Som läkare, är man automatiskt dömd till ett liv med tuff konkurrens, jobb på både kvällar och helger, ingen tid med familjen och en stressig tillvaro?

Jag övervägde först att ställa denna fråga på individuella läkarbloggar, men insåg fort att det riskerar att innebära en ganska smal diskussion Dessutom skulle jag beröva många andra möjligheten att ta till sig informationen i den.


Jag har ett stort intresse för läkaryrket, följdaktligen började jag hänga runt på många olika bloggar och läsa på lite om livet som läkarstudent och livet efter utbildningen i allmänhet, speciellt AT.

Om man vill vara lite vinklad (vilket jag självklart inte vill) så skulle man kunna säga att man först spenderar en oftast större del av sitt liv för att först och främst ta sig in på utbildningen.
Efter det börjar man läsa krävande kurser, för att sedan försöka få en bra klin-placering. Det bör tilläggas att en del undervisning (främst genom den kliniska placeringen?) verkar vara förlagd på kvällar redan nu.
Efter ytterliggare 2.5 (?) år av studier och kliniskt arbete så välkomnas man in i den lukrativa AT-marknaden, där man genast för börja konkurrera igen för att få en placering.

Som anställd AT-läkare verkar det, enligt bloggarna, vara så pass ställt att du får väldigt många kvälls-natt- och helgtider utan någon direkt möjlighet att påverka dom. Nu har cirka 7 år passerat, och om man ponerar att man fick AT-anställning direkt och klarade AT-proven direkt så är man nu legitimerad läkare.
Ifall jag uppfattat någonting fel i ovanstående stycken så får ni gärna rätta mig. Faktum är att det jag egentligen vill i denna tråd är att bli motbevisad

När man väl är legitimerad läkare, hur goda möjligheter har man då att påverka sina egna tider?
Är det möjligt att som läkare få jobba vanliga "kontorstider"?

Syftet med den här tråden är inte att låta som en lat, bortskämd pojkspoling som skyr arbete, även om jag kan gissa att det låter lite så
Jag är bara sugen på att få en bra uppfattning om vad som krävs för att arbeta som läkare. Närmare bestämt vill jag veta ifall det går att vara en framtida familjefar OCH en läkare samtidigt.

Självklart går det att kombinera läkare som yrke och att kunna starta familj osv. Det man dock får ha i åtanke är att man kanske inte kan inrikta sig på specialistubildningarna där det är högst konkurrens, för då kräver det oftast att man är beredd på att göra ett antal timmar övertid, jourer etc etc.

Man kanske skulle ta sig en funderare på vad det är man vill göra. Är det att arbeta som distriktsläkare så tror jag inte det är några som helst problem att kombinera detta, medan vill du bli kirurg får man iaf se till att den andra parten i förhållandet är beredd på att man måste göra 60h arbetsveckor och lite därtill när man är hemma... I alla fall fram tills dess att man är överläkare

Jag ska inte svara på hur det är fram till att man blir färdig läkare, men efter det hör man historier som rymmer hela spektrumet av arbetstider. (supersäker källa man kan vara )
När jag frågade en VC-läkare beskrev hon det som ungefär en timme övertid om dagen. Det blir väl nästan vanliga tider om man äter frukost på jobbet istället för hemma?

Det finns vissa som arbetar ganska ansenliga mängder övertid på halvårsvis och sedan är lediga flera månader i sträck och semestrar lyxigt, medan andra sugits in och jobbar 12 timmar om dagen och lägger alla övertidstimmar på hög. Andra jobbar halvtid och nöjer sig med en lägre lön för mer fritid.

Vill börja med att tacka för svaren, såhär lite i efterhand.

Det ni säger låter jättebra, det som skrämmer mig är att i stort sett alla trådar på läkarstudent.se (även om jag måste tillstå att hela forumet verkar ha en mer krass inställning ) visar på obetald övertid, veckor i streck av jourarbete och att helgerna ofta kan brinna inne en månad i sträck.
I var och varannan tråd nämns det om folk som känt ett behov att att ta en månad eller två tjänstledigt bara för att sova, och här och där finns även folk som gått ner sig totalt.

