wella_bove skrev:Jag är 25 och håller precis på med examensarbete på en ingenjörsutbildning, men är rätt säker på att jag vill bli läkare. Det var jag inte mogen för när det var dags att börja plugga. Nu tänker jag att jag vill göra klart det jag påbörjat och sen får vi se.

Det enda som hindrar mig från att börja läsa läkarprogrammet redan till hösten är egentligen att jag inte vågar berätta för folk att jag nu plötsligt vill bli läkare. Min man stöttar mig, jag har betygen, ekonomin borde inte bli nåt problem för vi är vana att leva snålt, men vad ska min familj säga, och hans familj, och alla andra släktingar, och alla vänner... Och blivande kurskamrater, vad tycker dom om en nyutexad ingenjör? What to do, what to do.

Vem bryr sig? Jag är 27 och ska söka till veterinär till hösten...Jag skulle nog inte göra det om jag funderade på vad alla andra tycker om min ålder etc. Den ultimativa livskvaliteten är att göra det som gör dig nöjd och lycklig och komma bort från funderingar kring vad alla andra tycker om hur du lever ditt liv.
Lycka till!

wella_bove skrev:Jag är 25 och håller precis på med examensarbete på en ingenjörsutbildning, men är rätt säker på att jag vill bli läkare. Det var jag inte mogen för när det var dags att börja plugga. Nu tänker jag att jag vill göra klart det jag påbörjat och sen får vi se.

Det enda som hindrar mig från att börja läsa läkarprogrammet redan till hösten är egentligen att jag inte vågar berätta för folk att jag nu plötsligt vill bli läkare. Min man stöttar mig, jag har betygen, ekonomin borde inte bli nåt problem för vi är vana att leva snålt, men vad ska min familj säga, och hans familj, och alla andra släktingar, och alla vänner... Och blivande kurskamrater, vad tycker dom om en nyutexad ingenjör? What to do, what to do.

Än en gång.. som jag skrev innan till Linda2.. Vad spelar det för roll vad folk tycker? Har andra bestämt att du ska bli ingenjör också? Styr dina släktingar ditt liv? och tar alla beslut åt dig?


Om ja, så förstår jag att du är orolig. Om inte, så förstår jag inte att du ser detta som ett problem?

Vad exakt är du orolig för?
Det viktiga är väl att din man stöttar dig. Hur kan någon annan än han, påverkas av att du vill plugga vidare?

Ödsla dina dyrbara nerver på något meningsfullt istället. Klart att du ska bli läkare om du verkligen vill det!

Själv är jag 34 i februari (med optikerutbildning i bagaget) och har precis kommit in i Uppsala. Det viktiga för mig är att min familj (fru och barn) stöttar mig, och att jag inte försummar eller ruinerar hela familjen för detta. Men är det löst så är det inget som hindrar mig. Nu stöttar förvisso resten av min familj mig också, men hade de inte gjort det, så hade jag ändå pluggat till det jag vill. Mitt liv, inte deras.. Enkelt!

Lycka till!

Det är schysst med ditt stöd, men det vore också schysst att veta om det finns andra som är i samma situation och förstår mitt dilemma. Alla har inte det starka självförtroende att dom bara kan säga "skit i alla andra", och jag vill inte att mina problem ska förminskas...

wella_bove skrev:Det är schysst med ditt stöd, men det vore också schysst att veta om det finns andra som är i samma situation och förstår mitt dilemma. Alla har inte det starka självförtroende att dom bara kan säga "skit i alla andra", och jag vill inte att mina problem ska förminskas...

Jag förstår tyvärr inte ditt dilemma i så fall. Ser inte hur det kan vara ett problem att folk/släktingar/kursare eller vem som helst ska lägga sig i vad man tar för privata beslut. Som dessutom inte påverkar dessa människor.
Vad är det som du ska göra som är så omvälvande för alla andra? Hur påverkar ditt belut dessa människor?
Vad vinner dessa människor på att bry sig om vad du väljer för yrkesväg i livet?

Förstår inte vad det är du är rädd för? Vad är värsta scenario för dig?
Att en 19-åring tycker du är gammal? Att din svärmor inte gillar läkare? Jag ser inte problemet.
Vad har detta med självförtroende att göra?

