Hejsan!
OBS!! Om det är någon av er som behöver motivation till kommande hp så är denna tråd inte för dig…
Jag har verkligen försökt att undvika att skriva eller att läsa andras trådar eftersom det alltid känns som att det går så mycket bättre för andra (eller att de iaf förbättras!!) och det gör mig bara ledsen. Men nu kände jag verkligen att jag håller på att ge upp för jag orkar verkligen inte och behövde skriva av mig lite av mina tankar för några som kanske befinner sig i samma situation eller kan relatera
Lite kort om mig: jag studerar just nu läkarprogrammet utomlands och jag var naiv nog att börja studera här pga att jag hörde från många att det är lätt att komma tillbak in i Sverige. Det är det inte. Så jag bestämde mig efter 1.5h av mina läkarstudier att börja göra hp igen. Jag har gjort hp innan under gymnasiet (3gånger) men bara för att prova på och, jag vet inte om någon av er kan relatera, men jag är inte en person som är smart utan att plugga. Så nu när jag väl bestämde mig för att göra hp igen planerade jag att verkligen satsa och plugga allt vad jag hade - detta i samband med att jag pluggar läkarprogrammet utomlands. Jag har tidigare skrivit 0.55, 0,65 och 0,75 och sedan jag har börjat plugga har jag höjt mig till 1.05 och 1.2, vilket jag själv förstår är en stor höjning men som vi alla vet så räcker det inte.. Jag är nu inne på mitt 3e år i programmet och nu till vår är det tänkt att det ska vara mitt sista hp. Bland annat för att det känns onödigt att söka in till Sverige när jag redan är färdig med halva min utbildning men mest på grund av att jag mår så himla dåligt av detta. Jag pluggar just nu 8h hp VARJE DAG samtidigt som jag går ett program som kräver så otroligt mycket, speciellt iom att vi har nästan alla våra 5-7 kurser samtidigt! Men trots detta så känner jag inte jag förbättras… jag pluggar och pluggar och pluggar men ändå så får jag ett medelvärde på 1,45 / 1,40 varje gång jag gör prov-simuleringar.. Och jag vet att det är inte är jättelångt och jag är stolt över mig själv för att jag har gått från att ha haft 0.55 första gången till 1,45 men det är inte tillräckligt… iaf inte för läkarprogrammet. Och det gör mig så frustrerad för att jag kämpar och kämpar men känner inte att jag kommer någonvart. Och jag försöker prata med människor i min omgivning men det känns som att ingen förstår. Sen så läser man på olika forum eller om människor som lyckas och jag blir så otroligt avundsjuk för att det finns sådana som kan kämpa och lyckas och jag känner att jag inte alls är en sådan…
Jag hoppas att det finns någon därute som kanske känner samma eller iaf kan komma med några stöttande ord, det skulle verkligen behövas…