Hej samlade hjärnkraft på detta forum,

Min fru kom hem ikväll och sa att hon ville skilja sig. No question about it. Hon har kommit på att hon är lesbisk. Jag skulle kunna skriva 2 st A4 här, men slutpoängen är att jag inte kan få henne att ändra sig.

Vi har en dotter på snart 3 år ihop som jag verkligen älskar, detta komplicerar allt.

Min dröm är att bli psykolog, bor i Göteborg, här handlar 1,8 om att ha väldigt tur på lottningen. Kan eventuellt bli svårare nu när så många har skrivit. Jag har bara 7 terminer kvar av studiemedel, så för att bo i nuvarnde lägenhet i Göteborg (som jag kämpat länge för att få förstahandskontrakt på) så har en förutsättning för att läsa till psykolog i Göteborg varit delat ekonomi. Vilket nu är en passerad möjlighet.

Jag skulle kunna dra till Örebro och komma in på Psykologprogrammet. De har bostadsgaranti och rum från ca. 1500 i månaden utan sommarhyra. Det vore perfekt.

Men det lämnar min dotter med mamman. Hon har eget företag, fixar det rent ekonomiskt. Men hon får ju ta alla tiden då.
Så ofta kommer jag inte ha råd att åka hem...självklar skulle jag träffa min dotter så mycket det gick och flytta hem när jag är klar psykolog.

Tacksam för svar,
/Sömnlös och förvirrad (svar önskas innan midnatt 15/4)

Absolut omoraliskt. Tycker att du ska fokusera på din dotter!

/ Knatte

Gud vilken situation, hemskt verkligen. Jag håller med föregående skribent om att dottern är viktigast. Jag vet inte hur du har det med jobb och så men att lämna henne vore inte rättvist.

Du lär ju få fler svar från Flashback men folk är inte alltid lika friska där. Du har nog redan provat där tror jag.

Jag tycker inte du ska lämna dottern. Faktiskt verkligen inte.

Prova Flashback. Du kommer få fler svar där som något sa, och tro det eller ej finns det många där som är väldigt vettiga.

Först och främst; tråkigt att det inte höll mellan dig och din fru och jag hoppas verkligen du tar dig igenom den jobbigaste tiden. Du verkar dock - av texten att döma - ha tagit det bra efter omständigheterna.Riktigt tråkigt att detta även ställer till det för dina studieplaner.. Önskar all lycka på denna front!

Jag tycker inte du lämnar din dotter för att du flyttar till Örebro och börjar plugga där. Det går definitivt att prioritera så att ni kan vara rätt mycket med varandra. Och transportkostnad går att dra ner genom att samåka (finns hemsidor tror jag) för en billig peng, alternativt bli tjenis med någon långtradarchaffis som trafikerar sträckan - ja vill man så går det!

Finns en massa andra saker som ses som "normala" där man egentligen gör samma sak, t.ex läkare som forskar samtidigt, fast det verkar man inte vara negativt inställd åt. Det blir nog ungefär lika många kvalitetstimmar i månaden som du med prioriteringar kan uppnå.

Hur många dagar tror du att det vore möjligt att komma loss per månad? Finns det möjlighet för dig att betala kanske lite extra i månaden för att få en lite större lägenhet/rum där även hon kan bo. Hur ser möjligheterna ut för att tillgodoräkna sig från Örebro -> GBG?

I slutändan är det bara du som kan bestämma. Det finns ju flera yrkesgrupper som kan ligga runt 200-250 resdagar på ett år. Du kommer att få rätt lite tid för din dotter, men fortfarande mer än vad man en del andra får!