Delar fler personer här den uppfattningen?
Jag var ursprungligen under intrycket att utbildningen var tuff, och AT'n var utmanande, men sedan kunde man om man ville få ett vanligt 8-16/17-jobb utan jourtid och med övertid ungefär lika sällan som ett vanligt jobb.
Just detta med arbetstider är nog en av de viktigaste frågorna för mig, eftersom det i störst grad avgör hur mycket tid man får tillbringa med andra viktiga personer i sitt liv.

Skogstokerier, de personer du pratar om som jobbar halvtid; är det genom ett bemanningsföretag? Jag kollade upp exempelsevis "Rent A Doctor" och dom briljerade med prat om goda arbetsförhållanden samt möjligheterna att jobba precis så mycket eller lite man vill.

Jag kan inte bidra med bra svar, vill bara säga att det är sunt att fundera på dem frågorna. Jag gör det själv.
Har själv frågat mig om det är så eftersträvansvärt med 5,5 år grundutbildning + 2 år AT på mindre ort (typ) och sedan tidskrävande ST-tjänst (också på mindre ort?). Det är såna här tankar som gör att man sneglar lite på tandläkare, b la.

Men såhär då: jag tror man har väldigt stor möjlighet själv att bestämma vart man ska hamna och hur man vill jobba. Det är bara att se på verkliga exempel; en del jobbar övertid för att finansiera sin livstil, andra nöjer sig med vanlig arbetstid. Möjligheterna att gå ur Ekorrhjulet Landstinget ser ut att förbättras osv.

Det är inga problem att ha normala arbetstider som läkare heller, men man får vara beredd att välja specialistutbildning efter detta i sånt fall. Ibland får man dock, om man nu vill ta yrket på allvar, vara beredd att gå lite övertider under ST för att lära sig, ta in kunskap för att i slutändan bli en bra läkare. Förstår inte problemet folk ser med detta. Det är liksom inte 100-120h/vecka talar om, utan i vissa fall 60-65h/vecka.

Man ska tänka över sitt val av läkaryrket noggrant. Vill man inte lägga ner tid på fortbildning ska man istället titta åt sjuksköterskehållet. Det är detta som är problemet; de intresserade går inte ner sig, utan de är dessa som aldrig tänkte över valet riktigt och körde på läkare för att det var så jävla häftigt. Därför är jag för en individuell lönesättning, de bra och intresserade får gärna tjäna 100-150k medan de mindre intresserade inte behöver ha mer än 30-40k.

Man tittar gärna på USAs löner när man ska diskutera löner i Sverige, skillnaden är att dessa jobbar 80-120h/vecka. Det är inte ovanligt att överläkare i kirurgi fortsätter med detta livet ut. Samma att ekonomer kan plocka ut sådana monsterlöner när inte läkarna är i närheten; dessa (de högavlönade) jobbar, även i Sverige, mer än vad läkare gör.

Jonber: Hur väger det för tillfället? det verkar som att vi befinner oss i ungefär samma situation.
Prestige är för många en avgörande faktor när de väljer bort alternativ till läkarlinjen, men personligen tycker jag det skulle vara extremt tråkigt att om 10-20 år känna att jag gjorde fel val, enbart för att alla runt omkring tyckte tyckte att 'läkare, ja det är ju häftigt!'.


@Axon, jag håller med dig om att man ska tänka över valet av läkaryrket noggrant, och förvissa sig om att man verkligen kommer ha kvar intresset och tiden att fortbilda sig under hela arbetstiden.
Jag tänkte försöka auskultera på en vårdcentral och ett sjukhus snart, och förhoppningsvis kan jag få lite mer kött på benen då.
[quote=Axon]Det är liksom inte 100-120h/vecka talar om, utan i vissa fall 60-65h/vecka.[/quote]
Man måste dock överväga att varje timme övertid är en timme mindre att lägga på andra aktiviteter. Sedan är det självklart helt personligt hur man prioriterar, huvudsaken är att man kan prioritera enligt mig.

Tack för svaren hittills, ser jättegärna fler.

Jokerstyle skrev:Jonber: Hur väger det för tillfället?

Läkare för att det är bredare. Jag skulle bara se till att jag hamnar i en arbetssituation som ger mig den balans i livet jag vill ha, dvs välja specialistgren som passar både mitt intresse och min livsstil.

