Haha, någon som fattar den här texten, den är helt obegriplig(svd under strecket. Jag antar att inga texter på högskoleprovet är så här svåra:

Välfärdsstatens kämpande romantiker

METAMORFOS. Inom den romantiska rörelsen i 50-talets litteratur var individens erfarenhet och upplevelse avgörande. Paul Tenngart har i en ny bok studerat utvecklingen hos fem författare knutna till Metamorfosgruppen.

I en känd essä med titeln ”Den moderna pessimismen och dess vedersakare” skriver Karl Vennberg om hur illa människans djupare behov och rikare möjligheter passar ett framstegsideal dikterat av förnuftskult: ”Människan som bihang till framgången, de ekonomiska förändringarna, den psykologiska analysen bar sig ungefär lika bakvänt åt som den gamla människan, som bara var ett bihang till en vidskepelse, en religion eller en idé.” Essän trycktes 1946 i tidskriften 40-tal, men framfördes redan hösten 1945 som en så kallad diskussionsinledning. (Dess ambitionsnivå förstummade möjligen en och annan i auditoriet.) I skuggan av kriget och atombombernas svampmoln försöker Vennberg med hela sin ironiska förvandlingskonst komma bröstgänges med den amorfa frågan om ändamål och medel i samhället och konsten.

Det är ingen nackdel att ha Vennbergs lägesbeskrivning aktuell när man läser litteraturforskaren Paul Tenngarts studie Romantik i välfärdsstaten – Metamorfosförfattarna och den svenska samtiden (ellerströms, 350 s). Tenngart disputerade 2002 på en studie över hur det romantiska geniet Paul Andersson (1930–76) i verket ”Berättarna” iscensätter de roller samtiden tilldelar honom. Även på individens nivå dyker ju oavbrutet frågan om ändamål och medel, utopisk strävan och givna omständigheter upp. Tenngarts nya studie utgår från den litterära 50-talsgrupperingen Metamorfos med dess dans- och uppläsningsaftnar på bland annat restaurang Tunneln i Vasastan, dess stencilerade häften och förlagsverksamhet.

Mot bakgrund av det svenska välfärdssamhället under framför allt 50-talet och med fokus på den estetiska revolten mot kvävande trygghetsideal tecknar Tenngart utvecklingen hos fem författarskap: den självförbrännande Paul Andersson med bland annat sin ”Elegi över en förlorad sommar”; den både formmedvetne och socialt engagerade Lasse Söderberg (f 1931); den utopiske och klassanalytiske Svante Foerster (1931–80) med sitt intresse för jazz och blues; den melankoliskt-skeptiske men också socialt engagerade Petter Bergman (1934–86), samt den verklighetshungriga och totalt orädda Birgitta Stenberg (f 1932) som till skillnad mot de andra slog igenom som berättare.

Decennieindelningar blir stereotyper om man inte blåser liv i dem ibland med nya frågor. Det är just vad Tenngart gör. Det litterära 50-talet är i det allmänna medvetandet knappast förknippat med revolt, solidaritet eller radikala livsexperiment. Snarare tänker man väl på draget av idyll hos författare som Bo Setterlind eller den unge Per Wästberg. Men revolten mot förnuftsdyrkan, effektivitetsiver och medborgarkontroll tog sig på 50-talet många olika uttryck, över hela registret från dekadens och flykt till svart, luciferisk romantik och internationell solidaritet som trotsade den trygghetsgrundade förnuftsstatens inhägnad.

Tenngart sätter Metamorfosgruppens verksamhet i förbindelse med olika idag halvt bortglömda undergroundfenomen i det svenska 50-talet. Till dem hör de så kallade Berzeliikravallerna i juli, augusti och september 1951, då tusentals ungdomar av skiftande vandel konfronterades med polisens dragna sablar. New York Times korrespondent i Stockholm sökte förklaringen i att ungdomarna hade ”tråkats ut av folkhemmets välstånd”. Först tio år senare, när ungdomskulturen blivit ett fenomen att räkna med i form av tonåringar (ett nytt ord på 50-talet), raggare och rockmusik, skulle erfarenheterna av dessa och liknande konfrontationer få sin litterära gestaltning i romaner om äventyrlig ungdom av bland andra Birgitta Stenberg, Lars Görling och Björn Lundegård.