Tack för alla tankar... Jag har ännu inte sovit, men har hunnit hitta professionell och icke-professionell hjälp. På nåt vis ska allt gå vidare en dag. Livet är så typiskt...man kan ha fantastiskt fokuserade planer för sig själv, men så ändrar någon i ens närhet på allting. Så typiskt när det var hon som drev på med förlovning och barn och allt. Hade precis bytt upp oss till en större lägenhet för framtida barn. Som tur vad bara hyresrätt.

zygomaticus: Bra idéer där. Ska fundera lite på det, men jag gör ingen förhastad flytt redan till hösten. Tror dock det blir meckigt i så många år, har hört med Göteborgs Universitet och det lät som man inte skulle räkna med att det är så lätt att byta. Sen finns ju psykologprogram i Växjö med nu...

Hursomhelst, jag tror ändå jag stannar i Göteborg. Min dotters uppväxt går inte i repris, vill inte riskera att jag känner plötsligt att jag inte känner henne längre. Jag kan byta ner mig till en etta i Bergsjön om det ska vara så. Var helt låst i huvudet i natt (och inte så nykter).

Lycka till nu med allas ansökningar...

Jag beklagar verkligen vändningen ditt liv måste tagit nu.
Vi sitter i typ samma sits men verkligen inte lika hemsk.

Vi har en liten 1,5 åring och min mans dröm är också psykologyrket. Han har 1,7 från högskoleprovet och det är möjligtvis så att han kan komma in i Örebro. Pga massa personliga orsaker kan vi inte flytta allihop så där är det slutdiskuterat. Han vill verkligen inte flytta pga vår son medan jag peppar honom dagligen med fördelarna av att veckopendla.

*Måndag till torsdag kommer han kunna fokusera på studierna 100%
Det är inte måsten eller "åh, kan inte du bara hjälpa mig med det här"... å så rinner tiden iväg utan här är det kvalitetstid för studierna.
*Fredag- söndag (eventuellt vissa måndagar) så ses vi allihop. Gör roliga saker tillsammans och har just då kvalitetstid för familjen. Här ska inga böcker komma och "störa".

För visst är det för att han vill bli psykolog men vi vill också kunna trygga vårt barns framtid genom en bra utbildning.


Om du stannar i Göteborg, kommer du se din dotter ofta då? Eller kommer det troligen ändå bara ske i stort sett på helgerna?
Kinnekulletåget går från Göteborg till Örebro. Och bokar man biljetter på sj långt i förväg kan man komma fram och tillbaka för 200:- totalt. (Detta har jag kollat).


Hur ska din dotter kunna vara lycklig om du inte är det?
Idag kan man videochatta via msn, skype mm utan att det kostar mer än bredbandsavgiften som du säkerligen betalar ändå

Ta hand om din lycka så lär det bli lättare att göra din dotter nöjd.

Lycka till med allt nu,
Kram!

princess_nightingale: Oj...många knepiga situationer uppstår när man har barn och vill plugga. Ibland känns det som om folk med barn borde ha någon liten bonuspoäng i sökkvoten om man vill in på sin hemort där man varit folkbokförd länge.

De utan barn kan ju - och borde för äventyrets skull - flytta mycket lättare varsomhelst i landet. Psykologprogrammet finns ju på massa mindre ställen, typ Mittuniversitetet och Linnéuniversitetet. Jag ångrar inte att jag hann bo på fyra olika ställen runt om
i landet innan jag fick barn. Känns som man vill se mer än sina familjära kvadratkilometer där man växt upp innan man dör.

Låter bra att du peppar din man till att veckopendla. Det verkar ju som det kan gå faktist, speciellt när ni är en hel familj. Fortsätt med det, man kan ju alla fall söka så länge som ens provresultat är giltigt och sen får man hoppas att det blir av.

Jag skulle ju kanske kunna fixa det med, men jag blir ju inte så flexibel med ensamstående ekonomi. Dessutom har jag ingen enastående självdisciplin att hålla på och boka biljetter och så. Det känns också som att man lätt kan missa mer när man pendlar, saker som gör att man inte kommer iväg, börjar halka efter och så och missar obligatoriska moment. Fast jag har som sagt inte världens ordning och reda på mig själv, det kanske är bättre hos din man.

