Hej!

Låter som om vi har liknande bakgrund med slutbetyg och ålder, som du säger så har vi olika förutsättningar och jag tog mitt slutbetyg runt 27. Min hemmiljö när jag gick på gymnasiet var otrygg och jag flyttade hemifrån ganska tidigt, det var bra på många sätt men skolan var inte prio. Med risk för att "skylla på annat" så kan jag ändå tycka att ett tryggt hem och stöttande föräldrar är en förutsättning för att kunna klara av gymnasiet, en eloge till dem unga som klarar det ändå jag tror på dem <3 men för mig var det omöjligt och för många andra i min omgivning, andra unga som gick på min skola då, några av dem lever faktiskt inte idag.

Sen detta med förutsättningar, det tog lång tid innan jag slutade tro på att jag är eller någon för den delen är "dålig på matte" och faktiskt såg matte som ett ämne i skolan och något alla faktiskt kan bli bra på!

Kvant är fortfarande den mer utmanande delen för mig, men ärligt talat mest pga det låga intresset och med övning och nötning så kommer det sitta i ryggraden som mycket annat! Har iof börjat gilla algebra och ekvation, så allt är möjligt

Vilken grym erfarenhet att ta med in i läkaryrket, undersköterska. Och som du säger att du kommer ha en helt annan insikt för dina kollegor än dem som såklart inte jobbat som det. Finns självklart många jordnära och ödmjuka individer som är desamma oavsett titel eller läkare men det gör annat när man jobbat som ex undersköterska och sen ska ta läkarrollen.

Inspirerande historia med akutläkaren, jag tror det händer något med många därnånstans 35-45.

Jag kan sålänge jag varit "jag" minnas att jag ville bli läkare, jag gick iaf på grundskolan. Sen inför gymnasiet var betygen inte jättebra och min skola var rent usel, jag fick inget stöd från mina föräldrar eller skolan. Jag hade en engelska lärare som var grym, hon trodde på mig och du kan gissa vad jag har i eng 7 idag

Men har man som jag gjort annat i livet och skjutit bort drömmen om att bli läkare för livet kom "i vägen" och annat under en period faktiskt var kul och givande, man hoppade på tåget nånstans och åkte med ett tag.. men så händer det något med en dagarna man börjar närma sig 40... Så tror att det finns några där ute som jag som tänker, nu är det sista chansen, gör du det inte nu kommer du att ångra dig och du kommer inte att ta den bussen om 5 år. Som du säger, kvittar om man är 50 eller 35 men för mig känns detta som sista bussen. Därför måste jag ge allt.

Haha gammal läkare låter som en bra plan! Varför inte, gammal blir man oavsett och ärligt talat så hinner man nog inte vara yngre länge som läkare då utbildningen är så lång. Finns såklart dem som hoppar på direkt efter gymnasiet men då jobbar man väl antagligen som specialist/läkare som 30 åring vilket ändå är "äldre" i västerländska mått iaf. Så när man väl är ute på fältet så misstänker jag att det inte märks jättemycket om du är 33 eller 48 år, utan alla räknas som vuxna och läkare då Får se hur framtiden blir för läkaryrket, specialister kanske är 23 åringar då.

Min åldersnoja berör nog mest utbildningendelen, har haft jobbiga tankar om att gå i en väldigt homogen klass där de flesta är väldigt unga och vi kanske inte har så mycket gemensamt tex. Missförstå mig rätt, jag är ganska "ung" som person, en av mina bästa vänner är faktiskt 14 år yngre än mig och det finns inget som säger att man inte kan ha mycket gemensamt trots ålder... men de negativa tankarna när dem väl kommer tänker ju inte logiskt.

Är bara negativa tankar och det är nog mest troligt att fler eller några i klassen kommer att vara något äldre och några kanske har barn osv. Och man kan såklart klicka och umgås även med yngre, om det händer

Tack för din input!

mutntninja skrev: ↑ons 30 nov, 2022 21:40

Hej!

Låter som om vi har liknande bakgrund med slutbetyg och ålder, som du säger så har vi olika förutsättningar och jag tog mitt slutbetyg runt 27. Min hemmiljö när jag gick på gymnasiet var otrygg och jag flyttade hemifrån ganska tidigt, det var bra på många sätt men skolan var inte prio. Med risk för att "skylla på annat" så kan jag ändå tycka att ett tryggt hem och stöttande föräldrar är en förutsättning för att kunna klara av gymnasiet, en eloge till dem unga som klarar det ändå jag tror på dem <3 men för mig var det omöjligt och för många andra i min omgivning, andra unga som gick på min skola då, några av dem lever faktiskt inte idag.

