Jag ökade detta HP från 0.7--> 1.1/1.15 med sporadiskt pluggande.
Jag har allt som krävs för att nå mitt mål men varför låter jag mig bli förtryckt av andra?
Många av mina vänner skrev 1.5/1.7 (enl. förra årets normering) och när jag jämför mig med dem så känner jag mig sämre, jag säger mig själv "varför fick inte jag ett sådant resultat?"
Jag tycker att jag är superduktig på matematik, när jag gör gamla prov hemma får jag jättebra resultat (Exclusive DTK, här ska jag plugga sönder), men väl på plats när provet ska skrivas drabbas jag av någon hyperaktivitet och är supernervös. Är detta något man "tränar bort"? Jag vet att jag kan få mycket bättre resultat än vad jag har fått.
Från och med imorgon kommer jag göra ett LÄS varje dag för att analysera dessa och efter LÄS fortsätta med att hela tiden läsa 2-3 artiklar från SvD och analysera dessa varje dag och plugga den kvantitativa delen. Jag har lagt upp detta så att jag klarar mitt mål inom 1-2 år. Men varför trycker jag ner mig själv genom att jämföra mig med andra?
Jag känner även en press genom att jag direkt efter studenten vill plugga till läkare, det är förmodligen eftersom att vännerna kommer att börja plugga till sina utbildningar och att jag är rädd att jag är för gammal när jag är 20-21 och börjar plugga. Saken är när man är 20-21 så är man fortfarande super ung..
Förstår inte.. varför oroar jag mig för?

Kände bara för att skriva lite, skönt att få ut detta..

Jämför dig inte med andra, utgå istället ifrån dina egna förutsättningar då alla är vi olika. Jag kan känna igen mig i dig. Jag gick på natur i gymnasiet (tog studenten i våras) på en skola där alla elever hade otroligt höga ambitioner. I grundskolan var jag bland de bästa i klassen, men i gymnasiet var jag bland de sämsta och det tärde på självförtroendet. Första gången jag tog högskoleprovet gick jag i andra ring och fick 1.1 medan mina klasskamrater fick runt 1.7 på första försöket. Jag kände mig kort och gott dum och trögfattad. Ännu jobbigare var det i somras då jag fick höstens antagningsbesked. Jag hade sökt 11 utbildningar, men var inte antagen till en enda. "Är det är här ett jävla skämt?" Tänkte jag. Jag bröt ihop.

Tur nog valde jag att bita ihop och kämpa inför höstens prov. Efter två månaders hårt pluggande skrev jag provet. Jag kom hem, rättade och räknade ut att jag med tidigare normeringar kommer få 1.65-1.7, vilket är en otrolig höjning jag aldrig hade kunnat föreställa mig. Så det jag vill ha sagt är att det är bara att glädjas åt din höjning och åt alla framsteg du gör. För även om din utveckling inte sker lika fort som du hade hoppats på så ligger du långt före de så väljer att ge upp på sina drömmar då de först tycks vara omöjliga att uppnå. Att kämpa för saker i livet kommer alltid löna sig mer än att inte göra det. Klyschigt? Ja. Men jävligt sant. Lycka till, och håll blicken framåt.

Tack så mycket för de fina orden. Jag vet att jag inte ska jämföra mig med andra men ibland är det svårt.
Jag vet att jag kan och kommer att klara mitt mål dock så krävs det mycket från mig och jag är beredd att gå all in. Jag kommer att kämpa tills jag kommer in! Jag kan inte tänka mig tanken att släppa min dröm, den tanken finns inte i min skala.
Nu ska jag fortsätta plugga ord.
Ha en trevlig kväll!

Att man låser sig i stressade situationer där det är mycket press på att man ska prestera är inget du är ensam om. Tänkte komma med ett tips man lär ut till gruppchefer i stridande befattningar.