När man idag skall fundera kring den etniskt homogena svenska välfärdsstatens uppkomst, utveckling och avveckling mellan 1930 och ungefär 1990 har man att göra med en historisk formation som alla hårddata till trots riskerar att bli obegriplig utan de litterära berättelser och gestaltningar där historien överförs mellan generationer. Tenngarts studie ingår i ett sådant subtilt historiografiskt förlopp, och vill därvidlag fungera både som idéhistorisk skildring av en epoks teman och stämningar, och som en detaljerad litterär porträttkonst i noggranna läsningar av författarnas verk i hela deras egenart.

Romantik heter alltså det begreppsliga membran med vars hjälp Tenngart vill uppfånga kommunikationen mellan den svenska trygghets- och samförståndsmodellen och de enskilda litterära texternas passionerade och motsägelsefulla världar. De fem författarskapen är, menar han, alla genuint romantiska, och det är i sin utveckling av romantiska teman, attityder och sensibiliteter de ifrågasätter välfärdsstaten.

Liksom det finns schablonföreställningar om decennierna finns det stereotypa föreställningar som gör sig gällande i användningen av ett ord som romantisk. Så gott som dagligen kan man i massmedia se att vi gärna använder ordet som synonym till verklighetsfrämmande eller oförnuftig, känslosam eller känslostyrd.

Tenngart däremot arbetar som man kunde vänta sig med ett mer perspektivrikt romantikbegrepp. Han har dock en tendens att samla en mängd drag – exempelvis sentimentalitet, naturkänsla, orientering mot det okända, det gåtfulla och mångtydiga – under rubriken ”irrationalitet” och ställa denna irrationalitet mot storsamhällets ”rationalitet”. Det blir en på stället marsch ibland, och man är tacksam över att han ägnar mest utrymme, skarpsinne och tålamod åt läsningarna av de enskilda texterna, vilka hela tiden kräver ett mångdimensionellt romantikbegrepp.

I början av 1980-talet, det svenska poetiska decennium som senast återupptäckte romantiken, utkom ett nummer av Tidskrift för litteraturvetenskap (3/83) om nordisk romantik. Den norske forskaren Asbjørn Aarseth liknade där romantiken vid den grekiska mytologins förvandlingsmästare, havsguden Proteus: det gäller att hålla fast Proteus tills han slutar förvandla sig till allt möjligt och istället börjar tala sanning. Vad som krävs är alltså en annan hållning än Vennbergs i och för sig beundransvärda kameleontik när han brottas med begreppet pessimism: det viktiga är att hålla fast vid de egna frågorna och inte lockas att förvandla sig för att anpassa sig efter den man brottas med.

Någon gång får jag svårt att följa Tenngart, som när han säger: ”Romantiken går i grunden ut på att det existerar någonting annat än det materiellt jordiska.” Men vad som ändå i längden framtonar – och detta sammanfattar han själv också i slutet – är en 50-talsromantik som inte syftar till vare sig försoning eller andlig tröst. Snarare får vi bilden av en kämpande romantik som framför allt är dynamisk, dualistisk och revolterande i det att den insisterar på att vars och ens erfarenheter äger giltighet när det gäller att säga något om tillvarons mening.

Detta är ingen övergiven hållning. Bortsett från att både Lasse Söderberg och Birgitta Stenberg är fullt verksamma idag finns det ända in i nuet en obruten romantisk traditionslinje i svensk poesi. Bengt Emil Johnson hör till den skara konkretister som väntar bakom det metamorfa 50-talets hörn, men hans förhållande till romantiken har alltid varit intensivt. Han avslutar sitt förord till Paul Anderssons samlade dikter så här: ”Språket är – det insåg diktaren redan då han skrev en kommentar till sin Elegi ’ett alltför bräckligt instrument’. Men hans förhoppning att ’någon annan i det subjektiva ruset skall finna något av människans gemensamma villkor’ var inte ogrundad.” Det är sant, och det är kontrasten mot det omgivande samhället – fientligt som det var mot både individualism och all irrationellt färgad universalitet – som gör förbindelsen mellan subjektiviteten i dikten och de allmänmänskliga villkoren så tydlig.