Sen detta med förutsättningar, det tog lång tid innan jag slutade tro på att jag är eller någon för den delen är "dålig på matte" och faktiskt såg matte som ett ämne i skolan och något alla faktiskt kan bli bra på!

Kvant är fortfarande den mer utmanande delen för mig, men ärligt talat mest pga det låga intresset och med övning och nötning så kommer det sitta i ryggraden som mycket annat! Har iof börjat gilla algebra och ekvation, så allt är möjligt

Vilken grym erfarenhet att ta med in i läkaryrket, undersköterska. Och som du säger att du kommer ha en helt annan insikt för dina kollegor än dem som såklart inte jobbat som det. Finns självklart många jordnära och ödmjuka individer som är desamma oavsett titel eller läkare men det gör annat när man jobbat som ex undersköterska och sen ska ta läkarrollen.

Inspirerande historia med akutläkaren, jag tror det händer något med många därnånstans 35-45.

Jag kan sålänge jag varit "jag" minnas att jag ville bli läkare, jag gick iaf på grundskolan. Sen inför gymnasiet var betygen inte jättebra och min skola var rent usel, jag fick inget stöd från mina föräldrar eller skolan. Jag hade en engelska lärare som var grym, hon trodde på mig och du kan gissa vad jag har i eng 7 idag

Men har man som jag gjort annat i livet och skjutit bort drömmen om att bli läkare för livet kom "i vägen" och annat under en period faktiskt var kul och givande, man hoppade på tåget nånstans och åkte med ett tag.. men så händer det något med en dagarna man börjar närma sig 40... Så tror att det finns några där ute som jag som tänker, nu är det sista chansen, gör du det inte nu kommer du att ångra dig och du kommer inte att ta den bussen om 5 år. Som du säger, kvittar om man är 50 eller 35 men för mig känns detta som sista bussen. Därför måste jag ge allt.

Haha gammal läkare låter som en bra plan! Varför inte, gammal blir man oavsett och ärligt talat så hinner man nog inte vara yngre länge som läkare då utbildningen är så lång. Finns såklart dem som hoppar på direkt efter gymnasiet men då jobbar man väl antagligen som specialist/läkare som 30 åring vilket ändå är "äldre" i västerländska mått iaf. Så när man väl är ute på fältet så misstänker jag att det inte märks jättemycket om du är 33 eller 48 år, utan alla räknas som vuxna och läkare då Får se hur framtiden blir för läkaryrket, specialister kanske är 23 åringar då.

Min åldersnoja berör nog mest utbildningendelen, har haft jobbiga tankar om att gå i en väldigt homogen klass där de flesta är väldigt unga och vi kanske inte har så mycket gemensamt tex. Missförstå mig rätt, jag är ganska "ung" som person, en av mina bästa vänner är faktiskt 14 år yngre än mig och det finns inget som säger att man inte kan ha mycket gemensamt trots ålder... men de negativa tankarna när dem väl kommer tänker ju inte logiskt.

Är bara negativa tankar och det är nog mest troligt att fler eller några i klassen kommer att vara något äldre och några kanske har barn osv. Och man kan såklart klicka och umgås även med yngre, om det händer

Tack för din input!

Ja det låter det verkligen som. Jag flyttade ocnså hemifrån tidigt. Gick ur grundskolan med 9 ig och hade noll stöd hemifrån vad gällde det mesta. Mycket krav dock, men ingen som ville lägga ner någon tid för att hjälpa mig med skolan. Var väldigt sjuk (psykiskt) under stora delar av ungdomen. Vilket också var en av de absolut största faktorerna till att jag inte klarade skolan under tiden.

Jag hade en grym lärare senare på komvux som visade mig hur himla kul det är med matte! Som du säger så föds man inte bra på matte, det är något man lär sig! Idag kan jag säga att jag fortfarande har lite svårt att förstå matte men jag tycker att det är ett av de roligaste ämnena. Haha jag älskar algebra och ekvationer!

Jag kan relatera till det du säger. Jag kände mycket den stressen förut att tiden rinner iväg och man blir äldre och jag när ska jag egentligen komma in? Men sedan har jag ändrat mig och nu känner jag mer att nä, det får ta den tid det tar för dels vill jag inte slösa min tid jag har nu med att stressa över att komma in och dels blir det sådan onödig press när jag väl gör
högskoleproven.
Alltså det där med den homogena klassen förstår jag!

