Feel free att fortsätta historien

Då han inte på något sätt kunde föregiva eller förevita någon annan än sig själv, så var han tvungen att absentera efter en sådan chikan. Han var en fågelfri fäsör och epigon som inte hade uppnått quantim satis. Den trångbröstade massan var hård men salomonskt oväldig och det var uppenbart att han hade för vid amplitud på sin gouche al fresco á la grecque. Has floregium och faktur var ej imposant.

Hans drifter var aposterioriska och vad som hänt tidigare perseverades för hans inre. Han hade levt som immanent hos en nöjsam kurtisan, men han var insufficient för att girera för hyran och tjänsterna, varpå en eklatant brist på entente hade uppstått dememellan när hon beslog och förtjättrade honom för att stjäla, och hans liv stod nu inför ett stort changemang.

 Vid sina svagaste ögonblick kände han en humifiring, som en putrefaktion, av sin inre kreativitet. Med endast en fånig barett på huvudet, utan varesig impressario eller gejd, gav han sig ut i jakt på absolution.

 Vad som varit genes till hans förfall under det senaste lustrumet var svårt förstå. Från att ha levt i en pastoral tillvaro som alumm i en dioskur, stod han nu i en maliciös tillvaro och fnassel över axlarna. Det var inte svårt att supponera att han stod inför ett stort äventyr. Han skulle emendera, sinnligt och antropometriskt.

När han tuschade vägskälet den femte februari så kändes det som han fått dalj efter krakel med en impertent kvestor som försökte sekvestrera hans enda barett. Han ville upplösas från sin hypostat och diffunderas i luften. Lustrumet hos meträssen, den nöjsamme kurtisanen, hade fått honom att bli effeminerad och vek och hans tillvaro var förbistrad, svår att greppa. Han hade så ont i kroppen att han behövde helioterapi, det var hans kuranta apperception, då den kroppsliga smärtan gjorde honom anstucken och beroende.

Han deordoriserade med andakt skaren vid vägskälet och bestämde sig för att fortsätta gå, oavhängigt alla yttre omständigheter. Han kände sig gloriös och kunde gå för eoner utan designation, och han hoppades på att mötas någonstans med det apoteos han förtjänade. Men det värkte i tån och efter en snabb autopsi såg han att det var en pustel där. Han gick till en alkemist för att få hjälp att bli av med sina svåra marter. Kanske kunde han få lite analgetikum.

– Den där pusteln bör vi blästra, sa alkemisten.

Vår fågelfrie fäsör, som heter Pau, tittade på en girandole och kände hur en våg av abandon sköljde över honom.

 – Okej, sa han som svar på sin nyvunne medikurs hemula yttring.

 – Den kan röra sig om en släng av berberi eller vilurenta impetigo, sa alkemisten med en ominös ton.


Efter besöket stod det uppenbart att Pau hade råkat ut för något som var att likna vid ett oredbart simili, besöket var en tragisk travesti som likande en delikt. Han var förlustad sin ena stortå och för att dränka sina marter valde han att beledsagas av en page till en stor baluns (trots att han saknade stass) nere på schavotten utanför stan. Han förtänkte sig själv och kunde inte känna att han var helt oförvållad till sin nya lapidariska fot som ej längre var homolog den andre. Han led en brist av isomorfism. Men cerebralt var han oskadd, det kunde han påstå utan att båga. Han var trots allt en vertebrat.

 När han ankom till balunsen kändes det som att han nedkom pånytt. Han skulle inte cedera några rektificerade drinkar, utan nogsamt skulle han supa sig till ett pirum som ej kan vara kommutativt. Han såg till att försträckas och vigilerade en röding, snortade i sig någon alkaloid och började sedan ragga på en välboren rangerad dam och snabbt började de två mötas i apikala rörelser. Han kände sig som en rustibuss fylld av en platonsk tillgivelse som sedan innan varit försutten.

Efter en natt och rendesvouz i hennes budoar, med ett långdraget preludium som han gouterade mycket då han var en roué, skulle det visa sig att kvinnan var en frejdad dam i bygden, känd för sina förmågor att uppföra efemerider inom astronautik. Pau blev snart hennes oundgänglige faktotum, men det kändes som att varje dag var en anafor och efter för mycket tautologi, där han fick för lite anpart av den kärlek han törstade, så han begav sig åter när våren sprack upp ur vintern. 