Om jag bor kvar i Göteborg så skulle jag se henne mer, tror jag för min del. Vill vara en del i vardagen med hämtning och lämning på förskolan och sånt, som man kanske bara tar för givet, men som ändå är tid det med.

Det finns en annan utbildning i Göteborg som jag eventullt vill gå (logoped) nästan lika mycket som psykologprogrammet. Det gör det lite lättare för mig att kunna släppa psykologtanken (kan se vissa nackdelar med psykologyrket med...väldigt påfrestande psykiskt etc). För visst måste jag vara lycklig själv - det har du rätt i.

Karpov:

Jag har verkligen tänkt på dig massor under det senaste dygnet.
(Jag skulle bli en urusel psykolog då jag skulle ta med mig problemen hem )

I ärlighetens namn så är min sambo riktigt dålig på planera (tänker på biljettbokning osv) så det räknar jag med att jag behöver ha koll på

Det är bra att du har rett ut lite tankar på hur du vill / ska göra men bara ett litet tips. Gå nu in på Öbo (örebros bostadskö) och börja samla poäng. Du kanske ångrar dig om ett år och vill söka ändå.

Har du dottern boende hos dig lite då och då kommer du säkerligen kunna söka bostadsbidrag också. Du måste dock ha minst 2 rum och kök.

Ta hand om dig. Det behöver din dotter!

Tack...ja det är mycket att grubbla på. Nu vet jag att min exfru träffade en ny förra veckan som hon redan vill betrakta som sin flickvän. Det är bortom min kontroll.

Bra tips att samla bopoängen! Kom på nu att Örebro även har vårintag, då blir det inte lika stressigt som att flytta redan i augusti. Vi sitter ju fast här med en stor fyra i mitt namn i Göteborg som vi måste hinna byta på något sätt. Jag har ju fast jobb nu så jag klarar mig, jag "måste" inte börja plugga i höst även om jag slänger in ansökan nu för Göteborg i första hand och ser vad det ger.

Kom att tänka på en sak som är enklare för er...alltså ni är ju ihop så din man får ju träffa barnet varje helg om han vill. Det kan nog bli lite svårare för mig att alltid få ha dottern alla helger...då vill ju mamman säkert göra saker med ibland, men jag tror inte vi kommer göra saker ihop alla tre.

Fast skaffar jag något lite större i Örebro kan hon ju bo där i veckor med förstås ju. Hm. Undra om ett barn kan ha förskoleplats i två olika län? Vilket liv man lever...

Karpov skrev:Tack...ja det är mycket att grubbla på. Nu vet jag att min exfru träffade en ny förra veckan som hon redan vill betrakta som sin flickvän. Det är bortom min kontroll.

Bra tips att samla bopoängen! Kom på nu att Örebro även har vårintag, då blir det inte lika stressigt som att flytta redan i augusti. Vi sitter ju fast här med en stor fyra i mitt namn i Göteborg som vi måste hinna byta på något sätt. Jag har ju fast jobb nu så jag klarar mig, jag "måste" inte börja plugga i höst även om jag slänger in ansökan nu för Göteborg i första hand och ser vad det ger.

Kom att tänka på en sak som är enklare för er...alltså ni är ju ihop så din man får ju träffa barnet varje helg om han vill. Det kan nog bli lite svårare för mig att alltid få ha dottern alla helger...då vill ju mamman säkert göra saker med ibland, men jag tror inte vi kommer göra saker ihop alla tre.

Fast skaffar jag något lite större i Örebro kan hon ju bo där i veckor med förstås ju. Hm. Undra om ett barn kan ha förskoleplats i två olika län? Vilket liv man lever...

