Jag såg på "Babben & co" i går med Anders Lundin. http://www.expressen.se/noje/1.960986/l ... -handikapp
Han beskrev hur "namn ramlar ned i små grupper" och hur han blandar ihop Lasse, Pelle och Bengt. I programmet beskrev han vilken extremövare han är som lägger ned mångdubbelt med tid jämfört med andra.

I mitt sinne kopplar jag ihop de här två sakerna. Kanske hans hjärna inte får möjlighet att glömma bort "felaktiga" associationer?

Jag känner flera idoga språkmänniskor som systematiskt pluggar lexikon vilka poängterar vikten av att glömma i inlärningen - ett trick är att plugga tillräckligt många glosor åt gången så att de inte får plats i närminnet.

Ordinlärning är väldigt individuellt, men jag tycker att man ska ska lyssna på andras goda idéer och prova innan man förkastar. Dock har jag haft svårt med att acceptera glömska som metod då jag blev drillad med "repetition är kunskapens moder" i skolan. Men det finns kanske logik i att man måste glömma störande associationer. Hur tänker ni?

Finns det inte något specifikt ord för just oförmågan att glömma bort vissa saker?

Jag har ett vagt minne av att om man t.ex. missuppfattar en text till en låt så kommer man aldrig glömma bort sin första, felaktiga, tolkning av vad som sjungs. Det finns en specifik termn för detta, om jag minns rätt.

I en bok av A Luria beskrivs Solomon Shereshevskii som inte kunde glömma någonting. Han försökte skriva upp saker på papper och bränna dem så att de åtminstone blev separerade i minnnet. http://en.wikipedia.org/wiki/S.V._Shereshevskii

När jag nu går igenom en ordbok så associerar jag hela tiden kända ord med situationer jag själv har upplevt, vilket säkerligen de flesta gör. Jag får direkt någon (eller några om ordet är oerhört vanligt) minnesbild av ett ord som gör så att jag inte kan glömma vad det betyder.
När det sen kommer ord som jag bara har lärt mig genom inpräntning så får jag hela tiden liknande minnesbilder av upplevelsen att "ja just det, jag satt i den där stolen och det betydde..." istället för att direkt förknippa ordet med något jag upplevt eller kanske pratat med någon om.
Det är väl det fenomenet det handlar om. Många av de orden jag lär mig nu kommer att försvinna efter hand och bilda en stor smet där jag blandar ihop de. Sen är det självklart att man inte glömmer allting.
För att plugga inför ett prov rekommenderar jag enbart ren repetition, för att lära för livet bör man dock utsätta sig för varje situation (eller ord).

Senecas ursprungliga yttrande var "Non vitae, sed scholae discimus" "Vi lär inte för livet utan för skolan".

Det är klart att repetioner är bra, men kanske glömskan emellan också? Jämför med styrketräning där kroppen bryts ned om man inte vilar tillräckligt mellan övningarna.

Non omnia possumus omnes (Vergilius)

Det är nog olika vilken metod som passar personer bäst, precis som allt annat. Chacun a song goût, sans facon.