Hej! Kom nyligen in på psykologprogrammet som jag alltid känt varit en dröm, har knappt hunnit börja förrän jag börjar tveka och fundera på läkarbanan istället... Är osäker pga rädd att tappa den "konkreta" biten på psykologprogrammet, men känner samtidigt att läkare verkar så "jobbigt"... Är intresserad av hjärnan, psykologi och människor och hela den biten men tvekar lite pga är inte sååå pepp på samtalsterapi och den biten. Känns skönare på läkare med mer konkret... Någon som går i liknande tankar eller känner någon som gör?!

Tacksam för svaaar

enjannebanan skrev: ↑tis 11 jan, 2022 21:24 Hej! Kom nyligen in på psykologprogrammet som jag alltid känt varit en dröm, har knappt hunnit börja förrän jag börjar tveka och fundera på läkarbanan istället... Är osäker pga rädd att tappa den "konkreta" biten på psykologprogrammet, men känner samtidigt att läkare verkar så "jobbigt"... Är intresserad av hjärnan, psykologi och människor och hela den biten men tvekar lite pga är inte sååå pepp på samtalsterapi och den biten. Känns skönare på läkare med mer konkret... Någon som går i liknande tankar eller känner någon som gör?!

Tacksam för svaaar

Hej
Har gått i samma tankar innan. Alltid varit jätteintresserad av psykologi och tycker det "psykologtänket" kommer rätt naturligt för mig. Att bli psykolog kändes därmed som det var helt rätt bana för mig.

Efter lite mer fundering blev det dock läkare jag spetsade in mig på. Tänkte att, psykologi är jätteintressant men tror jag är mer intresserad av att läsa psykologi än att jobba som psykolog. Tror jag dessutom hade tröttnat/bränts ut på jobbet rätt snabbt. Samtidigt kändes läkare bredare och mer konkret.

Vidare kan man ju som läkare specialisera sig och bli psykiatriker och få med lite mer psykologtänk.

På läkarprogrammet kommer man också läsa om hjärnan, neurofarmaka, ångest, depression etc så man kommer ju beröra det "området". Samtalskursen har jag ej haft än så vet ej hur det är men är tveksam till att det är mycket samtalsterapi som läkare, som psykiatriker kanske det förekommer dock .

Läkaryrket verkar tufft, tror det jag upplever det tyngre då jag inte har tillräcklig kunskap så känner mig mer lost på sjukhusen. Läkarprogrammet(läser preklin så kan ej skriva om klin) är tungt, speciellt i början. Jag upplever dock att det blir mycket lättare när man kommit in i plugget och förfinat sin studieteknik.

Lycka till i ditt val

Hej! Jag går och funderar på samma sak, psykolog har för mig länge målet men nu funderar jag på om det verkligen är det jag vill. Känner också att det inte är jättelockande med samtalsterapi och KBT och hela den biten..

Har funderat en del på andra alternativ och har liksom du funderat lite på läkare, men känner också att det känns läskigt dels pga att det verkar som en mycket svår utbildning och dels pga allt jobb och ansvar som det innebär att va läkare. Dock innebär det mycket jobb och ansvar att vara psykolog också iofs. Sedan kanske jobbet ger mer utdelning i lönen hos en läkare än hos en psykolog...?

haha jag vet inte vad man ska välja, du är iallafall inte ensam om att tveka mellan psykolog och läkare

Tack så mycket för era inputs!! ska tillägga att jag fyller 29 år i år dessutom... Känner att det kanske är lite "sent" för mig att bli läkare...?

Känner att jag tänker EXAKT som ni gör.. Är väl lite stressen över det här med CSN osv också, alla säger att Jaja men börja på psykolog så får du väl se så småningom, medan jag känner att jag inte har tiiiiid...

Vad skulle du som pluggar läkare säga att det är för typ av människor som går programmet? Är det mycket vassa armbågar? Vet inte om jag pallar med hela den här konkurrensgrejen... Eller så är det jag som övertänker...

Hej!
Jag är 31 och kämpar med HP-plugg just nu för att förhoppningsvis komma in på läkarlinjen. 29 är ingen ålder, för min del tänker jag att det viktigaste är att göra det jag kommer få mest lycka utav efter att jag gått i pension och ser tillbaka på mitt yrkesliv.

Om du börjar som 29åring är du klar vid 35 (utan uppehåll). 1 års bastjänstgörning i nya programmet innan specialisering, dvs du är specialist vid 41 om allt klaffar. Då återstår alltså 29 år (minst) som specialistläkare - lika länge som du hittills levt - innan pension.

Jag pluggar som sagt inte (än ) men vad jag läst är konkurensen mellan studenter inte hård iochmed att betygen bara är godkänd/icke godkänd och platserna för praktik lottas ut.

Lycka till

enjannebanan skrev: ↑ons 12 jan, 2022 11:32 Tack så mycket för era inputs!! ska tillägga att jag fyller 29 år i år dessutom... Känner att det kanske är lite "sent" för mig att bli läkare...?

Känner att jag tänker EXAKT som ni gör.. Är väl lite stressen över det här med CSN osv också, alla säger att Jaja men börja på psykolog så får du väl se så småningom, medan jag känner att jag inte har tiiiiid...

Vad skulle du som pluggar läkare säga att det är för typ av människor som går programmet? Är det mycket vassa armbågar? Vet inte om jag pallar med hela den här konkurrensgrejen... Eller så är det jag som övertänker...

Nu kan jag bara tala för hur det är på Göteborg. Hela min klass är jättehärliga och trevliga, man hjälps åt, förklarar för varandra, delar anteckningar etc. Kan säkert vara några som "tävlar" fast det är väldigt få. Riktigt härligt är att alla är motiverade och drivna, underlättar grupparbeten så mycket.
Var själv lite rädd för tävlingsandan när jag började men det har varit jättebra hittills. Har dock hört, från en bekant som pluggar i Lund, att det var lite mer tävlingsanda där. Men tror verkligen inte det gäller hela klassen.