Jag har hört att det ska gå bra med olika förskolor. (En av mina bästa vänner jobbar på förskola) Så där borde det inte vara några problem förutom dottern som ska anpassa sig men man underskattar ofta barns flexibilitet.
Kanske att du kan komma överens med mamman så att hon alltid tar flickan när du har tentaveckor och att du senare får ta igen den "förlorade" tiden.

Ta dig en andningspaus från all tumult och ta återigen siktet på ditt personliga mål. Kanske att det tar ett par år totalt men låt ingen hindra dig!

Att bli av med en fyra i Göteborg är INGA problem. Vi har letat efter en i ett par år nu *vink, vink*

Det är sant att det finns en utbildning i Växjö också men den ser inriktar sig lite annorlunda har jag för mig. Kolla upp det innan du söker.


Om du har mer att ventilera eller undrar om saker och ting så kör på. Jag finns här och svarar på det jag kan.

/P-N

Jobbig sits, Karpov.
Jag lider med dig.
Jag har två söner på 2 år och 4 år, och jag hade hellre blivit bajsplockare i stadsparken om det innebar att jag hade mina barn nära. Hade aldrig någonsin lämnat dem, för något överhuvudtaget.

Din dröm behöver inte dö ut p.g.a. detta. Jag tror att det går att lösa ändå, utan att du ska behöva lämna din dotter. Kanske inte NU, men som du sa: Du behöver inte börja plugga nu direkt. Ge det lite tid och försök hitta ett sätt att lösa det på så att du får möjlighet att bli psykolog samtidigt som du slipper behöva lämna din dotter.

Men som sagt: Hade det varit jag, så hade jag ALDRIG lämnat mina söner. De går före ALLT. Inklusive mina drömmar. Mina drömmar hade fått läggas på is tills jag hade funnit en utväg. Det är min personliga åsikt.

Lycka till och jag beklagar din situation.

Phantomen: Ja...jag ska nog inte besluta mig definitvt om något drastiskt nu. Tankarna är i virrvarv.

Det är så surt att man inte kan förutsäga framtida intag. Jag kan ju bli bortlottad varje år tills mitt "1,8" går ut 2015 här i Göteborg. Att höja mig är inget att hoppas på, har bara lyckats skriva 1,8 en gång, sen har jag sänkt mig...och hela min styrka låg på verbala block.

Har ju själv gett råd till andra på detta forum "nä, ni kan vänta flera år att börja plugga vidare, det är lugnt". Så sitter man där själv och är plötsligt döstressad över att jag är 30 i höst och "bara" är undersköterska och det är väl inte det hetaste man kan vara som ensamstående man när man ska hitta någon ny. Sådana tankar far i mitt huvud nu om jag ska vara okonstlat ärlig. Fast den tanken är ju helt irrationell och galen, särskilt när man betänker vad man väger det mot. Många tankar...det var nog bra att skriva av sig här.

Eller tänk om den borgliga regeringen bara bestämmer sig för att "nä, vi vill prioritera de med betyg, nu halverar vi hp-kvoten" Konstigare beslut än så har skett.

Men du har väldigt rätt i hur otroligt viktiga barn är. Saknar ju min dotter bara hon har varit borta någon dag...

Måste säga att jag känner igen mig i din situation.

Jag är 33 år och vill inget hellre än att komma in på läkarprogrammet. (Hoppas på tur på PILtestet i morgon)

Jag flyttade till Sthlm för 4 år sedan vilket innebar att min då 8årige son bodde kvar hos sin pappa i Värmland. Jag pendlade första året och var 2 veckor i Stockholm och 2 veckor i Värmland. Jag stormtrivdes i Sthlm men höll på att bli galen av att vara 2 veckor på varje ställe och detta ständiga resande. Så jag och mitt ex kom överrens om att jag skulle prova att flytta till Sthlm på heltid.
Det har funkat hur bra som helst!
MEN! Det kräver att man har en mkt bra relation med sitt ex! Jag jobbar och har en ok lön vilket underlättar för mig att resa hem till min son på helger och han kommer till mig på långhelger och lov. Det blir ju svårare ha råd med resor när man pluggar förståss.