Det första som hände var att en klick guano landade uppe på hans barett, så brydsamt slängde han bort den. Som ett korollarium av detta drog en vind genom hans hår och han njöt starkt av den timliga känslan. Det här var inget abrakadabra, det kändes som att han var påväg att vederfås. Han skulle konsekrera sitt nya liv. Efter en lång färd på en vattrig väg med korrugerade vindlingar kom han fram till ett moras som var vackert enkannerligen på grund av att en färla stod och blänkte som zirkon på ett närmast ostentativt sätt i havsbandet. Pau blev förveten och gick ned med lika raska steg som en tjänsteaktig nimrod. Han mötte en riktig drasut som påminde om en djäkne med imposant embonpoint.

– Vem är du, sa drasuten som bar på en foliant.

 – Man kan säga att jag är en spetsfundig kolportör och vitter, sa Pau med tremulerande röst i kromatiska toner.

– Jag med, sa drasuten och de satte sig ned för att läsa en katekes innan en plötslig dilatation gjorde tillvaron outhärdlig.

– Vissa auspicier gör att jag nu bor i ett augistall, sa drasuten.

 – Du kanske vill följa med mig och söka oktroj för drätsel? sa Pau.

En jungfrulig undin dök upp från det klara vattnet och drasuten nickade med tillgivenhet.

 – Bara vi repartiseras alla utgifter a conto så följer jag dig, svarade han.
 Pau kände sig plötsligt odeciderad att slå följe med den menlöse indolenta drasuten som sans facon inte skulle eklärera Paus tillvaro. Han satte sig vid undinen på havsbandet och åtnöt sig en kombo knejpkur och fellatio och så begav han sig solo med en liten follikel som han hängde om sig i en bandolär.



...

2.


Pau kände sig betryckt på grund av dålig digestion. Han hade under gårdagen ätit från kycklingkött som tillagats i en autoklav, men maten var ändå rå och han hade varit tvungen att skölja ned den med angostura. Han var avtärd och behövde lägga sig på en schäslong eller en dyschatell, men det fanns ingen i närheten. Hans stickelse kändes för stunden mörk och han led dessutom av ekonomisk deficit och bristande visthus. Han försörjde sig genom gatuartisteri i form av lekamligt tingeltangel, men fick ingen gunst av de förbipasserande anatolierna.

 Han var ej längre förvägen, och hade inget förunnat. Han hade hunnit med att ta en intensivkurs inom gemmologi, men läraren var en självplågande flagellant som dessutom etiketterade honom med fåniga hypokrismer och det hela hade renderat i en aggregation av problem. För att bibringa sig själv att hans värv var durabelt saponifierade han sina händer och började docera upphöjd på en etagär istället för att underhålla. Han ville bli amtman i nästa by han skulle anlända till, till vilken han red in på en char, ekiperad med dräll utan revär, designad av en uppburen dessinatör, och det hela skulle visa sig vara en ockasionell lyckträff.

 Han hoppade av vagnen och plockade upp en pil doppad i curare. En amiral mötte honom där och inbjöd honom att sova i hans bol.

– Jag sysslar med arbitrage och utnyttjar vissa acciser, sa amiralen.

 Pau nickade och sköt iväg pilen med atenisk och stenisk kinetik.

– Såg du vilken antidot? sa Pau med en kabbalisitsk uppsyn.

 Amiralen nickade imponerat.
– Fantastiskt. Och snygga kläder har du. Ja, om du vill kan du börja jobba för mig då jag behöver någon som kan bruka en usuell dialektik för att undanstäjva fullständigt fallisemang.

För Pau rådde inga tvivel. Han var ännu bara en gesäll, men påväg att bli illuster inom hortikultur. Han besjöngs av byn när han polstrade stadens vegetatur, och han gjorde det utan uns till fariseism. Approxiamativt hade han räddat tusentals blommor det kvartal som han spenderat i amiralens bol och inom sin endemsika aktionsradie var han multum framstående. Men en dag skulle allt gå käpprätt åt fanders.

– Du kommer inte att bli en recipiend under min haicenada, sa amiralen.
 Pau, som just var i stånd att appretera ett blad, såg svart.

 – I så fall väljer jag att demissionera, sa han och kapilärerna kokade och magen skrek av dyspepsi.

 – Din tåplige karnivor, du gör dig skyldig till insubordination! svarade amiralen, högröd i ansiktet.