Rädslan att de låser sig och inte vågar eller hinner ta rätt beslut i striden skapar enorma konsekvenser för kamrater, gruppen och plutonen. Pressen gör dem mer handlingsförlamade än situationen i sig. För att vi skall kunna hantera det gör man en övning innan man går in i striden där man visualiserar fram hur man skall gå tillväga. Man ser att man leder sig grupp genom skogen fram till gläntan. Man tänker att FI kan ligga i bakhåll på olika ställen och söker punkter för att få övertaget eller omgruppera. Man planerar truppförflyttningar och stridsformationer. När väl striden startar har du så många planer för hur du skall gå tillväga så även om du kommer att ha fel varje gång om var FI kommer så har du tillräckligt med verktyg för att hantera det innan din plutonen blivit omringad.

Ett exempel till. Föreställ dig när du är ute och kör att du kommer till en trafikolycka. Inför varje krök är det en ny typ av olycka med olika antal inblandade och du är först på plats. Hur skall du gå tillväga. Vad ska du fokusera på. Skall barn få vård skall blödningar stoppas eller luftvägar öppnas. Tänk igenom scenariot. Se dig själv göra saker i den ordning du tror är bäst. Utvärdera. Gör om. En vacker dag kommer du som första fordon till en olycka och är då bättre förberedd.

Samma tanke till högskoleprovet. Tänk dig redan nu hur det skall gå till. Du skall gå upp på morgonen, ta din matlåda som är förberedd. Gå i god tid. Första provet. Om det är KVA skall jag komma ihåg detta felet jag gör varje gång på XYZ. Glöm inte att dubbelkolla att jag överför rätt till provhäftet. Nästa är Kvantitativa jämförelser. UTESLUT ALTERNATIV. Nästa nog. LÄGG INTE TILL INFORMATION. Osv. När väl provdagen kommer finns det inget annat att göra än vad du planerat. De andra tankarna skall inte erbjudas plats. Du är där för din skull och du skall göra vad du tränat för i lång tid. Stress får dig att prestera bättre,(vid rimliga nivåer), så omfamna känslan av att nu jävlar gäller det! Du har ju längtat som fan!

Att man jämför sig själv med andra är enbart negativt för man ser bara det positiva hos alla andra och sina egna mörka sidor. Jämför dig bara med dig själv. Här är det lätt, du har gamla resultat att gå efter.

Sammanfattningsvis. Planering, genomförande och utvärdering.

Immunologi Ditt inlägg får mig och må dåligt. Inte för att jag inte känner likadant som dig, men för att du känner dig gammal om du börjar plugga till läkare när du är 20-21. Vad ska jag då säga som är 26 och har tänkt att börja plugga i fem år för min drömutbildning med start nästa år när jag är 27? Kom igen för f*n, så kan du inte tänka. Du har hela ditt liv framför dig.

I övrigt instämmer jag i det du säger, många gånger jämför man sig själv med andra, men det kommer bara leda till problem. Utgå ifrån dina förutsättningar så kommer du gå långt. Det är en tävling med dig själv och dina förmågor inte med andra och deras förmågor.

Du behöver inte något mer än med andra. Gör dig själv, levde upp till. Ingenting kan vara mer till festen. Dans och liknande balklänningar. Eller gå till kyrkan.

Jag jobbade en del med det som Kilonar också är inne på. Det jag gjorde var att blanda vanlig meditation med att helt enkelt sitta stilla och visualisera exakt hur jag vill att provdagen ser ut, vilket tillslut på något sätt också blev min verklighet. Jag visualiserade rätt detaljerat hur det skulle se ut när jag gick in i provsalen och satte mig, och hur lugn och säker jag skulle känna mig.

Försökte göra situationen så detaljerad som möjligt; som t ex att jag sitter där med ett avslappnad leende medan jag sveper med blicken över rummet samtidigt som jag ser alla osäkra förstagångsskrivare som inte är lika förberedda som jag. Jag gjorde det ett antal gånger i veckan, hur mycket det hjälpte för psyket under provdagen kan jag inte svara på, men jag tror åtminstone att det hjälpte. Om inte annat via placebo i alla fall.