Självklart tycker jag det är jättejobbigt att vara borta från honom men så länge det fungerar och han mår bra så är ju allt bra. Man kan alltid flytta hem igen om det skulle bli en katastrof eller hur? Man gör ju vad som helst för sitt barn om det inte mår bra. Tänk också på att barnet inte mår bra om föräldrarna inte mår bra.
Jag mådde som vuxen, asdåligt av att pendla var 14.e dag och skulle aldrig drömma om att tvinga min son att bo 2 veckor på varje ställe, men det där får man ju bestämma själv utefter sin situation och hur barnet är som person.
Jag tycker du ska följa dina drömmar och göra ett försök - föutsatt att du har en bra relation med ditt ex. Det är ett måste.Jag skulle inte ha klarat det om inte jag hade haft en sån bra pappa till min son. Jag fick dessutom en hel del höjda ögonbryn från en massa personer eftersom det inte är så vanligt att mammorna "lämnar" sina barn.
Världen ser inte ut som den gjorde på 50-talet. Idag finns alla möjligheter att pendla, kommunicera med webbcam mm. Give it a try!
Lycka till!!

guccisubban skrev:Måste säga att jag känner igen mig i din situation.

Jag är 33 år och vill inget hellre än att komma in på läkarprogrammet. (Hoppas på tur på PILtestet i morgon)

Jag flyttade till Sthlm för 4 år sedan vilket innebar att min då 8årige son bodde kvar hos sin pappa i Värmland. Jag pendlade första året och var 2 veckor i Stockholm och 2 veckor i Värmland. Jag stormtrivdes i Sthlm men höll på att bli galen av att vara 2 veckor på varje ställe och detta ständiga resande. Så jag och mitt ex kom överrens om att jag skulle prova att flytta till Sthlm på heltid.
Det har funkat hur bra som helst!
MEN! Det kräver att man har en mkt bra relation med sitt ex! Jag jobbar och har en ok lön vilket underlättar för mig att resa hem till min son på helger och han kommer till mig på långhelger och lov. Det blir ju svårare ha råd med resor när man pluggar förståss.

Självklart tycker jag det är jättejobbigt att vara borta från honom men så länge det fungerar och han mår bra så är ju allt bra. Man kan alltid flytta hem igen om det skulle bli en katastrof eller hur? Man gör ju vad som helst för sitt barn om det inte mår bra. Tänk också på att barnet inte mår bra om föräldrarna inte mår bra.
Jag mådde som vuxen, asdåligt av att pendla var 14.e dag och skulle aldrig drömma om att tvinga min son att bo 2 veckor på varje ställe, men det där får man ju bestämma själv utefter sin situation och hur barnet är som person.
Jag tycker du ska följa dina drömmar och göra ett försök - föutsatt att du har en bra relation med ditt ex. Det är ett måste.Jag skulle inte ha klarat det om inte jag hade haft en sån bra pappa till min son. Jag fick dessutom en hel del höjda ögonbryn från en massa personer eftersom det inte är så vanligt att mammorna "lämnar" sina barn.
Världen ser inte ut som den gjorde på 50-talet. Idag finns alla möjligheter att pendla, kommunicera med webbcam mm. Give it a try!
Lycka till!!

Ja, värden har förändrats men inte kroppen. Webbcam är långt ifrån ok för att bygga relationer, precis som telefonprat. När vi kommunicerar naturligt använder vi fler band som inte kan ersättas, bara att finnas är en trygghet i sig. Men det är naturligtvis inte dåligt som komplement.

Jag tycker att du ska kämpa och det är trots allt inte ditt fel, så vitt vi vet. Behandla din dotter på så sätt att hon en dag förstår vad som hände och fortfarande kommer tycka om dig, så satsa på dig och henne i den mån det går.