Hej!

Jag påbörjade läkarprogrammet vid KI för fem år sedan men hoppade av efter första terminen, då jag visste jag ville bli forskare och då jag (felaktigt inser jag nu) snabbare skulle uppnå det målet om jag bara slutförde mina tidigare studier i samhällsvetenskap.

Efter att ha pratat med studievägledningen har jag kommit fram till att jag har rätt att ansöka om återupptag till termin 2, och det är sannolikt att det blir beviljat, då de brukar dimensionera programmet med sådant i åtanke.

Men borde jag göra det, eller borde jag istället söka till nya upplägget?

Mitt syfte med läkarprogrammet är enbart att använda det som språngbräda för forskarstudier, det är det jag vill göra och det jag skulle vara bra på. Därtill tänker jag mig att min bakgrund (undervisningserfarenhet, examen i statistik och programmeringskunskaper i R) skulle komma mycket väl till pass vid just forskarstudier, men vara mindre användbara rent kliniskt.

Om jag då visste att en doktorandplats i det närmaste vore garanterad, så skulle jag hoppa på direkt utan att tveka, men hur svårt är det egentligen? Jag kan tänka mig det tillämpas viss åldersdiskriminering, och jag kommer vara 37 när jag återupptar/påbörjar mina studier!

För om jag "inte" landar en doktorandtjänst har jag svårt att se annat än nackdelar med det gamla systemet, då jag inte vill jobba som underläkare i flertalet år innan jag landar en tjänst (min färdigutbildade bror är inne på tredje året och leter fortfarande).

Sammanfattningsvis:

-Hur svårt bedömer ni det skulle vara för mig att landa en doktorandplats, givet bakgrunden jag beskrivit?

Bonusfrågor:

-Har ni kännedom om hur svårt det är att komma in på kursen FOLÄK 1 vid Karolinska Institutet? Läser någonting om ett antagningsprov?

-Skulle det vara lättast för mig att landa en doktornadtjänst vi KI, eller skulle det vara lika lätt t.ex i Lund?

Det här svarar inte på dina frågor men om du är säker på att du vill bli forskare, varför läser du inte biomedicinarprogrammet som är just för blivande forskare?
Jag har läst det programmet och det var riktigt bra och väl förberedande för att forska. Kan varmt rekommendera det om det är just forskning du vill hålla på med.

Därför att in tidigare research indikerar att det är lättare att landa en fast tjänst just om man gått läkarprogrammet (studievägledaren reflekterade t.o.m att det stämde för hennes kompis när jag förde detta på tal) och då mitt preliminära intryck är att det också är lättare att komma in på forskarbanan som läkare än som biomedicinare.

Detta intryck har bekräftats dels av olika bekantskaper och dels av min äldre (ej läkarutbildade) bror, som har två masterexamina i bioinformatik och kemi/molekylärbiologi och som trots det fortfarande inte landat en tjänst trots flera års sökande.

Mina klasskompisar har lyckats få PhD positioner direkt efter sin master, så det är inte omöjligt.
Det kanske är lite lättare att få vissa positioner som läkare men det känns lite synd att behöva läsa 5-6 år där nästan allt handlar om det kliniska, när man vet att man inte vill hålla på med något kliniskt. Sen så är det så klart upp till dig i slutändan, men kom att tänka på att biomedicin lät som perfekt för dig i och med att det handlar om just forskning

Hej Syntax_error,

Jag är forskare, dvs jag har disputerat, gjort en postdoc och arbetar nu som assistant professor vid KI. Jag är inte läkare. Min uppfattning är inte att det är lättare/svårare att få en doktorand-tjänst om man är läkare. Däremot skulle jag verkligen rekommendera att du funderar vilket fält du vill forska inom. Vill du tex jobba med direkt klinisk forskning och nära patientkontakt, så ja då kan en läkarexamen vara att föredra. Jag jobbar med så kallad pre-klinisk forskning, där jag bland annat använder mig att patientmaterial för att studera sjukdomsmekanismer, för det är det alldeles ypperligt att ha en biomedicinarbakgrund som någon redan rekommenderat. Med din bakgrund kanske det dessutom är en ide att fundera på bioinformatik, som det skriks efter just nu.

MEN, jag själv är ju på den här sidan för att jag trots allt känner att jag, i just min forskning, skulle komma längre med en läkarexamen och den kunskap det skulle ge. Så summa summarum, tänk ORDENTLIGT igenom vilken typ av forskning du är intresserad av, det är det som avgör, och inte om du är läkare eller inte.