Och om man nu skulle bry sig om vad andra tycker, så är den största frågan av dem alla: VARFÖR SKULLE DE INTE TYCKA OM ATT DU BLIR LÄKARE? (Finns värre jobb faktiskt )

Det finns dock säkert folk med liknande problem. Jag är tack och lov inte en av dessa. Lycka till än en gång.
Hoppas du väljer att bli läkare, eftersom det verkar vara det du vill.

Phantomen,

Det var jättejättelätt för mig att skriva 2,0 på högskoleprovet. Jag har fått en gåva som jag är tacksam över, att jag är grym på det som testas i provet. Men jag ser folk här på forumet som kämpar dag ut och dag in, år ut och år in, för att få ett tillräckligt bra resultat för att ta sig in på sin drömutbildning, och jag respekterar att vi är olika. Jag går inte runt i forumet och "peppar" folk genom att säga typ "Jag förstår inte vad du oroar dig för, det är ju bara att se till att svara rätt på det mesta! Det är inte så svårt, jag har provat!". Eller ännu värre: "Jag ser inte problemet."

Du har kanske fått en annan gåva, att du inte är så feg som jag. Du tycker säkert inte att man kan jämföra så, och vet du vad? Om du skriver att det är en kass jämförelse, så kommer jag att ta åt mig av det du skriver och bli ledsen och ångra att jag skrev det. Men jag skriver det ändå, det är ett steg på vägen om att inte bry mig så mycket om folks åsikter!

Ok, well.. Jag var väl inte ute efter att varken sänka dig eller peppa dig. I så fall snarare peppa än sänka.

Jag tycker bara det är lite synd, inget annat.
Att du sen hade valt ett annat sätt att "peppa" folk på forumet än ,vad du anser vara, "mitt sätt", är en annan diskussion.

Kul att du tyckte det var lätt med 2,0. Men vad har din gåva för nytta om du inte vågar använda den?

Nuff said om detta för min del.

Du kommer säkert få svar från folk som har mer förståelse och kanske erfarenhet av ditt dilemma.
Det har iaf inte varit min avsikt att döma dig på något sätt.

wella_bove skrev:Jag är 25 och håller precis på med examensarbete på en ingenjörsutbildning, men är rätt säker på att jag vill bli läkare. Det var jag inte mogen för när det var dags att börja plugga. Nu tänker jag att jag vill göra klart det jag påbörjat och sen får vi se.

Det enda som hindrar mig från att börja läsa läkarprogrammet redan till hösten är egentligen att jag inte vågar berätta för folk att jag nu plötsligt vill bli läkare. Min man stöttar mig, jag har betygen, ekonomin borde inte bli nåt problem för vi är vana att leva snålt, men vad ska min familj säga, och hans familj, och alla andra släktingar, och alla vänner... Och blivande kurskamrater, vad tycker dom om en nyutexad ingenjör? What to do, what to do.

Jag förstår ditt problem, och tycker du skall ha all respekt för att du inte valde läkarutbildningen bara för att du kunde. Jag har upplevt att många reagerar så; "Åh, har du 2.0, du måste ju bli läkare!"

En kompromiss kan du vara att att du tar din ingenjörsexamen och arbetar inom det fältet i några år. Kanske är det så roligt att du bestämmer dig för att du vill bli kvar, eller så känner du att läkare fortfarande känns som det rätta - och då kan ingen säga att du inte gav din gamla utbildning en chans (plus att du hunnit bygga upp en liten ekonomisk buffert inför de nya studierna).

Börjar du på läkarutbildningen när du är 27, 28, är du fortfarande ganska ung. Iaf jämfört med mig, och jag är ju inte gammal

Mina två cent, lycka till hur du än gör!

wella_bove skrev:Det är schysst med ditt stöd, men det vore också schysst att veta om det finns andra som är i samma situation och förstår mitt dilemma. Alla har inte det starka självförtroende att dom bara kan säga "skit i alla andra", och jag vill inte att mina problem ska förminskas...

Jag förstår dig definitivt, är i ungefär samma sits förutom att jag inte är gift. Är 26 och håller på med exjobb på ingenjörsutbildning. Har under den utbildningen hunnit med att jobba 3 år. Har bestämt mig för att börja läkarprogrammet och det känns kanon. Visst har omgivningen undrat lite hur man kan orka börja om när man äntligen är klar och dessutom har bra jobb, men ingen har reagerat direkt negativt. Jag tror inte att nån i din omgivningen heller kommer att reagera negativt (möjligen med viss förundran), läkarutbildningen är trots allt en väldigt fin utbildning och något att vara stolt över. Om det inte är ett ekonomiskt problem så ser jag inget problem alls. Om du bara har mannens stöd så kommer allt med säkerhet att ordna sig!

