1. Jag svarade ”D. Växelspelet mellan den privata och den medicinska sfären.”

Rätt svar: D.

Svaret på den frågan kan jag hitta i detta stycke:

Vägen till en slutgiltig diagnos föregås i allmänhet av en process där ”förslagsdiagnoser” ställs. En generell process vid många handikapp och sjukdomar är att vägen till diagnosen ofta bildar ett sicksackmönster. Frågor och svar avlöser varandra. Man börjar vid något tillfälle fundera över vad som är fel, man hör med bekantskapskretsen, man förkastar så småningom svaren, man söker läkare, man utvärderar deras svar, förkastar dem inför sjukdomens nya bevis, man söker ny läkarhjälp.


Min tolkning: det står att förslagsdiagnos lägger grunden för en slutgiltig diagnos, där processen vid sjukdomar fram till diagnosen har en sicksackmönster av frågor och svar där den ena leder till den andra.

Man reflekterar över vad som skulle kunna vara fel, frågar de som är i ens omgivning/bekantskapskretsen, exempelvis förkastar man då svaren och söker läkare för att utvärdera deras svar. Skulle det hända att sjukdomen utvecklas och man inte blir nöjd med hjälpen så söker man ny läkarhjälp.

2. Jag svarade ”D. Olle säger att han inte kan röra benet men vi vet ju alla att han hellre stannar hemma med datorn.”

Rätt svar: D.

Jag tänker mig att belägget för detta svar finns i detta stycke:

Innan sjukdomar och handikapp diagnostiserats synes det vara vanligt att man på olika sätt söker normalisera det som inte passar in. Man hänför det icke förväntade till vardagliga fenomen, ger det folk wisdom etiketter. På detta sätt söker man återskapa ordning vid instanser av avvikelser: det nya, ovissa inkorporeras i det kända vardagliga. Denna normaliseringssträvan utarbetas interaktivt, i samspel med omgivningen. Såväl anhöriga, vänner som medicinsk personal kan vara delaktiga i dessa normalitetsförklaringar. Även läkarna använde enligt våra intervjuade förklaringar som handlade om att barnen var omogna, förkylda etc.


Vi kan se här att de i Olles omgivning normaliserar varför de inte kan röra benet, att man ger ett vardagligt fenomen som att stanna hemma med datorn ett folk wisdom etikett, dvs att hänföra varför de inte kan röra på benet till ett vardagligt fenomen som att vara hemma framför datorn.

3. Jag svarade ”D. Att barnet var sjukare än läkaren trodde.”

Rätt svar: D.

Jag tänkte jag att svaret kan hittas i texten:

Flera forskare har undersökt s.k. atrocity stories bland föräldrar till barn som är kroniskt sjuka eller handikappade. I dessa historier framställs den medicinska personalen som nonchalanta, ovederhäftiga etc. Föräldrarna själva måste mycket aktivt söka information, delta i diagnostiserandet och i beslut om behandling.


De fynd som forskarna gjorde var att läkarna var nonchalanta när det kommer till barnen som var kroniskt sjuka, vilket har gjort att föräldrarna själva skulle behöva söka hjälp på egen hand och diagnostisera barnen.

4. Jag svarade C. Hur det går till när läkare arbetar sig fram till diagnosen hörselskadad.

Rätt svar: C.

Tänker att svaret kan hittas här:

Vissa forskare har argumenterat för att man i alltför hög grad betonat skillnaderna i tankemodeller hos lekmän och medicinsk expertis. De senares konstruktionsarbete beträffande hörselproblem torde alltså vara väsentligt att studera.


Detta var alltså i sista stycket, där man anser att en frågeställning som är viktigt är uppbyggandet av hur man arbetar när det kommer till hörselproblem I tankemodellerna hos medicinsk expertis.

Utöver det, i vänstra kolumnen så står det:

Man skulle emellertid (också) kunna betrakta dessa beskrivningar som sakliga framställningar. Ett sådant perspektiv ger upphov till nya frågeställningar. Om det är så att det tar lång tid att få en slutgiltig diagnos, varför är det då så? Som jag ser det finns det två situationer för den diagnostiserande medicinska personalen som, med detta antagande, kunde undersökas.


Bland annat att det tar lång tid tills att man kommer fram till en slutgiltig diagnos hos dem som har nedsatt hörsel, där läkare fördröjer vidare undersökningar.

Enligt föräldrarnas beskrivning följer emellertid inte den medicinska personalen denna logik på det här diskuterade området. Här synes finnas ett område för fördjupade studier.

Vad tycker ni?