Hej frihol85!

I första hand försöker jag avgöra om jag bör ansöka om återupptag nu till höst när det ändå är "sista chansen" att göra det!

Så hur svårt skulle det vara för mig att landa en doktorandtjänst via läkarprogrammet, alltså inte jämfört med biomedicinprogrammet utan över huvud taget?

Du får också väldigt gärna utveckla på vilket sätt du känner du skulle komma längre just i din egen forskning med en läkarexamen i ryggen.

Tack för utförligt svar annars!

Hej,

Om du går läkarprogrammet och vill forska, så kommer det inte vara några som helst problem för dig att landa en doktorandtjänst! Du kommer ju dessutom att göra ett examensarbete och därigenom komma i kontakt med forskargrupper, det finns en projektdatabas via KI där forskargrupper söker folk. Kan vara värt att kolla där redan nu. Kanske satsa på att jobba i någon forskningsgrupp vid sidan av studierna och tidigt börja etablera kontakter, projektdatabasen kan vara ett bra sätt att leta efter lämplig grupp som riktar in sig på något som du intresserar dig av.

För min del så är min forskning så pass nära kliniken att det skulle underlätta att själv arbeta direkt med patienterna. Att tidigt se vilka patienter som skulle vara bra att inkludera i studierna, istället för att vara beroende av att en läkare tänker på min forskning när de träffar patienterna. Den vetenskapliga frågeställningen skulle för min del även gynnas och utvecklas av att ha bättre koll på vad som faktiskt sker på kliniken och vad som i slutänden är kliniskt relevant. All forskning är långt ifrån beroende av det, däremot har min forskning tagit den riktningen, mycket för att jag vill det och därav satsar jag på läkarutbildningen.

Och i ärlighetens namn, har du möjlighet att komma tillbaka till läkarlinjen så gör det, det är en lång och spännande utbildning och när du väl är klar så kanske ditt intresse har ändrat sig. Det finns SÅ mycket du kan arbeta med som läkare som inte direkt involverar att stå på avdelning på ett storsjukhus eller forska.

Hmmm om jag filosoferar lite över den praktiska biten då.

Du jobbar ju som assistant professor och får troligtvis syssla lite med undervisning. Har du någon uppfattning om systemet med distansundervisningen kommer vara kvar även fram till hösten (i vart fall vad gäller föreläsningar)? Är det någonting man snackar om i fikarummet?

lite inspirerat av den här:

https://blog.ki.se/kistudentenlinnealin ... t-mojligt/

Hur covid-situationen ser ut i höst och dess inverkan på undervisningen är såklart omöjligt att svara på, däremot tror jag att utbildningar generellt, alltså inte bara läkarprogrammet, insett att distansundervisning fungerar bra. Det kan även vara ett sätt att lättare locka till sig bra föreläsare med tighta scheman. Nu kommer det dessutom finnas en hel drös inspelade föreläsningar att använda. Jag tror inte att den teoretiska undervisningen kommer att förläggas helt på distans om covidläget förbättras, men det kommer med stor sannolikhet bli mer undervisning på distans än man hade innan covid. Det hoppas iaf jag, både som undervisare men även som eventuellt framtida student.

Skriver lite med tjej som doktorerar via läkarprogrammet, hon menar det beror väldigt mycket på vilka forskningsintressen man har (och om relaterade forskningsgrupper har medel) samt hur mycket tur och vilka kontakter man har.

Om jag vänder på steken lite - hur svårt var det för dig som biomedicinare att landa en tjänst? Hur såg processen ut?

För att kontrastera så pratade jag också med samhällsvetenskapliga fakulteten, de examinerar varje år ut 100-150 masterstudenter, av vilka de "lyckas få in" 1-2 på olika doktorandplatser. Fler platser finns naturligtvis, men de går nästan uteslutande till utländska studenter. Man sållar rätt friskt i kandidatpoolen och studenter "med C eller lägre i snitt" gör sig inte besvär annat än om de redan är publicerade i vetenskapliga tidsskrifter.

Är det så det ser ut även för biomedicinare, eller är det mer beroende på kontakter och vilken/vilka forskningsgrupper man arbetat för?

Hej, jag gick gamla läkarprogrammet på ki och foläk. Eftersom jag haft ett långt studieuppehåll kommer jag att söka nya