En av Metamorfospoeterna, Gertrud Knepler, fångade i några rader vad man kunde kalla den undansnillade bördans problematik: ”Barnet gör högar i sanden / Den vuxne ställer världen full av mätinstrument / (som ryttaren i berättelsen som spänner säcken / på sin egen rygg / för att lätta h ä s t e n s börda!)”. I Paul Anderssons berömda Elegi läser vi:

… vilan som jag sökte nyss

i det förgångna bär oupplösligt mödan

som den stäckt och dubblar så den

börda jag fåfängt sökt att lasta av.

Nej, påminn mig om de levandes antal

och mängden av eldblandat stoft

som virvlar i timmarnas banor.

En av Tenngarts få uttalat åberopade teoretiska inspirationskällor är filosofen Jacques Rancière. Dennes tänkande kring litteraturens politiska kraft kompletterar och komplicerar gängse ideér om att den samhällsengagerade litteraturen både till form och innehåll måste kugga i de politiska frågeställningarna. Rancière förkastar inte helt den formeln, men han tillför tanken om den ickepolitiska och absolut onyttiga litteraturens stora politiska betydelse som sådan.

Ickepolitisk behöver då inte betyda politiskt indolent eller feg eller lat. Tvärtom kan ”det möjligas konst” reflekteras differentierad i en ”det omöjligas konst” (som rubriken lyder till kapitlet om Svante Foerster). Läsaren av Paul Andersson får hänga med i en häftig rörelse mellan synsträng iakttagelse och förnuftstrotsande fantastik. Man blir rörd av denna fluktuerande omöjlighetskonst eftersom den direkt gestaltar ett viktigt faktum när det gäller den romantiska litteraturen som samhällsengagerad yttring: nämligen att diktens skapare inte är nöjd med vare sig rationaliteten eller irrationaliteten. Men inte heller är han nöjd med någon kompromiss mellan dem. Detta stridens predikament, att avvisa såväl de renodlade alternativen som varje kompromiss mellan dem, är romantikens väsen enligt Asbjørn Aarseth och de forskare han stödjer sig på i sin essä.

Tenngarts studie gör denna otillfredsställelsens dynamik synlig i alla de fem författarskapen. Vi får således komma i kontakt med en annan romantik än den gammalromantiska som förutsatte en utomvärldslig försoning genom andlighet och panteism. Emellertid är denna kämpande, dualistiska romantik inte heller förenlig med den inomvärldsliga försoning mellan subjektiviteten och det teknologiska och massmediala meningsmaskineriet som man kan möta i gammalromantikens motsats och spegelbild konceptpoesin. Inom ingen av de bägge nämnda strömningarna gör individens erfarenhet någon större skillnad och det är därför de kan lova försoning – den ena transcendent, den andra immanent. Inom den kämpande romantiken är individens erfarenhet och upplevelse avgörande och försoning omöjlig.

Man kan gärna läsa Tenngarts studie parallellt med några andra nyare verk om den moderna optimismen och dess bispringare i det svenska välfärdssamhället. Litteraturforskaren Johanna Lundström skrev i ”Terrängbeskrivning – P O Sundman, moderniteten och medmänniskan” (2006) om konflikten mellan medmänsklighet och modernitet i 50- och 60-talets svenska samhälle. Samma år utgav historikerna Henrik Berggren och Lars Trägårdh studien ”Är svensken människa – gemenskap och oberoende i det moderna Sverige”. Där kan man läsa att priset för svenskarnas individuella frihet, eller för deras illusion av frihet – en lika stor upplevelse enligt den obarmhärtige Kafka – blev ett allt djupare beroende av staten, en servilitet som med tiden blev internationellt beryktad.

Paul Tenngarts ”Romantik i välfärdsstaten” visar förtjänstfullt att 50-talsdebutanterna tidigt såg denna utveckling. När det gäller litteratur och motstånd måste varje generation vara vaken för tricket med den undansnillade bördan, närmare bestämt härskarnas försök att överta existensfrågorna från människorna och därigenom disciplinera dem. Det var detta som gjorde det svenska receptet ohållbart: att framställa de lösbara problemens hanterlighet som ett avgörande bevis för de olösbara problemens irrelevans. Politiken behöver tvärtom litteraturen: det möjligas konst blir lätt destruktiv utan det omöjligas.

Det jag fattar, är att vi har Tenngan, som genom studier hos 5 författare, försöker skildra kommunikationen mellan samhället och kulturella betingelser under romantikens år. Uppenbarligen uppstår det paradoxer av olika slag som jag inte fattar