är det samma som att bli sjuk/sjukare men tycker ärligt talat inte det är så. Och att åldras med stil och sköta om sin kropp är en utmaning i sig, vårt samhälle och kultur behöver komma bort från iden om att man är 22 hela livet. Den uppfattningen fördärvar nog mer och för många.

Får hoppas det blir bättre och kanske fler som vi behöver vara en del av den utvecklingen.


Ja finns massor att hämta, tack

Ha det fint!

Jag är 33 och blir 34 nu i vår. Har inte någon åldersnoja när det kommer till att plugga. Vi har alla haft olika förutsättningar i livet. Jag fick inte mitt slutbetyg från gymnasiet förens jag var 26 och därefter inte end behörighet att söka förens jag var 29. Men jag skiter faktiskt i om jag är 40 eller 50 när jag blir läkare. Jag kan liksom du inte föreställa mig att jobba med något I 30 år som jag inte brinner för.

Har jobbat som undersköterska på en akutmottagnint i snart 4 år nu. Vi har några läkare som inte började plugga förens senare. En av våra akutläkare jobbade som bagare innan och började plugga nät han var 42.

Jag tycker med att det finns en annan ödmjukhet hos de som är lite äldre och jobbat som t.ex. Undersköterskor eller sjuksköterskor innan och kommer som nyexade läkare. Med det inte sagt att det inte finns jättebra unga läkare såklart!

Jag tycker inte du ska låta åldern sätta stopp för dina drömmar! Man lever ju bara en gång och du kommer bli gammal oavsett. Då kan man lika gärna bli gammal och läkare haha.

mutntninja skrev: ↑ons 30 nov, 2022 17:20 Jag är 33 och blir 34 nu i vår. Har inte någon åldersnoja när det kommer till att plugga. Vi har alla haft olika förutsättningar i livet. Jag fick inte mitt slutbetyg från gymnasiet förens jag var 26 och därefter inte end behörighet att söka förens jag var 29. Men jag skiter faktiskt i om jag är 40 eller 50 när jag blir läkare. Jag kan liksom du inte föreställa mig att jobba med något I 30 år som jag inte brinner för.

Har jobbat som undersköterska på en akutmottagnint i snart 4 år nu. Vi har några läkare som inte började plugga förens senare. En av våra akutläkare jobbade som bagare innan och började plugga nät han var 42.

Jag tycker med att det finns en annan ödmjukhet hos de som är lite äldre och jobbat som t.ex. Undersköterskor eller sjuksköterskor innan och kommer som nyexade läkare. Med det inte sagt att det inte finns jättebra unga läkare såklart!

Jag tycker inte du ska låta åldern sätta stopp för dina drömmar! Man lever ju bara en gång och du kommer bli gammal oavsett. Då kan man lika gärna bli gammal och läkare haha.

Hej!

Låter som om vi har liknande bakgrund med slutbetyg och ålder, som du säger så har vi olika förutsättningar och jag tog mitt slutbetyg runt 27. Min hemmiljö när jag gick på gymnasiet var otrygg och jag flyttade hemifrån ganska tidigt, det var bra på många sätt men skolan var inte prio. Med risk för att "skylla på annat" så kan jag ändå tycka att ett tryggt hem och stöttande föräldrar är en förutsättning för att kunna klara av gymnasiet, en eloge till dem unga som klarar det ändå jag tror på dem <3 men för mig var det omöjligt och för många andra i min omgivning, andra unga som gick på min skola då, några av dem lever faktiskt inte idag.

Sen detta med förutsättningar, det tog lång tid innan jag slutade tro på att jag är eller någon för den delen är "dålig på matte" och faktiskt såg matte som ett ämne i skolan och något alla faktiskt kan bli bra på!

Kvant är fortfarande den mer utmanande delen för mig, men ärligt talat mest pga det låga intresset och med övning och nötning så kommer det sitta i ryggraden som mycket annat! Har iof börjat gilla algebra och ekvation, så allt är möjligt

Vilken grym erfarenhet att ta med in i läkaryrket, undersköterska. Och som du säger att du kommer ha en helt annan insikt för dina kollegor än dem som såklart inte jobbat som det. Finns självklart många jordnära och ödmjuka individer som är desamma oavsett titel eller läkare men det gör annat när man jobbat som ex undersköterska och sen ska ta läkarrollen.

Inspirerande historia med akutläkaren, jag tror det händer något med många därnånstans 35-45.

Jag kan sålänge jag varit "jag" minnas att jag ville bli läkare, jag gick iaf på grundskolan. Sen inför gymnasiet var betygen inte jättebra och min skola var rent usel, jag fick inget stöd från mina föräldrar eller skolan. Jag hade en engelska lärare som var grym, hon trodde på mig och du kan gissa vad jag har i eng 7 idag

Men har man som jag gjort annat i livet och skjutit bort drömmen om att bli läkare för livet kom "i vägen" och annat under en period faktiskt var kul och givande, man hoppade på tåget nånstans och åkte med ett tag.. men så händer det något med en dagarna man börjar närma sig 40... Så tror att det finns några där ute som jag som tänker, nu är det sista chansen, gör du det inte nu kommer du att ångra dig och du kommer inte att ta den bussen om 5 år. Som du säger, kvittar om man är 50 eller 35 men för mig känns detta som sista bussen. Därför måste jag ge allt.

Haha gammal läkare låter som en bra plan! Varför inte, gammal blir man oavsett och ärligt talat så hinner man nog inte vara yngre länge som läkare då utbildningen är så lång. Finns såklart dem som hoppar på direkt efter gymnasiet men då jobbar man väl antagligen som specialist/läkare som 30 åring vilket ändå är "äldre" i västerländska mått iaf. Så när man väl är ute på fältet så misstänker jag att det inte märks jättemycket om du är 33 eller 48 år, utan alla räknas som vuxna och läkare då Får se hur framtiden blir för läkaryrket, specialister kanske är 23 åringar då.

Min åldersnoja berör nog mest utbildningendelen, har haft jobbiga tankar om att gå i en väldigt homogen klass där de flesta är väldigt unga och vi kanske inte har så mycket gemensamt tex. Missförstå mig rätt, jag är ganska "ung" som person, en av mina bästa vänner är faktiskt 14 år yngre än mig och det finns inget som säger att man inte kan ha mycket gemensamt trots ålder... men de negativa tankarna när dem väl kommer tänker ju inte logiskt.

Är bara negativa tankar och det är nog mest troligt att fler eller några i klassen kommer att vara något äldre och några kanske har barn osv. Och man kan såklart klicka och umgås även med yngre, om det händer

Tack för din input!