Hej!

Jag håller på som alla andra just nu att försöka klura ut vad man ska lägga i sitt förstahandsval till på måndag.

Har verkligen begrundat mitt studieval från punkt till pricka, har varit på mässor, her tech future i Lund, skuggat en läkarstudent på GU, mailat studievägledare men känner att ingenting hjälper, jag är helt ute och cyklar.

Utbildningarna jag först var intresserad av för ett år sedan var civilingenjör i bioteknik eller biomedicin. Har dock börjat tänka om då jag inte vet om själva ingenjörsyrket är något för mig, då jag inte är intresserad av programmering eller den typen av teknisk problemlösning och min mardröm är att hamna i ett labb Därför har jag nu mera kommit mer in på psykolog eller läkaryrket. Tyckte det mesta var intressant på gymnasiet och har tillräckligt bra betyg för att komma in på alla utbildningar, vilket gör det här valet ännu mer stressande.

Tyckte om psykologi jättemycket, intresserad av alla delar som man läser och tycker nog det hade varit roligare att PLUGGA till, men tvivlar lite på om psykologyrket hade varit något för mig. Vet ju att det är otrolig brett yrke, men jag som person blir lätt uttråkad och vill göra något aktivt med mina dagar. Därför tänkte jag på läkaryrket där fördelarna jag ser är att det verkar vara en rolig utbildning, bred, behöver inte välja just nu vad jag vill göra senare i livet, kan byta bana, jobba på olika arbetsplatser osv. Är inte rädd för längden på utbildningen eller svårighetsgraden som många andra kanske väljer bort utbildningen för, men mer rädd för att jag väljer det bara för att jag kan med tanke på mina betyg. Tycker ju dock att biomedicin, sjukdomar, cancer, ja allt är intressant. Har en mormor med polio och en syster med reumatism, jag själv som har endometrios så har mycket sjukdomshistorik i familjen och känner att jag hade kunnat göra skillnad, framförallt se till att unga kvinnor får rätt vård. Men har direkt känt det där suuget som många har kring organ som vill bli läkare utan är mer intresserad (vad jag läst och kommit fram till själv) av de prekliniska terminerna där biomedicin, allergier, friska och sjuka människan, immunologi, infektionsmedicin osv är inblandat, men tvivlar återigen på det praktiska. Kanske känner jag när jag läst det teoretiska att jag vill omsätta det till praktik?, men är återigen rädd för det praktiska momenten och de praktiska proven. Kanske grundar det sig bara i min prestationsångest?

Rörigt meddelande men kom gärna med insikter om vad man bör tänka på om man velar mellan olika yrken, eller bara fördelar med psykolog/läkare eller om apotekare till exempel hade passat bättre?

Svar från relativt nyexad läkare.

Det är väldigt relevanta frågor du ställer dig själv. Och just som du säger finns det ingen som kan ge dig svaret på dessa frågor. Jag tror det viktigaste är att släppa känslan att läkaryrket är ett kall eller att man behöver vara någon speciell för att klara av utbildningen eller jobbet. Dock så bör man om man vill ha ett drägligt arbetsliv vara intresserad av patientmötet. Mötet med en annan människa i behov om man ska gilla jobbet.

Det fantastiska med läkaryrket är att det finns så otroligt många specialiteter. Från rent labbarbete till ren samtalsterapi i princip. Det är ett yrke som är stimulerande och kommer ge dig nya erfarenheter under hela arbetslivet. Det är kul det är stressigt det betalar en bättre lön än de flesta andra jobb.

Psykolog eller apotekare kan jag inte med egen erfarenhet svara på men det jag sett och upplevt så är det ett yrke där patientsamtalet är grunden i yrket. Även där kan man specialisera sig och forska men det är inte ett manuellt hantverk på samma sätt som för läkare. Lönen är dock lite sämre än de andra två alternativen.

Apotekare är fantastiska och räddar våra skinn många gånger men där misstänker jag att stimulanser blir låg efter ett par år men på samma sätt blir jobbet "lätt" efter ett tag. Även där kan man nog forska och med vettig lön.

Som du märkt har jag inte skrivit något om medicin, biologi eller annat då grunden i yrket när man jobbar ligger i patientmötet. Du är en detektiv som ska hitta felet. Där använder du både dina personliga erfarenheter lärdomar om sjuka/friska kroppen, prover och andra undersökningar. Men grunden är patientmötet när man väl jobbar. Hoppas det givit någon insikt i det hela

Svar från relativt nyexad läkare.

Det är väldigt relevanta frågor du ställer dig själv. Och just som du säger finns det ingen som kan ge dig svaret på dessa frågor. Jag tror det viktigaste är att släppa känslan att läkaryrket är ett kall eller att man behöver vara någon speciell för att klara av utbildningen eller jobbet. Dock så bör man om man vill ha ett drägligt arbetsliv vara intresserad av patientmötet. Mötet med en annan människa i behov om man ska gilla jobbet.

Det fantastiska med läkaryrket är att det finns så otroligt många specialiteter. Från rent labbarbete till ren samtalsterapi i princip. Det är ett yrke som är stimulerande och kommer ge dig nya erfarenheter under hela arbetslivet. Det är kul det är stressigt det betalar en bättre lön än de flesta andra jobb.