Haha jag påbörjade en ingenjörsutbildning i höstas (som jag hoppade av) i hopp om att jag kanske skulle ändra riktning på drömmarna. Herregud, vi blev ombedda att presentera oss och säga hur gamla vi var första dagen och jag var den enda människan i den klassen över 25! Det var hemskt, kände mig som en relik bland alla 20 åringar. XD

Dock har jag kollegor (både sjuksköterskor och undersköterskor) som kommit in på läkarprogrammet som varit över 35 så jag vet att det är lite mer variantion i åldrarna. Samma sak med sjuksköterskeprogrammet där jag har flera kollegor som läser och som är över 30. Jo de flesta är nog yngre men det finns nog en enstaka ”gamling” som du och jag där också!

Jag tror jag får med mig massor som undersköterska. På akuten arbetar vi så nära läkarna och sjuksköterskorna och du har ett sådant stort ansvar. Vi har också delegering på sådant undersköterskor normalt inte får göra t.ex. Sätta infarter. Jag har lärt mig läsa EKG’n på jobbet och man har utvecklat en god klinisk blick som jag absolut kommer ha användning utav senare.

Haha som läkare anses man ung rätt länge skulle jag säga:) iaf när man är yrkesverksam. De är så unga när de kommer ut som at att de fortfarandr är unga som specialister. Men det är ongen som bryr sig man jobbar med alla oavsett ålder så när du väl är klar så kommer ingen tänka på din ålder! Vi har nyexade sjuksköterskor som är 40 och några är 22. Det är det som är så kul att vi alla är så olika men när det väl kommer till kritan så har vi liksom samma intresse och nyfikenhet och driv att vilja lära oss mer.

Jah tycker verkligen inte du ska låta din åldersnoja sätta käppar i hjulen för dina drömmar och mål. Det här är inte din sista chans. Så länge högskoleprovet finns och du förtsätter arr försöka så har du en chans.

Homeros skrev: ↑fre 10 feb, 2023 18:34 Jag hade ordentligt med åldersnoja när jag började plugga till läkare men insåg ganska snart att ingen brydde sig, utom jag själv. Vi hade ett åldersspann från 17år - 50+ år i min klass. Tiden går fort och livet är för kort för att välja bort något för att man känner sig för "gammal", kör på, det kommer bli bra! Vi kanske ses i framtiden!
/Snart färdig specialistläkare

Homeros skrev: ↑fre 10 feb, 2023 18:34 Jag hade ordentligt med åldersnoja när jag började plugga till läkare men insåg ganska snart att ingen brydde sig, utom jag själv. Vi hade ett åldersspann från 17år - 50+ år i min klass. Tiden går fort och livet är för kort för att välja bort något för att man känner sig för "gammal", kör på, det kommer bli bra! Vi kanske ses i framtiden!
/Snart färdig specialistläkare

Mellbrand skrev: ↑tor 16 feb, 2023 14:24 Du är inte ensam om åldersnojan... jag HP-pluggar på mot läkardrömmen... är 45 år.

SaraFrank skrev: ↑tor 16 feb, 2023 12:49

Homeros skrev: ↑fre 10 feb, 2023 18:34 Jag hade ordentligt med åldersnoja när jag började plugga till läkare men insåg ganska snart att ingen brydde sig, utom jag själv. Vi hade ett åldersspann från 17år - 50+ år i min klass. Tiden går fort och livet är för kort för att välja bort något för att man känner sig för "gammal", kör på, det kommer bli bra! Vi kanske ses i framtiden!
/Snart färdig specialistläkare

Hej Homeros!

Håller med och tror det är så med det mesta här i livet, en del "principer" som finns kvar hos en själv och inte många andra bryr sig om. Fint att få hamna i en klass med det åldersspannet, hoppas hamna i något liknande och ser fram emot att möta människor som är i olika faser av livet under utbildningen.

Lycka till med din ST och hoppas vi ses! <3

tuggarochtuggar skrev: ↑tor 16 feb, 2023 21:06 Hej Sara

Jag är i det nedre spannet av 40 och har ingen åldersnoja, men jag har familj och barn och ingen CSN kvar (hoppas på omställningsstudiestöd)

Precis som du har jag drömt om läkaryrket och efter 2 års kämpande blev jag antagen. Jag har beviljats anstånd om att börja i höst och planerar för det men flera saker måste klaffa, inkl den ekonomiska biten.