Jag tycker dock även att TMK34 har en poäng. Om du inte är helt säker så skadar det inte att jobba några år emellan och testa livet som ingenjör. En fördel är att du kan skrapa ihop en buffert som gör ekonomin till ett mindre problem.

Jag kan väl bara tala för mig själv, men jag ser absolut inget fel i att utbilda sig till något, och sedan utbilda sig till något annat. Så länge man inte gör det för att "ha något att göra".

Jag tycker du ska satsa på läkarprogrammet om du känner att du vill bli läkare. Jag tror att alla kommer reagera positivt på ditt beslut.

Jag har ringt och kollat med regeringskansliet nu, och tydligen finns det inga regler för hur man ska leva sitt liv, förutom de som står i lagboken.

Shit, vilken lättnad för oss som vuxit upp på sådana här platser: http://sv.wikipedia.org/wiki/Bruksmentalitet

Jag förstår att det kan kännas jobbigt att bli bedömd av andra. Folk vill bli omtyckta och klappade på axeln, så är det ju. Alla behöver lite uppmuntran ibland. Men det är bara du som måste leva med känslorna efter ditt beslut (kommer du att gräma dig i all evighet om du inte följer din dröm eller är det ärligt talat bara en halvkass idé du plötsligt råkade få som inte är så viktig för dig?) och det är bara din närmaste familj som kommer att leva med de ekonomiska konsekvenserna (hur illa är det? Blodpudding för stora och små i sex år eller bara lite färre utlandssemestrar?) Om jag var du skulle jag nog fundera lite kring var exakt osäkerheten ligger (är det skuldkänslor mot svärmor över att du inte drar in några pengar till familjen eller känner du dig dum för att du "valt fel"? Vimsig, när du borde vara stålkvinnan?)sedan kan du ju snacka med din man lite mer om din bild av situationen verkligen stämmer. Kommer omvärlden att döma dig, eller är det ett mardrömsscenario som bara finns i ditt huvud? Om nidbilden är verkligheten, hur viktigt är det för dig att undvika att bli negativt behandlad? Du bestämmer över ditt liv, vilken röst du än väljer att lyssna på. Vilket beslut du än tar måste ju bli det bästa för dig, enligt dig. Lycka till.

Jo, det syntes inte att jag svarade wella_bove, men det gjorde jag. Känner lite sympati för situationen. För övrigt har du nog märkt att den här platsen i cyberrymden kryllar av folk som tänker plugga en andra gång. Det är inte så ovanligt. Ingen tror att de någonsin kommer att komma i den situationen, men livet utvecklas faktiskt inte alltid som planerat. Det gör man inte själv heller och det är helt poänglöst att ha ångest över det. Jag trodde faktiskt att livet var som en motorväg framåt. Man följde den utstakade banan och sedan skulle det bara vara harmonisk platå. Trivas på jobbet, gosa med pojkvännen/maken, få lite kottar, skaffa hund. You name it. Men livet är inte så enkelt och människan är inte så okomplicerad. Det är ju tråkigt om det stör någon men, men...

petsim skrev:Jag trodde faktiskt att livet var som en motorväg framåt. Man följde den utstakade banan och sedan skulle det bara vara harmonisk platå. Trivas på jobbet, gosa med pojkvännen/maken, få lite kottar, skaffa hund. You name it.

Kanske är det just tanken på där motorvägen som ger många av oss ångest när vi väl blivit "vuxna". Monoton raksträcka fram till graven känns plötsligt inte så lockande längre.

Men tänk vad konstigt det är ändå. Vi utvecklas enormt mycket från födseln fram till 25, men sen är verkar vissa vilja koppla på autopiloten och bara åldras i jämn och fin takt. Sådana personer kan kanske provoceras av ditt val, wella_bove, om det hotar deras fyrkantiga världsbild... I grund och botten är de kanske avundsjuka på dig i så fall? Men jag tror snarare du kommer mötas av respekt och beundran från dina närstående; inte för att du ska plugga just medicin, utan för att du är tuff nog att gå din egen väg. Och dina kursare kommer inte att bry sig ett dugg; det kommer att finnas både äldre och mer högutbildade personer i klassen.