Det var ändå inte en själ här som höll med Mizz, det säger väl en del..

[quote:b80245e486="Paula18"]Det var ändå inte en själ här som höll med Mizz, det säger väl en del..[/quote:b80245e486]Att vi är hemska människor som inte bryr oss om alla dem som trängs undan av folk som sedan ändrar sig?

(tror förresten jag tillhör de senare, även om jag hoppas kunna ta en dubbel examen, en som läkare och en som politices magister med miljöinriktning och nationalekonomi som kärnämne, men det är nog knappast en nyhet att jag är en ond, förvriden människa... )

Vi är inte hemska, vi bryr oss! Men vi har empati nog att förstå att människor kan ångra sina val som de tidigare var säkra på och ändra sig.
Är dock inte så nöjd med 54-åringen som tog en plats från oss alla på läkarlinjen på KI nu i höstas och hoppade av efter några veckor. Morr.

[quote:cb56196427="Paula18"]Vi är inte hemska, vi bryr oss! Men vi har empati nog att förstå att människor kan ångra sina val som de tidigare var säkra på och ändra sig. [/quote:cb56196427]Vi kan kanske vara både hemska och empatiska?

[quote:cb56196427]Är dock inte så nöjd med 54-åringen som tog en plats från oss alla på läkarlinjen på KI nu i höstas och hoppade av efter några veckor. Morr.[/quote:cb56196427]Måste instämma här; bristyrkesutbildningar måste behandlas mera ekonomiskt. Har man den åldern och vill lära sig om medicin+vård så kan man alltid läsa kursplanens böcker, eller kanske ta en kortare vårdyrkesutbildning.

Hur långt in på en termin är det möjligt att bli reservantagen? Jamenar, om 54-åringen hoppade av efter typ en månad borde det finnas möjlighet att finna ngn som kan ta hans plats? Av de 1000-tals som söker borde det uppbringa kandidat som iaf har läst motsvarande första veckorna på läkprog och starta därifrån? Inte blott stackare med drömmar som förbittras över en tom plats, även skolor vill fylla maximalt kvot och håva in kosingen?
Har förstått att det är ett aber att söka till högre årskurs. Måste typ bli antagen sedvanligt för att därefter söka till högre årskurs?? Vad vet du om sånt Nisse?

[quote:cbb923ebb3="JonHas"]Hur långt in på en termin är det möjligt att bli reservantagen? Jamenar, om 54-åringen hoppade av efter typ en månad borde det finnas möjlighet att finna ngn som kan ta hans plats? Av de 1000-tals som söker borde det uppbringa kandidat som iaf har läst motsvarande första veckorna på läkprog och starta därifrån? Inte blott stackare med drömmar som förbittras över en tom plats, även skolor vill fylla maximalt kvot och håva in kosingen?
Har förstått att det är ett aber att söka till högre årskurs. Måste typ bli antagen sedvanligt för att därefter söka till högre årskurs?? Vad vet du om sånt Nisse?[/quote:cbb923ebb3]Jag tror att en månad nog passerar lämplighetsgränsen, eftersom det skulle ta en månad för någon som läste i dubbel takt att hinna ikapp, och det kan mycket väl vara saker under tiden som personen helt enkelt inte hinner förbereda sig för. Jag tror att gränsen brukar vara ungefär 2 veckor, beroende på hur långt i förväg uppropet sker (innan själva kursen kommer igång).

Mig veterligen sker det dock ett litet överintag för att de ska vara säkra på att alla platser är fyllda även en bit in på utbildningen; han/hon kan helt enkelt sägas ha ingått i deras felmarginaler.

Hur lätt det är att byta beror på hur lika de två programmen är varandra (till/från Linköping kan alltså bli ganska komplicerat p.g.a. hur de har lagt upp kursernas innehåll - de går igenom alla områden organvis, med avsikten att skapa ett helhetsperspektiv, istället för att gå igenom t.ex. anatomi och histologi separat). Jag tror även att de olika kurserna ges i olika ordning på olika orter. Jag tror dock inte att man behöver genomgå antagningsprocessen, däremot kan det t.ex. hända att de som studerar i utlandet får väldigt svårt att byta till Sverige jämfört med någon som vill byta mellan Uppsala och Karolinska Institutet. Jag skulle rekommendera direkt kontakt med lärosätet som du hoppas kunna byta till senare under programmet (och ange vilket du sannolikt skulle flytta till dem från).

