Hej
Hur ska jag kunna välja utbildning? Psykolog eller läkare. Jag vill jobba med människor och med något som jag tycker känns viktigt. Är det någon som kan beskriva hur det är att jobba inom yrkena? Jag har sökt på internet och läst på AMS etc.
Om man väljer läkare med inriktning psykiatri, är det mycket nattjobb/jour då?
Jag är 26 år och vill börja läsa om några år. Jag har läst en annan utbildning tidigare som jag inte var nöjd med inom IT.
Är min ålder negativ? Är det faktum att jag redan pluggat negativt för framtida arbetsgivare?

Psykiatriker verkar ha en hel del obekväm arbetstid om man tolkar denna artikel. http://www.gp.se/gp/jsp/Crosslink.jsp?d=144&a=49439

Exempel på arbeten som psykolog hittar du här: http://www.psykologforbundet.se/www/sp/ ... C5002C9306

Man får högre lön och bredare möjligheter om man väljer att bli psykiatriker. Samtidigt är det en omväg, är man intresserad av psykologi är psykologutbildningen mer givande än den man får via läkareprogrammet.
Att plugga psykologi låter väldigt roligt, att forska inom ämnet låter ännu roligare. Att däremot ha som yrke att lyssna på folks gnäll 40 timmar varje vecka i 45 år känns inte lika stimulerande.

Hade jag fått välja en psykolog hade jag inte valt en psykolog som var under 30. Kan du hävda din mognad är det mest en fördel.
Att ha pluggat någonting som inte har koppling till din nya utbildning ger en nackdel då du så att säga har missat de åren.

Din ålder är knappast ett problem i alla fall. Ponera att du börjar läkarprogrammet som 28 åring, då är du psykiater runt 41 och har 25 år kvar innan pension.

Jag kommer att vara 24 när jag börjar min utbildning förutsatt att precis allting går som det ska vilket just nu känns högst osannolikt. Jag står inför samma val vad gäller program som du, det lutar i mitt fall mot läkare.

Arbetsuppgifterna verkar inte vara så extremt olika men man har rätt att skriva ut medicin och får dubbelt så hög lön. Inte för att jag skulle välja någonting enbart för pengar men jag väljer ju naturligtvis det som betalar mest om det står mellan två liknande val.

Hej
tack, för hjälpen. Det känns lite som om jag har sumpat chanserna att jobba som psykolog genom att ha pluggat något annat. Medan det verkar som om många som vill bli läkare har läst något annat.

joelbitar: Varför lutar det åt läkare för din skull?

Jag vill ha det jobbet som känns mest intellektuellt utmanande. Jag känner att psykiatriker bara sitter och skriver ut recept hela dagarna. Medan en psykolog kanske får vara inne och "gräva".

Vad tror ni?

Tror inte att du skall oroa dig för din ålder. Snarare är det positivt att vara lite äldre och ha lite erfarenhet! Jag är rätt övertygad om att många klienter skulle ha problem med att ha en psykolog som är väldigt ung.
Du har nog även lättare att komma ut i arbetslivet, efter examen, om du är lite äldre.
För något år sedan var medelåldern på SU psykolog program (första terminen tror jag) 27 år.
Lycka till i ditt val!

Crosv01, jag går själv hos en psykiater och hans fru är terapeut med någon psykologisk inriktning, jag har pratat en hel del med honom om karriärsval och räknar honom som en av mina vänner.

Vad gäller deras arbetsuppgifter så gör de i princip samma sak, med skillnaden att de riktiga kokosnötterna får han remittera till sin fru. Han säger att han kan hjälpa alla ifrån dem med lätta problem till dem med lätta-svåra problem men han låter bli dem riktigt svåra.

Sedan får han även skriva ut medicin i och med att han har en läkarexamen och är legitimerad läkare i grunden. Han säger även att för samma arbetsmöda så tjänar han mer än dubbelt så mycket som sin fru. Det är en motivationsfaktor i min bok, när man har två yrken som är hyffsat lika varandra så väljer jag gärna baserat på lön.