Psykolog eller apotekare kan jag inte med egen erfarenhet svara på men det jag sett och upplevt så är det ett yrke där patientsamtalet är grunden i yrket. Även där kan man specialisera sig och forska men det är inte ett manuellt hantverk på samma sätt som för läkare. Lönen är dock lite sämre än de andra två alternativen.

Apotekare är fantastiska och räddar våra skinn många gånger men där misstänker jag att stimulanser blir låg efter ett par år men på samma sätt blir jobbet "lätt" efter ett tag. Även där kan man nog forska och med vettig lön.

Som du märkt har jag inte skrivit något om medicin, biologi eller annat då grunden i yrket när man jobbar ligger i patientmötet. Du är en detektiv som ska hitta felet. Där använder du både dina personliga erfarenheter lärdomar om sjuka/friska kroppen, prover och andra undersökningar. Men grunden är patientmötet när man väl jobbar. Hoppas det givit någon insikt i det hela

Hej!

Bättre bild på läkaryrket kunde du inte få än från inlägget före mitt då personen har erfarenhet från just läkaryrket.

Men jag kan utgå utifrån min erfarenhet och berätta lite. Jag har alltid velat bli läkare och valde därför natur på gymnasiet men betygen räckte inte riktigt vilket fick mig att lära civilingenjör i kemi på KTH. Jag tyckte att utbildningen var intressant - mycket problemlösning och tänkande och därmed intressant utmaning. Men jag ansåg ganska snabbt att det var för långt från medicin och patientkontakt och valde därför att hoppa av. Även om man fick jobba på exempelvis läkemedelsföretag var inriktingen ”fysikaliska och kemiska egenskaper av läkemedel samt hur en fabrik ska vara uppbyggd ” snarare än ”vad gör den här medicinen i kroppen” (jag var mer nyfiken på det andra).

Jag sökte en fristående kurs i fysiologi samt en i farmakologi under tiden jag pluggade till högskoleprovet och blev helt förälskad i ämnena.

Efter kurserna och en tung period av sjukdom och operation bestämde jag mig för att ta en paus från HP och valde att utbilda mig till sjuksköterska då det var närmast medicin man kunde komma, trodde jag. Yrket innehåller till stor del patientkontakt och bedömningar av omvårdnads behov vilket kan vara allt från vilka infarter en patient ska få till problemlösning i form av hur man ska förberedda rätt dos läkemedel och praktiska saker som att bedöma om patienten behöver kontakt med eventuell dietist eller kurator, dvs en del samordning. Det är ett roligt och givande jobb men jag hade en annorlunda törst efter kunskaper mer inriktade på medicin.

Jag har under sjuksköterskeutbildningen och även nu under jobbtiden insett ännu mer att det är just medicin som innebär både utredning och diagnostik som jag brinner för mest. Men jag kommer dra all nytta av min tidigare erfarenheter.

Jag skulle tipsa dig att prova läsa en fristående kurs, skugga en läkare och en psykolog eller bara börja läsa något. Det är svårt att veta med säkerhet innan man har testat!

Hej, jag har pluggat två år civilingenjör i bioteknik och nu börjat läsa på läkarprogrammet, båda i Lund.

Bioteknik var roligt, men det är ett väldigt stort fokus på kemi, lite biologi, matematik, problemlösning och dessutom ganska industriellt inriktat. Inte många som jobbar i labb efter utbildningen, utan främst projektutveckling/ledning. Jag älskade matten och kemin, men inte de "industriella" kurserna (ex. transportprocesser, seperationsprocesser, molekylära drivkrafter). Roligt att räkna, tråkigt att applicera i mitt tycke. Var helt säker då på att om jag börjar plugga till läkare kommer jag bli nöjd!

Nu läser jag läkare och trivs bra, men har nog insett att det aldrig kommer finnas någon utbildning som känns 100% för mig, man undrar alltid om det kommer finnas något bättre på andra sidan... Jag till skillnad från dig är intresserad av att jobba på labb (växt fram efter labbar på bioteknik och på läk), och känner att det är något jag kanske hellre satsar på än kliniskt praktiserande läkare. Tänker att jag tar min kandidat (termin 5 skriver vi uppsats) och känner av då vilket väg jag vill ta. Det har varit roligt att vara ute på praktik men jag vet inte om jag vill jobba så. Det finns ju väldigt många vägar att välja som utbildad läkare vilket är positivt!

Jämfört med vad en del andra tycker, så anser jag inte att läkaryrket behöver vara något kall i livet. Jag tror att så länge man trivs någorlunda med utbildningen och med att hjälpa och kommunicera med människor kommer du kunna bli en bra läkare. Jag hade försökt sudda ut vilka utbildningar som är svåra/enkla att komma in på och verkligen tänka på vad du faktiskt tycker om. Jag valde att plugga bioteknik då jag just då inte kom in på läkarprogrammet i Lund. Jag hade väldigt höga krav på mig själv att jag måste studera det som är svårast att komma in på (hur dumt låter än det), även fast jag nu inser att jag troligtvis trivts bättre med att börja studera på biomedicinprogrammet istället för bioteknik.

Hoppas inte detta var mer förvirrande och fråga gärna om du undrar något!