Jag bara undrar om detfinns någon mer"idiot" här somfaktiskt tycker att det är kul att skriva HP?
Själv tycker jag det är terminens lilla höjdpunkt.

Läser tandläkare men ville nog blivit läkare.
Är dock regionalt låst till götet..
Kommer att tacka nej till läkare HA i Lund.

/hollger

Nej, jag tycker det är ett lidande. Kan aldrig sova natten innan, är vresig, nervös och övertygad om att allt går helt fel.

Ja roligare kan man ju ha för 350 kr en lördag... Men jag tror det hjälper att tänka positivt, nu i höstas såg jag nästan fram emot det, kände på mig att det skulle gå bra, och det gjorde det också! Tidigare har jag varit vaken typ hela natten för jag har tänkt "jag måste somna jag måste somna jag måste somna!" och då gör man ju inte det.

Skulle nog kunna uppskatta provet betydligt mycket mer om jag redan hade haft 2.0, när man liksom inte har någon press på att prestera. Fast å andra sidan bävar jag liksom inte heller inför provet som det är heller.

Ja, det är kul att skriva HP. Är nyss fyllda 19 år och skrev 1,8 i höstas vilket räckte till tandläkare i GBG som jag tackade "ja" till. Funderar dock på om jag inte borde satsa på 2,0 och bli läkare istället. Hollger, är du missnöjd med att bli tandläkare istället för läkare? Jag känner att om jag ska rätta till ett eventuellt framtida misstag så ska jag göra det nu och inte sen. Det vore ju klart sämre att läsa till tandläkare i två-tre år och sen byta till läkare. Jag har dock svårt att avgöra för- och nackdelar med de båda yrkena. Tandläkare känns mer "mediokert" än läkare och jag tror att jag skulle tycka utbildningen till läkare vore något mer intressant än den till tandläkare. Samtidigt kan man åka utomlands och jobba snabbare som tandläkare - efter fem år jämfört med cirka sju år för läkare (5,5+1,5 praktik). Dessutom har jag hört att för att få jobba som läkare i ett annat land så måste man sätta sig in i deras "system" och att det i sig tar extra tid. Att kunna jobba utomlands för att tjäna ihop snabba pengar är viktigt för mig eftersom jag sen vill kunna åka ut på dyra resor. Jag tänker att jag kanske kunde specialisera mig och bli käkkirurg. Det borde ju i alla fall inte vara fullt så mediokert som en vanlig tandläkare - utbildningen är ju nästan lika lång som den för specialistläkare. För käkeskirurg krävs ju 5 års grundutbildning och minst 2 års arbetslivserfarenhet för att få påbörja specialistutbildning på 5 år (5+2+5=12 år). Mina alternativ ser väl ut så här:

1. Gå tandläkarprogrammet på fem år. Åka utomlands (eventuellt till England) och tjäna ihop en summa pengar. Resa. Komma tillbaks till Sverige och utbilda mig till käkeskirurg (jag kommer förmodligen vid det laget ha jobbat minst två år som vanlig tandläkare i England, frågan är om man kan räkna de två årens erfarenhet i Sverige).

2. Gå läkarprogrammet på fem och ett halvt år och göra AT-praktik i Sverige. Totalt kanske sju år. Åka utomlands (evnetuellt till England) där jag kanske får skola in mig i deras system ytterligare ett år innan jag kan börja jobba som läkare där. Tjäna ihop en summa pengar och resa. Komma tillbaks till Sverige och specialisera mig.

Det är två alternativ som känns svåra att välja mellan. Jag vill inte att all utbildning ska dra ner alltför mycket på antalet år jag "kan" vara ute och resa. Jag vill komma tillbaks till Sverige senast när jag är runt 40. Samtidigt känns det viktigt att jag har ett yrke jag trivs med och är nöjd med de resterande tjugofem åren innan pension.

En del kanske tycker att jag planerar upp mitt liv ganska mycket i förväg. 8)

Om det är för pengarna du vill bli läkare så får du nog ta dig en funderare... FYI inget illa ment, men jag skulle liksom inte vilja ha en läkare som bara bryr sig om monetära saker och inte om mig, patienten.

Det finns väl inget som säger att man inte kan bry sig om både och? Jag tycker mig ha ett naturvetenskapligt intresse samt intresse för att arbeta med människor. Jag har haft två respektive tre veckors praktik på daghem och ålderdomshem och tyckte båda var mycket tillfredsställande och intressanta, just för att man fick arbeta med andra människor. Om jag sedan bestämmer mig för att hålla en hög kvalitet på den service jag erbjuder finns det väl inga hinder för var någonstans jag kan jobba eller hur mycket?

Fullt möjligt, bara ett missförstånd från min sida då.

Nej Zewu, jag är inte missnöjd då hade jag aldrig sökt tandläkare. Läkare känndes bara mera intressant. Nu vet jag inte längre.
Tråden skulle ju handla om hur kul det är med HP men det kanske inte är högsta prio.
Måste dock poängtera en sak i ditt inlägg. Man kan inte bara komma och bli specialist efter två år, det måste man söka, och på meriter bli antagen i hård konkurens.

Eventuella stavfel är inte mitt fel.

/hollger

Jag tycker personligen också att det är ganska kul att göra högskoleprovet. Man träffar en massa människor och innan man får facit så känns det (oftast) ganska bra
Nu är jag visserligen intagen till läkarprogrammet men jag skulle mycket väl kunna tänka mig att göra HP igen.

Högskoleprovet är mer än bara ett högskoleprov, det är en tävling också.

Edit: Oj, imorgon börjar skolan. Godnatt!

Jag tycker faktiskt att det är kul Det brukar inte gå lysande för mig, men det har blivit lite av en utmaning för mig själv. Kanske att jag inte är riktigt klok iaf?

Nåja, skam den som ger sig. Snart är det dags igen!

Att det är så bra betalt att vara läkare är en myt från forntiden, det är inte så längre. Tidigare kunde överläkarna på Danderyds sjukhus köpa en strandvilla i Djursholm, idag kan dom knappt köpa ett radhus i Sollentuna (jag skojar inte).

Är det klöver ni vill ha är det teknik eller ekonomi ni skall satsa på.

Nja...för mig är det jobbet som sådant som lockar. Jag gör redan mina lusentappar som utvecklingsingengör på ett stort läkemedelsbolag Så det kommer bli en härlig omställning till att leva på studiemedel... Men kommer jag dit så kommer jag vara överlycklig för det!!!

Bryr mig inte mycket om pengarna heller. Bara jag får en lön man kan leva ett normalt liv på, och det får man ju trots allt som läkare. Det är jobbet i sig som lockar mig! Skulle aldrig komma på tanken att bli t.ex. ekonom. Dessutom tror jag att läkarutbildningen i sig är tusen gånger roligare än att t.ex. gå på KTH (och nu ser jag såklart från min egen synvinkel och mina intressen) =)

Tror att de flesta som söker läkarlinjen är ganska medvetna om att man inte tjänar miljoner som läkare (även om möjligheten såklart finns.. T.ex. om man drar utomlands). Sen går det ju inte att komma undran att man faktiskt tjänar bättre som läkare än vad många gör (framförallt inom samma "genre" t.ex. sjuksköterskor o dyl) samt att man har en relativt trygg framtid! Om jag inte kommer in på läkarlinjen är jag övertygad om att jag ändå kommer hamna inom vårdet på ett eller annat sätt. Sjuksköterska/sjukgymnast/logoped/naprapat o.s.v.