Gällande csn, så ifall du är med i slf(sveriges läkarförbund) och är i slutet av läkarprogrammet kan du få bidrag("Understödsfond").

Det är en del i min klass som är äldre(40:ish), ofta som jobbat innan men lessnat på yrket och valt läkarspåret.
Tycker inte 29 år är för sent att börja, kände dock likadant när jag började(började vid 24 års ålder).

Hej,

Jag ligger i samma dilemma som ni beskriver. Jag fortsätter övertala mig själv om att det är psykolog jag vill bli. Men sen har läkarprogrammet alltid varit något i baktanken som bara inte ger sig. Har ingen lösning, ville bara jämra mig lite på situationen jag har just nu

Scelyx skrev: ↑ons 12 jan, 2022 17:00

enjannebanan skrev: ↑ons 12 jan, 2022 11:32 Tack så mycket för era inputs!! ska tillägga att jag fyller 29 år i år dessutom... Känner att det kanske är lite "sent" för mig att bli läkare...?

Känner att jag tänker EXAKT som ni gör.. Är väl lite stressen över det här med CSN osv också, alla säger att Jaja men börja på psykolog så får du väl se så småningom, medan jag känner att jag inte har tiiiiid...

Vad skulle du som pluggar läkare säga att det är för typ av människor som går programmet? Är det mycket vassa armbågar? Vet inte om jag pallar med hela den här konkurrensgrejen... Eller så är det jag som övertänker...

Nu kan jag bara tala för hur det är på Göteborg. Hela min klass är jättehärliga och trevliga, man hjälps åt, förklarar för varandra, delar anteckningar etc. Kan säkert vara några som "tävlar" fast det är väldigt få. Riktigt härligt är att alla är motiverade och drivna, underlättar grupparbeten så mycket.
Var själv lite rädd för tävlingsandan när jag började men det har varit jättebra hittills. Har dock hört, från en bekant som pluggar i Lund, att det var lite mer tävlingsanda där. Men tror verkligen inte det gäller hela klassen.

Gällande csn, så ifall du är med i slf(sveriges läkarförbund) och är i slutet av läkarprogrammet kan du få bidrag("Understödsfond").

Det är en del i min klass som är äldre(40:ish), ofta som jobbat innan men lessnat på yrket och valt läkarspåret.
Tycker inte 29 år är för sent att börja, kände dock likadant när jag började(började vid 24 års ålder).

Stort tack för tipset! Göteborg känns ju som en väldigt härlig stad också så där kan jag verkligen tänka mig att det är najs att gå... Förstår att det är folk från hela Sverige på programmet men ändå!! Låter ju jättebra Åh nu blev det svårt...

alaoi408 skrev: ↑ons 12 jan, 2022 19:56 Hej,

Jag ligger i samma dilemma som ni beskriver. Jag fortsätter övertala mig själv om att det är psykolog jag vill bli. Men sen har läkarprogrammet alltid varit något i baktanken som bara inte ger sig. Har ingen lösning, ville bara jämra mig lite på situationen jag har just nu

Haha känner samma, att man liksom intalar sig mer eller mindre att det är psykolog man vill bli men att det andra ligger där och gnager... Tror det var för jag fick ett relativt högt resultat på HP dessutom som gjorde att jag plötsligt (förmodligen) kan komma in på läkare, något som känts omöjligt förut... Tanken har ju slagit mig redan innan dess, men ändå, nu blev den desto verkligare! Vad är det du funderar på då?

Inget illa menat MEN. För mig så känns det som att man bör vara 100% på att man vill studera något i 5 år.

Skulle jag vara 99% säker på att jag vill plugga något i 5 år så hade den 1% varit tillräckligt för mig att fundera över mitt val.

enjannebanan skrev: ↑ons 12 jan, 2022 19:59

alaoi408 skrev: ↑ons 12 jan, 2022 19:56 Hej,

Jag ligger i samma dilemma som ni beskriver. Jag fortsätter övertala mig själv om att det är psykolog jag vill bli. Men sen har läkarprogrammet alltid varit något i baktanken som bara inte ger sig. Har ingen lösning, ville bara jämra mig lite på situationen jag har just nu

Haha känner samma, att man liksom intalar sig mer eller mindre att det är psykolog man vill bli men att det andra ligger där och gnager... Tror det var för jag fick ett relativt högt resultat på HP dessutom som gjorde att jag plötsligt (förmodligen) kan komma in på läkare, något som känts omöjligt förut... Tanken har ju slagit mig redan innan dess, men ändå, nu blev den desto verkligare! Vad är det du funderar på då?

Jag tror att det kommer att bli något av med någon av dem i år. Kommer trots allt börja i KI så bägge programmen finns där för att se på. Tror att jag kommer vara mer säker i mitt beslut när jag kommer in där. Vad är din plan?

Om du är osäker, varför inte prova att läsa en medicinsk kurs på distans? Fick för mig att linköping har anatomi på distans!

Själv så kommer jag säkerligen plugga till psykolog men jag har noll intresse för terapi. Men psykolog är ju inte bara om terapi egentligen, även om det är en stor del av det. Jag kommer troligtvis att doktorera mig inom något ämne, eftersom jag älskar att forska och fortsätta lära mig nya saker. Däremot kommer jag kanske skaffa en tredje examen inom djurpsykologi då det verkar super intressant (har redan ssk som utbidlning), men vi får se med den tredje utbildningen haha. Blivit kär i linköpings nya utbildning som är just djurpsykologi, men verkar super svårt att få jobb som det då det är ett nytt yrke.