Byte mellan olika lärosäten är definitivt möjligt, särskilt under den kliniska delen, bara man är redo att uthärda en del krångel på vägen (har hört talas om någon som bytte 2-3 gånger under utbildningen).

Uppsala har ju också börjat med samma system som Linköping och KI ska ju också göra det i höst. Kollar man på innehållet på de olika kurserna verkar det vara helt olika grejer man läser i olika ordning tyvärr. Men inget är ju omöjligt (förutom att KI har satt konstiga krav för överflyttning i framtiden utan att man söker om från början)! Som Nisse säger är det säkert mycket lättare att byta under den kliniska delen, då borde det ju vara ungefär samma saker man läser ungefär samtidigt.

Tror också att det är svårt att hoppa in efter en månad. 54-åringen är alltså inte min favoritperson just nu trots att jag slutade på 229 i kön och ändå inte hade en chans!

Måste dock ha varit lite jobbigt att bli kickad från sin önskade utbildning på grund av sin ålder...

[quote:358a0771eb="nisse23"]Måste dock ha varit lite jobbigt att bli kickad från sin önskade utbildning på grund av sin ålder...[/quote:358a0771eb]

Blev han kickad?

Jag tror att alla trodde att han slutade självmant.

Ja jag tror nog han bara la av självmant, det är det som är irriterande. Det går ju inte att kicka någon som redan är antagen pga ålder, snacka om diskriminering.

Insparksveckorna kan knäcka betydligt yngre än 54:)

Självklart borde en åldersgräns finnas för programstudier om vi n ser tex läkarutbildning som ett sätt att få fram just läkare - inte en egotripp eller akademisk utbildning som ett egenvärde i sig. Och gör vi det senare dignar kurskatalogen av bra terapikurser på ålderns höst.

Är tom tveksam om jag (31) borde ges plats - faktum är ju att en 19-åring tveklöst betalar av utbildningskostnaden bättre än vad jag kommer hinna med innan pension...

Jag hör också till de lite äldre sökanden (34) men frågan är var man skall dra gränsen. En några år yngre person som inte fått barn ännu kanske skulle bli borta ett antal år + sedan kanske arbeta deltid samt vara hemma med sjuka barn. Jag som är klar med den biten när jag är färdigutbildad kan ju jobba på då. Sen vet jag att många yngre sökande är intresserade av att arbeta utomlands. Det är inte jag ett dugg intresserad av. Att förlora en läkare till ett annat land måste ju vara en ren förlust för staten. Förstår att ålder spelar roll och håller med om att 54 år känns lite väl gammalt. Menar dock bara att allt inte kan förutsägas och att en person är ung är ingen garanti för att han/hon kommer att tjäna det svenska samhället till 65-års ålder.

Det kan också vara bara bra ifall läkarna har gjort annat än plugga hela sitt liv före yrkesutövandet... läkare är ett ansvarsyrke och ansvar brukar komma med mognad, som i sin tur sägs komma med ålder (även om det finns många exempel på att det inte alltid är så och ett par på att det kan bli precis tvärtom - tänker särskilt på gubbarna som gästade "Piteå dansar och ler" i somras, om tidningsartiklarna är att gå efter; jag ser bättre beteende hos fulla studenter...).

Det är definitivt en stor skillnad på 34 och 54. Vad gäller 54-åringen vet vi ju att han/hon i stort sett inte hinner jobba innan pension. Alltså en ren förlust för alla. Du Kattis som är 34 kan i alla fall faktiskt jobba drygt 25 år som läkare, det är inte dåligt!

[quote:98a93c481e="Paula18"]Det är definitivt en stor skillnad på 34 och 54. Vad gäller 54-åringen vet vi ju att han/hon i stort sett inte hinner jobba innan pension. Alltså en ren förlust för alla. Du Kattis som är 34 kan i alla fall faktiskt jobba drygt 25 år som läkare, det är inte dåligt![/quote:98a93c481e]Förhoppningsvis blir också pensionsgränsen mera flytande i framtiden; för mig känns pensionering annars mest som ett steg från arbetslivet mot graven, från ett aktivt liv mot ett mindre livfullt sådant (en viss nedtrappning vore dock bekväm, förstås). Jag har också tänkt leva i 200 år och känner inte för att vara pensionär i 2/3 av det.