När det gäller självkänslan och att du jämför dig själv med andra så är det knappast unika problem, således finns det garanterat metoder för att motverka den typen av problem. Det hjälper ju knappast att säga åt dig att bara sluta med det, hade det varit så enkelt så hade du ju redan gjort det. Sök runt lite på internet och se om du hittar mer info om metoder och dylikt för att göra någonting åt just det, för det måste ju finnas. Gör något åt det.

Jag kan bara säga att jag hade känt precis som du i din ålder. Sen vet man aldrig vart man tar vägen i livet och vart man hamnar. Vilka val man gör och hur det påverkar karriären. När jag var 20-21 började jag läsa på högskola hade skyhöga mål och var extremt målmedveten! Då fanns det inget som stoppade mig. Men sen ville jag ha allt! Jag gifte mig och skaffade barn, detta blev en vändning i min tankesätt om vad jag vill göra här livet, vad som faktiskt är viktigt. För mig var utbildning och vad jag skulle jobba med det som stod högst på listan, det fanns liksom inget annat. Nu är det fortfarande hur viktigt som helst. Men jag har också insett att jag älskar familjelivet. Omvårdnad, hänsyn till andra och stor ödmjukhet är vad som har tagit fäste i mig. Det ledde in mig på läkarprogrammet, medicin och människor det är mitt största intresse. Jag är 31, och ja jag deppar ihop för det titt som tätt, men samtidigt är jag så glad att jag inte fortsate på spåret som jag ville när jag var 20 för då hade jag hamnar helt fel och förmodligen fått bryta upp i mitt yrkesliv. Det jag vill säga med detta är bara för dina kompisar är snabba med sina val och har börjat läsa på deras drömprogram redan nu så betyder det inte att det är dom, som du, och andra kommer ha som förebilder eller att det är dom som kommer trivas bäst i sitt yrkesval. Det är nog mera du som " bara är 20-21" som inte ger upp din dröm och faktiskt fick stora erfarenheter i att kämpa för det du ville, det tar du med dig i hela livet sen tror jag.

Lär dig att fokusera på dig själv och låta andra tycka som dom gör utan att tycka illa om dom för det. Så har du mycket vunnet i livet.

Lycka till! Vi kanske ses om 10 år i yrkeslivet, jag som en gammal nybörjare och du i ditt livs form

Lever du inte upp till andras eller egna förväntningar? Bra, gör det till din motivation.

Är du nervös? Plugga tills dina ögon blöder.

Är du inte nöjd med dig själv? Ändra dig själv.

Vi alla önskar att vi kunde valsa in i provrummet ge provledaren fingret och ändå sätta 2,0 på provet. Men de flesta av oss är helt enkelt inte tillräckligt smarta för det. Vi måste plugga för att nå de önskvärda resultaten. Och plugget i sig är ett bevis på motivation vilket i sin tur är ett bevis på vad vi kan klara.

Så när det handlar om tiden borde du inte noja över det. Vägarna är olika långa men slutmålet är detsamma.

Jag minns när jag började komvux som 23-åring med hela gymnasiet kvar att plugga in. Då jämförde jag mig också med andra, och kände mig sämre än alla där som hade gått klart gymnasiet, vilket jag aldrig gjorde. - Wow vilka supermänniskor som klarade av att få G i alla ämnen, tänkte jag.

Men det visar sig väl med tiden vad man egentligen går för. Det tar bara lite längre tid för vissa. Jag tycker det är en bra erfarenhet att inte ha varit bäst på allt hela livet.

Tack så mycket för all hjälp. Det känns tryggt att fler har suttit i samma situation. Jag har märkt att komma in på sin drömutbildning när man är 21-23 inte är farligt, hellre bli antagen lite senare än att aldrig bli antagen.