– Jag är inte din domestik, skrek Pau och storgråtandes begav han sig från platsen.

Han tömde sin fatabur utan att huttla och så gick han ännu en gång iväg mot ett iodentifierat eldorado.

Han han knappt börjat gå innan någon sa.

– Kan du spela piccola?!

Pau vände sig om och såg en ung kvinna med hippiekläder som gick barfota honom.

– Nej! svarade Pau.

Hon kom närmare.

– Synd jag behöver någon som kan stämma in i en fuga.

– Det kan jag inte.

Hon studerade honom från topp till tå och sen upp igen.

– Du verkar inte specielt menlig eller bang, vill du följa mig hem och hjälpa mig med en sak?

– Vad för sak? sa Pau.

Hippien berättade att hon skulle förpakta en del av sitt museum (och förbättra parnassen på ett glyptotek) och var då tvungen att, med en stor brodd, gördla en jättepelare.

– Ungefär som ett abrassionvittne? sa Pau.

Hon nickade, de kom överens och han slog henne följe till nästa destination, utan att kippa en endaste gång. Vad han inte visste var att hon var en insurgent. En riktig backfish.

3.

Utanför hippiens boning löpte en fris med ringliga ornament. Hon visade med handen och sa.

 – Häromsistens bildade jag epok med en kollega som dessvärre visade sig vara en småskuren evertebrat.

 – Jaså? svarade Pau.

Hippien fotsatte berätta.

– Hon ägnade sig åt regelrätt hypokrisi, blev en förevigad debitor, och det hela slutade med att hon var tvungen att denaturaliseras.

 – Vad hände då?

– Hon lämnade landet och jag fortsatte min business på egen hand.

 – Jaha, sa Pau med sinande intresse medan hon skröt vidare med sina interpretationer av olika slag. Hans senaste turer hade gjort honom trött och han behövde ny energi. Han eftergfrågade därför en balneolog för att få lymfan i kroppen att fyllas med titanisk potens.
– Javisst, sa hon.

 De gick i adagio till hennes musem där en balnoelog, som också var en dermatolog och kunnig inom histologi, inhystes. Hippien förklarade med brio för dermabalneologen att Pau var trött och narig.

 – Jag ska få han att bugna av tillfredställelse, sa dermabalneologen.

Pau nickade förnöjt. De tog gölingen ned till en krypta där det verkade förekomma autodaféer (där folk verkligen fått göra penitens för oförätt, kätteri och heresi; i försök att förlossas!) på löpande band och bakom en gaj fanns en liten pool fylld med varmt vatten och örter.

 – Här brukar jag och min kordiala men ackväl bigotta lösmynta hustru spendera vår hibernation, sa dermabalneologen på ett snarfyndigt och advokatoriskt vis.

Pau nickade till svar och anmodades att hoppa ned i den lilla poolen.

 När han låg i vattnet så kom han att tänka på en jamboree i under hans beväringstid, sin adolescens, och det kändes som han en passant blev besjälad. Men snart blev luften tung, han kände behovet av en aspirator, och alldeles ex temporare svimmade han av en smula medan han lamenterade i aerobisk klagan. I feberdvalan kändes det som att livet sprang förbi på sidorna och han stod i mitten av en chausse och bligade ut mot kanterna. I handen höll han en liten papeteri till kanten fylld med pretiosa och han började fundera på en löslig kognat som en gång för länge sedan byggt en färist i duschessematerial runt sin farm med antropoider. När han tänkte på den gamle kognaten så högg det till i magen på ett smärtsamt vis, det kändes som appendicit, och han visste att det var en icke försumlig smärta anno dazumal, något som i hundratusentals år, funnits inom människan.

– Min kusin jobbade med hermeneutik, sa dermabalneologen.

Pau rycktes tvärt upp ur sin feberdvala och satte sig upprätt i det skvalande vattnet.

 – Jaså? sa han.

 Dermabalneologen fortsatte berätta.

 – Min kusin började sitt värv som xylograf, men det gick tvärrätt åt helvete varför han senare gick i bräschen och kom att syssla med litteratur och lyrik. Han band bland annat samman ett nationellt antibarbarus innan han lyckades kettla ihop ett långt filibuster som gav honom möjligheten att antichambrera hos kungen. Densamme, kungen, var dessvärre ovedersäglig i sin apokryfiska karaktär, så han, kungen alltså, dök aldrig upp.

 – Jäklar anacka, sa Pau.