Men tillbaka till trådens ämne, åldern. Jag tycker att nån tidigare skrev väldigt bra (Ebba kanske) …att du börjar inte om på nytt utan tar med massor av erfarenhet till det nya. Om jag blir specialist runt 55 så har jag inga som helst problem med det. Tills dess har jag fått studera det jag drömt om och betald specialistutbildning och jag får fokusera på det som jag verkligen är intresserad av. Efter det kan jag jobba minst 10-20 år till om hälsan håller och demensen inte hinner ikapp. Tänk, att få jobba så länge med det du brinner för. Det är helt klart värt för mig.

Jag vet att jag är ärlig mot mig själv för jag har noll ekonomiska intressen (förutom att kunna försörja familjen) och är helt prestigelös…jag är inte bättre än någon annan bara för att jag får en titel och jag vill lära mig av alla som har mer/andra erfarenheter än mig själv….vare sig du är läkare, ssk eller usk.

Om du genuint vill så kör!

Endag skrev: ↑fre 17 feb, 2023 0:01 Är 30 idag, och känner inte direkt av någon åldersrelaterad stress. Har samma mål som du att läsa till läkare, och även specialisera mig senare. Det jag har märkt är att människor runtom mig har reagerat på att jag skulle vara för gammal, detta gjorde dem redan när jag bestämde mig att läsa upp all gymnasiebehörighet för 2-3 år sedan (hade ingen)
Men om jag tänker efter, så är det en viss typ av människor som kommenterar detta, och det är inga människor att ödsla tid på.
Det finns en fördel med levt lite innan man blir läkare, en livserfarenhet som inte går att mäta med betyg. Jag föreställer mig själv hur jag skulle uppleva ha en läkare som är under 25. Man som patient är väldigt utsatt, och önskar en känsla av tillförlitlighet. Jag kanske är trångsynt, men det är inget som en 25åring avger

Vi som är här kommer troligtvis behöva jobba tills vi är 70, det innebär 35 år till för dig. Om du läkaryrket tilltalar dig, ska du plocka varor på Ica tills du är 70 istället , för att du inte blev läkare för 10 år sedan?

Oroa dig inte, det blir bra.

nogib001 skrev: ↑fre 17 feb, 2023 6:19 Hej, tänkte bara säga att jag är också 35+ och skriver HP för andra gången (första gången var för över 15 år sedan).

Folk har alltid åsikter om vad man ska göra, dock är man bara sin egen värsta fiende så jag tror det är bättre att lyssna på sig själv och vara ärlig med vad du vill.

Jag tycker det är imponerande att du vet vad du vill göra egentligen (plugga läkare) då jag för egen del börjar med HP, så får vi se vart skutan bär

Homeros skrev: ↑lör 18 feb, 2023 11:54

SaraFrank skrev: ↑tor 16 feb, 2023 12:49

Homeros skrev: ↑fre 10 feb, 2023 18:34 Jag hade ordentligt med åldersnoja när jag började plugga till läkare men insåg ganska snart att ingen brydde sig, utom jag själv. Vi hade ett åldersspann från 17år - 50+ år i min klass. Tiden går fort och livet är för kort för att välja bort något för att man känner sig för "gammal", kör på, det kommer bli bra! Vi kanske ses i framtiden!
/Snart färdig specialistläkare

Hej Homeros!

Håller med och tror det är så med det mesta här i livet, en del "principer" som finns kvar hos en själv och inte många andra bryr sig om. Fint att få hamna i en klass med det åldersspannet, hoppas hamna i något liknande och ser fram emot att möta människor som är i olika faser av livet under utbildningen.

Lycka till med din ST och hoppas vi ses! <3

Precis, så. När jag var mer aktiv här på HPguiden så var det många som var allt mellan 20 år till 40+ (inklusive jag själv som låg någonstans däremellan åldersmässigt) som hade ångest över att vi var "för gamla". När jag väl började var det bara en individ som pratade om ålder i negativ bemärkelse men jag tror inte han/hon hade alla hästar i stallet överlag - den personen slutade efter 1-2 terminer och gjorde något helt annat sedan.
Nu är det länge sedan jag började plugga (snart 13 år sedan) och mycket vatten hinner rinna under broarna och jag vet att det är lätt att sitta och säga att man inte ska oroa sig för åldern men gör ändå inte det. Dom enda som bryr sig är förmodligen ni själva eller individer som antingen är omogna eller väldigt osäkra på sig själva.

Lycka till, och varmt välkommen till läkarprogrammet när än det nu blir! Skulle du göra AT i Mellansverige/södra delen av norra Sverige så kanske vi ses