Dessutom är jag medicinskt intresserad och jag tror att läkarprogrammet som grund är en extremt nyttig livserfarenhet som kan hjälpa obeskrivligt mycket i yrkesrollen.

Som psykiater har man ett väldigt fritt och svävande yrke jämfört med samtliga de andra ST-inriktningarna. T,ex en hjärtkirurg måste ju genomföra sitt arbete på ungefär samma sätt varje gång förutsatt att problemet är det samma, som psykiater finns det inte ett lika väl definerat rätt och fel. Det är i mycket större grad upp till dig att välja hur du vill tackla patientens problem.

Är du renodlat intresserad av psykologiska fenomen utan något som helst intresse inom kemi eller biologi så tycker jag att valet är enkelt, bli psykolog. Jag är intresserad av mer, trots att det är den biten som intresserar mig mest, därför ser jag psykiater som det självklara valet just nu. Sedan reserverar jag mig, under utbildningens gång kanske jag upptäcker att jag tycker att det är extremt underhållande att peta i folks hjärnor fysiskt, då kommer jag att göra det.

Det är en annan charm med läkare att det är så extremt brett, som psykolog är du mer eller mindre fast i en typ av arbete, som läkare har du hur många inriktningar som helst om du skulle råka ändra dig under tiden.

Lycka till med ditt val, det är kanske inte så enkelt men ta din tid så att det blir rätt.

Tack, så mycket för svaret. Det var svar på det jag gått och grubblat över. Nu är det upp till mig att ta beslut kring vad jag helst vill göra.

Det lutar lite åt läkare eftersom i "värsta fall" kan man utbilda sig till terapeut sen.

Om någon annan har lite tips på vad man kan tänka på, posta gärna!

Tänk på att psykolog är mer än bara kliniskt arbete. Du kan även arbeta med bl.a. organisationer och ledarskap.
Lycka till i ditt yrkesval!

[quote:61a2de7d66="joelbitar"]Sedan reserverar jag mig, under utbildningens gång kanske jag upptäcker att jag tycker att det är extremt underhållande att peta i folks hjärnor fysiskt, då kommer jag att göra det.[/quote:61a2de7d66]Man ska inte underskatta den fundamentala glädjen i att peta i folks hjärnor. 8)

Jag behöver också existentiella råd!

Har just uppnått HP som jag kan komma in på läkare med men är snart färdig med en annan 5 årig utbildning och vet inte om jag orkar plugga mer...MEN läkare har varit min dröm sedan jag kan minnas. Jag är 31 och vet inte om jag orkar plugga mer, utan studiemedel. Dessutom vill min man inte att jag ska plugga mer och vi vill kunna skaffa barn innan vi är för gammal och typ ha möjlighet till att ens få pension och inte bara plugga...Samtidigt kan man "svika" sig själv och sina drömmar?
Det var längesedan jag pluggade kemi etc och jag tvivlar på att jag kommer klara den biten. Har visserligen hört från läkerstudenter att det inte är så svårt med just kemi biten utan det är mer att lära sig utantill anatomi etc, någon som vet?
Hjälp!

Hej Henrietta!

Jag förstår ditt dilemma, är i en liknande situation! Dock är min utbildning värdelös vad gäller att få jobb så det är inte ett alternativ. Alltså var det lite lättare att göra slag i saken vad gäller drömmen att bli läkare.