Jag tror alltså att man kan "prioritera" som läkare, också.

Jokerstyle skrev: Jag är bara sugen på att få en bra uppfattning om vad som krävs för att arbeta som läkare. Närmare bestämt vill jag veta ifall det går att vara en framtida familjefar OCH en läkare samtidigt.

Det beror nog på, jag har träffat ett antal olika läkare, trots att jag bara går termin 1, och de flesta av dessa har egen familj. De säger att det är ett val som måste göras! Antingen gör man, som man ofta gör när man är yngre läkare - jobbar övertid och jobbar mycket, eftersom man har tid till det. Sedan, när man blir lite äldre och har egen familj så måste man helt enkelt lära sig att välja bort jobbet, på sätt och vis, till förmån för familjen. T'ex säga nej till sena jourpass osv.

Sedan finns det ju även andra, tidigare val man kan göra, nämligen inom vilken specialitet man vill arbeta inom. En ögonläkare jag känner sa t'ex att just ögon är ett bra alternativ om man vill ha familj. Just eftersom det sällan är jour, och när det väl är jour finns det möjlighet att vara hemma och bara ha telefonen påslagen, då det ändå ganska sällan kommer in "akuta" ärenden till ögonkliniken.


Mvh
Rahemi

Rahemi skrev:

Jokerstyle skrev: Jag är bara sugen på att få en bra uppfattning om vad som krävs för att arbeta som läkare. Närmare bestämt vill jag veta ifall det går att vara en framtida familjefar OCH en läkare samtidigt.

Det beror nog på, jag har träffat ett antal olika läkare, trots att jag bara går termin 1, och de flesta av dessa har egen familj. De säger att det är ett val som måste göras! Antingen gör man, som man ofta gör när man är yngre läkare - jobbar övertid och jobbar mycket, eftersom man har tid till det. Sedan, när man blir lite äldre och har egen familj så måste man helt enkelt lära sig att välja bort jobbet, på sätt och vis, till förmån för familjen. T'ex säga nej till sena jourpass osv.

Sedan finns det ju även andra, tidigare val man kan göra, nämligen inom vilken specialitet man vill arbeta inom. En ögonläkare jag känner sa t'ex att just ögon är ett bra alternativ om man vill ha familj. Just eftersom det sällan är jour, och när det väl är jour finns det möjlighet att vara hemma och bara ha telefonen påslagen, då det ändå ganska sällan kommer in "akuta" ärenden till ögonkliniken.


Mvh
Rahemi

Det stämmer. Min pappa är medicinläkare och jobbar jour varje helg året runt till skillnad från min mamma som är öronläkare och är hemma mycket mer.

Min pappa är också medicinläkare men har absolut inte jour varje helg året runt, dock har han en del bakjourer. Det beror förmodlingen mycket på vilken typ av tjänst man har. Tror att det inom varje specialitet finns goda möjligheter att kombinera familjeliv med jobbet som läkare, det är både min egen erfarenhet och förhoppning.

Under AT tror jag dock man får räkna med att ta en del jourer, kan ju glädja sig åt att det både är lärorikt och fina pengar.

Vad jag har hört under utbildningens gång så är det här med extrema övertidstimmar på väg bort, mycket tack vare att yngre utbildade läkare vägrar att arbeta under sådana villkor.

Rahemi skrev:trots att jag bara går termin 1

*host*

empezar skrev:

Rahemi skrev:trots att jag bara går termin 1

*host*

Ooooops, så det kan bli! 2 så klart...

axon skrev: Ibland får man dock, om man nu vill ta yrket på allvar, vara beredd att gå lite övertider under ST för att lära sig, ta in kunskap för att i slutändan bli en bra läkare. Förstår inte problemet folk ser med detta. Det är liksom inte 100-120h/vecka talar om, utan i vissa fall 60-65h/vecka.

Man tar inte yrket på allvar och blir inte en bra läkare om man inte jobbar 60-65 h/vecka? Medför det automatiskt att man inte kan ta sitt yrke på allvar om man inte KAN jobba så mycket för att man tex har barn? Det var en konstig syn tycker jag.