Jag tror att man inte kan ignorera en dröm, då blir man kanske inte riktigt lycklig. Samtidigt kanske man inte behöver hoppa på något direkt utan att tänka efter. Är det psykolog du har läst till? Kan du inte jobba ett par år och se hur det känns, sen om du känner att det verkligen är läkare och verkligen läkare du vill bli så gäller ju ditt HP-resultat i 5 år. Antar att du fick 2,0, var vill du komma in, är du säker på att komma in? Det är väl såna saker man ska tänka på också.
Om du jobbar kan du ju kanske också skaffa barn under tiden. Men även om du skulle börja plugga är det väl inget som säger att du inte kan skaffa barn ändå? Jag söker nu läkarlinjen, är tyvärr inte säker på att komma in och är 28 år. Hade oroat mig för det där med barn men nu står jag här och ska plötsligt och oplanerat få barn i maj. Inte den bästa tajmingen, hade ju velat läsa några terminer först men sånt är livet! Vad gör man! Om jag kommer in kan jag ju bara gå en termin (knappt) innan jag blir ledig. Om jag inte kommer in blir det totalångest! Men ibland känns det som att livet gör vissa val åt en.
Och så det här med pensionspoäng, hu! Jag erkänner att det skrämmer mig också, de pratade om det på tv häromdagen och sa att 25 är alldeles för sent för att börja jobba om man vill ha en någolunda pension. Men samtidigt är ju läkaryrket välbetalt, det måste ju gå att pensionsspara själv så att man får en dräglig pension.

Hoppas allt går bra, lycka till!

henrietta: jag tror inte du behöver vara orolig för att inte klara utbildningen även om det var längesen du läste kemi osv. om du bara är motiverad så kommer du säkert klara utbildningen! om du däremot inte är motiverad så blir det nog jobbigare.

din situation verkar lite knepig eftersom det är jobbigt att börja på en lång utbildning om man inte har stöd från sin partner.

men fundera på vad det är som gör att du så gärna vill bli läkare? finns det några andra sätt att t.ex tillfredsställa behovet att hjälpa människor om det nu är det som gör att du vill bli läkare.
om du inte kommer på något annat sätt som inte kräver en massa år i skolbänken så tycker jag absolut du ska börja läsa till läkare!

det går ju att skaffa barn medan man pluggar också, och ta studieuppehåll och sånt. allt går att lösa om man vill!

jag vill i alla fall inte bli en sådan som är bitter när jag är gammal för att jag inte gjorde det jag ville när jag hade chansen!

Ja just det, det glömde jag tillägga! Tror inte heller att det blir något problem med kemi etc. Läste just kemi efter att inte ha gjort det på över 10 år och det gick hur bra som helst. Det kommer tillbaka och man kommer in i det!

Nej, det är det där med att bli bitter... Jag vill absolut inte heller bli bitter men det svåra i kråksången är att läkare har jag alltid drömt om och först nu kan det bli verklighet, familj har jag inte drömt om förrän senaste åren och vi har det jättefint som det är och ser fram emot barn etc. Det jag menar är att det är svårt att veta vad man blir minst bitter/mest lycklig av, satsa på familj eller satsa på "ego-dröm". Min skräck är att sitta och prata medbarnbarnen när jag är 80 och säga att "jag kunde ha blivit läkare, gör inte mitt misstag..." typ. Tänk om man kunde vara nöjd med att jobba på ICA. Har en kompis vars högsta dröm/största ambition alltid varit att ha en familj och vara en bra mamma och nu har hon det. Jag är väldigt avundsjuk på hennes lugn.

Paula: GRATTIS till bebin. Ett liv är alltid ett mirakel (nej jag är inte frikyrklig) och du kommer aldrig ångra att "livet tog ett beslut åt dig". Ibland önskar jag att det skulle hända mig också, för ska jag planera barn blir det nog när jag är 90 jag tycker mig ha tid!

Tack Henrietta!! Jag vet vad du menar, kände precis likadant. Jag kunde ju inte planera barn när allt var så rörigt! Men ville inte heller vänta tills jag gått klart läkarlinjen (om jag nånsin kommer in!) och är 35 för att börja försöka. Så kan det gå!

Har stöd från min sambo men de flesta tycker nog jag är lite galen som håller på så här och ska plugga. Och det känns lite jobbigt nu när alla kompisar börjar bli klara med sina utbildningar och börjar jobba och få pengar.

Men din man kanske ändrar sig om du verkligen bestämmer dig. Han kanske är mest orolig för det här med barn och det kan ju fixa sig ändå som sagt! Han jobbar väl, han får väl försörja dig en liten tid!

Var är det du vill in på läkarlinjen? Fick du 2,0 på HP? Och vad är det du har pluggat (Korsförhör!)?